Idag ska jag träffa nya handläggaren på Af...nervöst. Är väldigt ambivalent hur jag egentligen bör hantera min livssituation just nu, för det känns som det står mellan jobba eller inte jobba. Inte jobba för att mäkta med livet med min familj (barn 8 och 11 år och min man) med gott resultat. Eller jobba halvtid och göra halvdant jobb med min familj.

Dels vet jag inte alls vad jag bäst bör jobba med. Har fram tills för 3 år sedan jobbat på som "NT", men givetvis haft en del krokighet, rastlöshet på vägen och några depressioner påvägen. Grejen är att jag evt inte utav vem jag kan eller borde få hjälp med att komma fram till vad jag bäst bör jobba med för att må så bra som möjligt. När jag framför min osäkerhet till Af och Habiliteringen är det ingen av dem som självmant säger att det kan du få hjälp med utav oss. Min läkare säger i all fall att jag inte ska gå tillbaka till den sk allmänna arbetsmarknaden nu, utan det handlar om att få hjälp med ett tillrättalagt arbete typ lönebidragsanställning. Här säger han att Af är skyldiga att hjälpa mig med detta, men än så länge har Af inte varit aktiva på detta sättet. Fastän de har senaste läkarintyget där det står i klartext.

Orkar heller egentligen inte att kämpa för min rätt att få hjälp, och till råga på allt har jag svårt att prata om mina svårigheter och be om hjälp. Det är nog denna biten av mig själv som är tuffast...att liksom acceptera min sk funktionsnedsättning för att försöka forma livet efter mina egentliga förmågor. Dels har jag inte ännu till fullo fått grepp om hur det egentligen är för mig, dvs få grepp om min atypiska autism. Snacka om att i 40-års åldern lära om, dvs gå från att ha levt utifrån ett sk "NT-liv" till att leva ett mer rättmätigt "NP-liv". Är det någon annan som har gjort/gör nåt liknande?

Moderator Gripandekylig - Flyttade tråden från Att leva som Aspergare

Jag är väl inte i exakt samma situation men lite liknande i alla fall. Jag har också jobbat med "vanliga" jobb hela livet men för drygt ett år sedan gick det inte längre. Då blev jag sjukskriven och läkaren sa åt mig att jag inte kunde jobba kvar och skickade remiss för NP-utredning. Jag har inte gått igenom utredningen än men jag har sagt upp mig och börjat studera istället.

Det har än så länge inte gått så bra det heller men mycket bättre än att jobba på industri som jag gjorde tidigare.

Jag tänker att du borde sätta dig själv främst. Försök strunta i samhällets förväntningar på vad du bör klara av. Om du inte orkar jobba och samtidigt ta hand om familjen så välj det som känns prioriterat för dig.

Du kan -om jag minns rätt- få ha med dig någon som talar för dig på möten. Det kan vara lättare än att behöva berätta allt själv.

...att inte orka jobba...är just där det blir svårt för mig att avgöra/bestämma var min faktiska gräns går. Att det är så här svårt för mig på det här med att känna in mina gränser kan ju bla förstås utifrån min funktionsnedsättning. Oavsett är det riktigt häpnadsväckande att det kan vara så svårt att sätta mig själv främst. Att tänka går ju men sedan att i handling verkställa det. Troligen är det här svårigheterna med en svag självkänsla kommer in, vilket tydligen många med funktionsnedsättningar brottas med.

Att låta någon annan föra ens talan är helt klart ett alternativ, men då måste det vara någon som förstår mig och jag känner mig trygg med. Och någon som både vill och kan göra det som en av sina arbetsuppgifter att bistå mig med hjälp. De har än så länge varit väldigt sällsynta för min del. Tyvärr så verkar de flesta mestadels uppfatta mitt högfungerande jag, eller så blir det lättast för dem att välja den här vägen. Jag är så van vid att behöva kämpa för min sak, mitt mående att det i sig är svårt att släppa på kämpandet när det är så få som frivilligt erbjuder sin hjälp. Nästintill omöjligt att kunna och våga visa sin litenhet, sin hjälplöshet.

Jag är 39 år och fick diagnos för tre år sedan. Jag har hel sjukersättning som jag fick efter min diagnos. Har provat arbeta men har inte klarat av stressen. Har du boendestöd? De kan hjälpa dig! Jag har det och även Ledsagning vid behov.

Det här med sjukersättning är en ny tanke för mig och ingen har pratat om det. Är inte sjukskriven nu utan inskriven på Af med aktivitetsersättning för arbetslivsinriktad rehabilitering. Har arbetsprövat i våras 6 mån första gången sedan jag blev sjukskriven för en depression och en mycket svårare sådan än någonsin.

Vem var det som började prata om din sjukersättning? Var det lätt, svårt att få igenom? Hur gick dina känslor och tankar när det här drogs igång och din syn på dig själv med tankepå duglighetskänslan. Jag har svårt för att veta när jag faktiskt gör tillräckligt i strävan för att kunna fungera i livet.

Får du någon hjälp via LSS?

Nej, men det är självvalt. Jag får stöd av habiliteringen. Det är svårt, nästintil omöjligt, att få och be om hjälp när man så länge har levt som NT och i min självbild lärt mig att klara mig själv. Har flera gånger fått höra att jag är ju så vältalig och fått den uppfattningen att därför så ser, förstår man inte mina egentliga svårigheter.

Även om man blir erbjuden hjälp kan det svårt att veta exakt vad för hjälp man behöver och just kunna få den hjälpen just när man behöver den. Här sker ju hjälpen inte villkorslös. Här måste man ju anpassa sig till samhällets, kommunens, landstingets form och utbud av hjälp. Vad ska man göra om ex habiliteringen inte anser att man har tillräckligt behov av en psykolog utan erbjuder en specifik kuratorskontakt fastän "personkemin" inte alls fungerar, och dels i brist på psykologer.

Det är så jag tror det vore lättare för mig att ha fått hjälp om jag inte hade varit så pass förbannat väl anpassad till samhällets NT-förhållningssätt. För mig är det i alla fall skitsvårt att ändra mina grundläggande värderingar om mig själv och ändra mitt levnadssätt mer anpassat till min faktiska funktionsförmåga. Jag har tom fått höra att jag får inte mer hjälp av sjukvården i form av tex behandling/terapi/samtalsstöd, utredning för tidigare insatser har ju inte lett till någon varaktig förändring!

Jag är i en liknade sits, fast jag har inte jobbat så mycket. Men jag har "låtsats" vara NT utåt i alla år. Jag har pluggat massor och haft eget företag (fast utan att tjäna några pengar), jobbat kortare perioder. Jag har också två barn (varav en har egen diagnos och den andra står på kö till utredning).

Även jag döljer mina svårigheter alldeles för bra för mitt eget bästa. Familjen är de enda som märker att jag inte orkar. Någon kurator eller psykolog har inte habiliteringen erbjudit mig fast jag faktiskt bett om det.

Jag fick min diagnos i våras och funderar på hur/om jag ska gå till arbetsförmedlingen nu. Det fungerar inte att inte ha någon inkomst över huvud taget längre. Jag har dock läst om en hel del negativa erfarenheter folk har haft när de talat om för arbetsförmedlingen att de har AS, så jag är tveksam. Berätta gärna hur det går för dig!

Själv tror jag inte att jag egentligen kommer orka jobba så mycket. Kanske 50% som mest? Men det är tufft när man har familj, särskilt om de har egna svårigheter. Men att få sjukersättning verkar ju inte enkelt, så man kanske inte har något val?

Jag vill bara säga tack för den här tråden! Jätteintressant att läsa om att det kan vara så här också och jag känner igen mig. Även om jag inte har någon diagnos, än, men ska utredas, och jag blir allt mer övertygad om att jag iaf har autistiska drag som ställer till det för mig. Jag är också lite där att jobb och barn blir för mycket, gör mig utmattad. Just nu är jag sjukskriven.

Har också mycket tankar om vem jag är i det här. Vad jag egentligen klarar av. Det konstiga i att komma att säga att jag inte klarar av saker som jag tidigare har klarat av, att det kanske inte kommer att uppfattas som trovärdigt. Jag klarar av mycket bara jag anstränger mig men det funkar liksom inte längre att anstränga mig så mycket, det gör mig utmattad. Har inte lika mycket ork att kompensera med längre heller.

Till TS, jag tänker när jag läser din trådstart att arbetsförmedlingen borde kunna hjälpa dig med att i alla fall tänka igenom jobbsituationen ordentligt? Finns det inga jobbcoacher med npf-kompetens till exempel?

Hej Kasam.

Det du beskriver stämmer väldigt mycket in på mig. Jag är 35år och har levt och jobbat som "NT" hela livet fram till 2011. Det har ju funnits problem och så, men det var först då fick jag min utredning och diagnos. Nu har jag ingen anställning längre och det är svårt att söka jobb med lång sjukskrivning att dessutom förväntas börja jobba till 100% direkt om jag nu skulle lyckas få ett jobb.

Kasam skrev:Orkar heller egentligen inte att kämpa för min rätt att få hjälp, och till råga på allt har jag svårt att prata om mina svårigheter och be om hjälp.

Just detta är något jag själv har problem med, och som du skriver så får man ingen bra hjälp ifrån Af.

Du skriver inte hur din situation ser ut i dagsläget med ekonomi och dylikt.

Jag tror just att faktumet att vi båda kommer ifrån en normal anställning med (för mig iaf) sjukpenning istället för sjukpension eller annat ekonomiskt stöd. Det gör att man inte passar bra i dom rutiner som finns för atypisk autism, asperger etc med tex arbetsträning, daglig verksamhet etc. Då många av dom lösningar som finns inte är gjorda för normalt sjukskrivna.

Något som jag väntar på just nu är ett gemensamt möte med AF samt FK för att undersöka eventuella lösningar för att få mig tillbaks till arbetsför form och sedan kunna hitta en anställning. (jag har tidigare jobbat inom IT med bland annat datakommunikation)
Jag är smått skeptiskt till AF men hoppas att ett möte iaf inte kan skada.

Sen håller jag på och undersöker personligt ombud, om det kan vara nått för mig, då dom bör veta vad man kan få för typ av hjälp och veta hur man söker för det.

Min dröm är att jobba igen. Vill känna mig som jag gör någon nytta, sen vill jag ha ekonomi till att ha ett förhållande. Har svårt att få det att fungera just nu, men har jobbat större delen av mitt liv och det har gått ganska bra ändå. Jobb är viktigt för min självkänsla.