Jag har hängt här ett tag nu och idag fick jag äntligen min diagnos. Jag utreddes för asperger men har förstått att numera kallas det autismspektrumtillstånd men det är iaf det jag har. Jag är nyss fyllda 40 år och känner mig lite sorgsen att ingen tagit tag i detta mycket tidigare, kanske redan i tonåren. Det hade besparat mig så mycket elände om jag vetat detta tidigare och jag känner sorg över förlorade år. Jag har för tillfället inget arbete utan stämplar och går regelbundet till en arbetsterapeut på arbetsförmedlingen. De (af) kommer att hjälpa mig ut i nån sysselsättning är det tänkt, på mina egna villkor och nu när jag fått diagnosen så kommer de sätta igång lite mer med detta. Jag har stora svårigheter med många saker och jag undrar om ni som varit med länge har bra tips och råd att ge mig ang kontakter med arbetslivet, habiliteringen osv. Det verkar vara lite si och så med hjälpen man får har jag förstått beroende på om man träffar rätt människor el inte.

Vad har du gjort för att andra skall uppmärksamma ditt tillstånd?

Frågan är vad du kan jobba med? Vad är du bra på, vad gillar du att göra?

Målet är att du står på egna ben.

Frimodig

Jo det är jag med på men tänkte att det finns saker som ni andra kan tipsa om som jag kanske inte tänkt på.

Jag känner igen mig i din situation. Är också 40 och nydiagnosticerad.
Jag kan också känna igen vissa av dina tankar, men försöker tänka mest på att jag är tacksam över att mitt liv har blivit som det är. Visst har jag det jobbigt nu, men jag har ändå jobbat många år på ett jobb jag gillar, har varit gift, har två döttrar osv.
Men om jag fått diagnos i tonåren? Hur hade mitt liv kunnat bli? Tänk om jag blivit bitter eller närmast omyndigförklarad redan innan jag fyllt 20?
Vet inte om det hjälper dig så mycket. Vill bara peka på att det finns flera sätt att se på saken. Hoppas att du har bra folk omkring dig och får rätt hjälp nu.

Härligt hörru! Hoppas allt går bra för dig. Och du får det stöd du behöver.