Hej,

min son har Asperger och ADD. Nu är han snart 15. Han är världens goaste kille men har naturligtvis problem. Han har anpassad skolgång och egen lärare som tagit sej an honom, det har varit en livräddare. Han går i 9.an nu.

Det som är jobbigt är att han blir väldigt stressad och irriterad när han skall iväg till skolan. Jag går ju med min 9 åriga dotter till skolan varje dag, hon har också Asperger med vissa fobier, kan alltså inte gå själv. Sonen har förmåga att fastna och dra ut på saker, och jag har tänkt att han borde ha fått hum nu i denna åldern att man behöver öka på farten lite, han hatar nämligen att vara sen.

Han är låg-energi, det har han varit hela livet, han har dåligt med ork, så han blir lätt utbränd och stressad.

Jag vet inte om han kommer att klara att gå i ett vanligt gymnasium. Det blir längre dagar, han måste åka långt (också det ett problem) och han klarar med näppe av de anpassade skoldagarna som slutar innan kl 12. Jag vet inte hur ni har gjort, och vilka svårigheter era barn har haft. Har någon provat gymnasieutbildning via internet?

Jag har också Asperger och hade många problem, men jag tycker jag var mer självständig än min son och hade inga problem att hoppa runt med kollektivtrafik tex. Jag tröttnade dock snabbt och förlorade orken. Livet gick bättre när jag gick ut i arbetslivet, det valde man ju själv, jag tog ströjobb, och längre fasta anställningar, ja vad som helst, inte var jag kräsen.

Min son behöver fortfarande fråga mej vilken jacka han ska ta på efter att jag gjort klart att "det är riktigt varmt ute". Det borde betyda den tunna vindjackan, men det är inte självklart för honom! Jag behöver stödja honom så han blir mer självständig, att ha koll på klockan på morgnarna, att lära sej att hantera stress, ja allt det som är en del av livet. Jag står dock, trots att jag är väldigt bra på att hjälpa mina barn och förstå dom tack vare min egen diagnos- något handfallen hur jag ska hantera min sons problematik.

Kanske måste jag inse att han har nått till den ork och förmåga han har? Jag inser ju att alla har individuella behov och svårigheter. Han kanske alltid kommer att ha det besvärligt med vissa saker? Man fastnar gärna, det är därför vi har varandra i detta forumet, för att ge tips och råd! Jag vore tacksam om ni kan dela era egna erfarenheter från ungdomen, eller kanske ang. era egna tonåringar.



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Jag har själv inget aspiebarn. Men har finns tidigare trådar om aspies och gymnasieval, kanske du hittar något av värde där:

ga-i-gymnasiet-med-as-goteborg-t12097.html

gymnasium-for-aspergare-i-goteborg-t31661.html

asperger-o-gymnasiestudier-t21393.html

asperger-gymnasieklass-t15521.html

vilken-gymnasielinje-gick-gar-du-pa-t18931.html

gymnasieval-vad-tanka-pa-t29268.html

gymnasieskola-var-gick-ni-och-tips-pa-skola-i-sthlm-t17615.html

Jag har asbergers och ADD. Det var tidvis svårt under uppväxten men det gick:-) numera är jag gift, har barn och jobbar som ingenjör.

Jag kan känna igen mig i din beskrivning av sonen. Även om man till det yttre ser apatisk ut, jobbar hjärnan på helvarv och bearbetar allt omkring. Det lämnar inget utrymme till tankar utanför som hur man ska klä sig, äta osv. Det är en storm av tankar, känslor och intryck och det ska lite till för att det rinner över. Det känns tungt att ta på sig mera uppgifter som att komma i håg elementära saker som många tar för givet. Jag var ex 15år när jag lärde mig klockan och kunde låta bli att äta mat en dag om ingen påminde mig. Om ingen sa till tog jag inte en dusch. Jag var tidvis helt i min egen värld och det att ta på sig skorna kunde ta evigheter. Även om jag gick upp tidigt kunde man fastna i en tanke och upptäcka att tiden rann i väg. Man vill så gärna komma i tid och man blir stressad och besviken på sig själv. Känslorna är i kaos och man kan inte hitta ett vettigt sätt att ventilera förutom att skrika.

Jag tror det blir bättre med åldern. När man hittar sätt att låsa ute ljud, tankar och intryck antingen med hjälpmedel eller fasta rutiner finns plats över till annat. Jag ställer larm på mobilen. Ett för att jag ska stå upp, ett för att inte fastna på toa, ett för att komma i håg att äta, ett för att ta på kläder. Efter ett tag hittar man rutin och det går nästan av sig själv. Jag har hörselproppar och solbrillor för att stänga ute intryck så hjärnan kan få vila. Jag klarar mig riktigt bra nu. Med stöd och tålamod kommer din son att kunna klara sig bra.

Hitta konkreta strategier för hur han skall välja ytterjackor? blåsigt = vindjacka, vinter = fodrad jacka, regn = regnkappa osv.

Hitta vanor och strategier som fungeras så att antal gånger han måste ställa om eller vänja sig vid något nytt minimeras. Hoppas han inte är utsatt för mobbning mm i skolans. Samma för dottern givetvis.

Tack för fantastiskt bra svar, alla har sina guldkorn. Jag vill svara längre men det är dags att lägga barnen. Jag skriver en rad imorgon.

Hej.
Jag har en 14-åring som har AS.
Morgnarna med henne höll på att göra oss alla galna, ända tills vi fick boendestöd från kommunen.
Nu kommer samma boendestödjare varje morgon, ungen både käkar frukost och tar sig till skolan vilket är en oerhörd lättnad. Det verkar dels som om de har en bra kontakt sinsemellan, och att det är mycket lättare för min dotter att koncentrera sig när det är boendestödet som hjälper henne.
Med boendestödet finns liksom inte det där "bruset" av allt annat runtomkring som finns hos oss föräldrar.
Lycka till. Kämpa!