Är det fler än jag som gång på gång får höra "Att man lever i sin egen värld".
Och som hela tiden jämför en med "Vi och du" och "vi lever i denna världen och inte i din värld"?

Denna typen utav kommentarer har jag fått väldigt mycket på senaste tiden.
Främst från personer (som jag har suttit i möte med) på arbetsförmedlingen.

Och jag känner mig faktiskt ganska kränkt. Jag känner mig behandlad som om jag vore en rymdvarelse.
Bara för att jag har asperger diagnos behöver dem väl inte jämföra mig sådär? Nu under senaste mötet sprack det totalt för mig och tårarna bara kom rinnande. Men dem fortsatte mötet ganska oberörda.
Sedan allt detta känner jag mig väldigt deppig..känns som att jag inte är välkommen i "deras" så kallade värld eller världen över huvud taget.

Är det fler som har fått höra denna typen av kommentarer?

Moderator Gripandekylig - rättade trådämnet

Till en viss grad lever vi alla i vår egen värld, med våra egna erfarenheter och tolkningar.

Men jag antar att de helt enkelt menade "Du måste anpassa dig till majoriteten, du kan inte räkna med att majoriteten ska anpassa sig till dig".

Fast klumpigt uttryckt, jag förstår att du reagerade.

Kommer inte på något likadant. Utom typ när jag sagt någon gång "Jag tycker ..." och fått svaret som "Ja, men det är bara vad DU tycker ..." och det kändes dels som om de förutsatte att jag var den enda som tyckte så, dels att det var totalt oviktigt vad jag tyckte.

Man kan ju svara med att "det är inte så vanligt att folk är klyftiga, men det kan ju inte jag hjälpa." samt att "en del har problem med att inse att det finns flera sätt att se på saker". Varning för att dessa kan uppfattas rätt dräpande.

Angående AF så är de väl inte till så mycket mer nytta än diverse bidrag som t.ex A-kassa. Så var iskall med deras lakejer och håll de till det som gör att du får dessa pengar.

Vill du ha jobb så är det personliga brev och besök som gäller. Men framförallt utbildning, erfarenhet och kontakter.

Jag har under en längre tid provjobbat på diverse olika ställen. Men ingen vill ha mig (trots att dem blev informerade om att jag har asperger diagnos). Största problemet för mig är att jag är väldigt bra på att anpassa mig och fungera på det sociala planet. Men är extremt dålig på att känna igen personer, ansiktsuttryck etc.

Jag gjorde en utredning på ett ställe som hette IRIS hadar där dem gör en bedömning utav arbetsförmågan. Och nu så här i efterhand ångrar jag det nästan eftersom jag känner mig dumförklarad. Och så har det fortsatt (nu även på AF).

Vad det gäller pengar så har jag inget att förlora..lever ändå bara på ett litet klent SoC-bidrag...

Sök jobb själv utan att blanda in AF. Arbetsgivare kommer inte att chansa på en AS diagnos. Står att du är duktig på att teckna på din profil, kanske grafisk design inom webbmakeri eller reklambyrå är något? eller bokillustrationer?

Har sökt jobb själv innan men inte lyckats (kanske gör jag något fel).
Och haha ja, precis! Detta hävdade jag på mitt senaste möte med AF:
- Varför skulle någon vilja ha en person som mig?

Om man tänker efter, så är detta den hårda sanningen.
Varför anställa någon med AS när det finns tusentals "normala" människor?

Och detta är också ytterligare ett återkommande problem.
Om jag berättar att jag har AS så vill ingen anställa mig.
Om jag inte berättar att jag har AS så vill dem fortfarande inte anställa mig eftersom jag inte uppfyller deras förväntningar och krav.

Du kanske verkar avvikande på intervjun?

Annars kunde en lösning vara att inte berätta att du har AS men att du en släng av ansiktsblindhet. Inte bra om man ska träffa många olika kunder som förväntar sig att bli igenkända, men jag antar att det inte är sådana jobb du söker iaf.

På af borde de coacha dig just i intervjusituationer, simulera intervju och berätta vad du gör för fel.

Du kan ha många bra sidor trots el pga din AS. Det är ju inte som att alla NT är perfekta i jobbet.

Hmm, ja det tåls att tänka på.
Men sedan är det ju det där att jag inte "uppfyller deras förväntningar och krav" (vilket jag inte heller riktigt förstår vad det är som jag gör för fel) och detta gör att jag hela tiden faller på mållinjen.
Det är precis som att hela tiden nästan lyckas, men sedan helt plötsligt bli raderad och vara tillbaka på ruta 1. Så för mig är detta väldigt frustrerande eftersom jag presterar så gott jag kan!

Fråga varje gång efter arbetsintervju vad som du gjorde rätt och fel. Träna upp förmågan.

Om du tänker så här. Det finns folk som lyckas få andra att investera miljontals kronor i värdelösa papper just för att de kan detta med kommunikation så borde det gå att prata sig till ett jobb också.

Värsta erfarenheten jag har hittills gällande den punkten var att dem tyckte jag var för "långsam". Vilket jag än i dag inte förstår eftersom jag jobbade som en idiot, jag var klar innan jobb schemat + att jag inte kunde jobba fortare än vad maskinerna producerade.

Vill förövrigt bara säga till Moderator: Alien
Jag besökte din profil, och får säga det som står där skrämmer mig lite. (syftar på din tråkiga erfarenhet gällande arbetsgivaren i Uppsala universitet).

Satanen skrev:Hmm, ja det tåls att tänka på.
Men sedan är det ju det där att jag inte "uppfyller deras förväntningar och krav" (vilket jag inte heller riktigt förstår vad det är som jag gör för fel) och detta gör att jag hela tiden faller på mållinjen.
Det är precis som att hela tiden nästan lyckas, men sedan helt plötsligt bli raderad och vara tillbaka på ruta 1. Så för mig är detta väldigt frustrerande eftersom jag presterar så gott jag kan!

Ja, jag har varit med om samma luddighet. Jag fick veta att jag inte var tillräckligt "service-minded", men inte veta på vilket sätt el mot vem. För en del tycks det vara fysiskt omöjligt att tala klarspråk, man förväntas fatta av sig själv. Tycker det är de som borde skärpa sig ge bättre feed-back.

Du skulle förstås kunna begära att få exakt veta vad det är för förväntningar och krav de vill du ska uppfylla. Kan ju stupa på att att de inte vet själva, det bara är en "känsla" de har. Andra gör tydligen rätt av instinkt.

Och det hjälper inte att man gör sitt bästa, eftersom andra tydligen gör bättre.

Enligt mig så lever jag i 2 världar. Jag försöker förstå båda, då båda är lika viktiga för mitt liv. Jag blir sällan kränkt längre, när folk ser på mig som en idiot. Jag förstår bättre, tänker att det är lite synd om den som kläcker kommentaren. Jag vill anpassas, till viss del, för jag är väldigt intresserad av människor och jag vill förstå dem. Det är den verkligheten jag väljer att tro på, för det är min verklighet vare sig jag vill eller inte. Även om jag kan reagera illa, så är jag sällan långsint.

Men en del av mig blir även väldigt ledsen över mänskligheten.

Satanen skrev:Om man tänker efter, så är detta den hårda sanningen.
Varför anställa någon med AS när det finns tusentals "normala" människor?

Ja, det är ett problem som man måste skapa en lösning på,
om man har diagnos AS och inte arbetat (varit anställd) på länge,
och vill komma in på arbetsmarknaden.
Räkna inte heller med att Arbetsförmedlningen skall göra huvudjobbet.

Min lösning är (kort sagt). Ha en flerårig plan, som innefattar realism som ovanstående. Kompensera för sina svagheter, genom att bli bättre på annat.
Arbeta hårt för att utvecklas (under åren med planen mot arbete, och senare.)
Betala priset för en anställning!
Det är inte säkert att det räcker för arbete, men utan det är chanserna ännu mycket sämre.

Alien skrev:Kan ju stupa på att att de inte vet själva, det bara är en "känsla" de har.

Ja, instinkt är det ju. Folk påpekar att man gör fel, är konstig osv, men har inget konkret att komma med eftersom de inte själva vet hur/vad de tänker eller gör. Och eftersom de inte ser problemet är de ofta väldigt otrevliga mot en dessutom.

Hade tex varit trevligt med släktingar som var stolta över vad man lyckats med, istället för att alltid vara besvikna på en. Allt som krävs för det är att de inser att det finns problem de inte sett/begriper.

(* stavningskontrollerat)

Jag har gett upp att söka jobb via arbetsförmedlingen. Jag har en anställning på 75%, ett väldigt fritt jobb där jag och min chef jobbar ihop och bestämmer i princip allt själva. Det enda problemet är att chefen vill att vi ska samarbeta, jag trivs inte med samarbeten. Men då chefen är en kompis sedan gymnasiet så funkar det ändå, vi kompromissar om arbetet och har delat upp jobbet så det ska funka för oss båda. Sista steget för mig är att jag ska få de arbetstider jag vill ha, sedan kommer jag att kunna jobba fullt ut trots min AS.

Jobbet har vi skapat själva efter många år med ideellt jobb i samma förening som vi nu är anställda hos. Med lönebidrag (nystartsjobb), men vår målsättning är att vi ska ha fått så bra snurr på intäkterna så vi ska kunna fortsätta anställningen även när lönebidraget försvinner.

Vi jobbar med musik och ljud (driver bl.a en lokal radiostation) och det är det enda jobb jag kan se mig själv jobba med. Det är synd att du bor så långt från Sandviken, jag gissar att du inte vill flytta upp till Sandviken och börjat jobba hos oss men jag hade gärna satt mig ner och pratat med dig om vad du kan och vill själv. Kontakta mig privat om du (trots avståndet) vill träffas och prata!

Är verkligen glad att du har haft turen att få ett sådant där jobb.
Det är inte lätt att hitta dem där jobben där dem både kan ta hänsyn och anpassa jobbdagarna.

Själv är jag (förutom att teckna) även intresserad i media.
Jag gick 3 år i gymnasiet med inriktning media.

Att hitta jobb inom min mest kreativa ådra (vilket är att teckna) känns ganska hopplöst, så andra alternativet (vilket är media) hade varit helt toppen för mig.
Som sagt ja, synd att denna verksamheten ligger i Sandviken. Jag hade nog inte haft något emot att flytta dit (är ganska trött på Göteborgsområdet och dess minimala chans till att hitta jobb) men eftersom jag inte har jobb så lever jag på SoC bidrag. Så min ekonomi är näst intill obefintlig.