Vill kolla om det finns någon mer som mig att befinna sig (eller har) i situationen att stå vid vägvalet att fortsätta livet som före kunskapen om ens funktionsnedsättning eller försöka sig på att acceptera ens begränsningar och anpassa miljön till ens förmåga? Grejen är nog att jag vet inte hur jag ska få mig själv till att verkligen acceptera min sk diagnos som förklaringsmodell till mina svårigheter. Förnuftsmässigt är det nog okej men känslomässigt desto sämre. Har kontakt med habiliteringen men vet inte hur mycket den egentligen hjälper mig.

Verkar hopplöst för mig att klara av "tvinga" mig själv till ett accepterande. Någonstans inom mig så finns det tanken att jag nog egentligen inte mäktar med något annat i livet just nu än att finnas där för mig själv och min egna familj. Allt vad som egentligen heter lönearbete och vara på något sätt aktiv ute på arbetsmarknaden får helt enkelt vänta. Men att det ska vara så svårt att ta verkliga steget och säga till både Af och Fk att jag mäktar inte med arbetslivet! Att inför mig själv också våga ta det här beslutet utan att jag känner mig så att säga mindervärdig.

Tycker det är så himla svårt det här med att fatta vad som tar och ger energi för mig. Att våga och kunna lita på sin kropps signaler. Tycker det har blivit svårare det här med tankens kraft och känslornas makt..... Alltför ofta förstår jag det när det är för sent. Hur mycket ska man motivera sig, driva på sig själv i förhållande till att söka vara mer snäll och effektiv för sin egen del. Känns helknäppt att så här i 45-års åldern liksom bli strandsatt på den här ön och så osäker på hur gå vidare. Känns helfel att bli sjukskriven igen för egentligen känner jag mig inte sjuk, utan mer som att jag inte mäktar med livstempot längre sedan min sk utmattningsdepression samt egenremiss till NP-utredning=atypisk autism inkl recidiverande depression, gad och tinnitus. Varför ska det va så svårt att acceptera ens begränsningar och fortsätt leva livet men på nya villkor?

Finns det någon som upplevt något liknande? Vad har hjälpt dig?

Ja, fast det hjälper ju inte dig, har inga tips på hur man accepterar det hela för jag är likadan.
Jag önskar jag höll för jobb och familj och allt därtill.
Önskar och vill men det går ju inte.

Nu föreslog FK sjukersättning iställeet för sjukskrivning och jag känner mig så skamsen och värdelös.

Hoppas du kan hitta en väg att acceptera och finna vägar som fungerar för dig i ditt liv.

Tack för tröstande orden, det går nog åt. Mötet med nya handläggaren gick väl okej men egentligen vart jag inge klokare, öppnades inga nya vägar. Det mesta ligger ju ändå på mina axlar, dvs hur jag bedömer min förmåga att mäkta med ett arbetsliv. Vilket är nog så svårt för jag vet ju ärligt inte talat var min ribba ska/bör vara för att det ska vara så gynnsamt som möjligt för mig och min familj. Men det ger sig nog på nåt sätt. Min iver att duga i arbetslivet har avsevärt sjunkit. Nu ligger det i spåret att pröva en arbetsträning till inom ett helt annat arbetsområde än första. Får se... Är skitsvårt att avgöra vilken miljö som är mest optimal för mig och där det samtidigt finns realistiska jobbmöjligheter.

För att återgå till dig blir jag bara nyfiken på hur fk resonerar ang det här med sjukersättning när det gäller funktionsnedsättningsproblematiken. Beror väl också mycket på helhetsbilden för själva individen. För vad jag har förstått ska ju ens begränsade arbetsförmåga vara nedsatt för all överskådlig framtid. Tycker det är synd att man har tagit bort den tidsbegränsade varianten. En sådan skulle jag nog ha accepterat i dagsläget.

Förstår helt och hållet din känsla av skamsenhet och oduglighet. Men egentligen är det ju inte "oss" det är "fel" på, utan det är ju faktiskt själva samhället och systemet som är så uppbyggt numera och ställer så höga krav och förväntningar på oss människor att flera inte mäktar med hjulet. Som ensam individ kan man inte ändra på rådande värderingar, samhällsklimat och kulturen. För min del är min viktigaste uppgift nu att finnas där för mina barn och försöka bevara familjen.

Ja jag undrar lite om man hade kunnat hänga med i livet bättre om man fått reda på hur man fungerade lite tidigare i livet?
Att det kanske hade gått lättare att hitta vägar att hantera sig själv och livet innan man kör sig in i väggen gång på gån.

Men det där med sjukersättning, till mig (eller sambon det är han som får ta telefonpratet med FK ) så säger dom ju att sjukersättningen omprövas var 3'e år, så även om det låter som att det måste vara för evigt och alltid så verkar det ändå inte riktigt vara så.
Jag hade nog inte klarat det heller om det inte vore för att ialla fall enligt min handläggare så är det inget som är huggit i sten.

Jag försöker tänka att när barnen är större och mer självgående (ok man behöver väl finnas där som stöd ändå men kanske inte lika konstant) så vill jag gärna försöka ta mig ut i arbetslivet och "göra rätt för mig".

Nä det där med att hitta vad som skulle kunna tänkas fungera är ju himla svårt.
Vad säger din man/sambo då? kan ni prata om det ihop och vädra tankar och känslor runt det där med ev sjukersättning?

Tack för dina givande rader. Nog kan jag prata med min man men aningens svårt är det ändå. Om jag har svårt att greppa å hantera så är det desto knivigare för honom. Det här med känslor och tankar på en djup nivå är inte hans starka egenskap. Han stödjer mig i det mesta. Det är jag som har det svårt med att våga ta steget fullt ut och dra i nödbromsen, bestämma att nu får det vara nog, att arbetslivspressen blir för mycket för mig. Detta utan att tappa tron på mitt egna värde. För mig är det så svårt att greppa när jag driver, pressar mig "lagom". Idag fick det i alla fall vara nog...jag sjukskrev mig.

Sjukersättning för min del är inget jag har tänkt på och ingen annan har tagit upp frågan. Har svårt nog med sjukskriven och så. Även om jag innerst inne vet att jag skull få tillbaka levnadsglädjen avsevärt mycke bättre om jag prioriterade/koncentrerade mig enbart på mig och min familj, och gav fan i arbetslivet nu och ett par år framöver.

Om du vet hur du ska få tillbaks levnadsglädjen så kör på det! Det viktigaste är att du mår bra. Har du kört på fram tills nu och har familj osv så förtjänar du inget mindre än det du behöver för att må bra! Skam borde inte finnas i ditt vokabulär lyckas jag hälften så bra som du så kommer jag alltid vara nöjd med mig själv

Du har några poäng där, tack för dem. Vad menar du med att om du lyckas hälften så bra som jag så kommer du alltid vara nöjd med dig själv... Vad är det jag har lyckats med så som du ser det?

Kasam skrev:Du har några poäng där, tack för dem. Vad menar du med att om du lyckas hälften så bra som jag så kommer du alltid vara nöjd med dig själv... Vad är det jag har lyckats med så som du ser det?

Det som jag skrev familj, jobb, fungerande relation.

Gustovich skrev:Om du vet hur du ska få tillbaks levnadsglädjen så kör på det! Det viktigaste är att du mår bra. Har du kört på fram tills nu och har familj osv så förtjänar du inget mindre än det du behöver för att må bra! Skam borde inte finnas i ditt vokabulär lyckas jag hälften så bra som du så kommer jag alltid vara nöjd med mig själv

Fast hur bedömer man vem som kämpat hårt nog för att inte behöva köra söner sig själv än mer?

blyger skrev:

Gustovich skrev:Om du vet hur du ska få tillbaks levnadsglädjen så kör på det! Det viktigaste är att du mår bra. Har du kört på fram tills nu och har familj osv så förtjänar du inget mindre än det du behöver för att må bra! Skam borde inte finnas i ditt vokabulär lyckas jag hälften så bra som du så kommer jag alltid vara nöjd med mig själv

Fast hur bedömer man vem som kämpat hårt nog för att inte behöva köra söner sig själv än mer?

Det är väl upp till en själv såklart att bestämma. Men vissa har svårt att se vad de åstakommit och behöver lite input av andra kanske. Detta var bara min personliga bedömning av ts' situation. Jag tycker även du har kommit långt bra jobbat! jag vill också ha det där någon gång

Gustovich skrev:

blyger skrev:

Gustovich skrev:Om du vet hur du ska få tillbaks levnadsglädjen så kör på det! Det viktigaste är att du mår bra. Har du kört på fram tills nu och har familj osv så förtjänar du inget mindre än det du behöver för att må bra! Skam borde inte finnas i ditt vokabulär lyckas jag hälften så bra som du så kommer jag alltid vara nöjd med mig själv

Fast hur bedömer man vem som kämpat hårt nog för att inte behöva köra söner sig själv än mer?

Det är väl upp till en själv såklart att bestämma. Men vissa har svårt att se vad de åstakommit och behöver lite input av andra kanske. Detta var bara min personliga bedömning av ts' situation. Jag tycker även du har kommit långt bra jobbat! jag vill också ha det där någon gång

Ja det är väl det där med att räcka,
antagligen något man själv sätter en högre tröskel på många gånger än vad andra gör.

blyger skrev:

Gustovich skrev:

blyger skrev:Fast hur bedömer man vem som kämpat hårt nog för att inte behöva köra söner sig själv än mer?

Det är väl upp till en själv såklart att bestämma. Men vissa har svårt att se vad de åstakommit och behöver lite input av andra kanske. Detta var bara min personliga bedömning av ts' situation. Jag tycker även du har kommit långt bra jobbat! jag vill också ha det där någon gång

Ja det är väl det där med att räcka,
antagligen något man själv sätter en högre tröskel på många gånger än vad andra gör.

Ja så är det ju. Jag har själv enormt svårt att ta åt mig av beröm och är aldrig nöjd med mig själv. Men jag försöker ge andra det iallafall

Hörru gustovich...du e bra på att ge andra beröm och input. Ofta ger det mig en härlig känsla att ge andra god input. Undra varför vissa har så svårt att ta emot andras och även sitt eget beröm och växa i det?

Nu kommer nog en knepig tanke, men undra om det hade kännts lika tungt att "välja" bort lönearbetet till förmån för att mäkta med familjelivet när man har klarat av arbetslivet. Än om man kommer från att inte ha klarat av lönearbetet förr och så provar man och konstatera att det inte fungerar?

Även om man inte kan göra något åt det förflutna så kan jag inte låta bli å fundera på hur annorlunda det hade blivit om jag från första början lärt mig att acceptera den jag i grunden uppenbarligen är. Det hade nog besparat mig en hel del anpassningsenergi, besvikelse och tankemöda. Troligen hade jag nog inte bildat familj heller, och det är jag inte lika säker på att jag vill gå miste om. Även om det är kämpigt.

Jag gillar verkligen att få ta del av er andras tankar och åsikter. Det är så jag funderar på att våga gå till en av träffarna för likasinnade. Fast det är något som nog är ett stort steg. Det blir väl liksom som ett erkännande för mig själv främst men även utåt sett att jag acceptera mitt sätt att fungera på. Som att kliva ur garderoben

Det vore häftigt att våga stoppa ut hakan och prata om det här öppet i media och så. Dels pga egna erfarenheterna både privat och arbetslivsmässigt men även ur ett hälsovetenskapligt perspektiv. En av grejerna jag har lyckats med är att utbilda mig inom pedagogik och hälsopromotion, en sk 3-årig högskoleutbildning. Men har inte lyckats få jobb inom det. Det hade varit häftigt tycker jag men det blir väl i mitt nästa liv...

Kasam skrev:Hörru gustovich...du e bra på att ge andra beröm och input. Ofta ger det mig en härlig känsla att ge andra god input. Undra varför vissa har så svårt att ta emot andras och även sitt eget beröm och växa i det?

Nu kommer nog en knepig tanke, men undra om det hade kännts lika tungt att "välja" bort lönearbetet till förmån för att mäkta med familjelivet när man har klarat av arbetslivet. Än om man kommer från att inte ha klarat av lönearbetet förr och så provar man och konstatera att det inte fungerar?

Även om man inte kan göra något åt det förflutna så kan jag inte låta bli å fundera på hur annorlunda det hade blivit om jag från första början lärt mig att acceptera den jag i grunden uppenbarligen är. Det hade nog besparat mig en hel del anpassningsenergi, besvikelse och tankemöda. Troligen hade jag nog inte bildat familj heller, och det är jag inte lika säker på att jag vill gå miste om. Även om det är kämpigt.

Jag gillar verkligen att få ta del av er andras tankar och åsikter. Det är så jag funderar på att våga gå till en av träffarna för likasinnade. Fast det är något som nog är ett stort steg. Det blir väl liksom som ett erkännande för mig själv främst men även utåt sett att jag acceptera mitt sätt att fungera på. Som att kliva ur garderoben

Det vore häftigt att våga stoppa ut hakan och prata om det här öppet i media och så. Dels pga egna erfarenheterna både privat och arbetslivsmässigt men även ur ett hälsovetenskapligt perspektiv. En av grejerna jag har lyckats med är att utbilda mig inom pedagogik och hälsopromotion, en sk 3-årig högskoleutbildning. Men har inte lyckats få jobb inom det. Det hade varit häftigt tycker jag men det blir väl i mitt nästa liv...

Tack Jag gillar att ge beröm, men jag gillar inte när det blir för cheesy. Rätt motsägelsefullt haha. Jag tror alternativ 2 är värst. Du har ju ändå fixat det en gång. Om du jämför dig med NT's när du ställer krav på dig själv, så är du inte ensam med att inte klarar av båda, finns det jättemånga NT's som inte gör. Men om du är som mig, och ställer krav på en viss nivå oavsett vad andra runtomkring klarar av, så ska du veta att många beundrar det du klarar även ifall du inte gör det själv.

Även fast du har spenderat mycket energi istället för att acceptera dig själv som du är osv så har du ju uppnått väldigt mycket. Du har ju gjort allt som förväntas av en människa egentligen.

Det sista som återstår är ju att få dig själv att må bra om jag förstår dig rätt. Då är det värt uppoffringar att uppnå det kan jag tycka.

Om det här känns som en tröst för någon

Jag har misslyckats med allt !

Jo en sak har jag lyckats med det är att jag bor i eget boende och klarar mig själv.

Men jag har ingen Man eller Fru,
inga barn, dålig på sociala relationer,
lever i min ensamhet,
har snart inga föräldrar,
har misslyckats gång på gång....
slagit mig blodig i väggen när det gäller jobb och utbildning,
jobbar på Daglig Verksamhet....
Har ett uruselt självförtroende och hatar mig själv
Har inte hittat tryggheten utanför dörren, känns helt hopplöst irl...
Är tydligen väldigt komplicerad,
eftersom att jag har många diagnoser och svårt för folk att sätta mig i ett fack vilket de gärna vill göra med alla människor har jag märkt..
Arv och miljö formar människan,
i mitt fall till det sämre....känner mig väldigt ensam irl .....
snart är jag också miljöskadad....eller det kanske jag redan är...blir avtrubbad med åren....
snart är det helt normalt att folk försöker mörda varandra och sitter på rättpsyk....
Jag har fått en tid till terapi nu äntligen...
jag skall bearbeta många traumatiska upplevelser....

will skrev:Om det här känns som en tröst för någon

Jag har misslyckats med allt !

Jo en sak har jag lyckats med det är att jag bor i eget boende och klarar mig själv.

Men jag har ingen Man eller Fru,
inga barn, dålig på sociala relationer,
lever i min ensamhet,
har snart inga föräldrar,
har misslyckats gång på gång....
slagit mig blodig i väggen när det gäller jobb och utbildning,
jobbar på Daglig Verksamhet....
Har ett uruselt självförtroende och hatar mig själv
Har inte hittat tryggheten utanför dörren, känns helt hopplöst irl...
Är tydligen väldigt komplicerad,
eftersom att jag har många diagnoser och svårt för folk att sätta mig i ett fack vilket de gärna vill göra med alla människor har jag märkt..
Arv och miljö formar människan,
i mitt fall till det sämre....känner mig väldigt ensam irl .....
snart är jag också miljöskadad....eller det kanske jag redan är...blir avtrubbad med åren....
snart är det helt normalt att folk försöker mörda varandra och sitter på rättpsyk....
Jag har fått en tid till terapi nu äntligen...
jag skall bearbeta många traumatiska upplevelser....

Det är ingen tröst. Bara hemskt. Men att du klarar dig själv i ett eget boende är ingen liten grej. Jag har också eget boende men jag får all möjlig hjälp med saker o ting.

will skrev:Om det här känns som en tröst för någon

Jag har misslyckats med allt !

Jo en sak har jag lyckats med det är att jag bor i eget boende och klarar mig själv.

Men........

utifrån din beskrivning tycker jag att du trots allt både fixar eget boende samt även jobba i dagliga verksamheten. Det tycker jag är två viktiga moment i livspusslet. Hoppas verkligen att terapin/hjälpen stöttar dig i en mer välmående livssituation. Det är klart att du är värd att lyckas och känna dig duglig. Försök vara mer snäll emot dig själv...minns ditt egna boende och dagliga verksamheten. Kan du tänka dig att ta emot hjälp/stöttning för ökad social framgång? Tänker jag på en personlig assistent som är med dig socialt.

För dig (och andra) som inte så att säga, enligt vissa, har det här med att leva i parförhållande och två barn så säger det väl i sig egentligen inget om kvaliten på familjelivet och hur lätt/svårt det är med föräldraskapet. Det är väl här vi människor kan vara så himla knepiga att ha alltför "stora, höga" krav på livets innehåll och ingredienser.

I en dokumentär om ett folk i tibet så ansåg en munk att allt lidande kommer från människans begär. Jag tycker det ligger något i det, försöker själv sänka mina begär vad gäller livets innehåll och mina egna krav på vad som ska, borde ingå för att bidra till min livsglädje.