Jag är Usagi, det är japanska för kanin.
Idag träffade jag min samtalskontakt på psyk. Hon rekommenderade mig att söka upp ett forum där jag kan prata med andra aspergare, och därigenom minska min känsla av ensamhet och utanförskap.
Så här är jag.

Jag är tjugo år gammal och flicka, född och uppvuxen i en svensk småstad där alla känner alla. Där fördomar, skitsnack och mobbing frodas, där alla som är det minsta annorlunda bestraffas hårt.
Jag fick diagnosen Aspergers Syndrom vid sex års ålder. Jag var ett fantasifullt barn som kunde ägna timmar åt att leka för sig själv i skogen eller trädgården, hitta på egna världar och små äventyr. Allting gick jättebra tills jag började skolan. Där ville de plötsligt tvinga mig att leka med andra barn, att göra grupparbeten, att passa in. Att vara något jag inte var.
I självbevarande syfte har jag förträngt det mesta av min grundskoletid så effektivt att jag får anstränga mig för att minnas. Lågstadiet var ganska rörigt, ett ständigt hoppande mellan olika personliga assistenter. Mellanstadiet var helt okej, jag skulle säga att fjärde och femte klass hör till mina bästa grundskoleår. Jag var fortfarande tillräckligt mycket av ett barn för att inte bry mig så mycket; jag gjorde det jag kände för. På vissa raster lekte jag med flickan jag delade personlig assistent med, andra gånger deltog jag i någon bollsport tillsammans med pojkarna och ibland skuttade jag helt enkelt runt och lekte för mig själv.

Sen började jag sjätte klass och kom in i puberteten. Där tog min bekymmerslöshet slut för evigt. Plötsligt blev jag bara medveten: jag var inte som mina klasskamrater, hörde inte till dem. Passade inte in. Och när jag inte längre vågade vara med pojkarna, när flickorna stod i klungor på rasterna och pratade om saker jag inte kunde relatera till och fester jag inte blivit bjuden på, då var jag plötsligt fruktansvärt ensam. Jag överlevde sexan genom att sitta inomhus och läsa på rasterna. Harry Potter, Sagan Om Ringen, det mesta som kunde ta mig bort från min egen värld. Jag flydde.

Högstadiet var ett helvete, det finns inget annat sätt att beskriva det på. Jag gömde mig för mobbarna, låste in mig på skoltoaletter och rispade mig i handflatorna, grät varje dag och tänkte ständigt på att ta livet av mig. Det som gjorde mest ont var att ingen i klassen ens försökte prata med mig, göra mig till en av dem. Oftast tog jag mig igenom skoldagarna genom att gömma mig, stänga av, inte prata med någon. Jag var fylld av sorg, frustration, ilska och mest av allt ett enormt hat mot hela världen. När jag gick i nian brukade jag fantisera om att köpa ett gevär och sen bara gå in på min skola och skjuta alla jag såg, precis som jag hört att folk gjorde i USA.

Hur jag överlevde högstadiet vet jag inte, men jag tog mig igenom det.
Staden jag växte upp i (jag vägrar att referrera till den som "min hemstad" för jag har aldrig någonsin hört hemma där) har ett enda gymnasium. Där skulle de alla gå: mina mobbare, de som fryst ut mig, de som stått vid sidan av och inte brytt sig och alla andra jag hatade. För mig var det aldrig ens ett alternativ.
Det finns en större stad, en av de fem eller sex största i Sverige, på överkomligt avstånd från staden där jag växte upp. Där hittade jag en liten gymnasieskola med språkinriktning, utbytesstudenter varje år, resor och ett undervisningssätt som skiljde sig från grundskolans på alla sätt. Det var en friskola dit vi drogs, allihop, vi som inte riktigt passade in i den övriga världen. Elever med självskadbeteenden, depressioner, ätstörningar, trassliga hemförhållande, allt man kan tänka sig. Lärarna var revolutionärer, förutom fantastiska pedagoger var de även varma och kärleksfulla medmänniskor som såg oss alla. Tog sig tid.
Gymnasiet var de tre bästa åren i mitt liv. Långsamt fick jag tillbaka allt som grundskolan stulit från mig: trygghet, mod, förmågan att kunna lita på människor. Det bekymmerslösa barnet som lekte i skogen var tillbaka, glatt leende och helt accepterad i en miljö där hon slog ut som en körsbärsblomma.

Plötsligt fick jag vänner, umgicks med klasskamrater både i och utanför skolan på ett sätt som jag bara läst om i ungdomsböcker tidigare. Men det som betydde mest var ändå lärarna. Min tyskalärare och mentor/handledare tog mig under sina vingars beskydd, slöt in mig i sin varma famn och stod alltid upp för mig på ett sätt ingen gjort tidigare. Hon var min vän, förtrogna och bundsförvant under hela gymnasiet.
Min engelskalärare var född till att undervisa; karismatisk, leende och med en ständigt brinnande passion för att lära ut. Hon var min stora idol, jag såg fram emot hennes lektioner hela veckan.

Mitt första gymnasieår pendlade jag varje dag, något som verkligen tog på krafterna. Inför mitt andra år lyckades jag, tack vare kontakter jag skaffat mig, få ett litet rum att hyra i det som skulle bli min nya hemstad. Där bodde jag sen i två år.
Studentdagen var den sorgligaste i mitt liv. Jag grät som en treåring när jag skulle ta emot mina avgångsbetyg och krama mina lärare hejdå.
Men jag försökte att se framåt. Mycket tack vare min fantastiska engelskalärare hade jag utveckat en enorm passion för det engelska språket och brittisk kultur, och tack vare resorna och utbytena vi hade på skolan så hade jag till och med fått åka till England en vecka. Det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag ville dit igen, så jag sökte in till en folkhögskolekurs i Brighton, södra England.

Den hösten, efter studenten, hade jag det som jag skulle beskriva som min glansperiod. Jag bodde hos en engelsk värdfamilj (även om den delen inte gick så bra, på grund av mina svårigheter med att förstå vissa sociala koder), lärde mig mer och mer engelska av infödda lärare, fick två bästa vänner (en svensk och en japan) och njöt i fulla drag av allt som Storbritannien hade att ge mig. Det kändes som om hade bott i fel land hela mitt liv och nu äntligen hittat rätt, som om jag var menad att födas i England. Min plan hade hela tiden varit att hitta ett jobb och någonstans att bo när kursen var slut, så att jag kunde stanna i England. Helst i resten av mitt liv.
Så jag levde livet, pratade engelska dygnet runt även med svenskarna ("om jag ville prata svenska så kunde jag ha stannat i Sverige och gått på folkhögskola där"), utforskade varje del av landet och umgicks så mycket som möjligt med mina nya bästa vänner. De flesta andra i gruppen umgicks med alla, som de sociala flockdjur de var, men jag hade hellre två nära vänner som jag hade mycket gemensamt med och lärde känna på djupet än en massa ytliga kontakter som låtsades förstå mig. Jag hatar ytliga kontakter och jag hatar kallprat mer än någonting annat.

Min japanska vän läste en annan kurs än vi svenskar, vilket betydde att hon åkte hem tidigare. I slutet av oktober så åkte vi tre till London för en sista underbar helg tillsammans innan jag och min svenska vän följde vår älsklingsjapan till Heathrow och hela vägen till gaten. Jag grät som ett barn, återigen. Så fort jag såg henne försvinna kändes det som om jag förlorat en bit av mig själv.

Min bästis från gymnasiet kom och hälsade på mig veckan efter detta, vi åkte till London och gick på konsert och då var jag lycklig, men när även hon åkte hem så gick det bara utför.
Det var november, det var mörkt och kallt och regnigt och trots att det var en månad kvar på min folkhögskolekurs så var allt liksom slut. Jag var inte brittisk, det visste jag innerst inne, men efter all tid i England så kände jag mig inte svensk heller. Jag fick ångest bara av tanken på att försöka skaffa jobb och boende i England, men vad hade jag för val? Jag kunde inte åka hem till Sverige, för jag hade inget hem att åka till. Rummet jag bott i under gymnasiet, i min riktiga hemstad, var nu uthyrt till någon annan. Och hos min familj, i staden där jag vuxit upp och upplevt helvetet på jorden under grundskolan, kunde jag verkligen inte bo. Då kunde jag lika gärna hoppa framför ett tåg och dö i England.

Jag var djupt deprimerad och hade en svår identitetskris. Och som om inte detta hjälpte så skaffade jag mig själv min första pojkvän via en brittisk datingsida. En jättegullig kille som jag tveklöst hade haft en framtid med, om det inte hade varit för en liten detalj: jag var inte kär i honom. Jag har blivit mobbad på ett sådant sätt att det har skadat min självkänsla svårt, och jag har alltid tänkt att om jag träffar någon som är kär i mig så ska jag ta henom och vara tacksam. Att någon överhuvudtaget kunde bli kär i mig var så överväldigande att jag försökte tvinga mig själv att bli kär i honom tillbaka. När jag insåg att det inte skulle gå så mådde jag ännu sämre och gjorde slut med honom via ett Facebook-meddelande.

Sen följde kaos. Kursen på folkhögskolan tog slut, det var tårar och kramar och sen skulle jag plötsligt ta flyget till Sverige. In i det sista stod jag fast vid att jag MÅSTE skaffa jobb och bostad i England, trots ångesten, så jag tog bara med mig en mindre väska och bokade tur- och returbiljett till Sverige.
Dessa veckor i Sverige mådde jag fruktansvärt dåligt, visste varken vad jag skulle göra, vad som skulle hända eller ens vem jag var längre. Men åkte tillbaka gjorde jag, tog in på ett billigt vandrarhem i Brighton.

Trots att det kändes helt rätt att vara tillbaka i England, som att komma hem efter en semester i Sverige, så var det ett misstag att åka tillbaka. Jag satt i två veckor på ett vandrarhem och åt chokladglass, stirrade in i en dataskärm, gjorde halvhjärtade försök att skaffa ett jobb och mådde mest av allt fruktansvärt dåligt.
För att få ett jobb i England ska man gå runt och dela ut CV:n, sticka in huvudet i butiker och verka trevlig, ringa potentiella arbetsgivare. Det jag insett vid tolv års ålder, men försökt att inte låtsas om under hela min gymnasietid och tiden i England, slog plötsligt emot mig med full kraft: jag var inte som andra. Jag var inte normal. Jag var fel, på alla sätt. Jag skulle aldrig klara av att hitta ett jobb, som andra tjejer i min ålder.
Jag återupptog ett självskadande som jag lyckats hålla mig borta från i fyra år. Min enda möjlighet verkade plötsligt vara att ta livet av mig; att försvinna från en värld som jag aldrig borde ha fötts in i, en värld jag aldrig kunde bli en del av.
Men till skillnad från på högstadiet så hade jag nu vänner, vänner som (trots att de var långt borta i Sverige och i vissa fall i Japan) stöttade mig. En av mina gymnasiekompisar, faktsikt en annan Aspergare, berättade för mig om aktivitetsersättning och plötsligt såg jag en liten ljuspunkt i tillvaron. Min kompis hade fått detta bidrag eftersom hon gick ett fjärde gymnasieår, och hon fick det att låta väldigt enkelt. Men när jag läste på försäkringskassans hemsida att det kan ta fyra månader innan man får några pengar så kände jag återigen för att ta livet av mig: att bo i fyra månader hos min familj, i staden jag hatade, där jag inte bott sen jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder, var det värsta jag överhuvudtaget kunde tänka mig.
Men eftersom jag innerst inne inte ville ta livet av mig (jag hade ju vänner den här gången) så gjorde jag det enda rätta: jag åkte tillbaka till Sverige. Insåg att situationen var ohållbar och att jag skulle göra något dumt om jag stannade kvar.

Jag har nu bott hos mina föräldrar och två yngre syskon i ett halvår. För att söka aktivitetsersättning så var jag tvungen att ha ett läkarintyg, och det tog fyra månader innan jag överhuvudtaget fick träffa en läkare.
Jag kan inte tillräckligt fula ord för att beskriva vad jag tycker om arbetsförmedlingen i min icke-hemstad. Eftersom min enda möjlighet till en inkomst medan jag väntar på aktivitetsersättning är något från arbetsförmedlingen så tvingade mamma med mig dit dagen efter att jag kom hem från England. Att sitta mitt emot en handläggare, som skiter fullständigt i hur jag mår och bara vill tvinga mig att ringa till arbetsgivare som inte har några praktikplatser åt mig för att hen själv ska få sin lön, är bland det värsta jag vet. Varje gång jag ska till arbetsförmedlingen så får mamma följa med mig och sköta snacket, för trots att jag är tjugo år så sitter jag bara och stirrar ner i golvet och väntar på att tortyren ska vara över.

På sex månader har det inte hänt någonting överhuvudtaget, förutom att jag har bytt handläggare en gång (och det första den nya sa var att hen snart ska sluta, så jag lär väl vara inne på min tredje innan jag kommer härifrån) och fått bidrag ungefär två av dessa sex månader. Ett bidrag som, med lite tur, räcker för att åka och hälsa på nån av mina gymnasiekompisar i min riktiga hemstad. Jag tvingade mig själv att gå på ett informationsmöte om "Jobbgaranti för unga" (på detta riskerade jag att stöta på ungdomar ifrån min högstadietid, men om jag inte hade gått på mötet så hade arbetsförmedlingen utan tvekan dragit in det lilla bidrag jag får), kom ut därifrån med ännu mer ångest och en nattsvart känsla av att arbetsförmedligen ställer krav jag aldrig kommer kunna leva upp till utan att ge mig någonting tillbaka överhuvudtaget. Om man ingår i "jobbgaranti för unga" så ska man vara aktivt arbetssökande, det vill säga göra allt jag inte klarar av: ringa arbetsgivare. Söka upp arbetsgivare. Gå runt och vara glad och inbjudande. Om man inte spelar efter arbetsförmedlingens regler så drar de in det pyttelilla bidrag man har.

I höst har jag sökt till två folkhögskolor med skrivande (ingen av dessa tog in mig) samt några kurser på universitetet i min riktiga hemstad. Egentligen vill jag inte gå på universitetet, det har jag aldrig velat, men min enda möjlighet att komma bort härifrån är att börja plugga någonstans. Min enda möjlighet till en inkomst (aktivitetsersättning får jag inte förrän i oktober, om jag får den alls) är att ta studielån från CSN. Men när i helvete ska jag kunna betala tillbaka dem? Och jag får i vilket fall ingenting från CSN förrän i slutet av september. Jag kunde pendla mitt första år på gymnasiet för att kommunen gav mig ett buss/tågkort, men det kommer jag knappast få nu. Enkelbiljetter är hutlöst dyra. För att ta sig från min icke-hemstad till min riktiga hemstad måste man dessutom korsa en länsgräns, så jag kan inte ens köpa ett månadskort eller liknande även om jag skulle ha råd med det.

Till saken hör att mina föräldrar gör så gott de kan, naturligtvis, men jag kommer från en fattig familj och de har verkligen inte råd att betala någon hyra åt mig. Även om jag faktiskt skulle hitta någonstans att bo, vilket är svårt i en universitetsstad.
Om jag bara kunde få den där aktivitsersättning så skulle jag kunna flytta till och folkbokföra mig i min riktiga hemstad. Då skulle jag väl alltid kunna hoppa av universitetet, betala tillbaka mina lån och ta all jävla skit med försäkringskassan och arbetsförmedlingen där istället. Men innan dess sitter jag fast här.

Det enda jag ville var att hitta ett jobb och stanna i England. Vissa dagar gråter jag bara för att jag saknar London så mycket att det gör ont inom mig.
Jag har inte hatat mig själv såhär mycket sen jag var fjorton år och söndermobbad. Om jag inte hade haft min Aspergers, om jag hade varit normal, då hade jag varit lycklig nu. Då hade jag kunnat stanna i England och hitta ett jobb, och om inte det hade funkat så hade jag utan problem flyttat tillbaka till staden där jag växte upp, tagit jobb på något äldreboende eller var jobben nu finns och umgåtts med mina gamla kompisar från högstadiet.
Nu har jag istället suttit här i sex månader; utan inkomst, utan sysselsättning, utan några vänner i närheten, utan hopp om framtiden.

Jag brukade skada mig själv för att den fysiska smärtan var lättare att hantera än den känslomässiga, för att göra mitt inre kaos till något påtagligt. Nu gör jag det för att jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket att det känns rätt.
Jag önskar att jag var någon annan. Jag skulle aldrig ha fötts i den här världen; den kommer aldrig förstå mig, lika lite som jag någonsin kan bli en del av den. Oftast känns det som om jag faktiskt BORDE ta livet av mig, eftersom jag i vilket fall aldrig kommer finnas någon plats åt mig i den här kalla, hårda världen.

Jag är Usagi, även om jag inte heter så på riktigt. Jag är tjugo år och borde vara vuxen nu.
Jag är alldeles ensam djupt nere i en mörk avgrund av självhat, hopplöshet och krossade drömmar.
Det enda jag vill är att få vara lycklig.

Bra beskrivet, Usagi, och välkommen!

Jag känner mycket av berättelser från mina egna första 20 år, men det är länge sedan.
Skrivande kan vara bra självterapi, särskilt om det kombineras med positiva mål.
Vid 30 hade jag skapat mig ett bättre liv, men det går nog snabbare för dig.

Just nu räcker jag inte till ett långt svar, men vill bara hälsa dig varmt välkommen!

PS: Så saknade jag Sverige innan jag kom hit. Nu är jag hemma! Du kommer också att finna din plats i världen!

Hej och välkommen hit!

Det positiva i din berättelse är att du faktiskt har vänner som kan stötta dig. Du kan säkert få flera här. Du kan svara på annonser i Kontakttråden el skriva en annons själv. kontakt-onskas-del-2-t19186.html

Du kan gå på träffar, om det finns några där du bor (el i din "riktiga hemstad"). traffar-f10.html

Du kan få tips av andra i samma situation. Finns det inte någon handläggare med kunskap om AS på din af? Du kanske skulle behöva få en SIUS-konsulent: http://www.arbetsformedlingen.se/downlo ... ius_ag.pdf

Du borde också kunna få en samtalskontakt på Habiliteringen. Tror du behöver det mtp att dina vänner bor långt bort.

Varmt välkommen hit, Usagi!

Det första jag tänkte när jag läste din berättelse var: "Jösses, vad bra hon skriver!", så se för allt i världen till att hålla stadigt fast vid denna gåva och försök att göra något med den.

Jag älskar att läsa, så tack för att jag får ta del av din historia!

Hej och väkommen du kommer säkert hitta nåt som gör dig lycklig. Jag har också mått väldigt dåligt

Enormt stor igenkänningsfaktor nästan hela vägen igenom. Största skillnaden troligtvis att jag bara fått diagnos alldeles nyligen och gått nästan 24 år utan att ha ett namn på vad som var fel med mig, bara ett erkännande till mig själv att jag är fel, inte som alla andra. Utstod även jag mobbning större delen av grundskolan, satt på rasterna och som du läste Harry Potter och Sagan om ringen, eller gick och gömde mig nånstans där man slapp människor och dess plågor. Vet inte om jag genom hela mitt liv haft en enda riktig vän, då jag helt ärligt inte vet vad kriterierna för detta är. Har åtminstone en person som jag kännt sen barndomen som jag fortfarande har kontakt med (samt närmre bekanta via honom) och träffas med relativt regelbundet, och även om vi har riktigt roligt ihop av och till så känns det ändå som en väldigt ytlig vänskap om något, inte ens vågat berätta om min diagnos för dem.

Tog mig igenom gymnasiet ok, försökte mig på universitetsstudier men då slutligen tog det stopp. Nu ägnat över ett och ett halvt år att göra absolut ingenting, levandes på sparat CSN, föräldrar samt (numera) exflickvännen. Fann slutligen en förklaring nu i januari detta år, Aspergers, en fin lista med förklaring över allt jag nånsing haft svårt för eller inte förstått mig på. Kunde en kort period leva på hoppet att nu, nu skulle det bli bättre, men sakta men säkert insett att så lätt är det ju minsann inte.

Sitter också liksom du och väntar på beslut om aktivitetsersättning, vilket inte varit lätt. När jag fick svaret att det skulle ta 4 månader för beslut att fattas så bröt jag ihop totalt. Var närmare än jag nånsin varit dittils att faktiskt göra slut på eländet som är mitt liv hittills, men hade som tur var en samtalskontakt på psyk kopplad till min utredning som körde mig till akutmottagningen och blev således inlagd i 2 veckors på sluten mottagning. Har sakta men säkert tagit mig upp till att må stabilt igen de senaste veckorna.

Blev visst lite längre utläggning än jag hade tänkt, lätt hänt. I vilket fall, poängen jag ville komma till är dels, du är definitivt inte ensam, och även en bit råd från egen erfarenhet som kanske kan hjälpa. Fick genom min samtalskontakt hjälp att kontakta socialen. Hade en mängd förutfattade meningar om att jag dels aldrig skulle kunna få eller ens förtjänade hjälp därifrån, och att det säkerligen skulle innebära långt mer press och krav från deras sida än jag kunde klara av. All oro och ångest visade sig dock helt obefogad. Har varit bland den smidigaste och bästa hjälpen jag fått på länge. Fick pengar ganska omgående, och kan därmed helt sluta oroa mig för pengar tills beslut om aktivitetsersättning fattats, utan några som helst krav på mig att göra något mer än att vänta. Min handläggare på socialen var förstående och tyckte att det inte behövdes några åtgärder alls för tillfället mer än att vänta på beslut om aktivitetsersättning, och har inte heller behövt trilskas med arbetsförmedlingen.

Kan ju självklart aldrig veta om socialen på orten du bor är lika tillmötesgående, men skulle definitivt säga att det är värt ett försök. Det enda jag behöver göra är att lämna in en bit papper varje månad där jag fyller i en massa nollor för alla de inkomster jag inte har samt ett utdrag från bankkonto plus räkningar, och får därefter kravlösa pengar insatt på kontot. Hade troligtvis inte överlevt tills nu om det inte löst sig på detta sättet. Hoppas innerligt att saker löser sig och blir bättre, då det även skulle ge hopp för egen skull

(ber om ursäkt om du inte är ett fan av kramar, även om denna är av smiley-karaktär ^^)

Välkommen Usagi!
Känner på flera sätt igen mej så väl i din beskrivning; hatet, känslan av att andra länders kultur och attityd funkar bättre för en och ångesten.
Har inte så mycket konkreta råd att ge dej, mer än att låta dina känslor komma ut genom skrivande samt att sätta upp mål för din utveckling i flera steg. Målen kan t.ex. vara att i första hand flytta till den storstad nära dej där du trivs, nästa steg kanske är att hitta en utbildning i något av dina specialintressen.
Hur som helst önskar jag dej lycka till och hoppas att du snart mår bättre.

Välkommen Usagi!

Ja, du skrev riktigt medryckande och bra! Fortsätt med det.

Så fort jag får pengar lämnar jag alltid Sverige ett tag, därför att detta kanske är det mest krävande landet i EU när det gäller att inte vara avvikande på något sätt. Även om det kändes som om jag passade bättre in i de andra länderna så kom jag på efter ett tag att jag nog hade hamnat bland andra utanförskaps-människor, men sådana som höll ihop och träffades mer än här.

Jag har inga råd att ge, bara bekräftelse av det du skrev. (Jag börjar prata engelska med svenskar så fort jag får deras tillåtelse! Då mår jag bättre!

Jag har levt med en amerikan här i Sverige och bara pratat engelska med honom - en bra kompromiss?

Tack för att du delar med dig av din historia, du skriver verkligen bra!
Känner igen delar av det du beskriver, vill bara säga, det kommer att bli bättre.
Kram!

Hej och välkommen till forumet!
Du skriver målande och jag känner igen mig i det du berättar.

Ta en dag i taget och jämför dig aldrig med någon annan
för du är du och kommer alltid att vara det.

Jag önskar dig lycka till framöver.

Kram!

Jag blev alldeles matt av din berättelse om ditt liv och min första tanke är du är ju som värsta författaren, önskar jag kunde skriva så bra. Känner igen mig själv i väldig mycket, fast jag är kille och så mycket äldre än dig. Vet inte hur jag ska trösta dig men du är ju väldig ung fortf, så trots allt kan det börja gå bättre så småningom. Du har ju hittat hit så här kommer du nog få vänner. Hej så länge, och välkommen

Hej Usagi. Mycket bra skrivet! Här kan du känna dig välkommen. Om du någonsin vill snacka lite eller så, så kan vi göra det. Och jag tror det stämmer in på väldigt många här

Kan du inte tänka dig att söka ngn form av LSS-boende i den staden/kommunen du vill bo i? En egen lägenhet med lite boendestöd kanske kan passa dig (denna boendeform kallas ibland servicelägenhet, trapphusboende, satellitlägenhet osv, det varierar från kommun till kommun)? Om du presenterar dina ekonomiska problem för LSS-handläggaren samtidigt som du ansöker om boende(på ett möte) kanske du kan få ytterligare hjälp med att t ex bli beviljad ngn form av bidrag så stt du åtminstone kan betala hyra, mat o räkningar.

F ö en STOR KRAM till dig, från mig.

Ja världen är konstig....

Men något boende vill jag inte hamna på för det triggar igång en av mina diagnoser.

Jag är för misstänksam av mig för att acceptera att ha personal som rotar i mitt privatliv samt lägger sig i mitt privatliv....

Hamnar jag på boende i framtiden så kan de lika gärna lägga in mig på psyket för så knäckt är jag av att ha personal springades efter mig....

Det är som att hälla bensin på elden....har redan fått en av mina diagnoser att triggas igång genom att bara skriva detta....skall göra något annat en stund och hoppas det försvinner...

Ok. Men med boende menade jag typ en vanlig hyresetta som inte ligger nära ngn annan LSS-lägenhet.

Hej Usagi, och välkommen till forumet. Jag har inte på långa vägar lika tuff bakgrund som du, men känner ändå igen mig massor i din berättelse. Bortsett från ett eller kanske två år i grundskolan (fyran, och kanske femman) så var skolan ett helvete för mig, och det mesta av arbetslivet också.

Kram till dig om du vill, och massor av varm omtanke.

Liten japansk kanin. *Tar upp dig i famnen och smeker dig varsamt, varsamt mellan öronen*