''Hämnden är min'' sägs det väl i den heliga skrift, det vill säga att endast gud allena kan utkräva det...

Att hämnas med våld och sänka sig till samma låga nivå som svinen är ju himla onödigt (även om jag defintivt förstår att man kan känna för att göra det). Jag är inne på Krigis spår här; att framgång är den bästa hämnden, alternativt att man bör nämna plågoandarna/undermänniskorna i en bok. Det bästa är om man kan åstadkomma något Teratologen-aktigt. Bortsett från att de allra flesta, inklusive undertecknad, inte kan det så är blotta tanken väldigt tillfredsställande! Jag vet visserligen inte om Teratologen blev mobbad eller så men det sägs i vilket fall att han förtalat en hel bygd genom sitt verk Äldreomsorgen i övre Kågedalen. Han hämtade inspiration till bokens karaktärer från människor han växte upp med.

Själv får jag försöka köra på framgångshämnden. När jag tänker efter är faktiskt alla människor som någonsin behandlat mig illa väldigt misslyckade individer. Det känns bland annat lockande att, när jag gått klart den utbildning jag ska börja den här månaden, kopiera beviset på min fullföljda utbildning och skicka till de som gjort mig illa. De som sade att jag inte var något, att jag aldrig kommer bli något, att jag är misslyckad, dum i huvudet och en tråkig gråmus utan existensberättigande, att jag inte ska satsa på något kvalificerat yrke, et cetera... Jag ska visa dem sedan att jag inte tagit mitt liv eller är oförmögen att arbeta utan att jag har ett relativt bra industrijobb och dessutom är mor och ja... en hyfsat välfungerande individ.

Jag råkar veta att en av mina värsta gamla plågoandar vågar i vuxen ålder inte presentera sig inför grupp och han klarade inte gymnasiet. Skrattar bäst som skrattar sist.

Jag är fast och fullt övertygad om att de ska få se. Frågan är exakt hur och när. Jag spånar på det.

Jag ser mer personlig utveckling och vinst i att inte vara hämndlysten.

Hämndlysthet + psykiskt lidande + psykiska besvär kan resultera i två inbrända barn; mordbrand, självmordsförsök, extremt mycket lidande för alla involverande.

---

Jag försöker att inte bry mig så mycket, jag tror att jag mår bättre av att hämnas ibland. Men.. När jag ser att någon jag varit arg på inte må bra så kan jag inte känna något annat än ömkan. Kalla det svaghet, kalla det naivitet, men lidande i överlag är inget jag kan se som något gynnande på det sättet. Jag är i grund och botten alldeles för principfast och medkännande för det. Jag kan tänka "haha, de ska få se", men det är bara tankar. De kommer, de går.

Det finns en som jag kan se ibland, en som var riktigt jobbig mot mig, en jag trodde skrattade med mig när han egentligen skrattade åt att han förlöjligade mig. Jag kan bli otroligt aggressiv när någon hånar mig, i värsta fall fylls jag med sådan vrede att något går i sönder. Det var länge sedan jag kände sådan vrede, dock. En intellektuell smäll på käften är bättre. Jag är större än honom, förmodligen mycket starkare och har säkert 20 kilo på honom. Då var han en som gick i nian och jag i sjuan. Jag hade inga större vänner, han var populär bland sina. Varje gång jag ser honom blir jag varm i kroppen, jag vet att jag skulle kunna fullkomligt krossa vartenda ben i hans ansikte - men varje gång kickar det in att, nej. Oavsett om jag vill ge igen från den där gången då han knäade mig i huvudet för att han hade dåligt morgonhumör, så är det inte rättfärdigat, det finns ingen vinst i det. Jag vet att jag skulle mosa honom och nu medan jag skriver det känner jag att min kropp förbereder sig. Men han hade sina besvär, jag hade mina. Vi lever olika liv idag och det var ~14 år sedan. Meningslöst att bryta ut för det.

Känslomässiga sår sitter kvar länge, kanske hela livet. Men jag kan ta det om jag får leva mitt liv med värdighet.

Jag behöver inte exponera någon. Jag vet, jag glömmer aldrig. Det räcker.

Hämnd är alltid bra. Bara det är en bra hämnd.

Trollmor skrev:Ibland kan en väl utformad hämnd vara ett sätt att kunna lägga det bakom sig och gå vidare. En form av bearbetning. Men en väl utformad hämnd är inte lätt att hitta, bland annat måste man noga se till att ingen annan drabbas, eller det blir startpunkten för en vendetta.

Instämmer.

Skillnaden mellan dålig och bra kan vara att planera det överdrivet noggrant och förutseende - eller att planera det så att det låter bra och så genomföra det, det är sånt som gör en till en dåre.

Bäst är naturligtvis att skjuta direkt när det händer. Kanske ett utvidgat nödvärn som domstolar inte gillar, men å andra sidan står det till och med i lagen att man inte skall dömas för överdrifter om man var i en situation där man svårligen kunde behärska sig. Jag menar inte att man kommer lindrigare undan utan bara att det finns ett rudiment till förståelse redan hos lagstiftaren.

Det handlar inte bara om att själv få upprättelse, det handlar om att hjälpa andra, dels genom att kanske lyckas inkapacitera förföljaren, dels genom 'allmänprevention'.

Ofta kan det alternativ som skenbart gör den minsta skadan vara det som slår hårdast mot den skyldige.

Avmaskering kan vara en bra hämnd. Tala om det så mycket som möjligt, skriv, bevara, publicera, oavsett vad andra säger om huruvida det gagnar dig själv. För det är just det de inte räknar med. Och fortsätt med det. Särskilt "mobbare" skyr ljuset mer än något annat.

Att säga att man bara ska gå vidare är ju lätt som att beställa en tulipanaros. "napolitanares" vill mitt obildade men kreativa stavningsprogram ha det till helt apropå, men Neapel-maffians metoder säger inget om hur man ska göra.

"Våld föder våld" - exakt! Våld mot oskyldiga föder våld mot de skyldiga. Om man riktar det mot de skyldiga. Vad tror ni händer om man försöker strunta i det? Går det inte ut över fler oskyldiga då?

Låt de veta att du kommer i stället. Och de vet aldrig när. Då är det du som har makten.

Jag säger inte att det inte är svårt. Jag säger att det går.

Hämnd är helt och hållet enbart för att hjälpa sig själv. Att upprätta någon form av hjälp för andra är att rationalisera sin egen hämndlysthet. Hur vackert begreppet vedergällning än må vara, så kan det enligt mina livsvärderingar aldrig förekomma. Jag kan känna det, men aldrig utföra det. Det håller inte med min samhällsplan.

Om den oskyldiga hämnas på den skyldiga, så kommer den oskyldiga bli skyldig och någon oskylidig kommer hämnas på den tidigare oskyldiga som nu är skyldig och själv bli skyldig. Runt och runt och runt kommer det gå tills alla fått hämnas. Som skrivet, hämnd är enbart för en själv.

earlydayminer skrev:Hämnd är helt och hållet enbart för att hjälpa sig själv. Att upprätta någon form av hjälp för andra är att rationalisera sin egen hämndlysthet. Hur vackert begreppet vedergällning än må vara, så kan det enligt mina livsvärderingar aldrig förekomma. Jag kan känna det, men aldrig utföra det. Det håller inte med min samhällsplan.

Om den oskyldiga hämnas på den skyldiga, så kommer den oskyldiga bli skyldig och någon oskylidig kommer hämnas på den tidigare oskyldiga som nu är skyldig och själv bli skyldig. Runt och runt och runt kommer det gå tills alla fått hämnas. Som skrivet, hämnd är enbart för en själv.

Bra skrivet

Du bara stiger i aktning, @earlydayminer, chapeau

Självförsvar mot våld är ju en sak, det skulle jag inte ha särskilt mycket problem med idag. Men när folk jävlas med en är det inte alltid man hajar det omedelbart.. och är de listiga kan de hålla en förvirrad hur länge som helst innan man får nog.

Om en hämnd ska räknas som 100% återbetalande bör man vänta tills allt är glömt och de är en ny person som blir förvånad av vad som sker, så som det var för dig. Lämpligen under en svår period i deras liv där de inte riktigt kan försvara sig.

F.ö. bör man väl 'leva gott', smack in their faces.

Alien skrev:

flisan skrev:Hämnden är ljuv.

Men jag tycker en del här i tråden förväxlar "självförsvar", alltså en pågående situation, med "hämnd", som kan gälla något som hänt för länge sedan, som man inte kan släppa.

Och jag undrar om jag någonsin kan läsa uttrycket "hämnden är ljuv" (ibland sagt med skämtsamt tonfall) utan att tänka på detta som hände nyligen på Dalarö (känsliga varnas):

Spoiler: visa

Mannen som tände eld på huset där hans tre barn sov och sedan sms:ade sitt ex "Hämnden är ljuv". Två av barnen dog, det tredje hann ut.

Du har en poäng. Att hämnas är något mer än att betala tillbaka. Hämnd är att betala tillbaka, med råge. Det är inte ok.

Fast, jag tycker att det är ok att betala tillbaka. Att liksom skapa jämvikt i Universum.

Lennart Frimodig

Universum sköter sig självt, vi går alla mot samma oundvikliga slut.

earlydayminer skrev:Universum sköter sig självt, vi går alla mot samma oundvikliga slut.

Njaa. Universum sköter inte sig självt. Sorry. Vi går inte mot samma slut. Sorry.

Lennart Frimodig

Identifierade en av mina gamla mobbare på internet (hon insåg inte vem jag var), gav min historia, gjorde klart att jag har livet framför mig och att ingen lyckades ta ifrån mig min framtid. När jag var klar gav jag en kommentar som avslöjade vem jag är för henne. Skulle gärna ha sett hur hon reagerade.

Frimodig skrev:

earlydayminer skrev:Universum sköter sig självt, vi går alla mot samma oundvikliga slut.

Njaa. Universum sköter inte sig självt. Sorry. Vi går inte mot samma slut. Sorry.

Lennart Frimodig

En dag ska vi alla ligga där och se livet passera i Rapid Play en sista gång. Eller?

Frimodig skrev:Fast, jag tycker att det är ok att betala tillbaka. Att liksom skapa jämvikt i Universum.

Du fyller på så sätt enbart universum med mer lidande, och gör det sämre att leva i.

Ren hämnd (med råge eller inte) är aldrig berättigad. (Bestraffning måste syfta till att förändra personers beteende och förhindra lidande, och ur det perspektivet vara proportionerlig.)

Kan vi försöka bestämma oss för vad de olika orden betyder? För mig har hämnden en stor portion pedagogik: Lär dig nu att aldrig göra så igen, typ.

En bra ordlista med förklaringar, någon? Betala med råge, betala utan råge, betala tillbaka endast "räntan" (ge tu för sju, men ändå markera) ...

Jag tänker just nu på Malala. De som sköt henne, vad tycker de nu månntro, när hon fått pris?

Min man har tänkt hämnas mot dom som betedde sig illa mot honom då han var ung genom att vara framgångsrik.

Jag hämnas mot dom som gjort mig illa genom att leva lyckligt trots det dom gjort (och jag skulle inte tycka det var dåligt att bli framgångsrik heller men det är inte lika säkert som min mans framtid).

Det är så jag tycker man ska hämnas, då slipper man sjunka till deras nivå också.

Trollmor skrev:Kan vi försöka bestämma oss för vad de olika orden betyder? För mig har hämnden en stor portion pedagogik: Lär dig nu att aldrig göra så igen, typ.

Kanske, men inte nödvändigtvis. Straff beskriver bättre en form av operant betingning, vilken man verkar finna maskerad lite varstans i samhället. Vad gäller hämnd så tror jag att handlingen är moraliskt neutral och endast driven av starka affekter; det är alltså irrelevant huruvida hämnden är moraliskt rättfärdigad så länge vederbörande får utlopp för sina drifter.

Hämnd kan rättfärdigas med Detet som utgångspunkt.

rapchic skrev:Min man har tänkt hämnas mot dom som betedde sig illa mot honom då han var ung genom att vara framgångsrik.

Jag hämnas mot dom som gjort mig illa genom att leva lyckligt trots det dom gjort (och jag skulle inte tycka det var dåligt att bli framgångsrik heller men det är inte lika säkert som min mans framtid).

Det är så jag tycker man ska hämnas, då slipper man sjunka till deras nivå också.

Egentligen är väl hämnd överflödigt i den kontexten, för har man kommit över svåra hinder genom livet på det sättet så är det väl onödigt att kladda ner det med en hämndetikett. Dygdigheten bleknar en aning, men om man vill utöva hämnd så är det väl ett av dom mindre dåliga alternativen.

ajemen skrev:

rapchic skrev:Min man har tänkt hämnas mot dom som betedde sig illa mot honom då han var ung genom att vara framgångsrik.

Jag hämnas mot dom som gjort mig illa genom att leva lyckligt trots det dom gjort (och jag skulle inte tycka det var dåligt att bli framgångsrik heller men det är inte lika säkert som min mans framtid).

Det är så jag tycker man ska hämnas, då slipper man sjunka till deras nivå också.

Egentligen är väl hämnd överflödigt i den kontexten, för har man kommit över svåra hinder genom livet på det sättet så är det väl onödigt att kladda ner det med en hämndetikett. Dygdigheten bleknar en aning, men om man vill utöva hämnd så är det väl ett av dom mindre dåliga alternativen.

delen som gör det till hämd är väl det att han vill fara till hembygden och visa upp att han inte är en alkoholiserad idiot som gått särskola och jobbar som bäst på samhall (lärarna sa alltid att han skulle bli sån)

Frimodig skrev:

earlydayminer skrev:Universum sköter sig självt, vi går alla mot samma oundvikliga slut.

Njaa. Universum sköter inte sig självt. Sorry. Vi går inte mot samma slut. Sorry.

Lennart Frimodig

Du behöver inte be mig om ursäkt för att du förmodligen har fel. No problem.

Saken är väl att hämd känns bra även om det är irrationellt.

rapchic skrev:delen som gör det till hämd är väl det att han vill fara till hembygden och visa upp att han inte är en alkoholiserad idiot som gått särskola och jobbar som bäst på samhall (lärarna sa alltid att han skulle bli sån)

Det är mycket möjligt att de bara kommer bli glada att det trots allt har gått bra.

Jag hämnas mot dom som gjort mig illa genom att leva lyckligt trots det dom gjort (och jag skulle inte tycka det var dåligt att bli framgångsrik heller men det är inte lika säkert som min mans framtid).

På vilket sätt mår de som gjort dig illa sämre av att du är lycklig?

Hämnd syftar enligt min definition till att åsamka motparten skada.

Kanin skrev:

rapchic skrev:delen som gör det till hämd är väl det att han vill fara till hembygden och visa upp att han inte är en alkoholiserad idiot som gått särskola och jobbar som bäst på samhall (lärarna sa alltid att han skulle bli sån)

Det är mycket möjligt att de bara kommer bli glada att det trots allt har gått bra.

Jag hämnas mot dom som gjort mig illa genom att leva lyckligt trots det dom gjort (och jag skulle inte tycka det var dåligt att bli framgångsrik heller men det är inte lika säkert som min mans framtid).

På vilket sätt mår de som gjort dig illa sämre av att du är lycklig?

Hämnd syftar enligt min definition till att åsamka motparten skada.

tja han som skadat mig är en sån som bryr sig om hur andra har det och ska ha det bättre själv, eller i alla fall låtsas ha det bättre.

och hämnd är ju för en själv så egentligen spelar det ju ingen roll vad dom tycker

Att hämnas sadistiska maktmissbrukare inom psykvården och somatikern.
Inte dom som gör ett misstag av stress menar jag utan dom som satt det i system.
Ni vet ersättning från vården är näst intill omöjligt.
ett exempel:

http://sjuk.wordpress.com/tag/lena-marknas/

Ytterliggare en maktmissbrukare
http://www.certec.lth.se/dok/friafreja3/

[*En märklig början

När jag först kom till Villa 39, 21 december, 1995, var jag ungefär lika oförstående som alla andra i omvärlden. Dock med den skillnaden att jag faktiskt tog tåget till Älvsjö, gick till Villa 39 och faktiskt var beredd att göra något. Jag mötte "Sveriges farligaste kvinna" - men ingen hade hon mördat, ingen hade hon bestulit. Vad var det egentligen som var så farligt? Liten och späd var hon. Hon gick där på sin sida om gallret och jag på min. Vi kunde tala med varandra, hon visade sig intresserad och hon frågade blixtsnabbt tillbaka så snart hon inte förstod. Det var inte främst hon som verkade konstig; det var hela situationen. Ingen som inte varit på Villa 39 före sommaren 1996 kan ana sig till hur outsägligt torftig och deprimerande hela miljön var (och förstås fortfarande är, även om en del blivit bättre). Till bunkern och cellen och rastgården och staketet hörde en gråhet, en tristess, en slitenhet och en avsaknad av allt som kan göra livet värt att leva. Allt detta präglade också personalen. Samtidigt som den med sin egen uppgivenhet i allra högsta grad bidrog till situationen.


Den ansvarige läkaren, Sven Randén, gick in i ett samtal med mig en halvtimme efter det jag kommit dit. Han var mycket tydlig i att autismdiagnosen egentligen var ointressant och att Freja solklart bar på ett barndomstrauma. Varför sa han det till mig - efter 30 minuter? Jag förstod inte något. Det enda jag kunde göra var att svara med: "Vilken diagnos som än är den rätta, så finns det mycket att göra i Villa 39 som kan förbättra Frejas liv!" Och Sven Randén höll med om att det kunde vara intressant att se vad t ex en dator skulle kunna innebära för förändring. Fast några resurser till en sådan (i denna dyra verksamhet) fanns inte: dem måste jag själv stå för.

]