Det här blir det sista jag skriver, jag orkar inte längre. Det gör så ont att se hur alla andra åtminstone får medicinering för sin AD(H)D, men jag får inte ens det.
Är totalt svartlistad på min psykmottagning tydligen. Jag blev så fruktansvärt kränkt och illa behandlad vid de två senaste mötena, så nu har jag sagt upp all kontakt. Det blir ändå ingen förändring där. Jag ber om terapi och mediciner, men ingen har brytt sig.
Jag avslutar nu alla mediciner jag kan, t o m mina sömntabletter, eftersom jag inte har någon läkare längre som kan skriva ut.

Psykiatrikern bara lovar och lovar, men trots utredning och diagnoser händer ingenting. Jag får kämpa för minsta lilla smula och nu är jag så djupt deprimerad att jag inte orkar längre.
Jag orkar inte ens begå självmord, knappt kliva upp ur sängen förutom när ångesten slår till. Då släpper alla spärrar och jag kommer snart att göra någon (troligtvis mig själv) jävligt illa. Jag bryr mig inte längre. Jag får ingen terapi och nu blir det inte ens behandling för ADHD.

Min läkare på vc är ännu värre. Jag har haft henne som läkare i ca 10 år och var i stort sett den enda jag kunde lita på. Nu har hon gett upp totalt om mig och tror tydligen att jag fejkar allt. När morfinet dras in och jag ska försöka överleva med panodil, då är allting över. Tyvärr så har jag en hjärna som måste överanalysera allt så jag kan inte bestämma mig för vilken självmordsmetod som är mest effektiv. Jag är så rädd för att misslyckas.

Jag önskar jag hade en pistol, det är nog det enda säkra för mig. Skulle någon ingripa om jag försöker klättra upp på en bro el fixa en hängsnara i trädet i stadsparken? Det är folk överallt, man får aldrig vara ifred.

Överdos är osäkert, har inte tillräckligt. Inne i stan är det för mycket rödljus så bilarna kör inte tillräckligt snabbt för att jag ska kunna kliva ut framför en. Funderar på att stjäla en bil och köra ihjäl mig men det är inte så lätt att hitta en med en nyckel i... Jag klarar inte av att dränka mig. Önskar att jag kände "rätt" personer så det gick att lösa mitt problem. Men en duktig flicka i en liten håla har inga "kriminella" kontakter.

Min syster är det enda som håller mig kvar, men snart kommer alla spärrar att släppa och då bryr jag mig inte om henne heller. Och jag vet ju att min familj får det bättre och lättare utan mig som en jävla börda.
Men än så länge kan jag inte lämna min syster ensam med allt och hur ska jag hitta en säker metod? Jag vill inte misslyckas när det väl är gjort.

Sista droppen var att jag idag fick ett brev från FK om min sjukersättning. De vill göra en ny utredning. Nu blir jag säkert utförsäkrad, har ingen läkare el psykiatriker som kan skriva ett intyg ens.

Varför ens försöka fortsätta kämpa när ingen vill hjälpa mig? Jag kan inte hjälpa mig själv längre, måste ha professionell hjälp och alla vänder mig ryggen. Jag vill inte dö, men orkar inte leva längre...

Moderator Gripandekylig - lade till en gul varningstriangel på tråden då ämnet självmord är synnerligen känsligt

Ge inte upp!!!!! Stanna kvar för din systers skull. Försök hitta något som gör det värt att fortsätta leva

Jag känner igen den där maktlösheten i förhållande till vården. det är för jävligt att det ska vara så svårt att få stöd och hjälp

Döden är inte så bra. Är det någon som vet om dina tankar och hur du känner?

Alla ord känns så fattiga. Att du ska behöva lida så och få så dålig hjälp, att sjukvården där du bor har så oförstående läkare.

FK har ju sitt uppdrag att försöka få folk i arbete till varje pris. Men det är ingalunda säkert att du skulle bli utförsäkrad, så kasta inte yxan i sjön.

Finns det inget som är roligt i livet, el som varit det när du mått bättre?

Om du lider, lider din familj också. Men de kommer att lida ännu mer om du tar livet av dig, de kommer alltid att bära med sig det och undra vad de kunde ha gjort för att förhindra det.

Det finns folk att ringa el maila till, se här: nar-livet-blir-for-jobbigt-t28969.html

Tänk verkligen på din syster och andra som bryr sig om dig innan du agerar på en tillfällig känsla då det kan orsaka så mycket onödigt lidande. Även om jag förstår känslan av att inte orka längre så är det väl egentligen fortfarande bättre att existera även om ens existens över lag består av lidande, för det är väl ändå få förunnat att få existera som människa i den här världen? Vila från lidande får man kanske göra under en längre tid efter sin död, så varför skynda?

Om du inte får någon hjälp just nu så kanske det hjälper att försöka leva på dina villkor utifrån dina förutsättningar, vad nu det innebär för dig. Det är nog oftast bättre att substituera sin egen död med alla möjliga alternativ så länge alternativen inte skadar någon annan allvarligt. Ibland förstår folk först efter att en kris har blivit övertydlig.

Snälla Cristobal, ge inte upp!

Jag säger som de andra, försök att tänka på din syster och det är faktiskt inte alls så att din familj få det bättre utan dig, tvärtom.

Se om du inte kan hitta någon att ringa eller maila i Aliens länk, och snälla, fortsätt att skriva här.

Gör det inte! Det blir bättre igen. Det måste ju bli det. Försök hitta någon - din syster eller någon annan ifall hon inte orkar - som kan hjälpa dig reda ut vårdkontakterna. Det kan ibland vara förjävligt med vården.

Ring till Patientnämnden i din kommun! Berätta allt som du berättat här. Då får du säkert hjälp!

Du har rätt till hjälp! Vänd dig till socialtjänsten! Personligt ombud kan hjälpa dig att kämpa med myndigheterna, fråga! Det blir bättre! Ser du ingen utväg - ring akuten och säg det du har skrivit! <3

Hmm. Ja, om TS hellre vill ha hjälp än att faktiskt genomföra självmord, vilket jag tror drabbar anhöriga i större skala än man tror när man har sådana funderingar, så kan en metod för att få hjälp vara att berätta om sina självmordstankar för alla man kommer åt. Om ingen reagerar på det heller är det nog tämligen kört så då kan man som näst sista utväg genomföra ett försök dömt att misslyckas. Då lär man garanterat få hjälp. Tycker man bör överväga dessa alternativ innan man bestämmer sig för den slutgiltiga lösningen. Man kan alltid ge upp senare men det är svårt att bestämma sig för en andra chans i efterhand. Tycker också TS bör berätta för anhöriga hur det ligger till innan självmord då det (enligt mig åtminstone) är att ta sitt moraliska ansvar, även om det är en extremt känslig fråga. På det sättet får man också bättre inblick i vad den egna existensen betyder för dessa människor.

Cristobal, jag känner dig inte men jag lider med dej, den där vreden har jag känt många gånger och jag blir så arg på de som ska hjälpa dig!!
Men ge inte upp, be om hjälp hos socialvåden och patientnämnden som någon sa.
Du kanske inte orkar, men vänta till imorgon och se om det kanske finns ett uns av ork, som du kan använda dig av.
Ge inte upp, det finns alltid en ljusning om man är tålmodig!
Du kan ringa nationella hjälplinjen också, de ska hjälpa dig.
Ge inte upp! Kram

Skaffa Theralen. Det anses ej beroendeframkallande pga sina bieffekter och de skriver ut hur mycket man vill ha, be om pipettflaskan istället för pillren. Antihistaminer interagerar med delvis samma grejer i kroppen och hjärnan vad gäller smärta och borde hjälpa åtminstone lite. Resten av effekten gör dig till en muntorr, hjärndöd zombie, vilket borde låta rätt okej? Definitivt inte svårt att sluta med så fort man inte längre anser effekten värd bieffekterna.

Jag har inget råd att komma med öht. Jag vill dock säga att jag känner igen vanmakten,frustrationen och maktlösheten som TS känner. Jag förstår dig fullständigt.

Låt de inte vinna!!

Vi är så många som känner igen det här, en del klockrent.

Rättsövergrepp är bara förnamnet. "Alla har rätt till vård", bla, bla, bla...

Det ÄR okej att ge upp. Att lägga sig ner och bara vägra göra något. Men vägra allt i så fall, vägra begå någon handling som hotar ditt liv.

Du kan t ex lägga dig framför psykmottagningens dörr. Det är ett gammal tips att man måste slänga sig på golvet och bara skrika för att få hjälp. Var likgiltig för om det är skötare eller förbipasserande eller polis som försöker flytta på dig.

Det här är givetvis inte någon patentmedicin, hurtigt kanske, men fan så mycket bättre än att själv slå sista spiken i din kista.

För varje människa som tar livet av sig blir det 1 mindre kvar som kan berätta och strida för oss - det har du visat att du kan!

En sak till. Som behöver påpekas om och om igen för oss under en depression:
Du kan inte bedöma dina utsikter på ett någorlunda riktigt sätt när du är deprimerad.
Det låter meningslöst, men du kommer att förstå vad jag menar. Det som varit självklart hopplöst kommer du att se i ett ljus som du inte ens kan föreställa dig i dag.


PS. Även om man tolkar min signatur här nedan bokstavligt, så står det inte att man SKA göra så - det är en varning, inte tips!

Jag lider med dig, det gör jag.
Jag förstår vad du menar. Att man inte orkar göra något.
Och jag skulle förmodligen tagit självmord om inte min Mamma funnits där för mig.
Antar att jag har tur, som har en mamma som tar tag i allt.
Ringer privatläkare om den vanliga vården inte ger mig hjälp.
Så mitt tips, kontakta en privatläkare. Dom är så mycket bättre.
Bryr sig mycket mer om än, och visst. det är dyrare.
Men om man endå bara ses var 3 månad för medicinering,
så blir det inte så jättedyrt. Det är värt det.

Jag hoppas att du inte tar livet av dig, jag hoppas värkligen att någon orkar kämpa för dig när du själv inte kan.
Skicka ett meddelande om du vill prata eller något.
Jag vill vara där för dig när ingen annan är det.
Kämpa på, eller ge upp.

<3

Kämpa vidare! Ge inte upp! Låt dem inte vinna! Om du inte orkar leva för dig själv, så lev för din syster! Eller lev bara för att trotsa alla som behandlar dig illa!