När jag trycktes ner till avgrunden? När jag fick höra att jag var så jävla ful, dum, äcklig och värdelös, varenda dag i skolan? Min bror dissade familjen totalt och det var uppenbart att han hade en avsky för mig och pappa, eventuellt mamma. När jag var i behov av stöd, så fick jag istället utstå fler sparkar och slag. Min pappa hade själv ganska uppenbara psykiska problem, då när jag mådde som allra sämst och hade behov av någon som lyfte upp mig och stöttade mig, istället fick utså utskällningar i allra värsta grad. Det var så illa verbal misshandel kunde bli. När jag indirekt vädjade om hjälp, blev jag behandlad som skit.

Mina vänner i högstadiet som skulle stötta mig behandlade mig istället på samma sätt, om än värre. Det pågick till den grad att deras ord och kränkningar etsade fast sig permanent i min skalle. Dom behövde inte längre påminna mig att jag var så jävla ful och värdelös. Det tog jag själv över. Att ens egen skalle till och med kan vändas emot sig själv och bli ens största fiende är nästintill otroligt. Efter detta hände så har jag mot min vilja trakasserat mig själv i 8 år. Och det kommer inte att sluta heller. Jag kan inte ens tänka längre. Rent kognitivt är det kört för mig. Jag har ingen motivation till något. Inget är kul och så har det varit väldigt länge nu. Tjejerna vill inte ha en heller. Är 22 år och oskuld. Vem vill ha en ful, väldigt osäker kille, som nästan helt saknar personlighet? Ingen.

Det är svårt att skilja på tanke och verklighet. Kanske stämmer det, kanske stämmer det inte. Men jag vet hur cyniska människor är och har kommit underfund med hur delvis egoistisk och vidrig människan är. (Det finns givetvis undantag). Vi är alla en del av den brutala naturen och dess förbannade lagar.

Jag anser mig själv ha varit en väldigt god människa i mitt liv. Jag har ställt upp för mina vänner när de haft det som allra svårast och agerat nästan som en kurator för dem. Det är en av de få sidor som är bra med mig. Att jag läser människor alldeles för bra. Att jag är empatiskt lagd. Så bra att det tippar över till en nackdel istället. Jag läser dem till den grad att jag ser deras avsky och förakt gentemot mig själv. Jag hade varit lyckligare om jag inte hade den förmågan. Att bara gå in i mitt eget utan att vara medveten om andras illvilja och ondska.

Jag har verkligen fått uppleva hur det är att stå längst ner i näringskedjan. När folk föraktar en, vad man än gör, hur mycket man än anstränger sig. Man ser hur folk vill att jag inte är i deras närhet, håller mig för mig själv och tynar bort i evolutionens renaste anda. Survival of the fittest. Den svage ska bort. Det finns ingen återvändo. Jag är en av de maskiner som aldrig går att reparera. Men vem bryr sig? Jag är ändå en väldigt liten del av något väldigt stort.

Samtidigt tycker jag att min existens och mitt liv är så himla tragisk. Jag fick detta liv. Denna existens. Jag kommer aldrig få uppleva det fantastiska med vad livet kan erbjuda. Istället blev det denna miserabla existens. Varför? Visst det kunde vara värre. Jag kunde rent abstrakt ha varit en räv, fluga eller någon annan varelse, men att mot sin vilja må skit som en rationell varelse, med förstånd och medvetande, det är ett riktigt straff. Värre än det mesta. Man förstår sig själv och sin omgivning med ett annat djup som ett djur inte skulle kunna göra, och man mår därefter.

Som sagt. Jag är medveten om min och alla andras existens och dess yttersta tillfällighet och därför tänker jag inte skada mig själv. Jag vill göra det bästa jag kan av situationen och ta vara på denna tillfällighet så mycket jag kan. Skadar jag mig själv läggs mitt lidande i dess händer som gillar mig. Det är något väldigt egoistiskt. Därför bär jag hellre bördan tills kroppen säger stopp. Då har jag gjort det jag kan.

Vad ska jag göra? Är jag dömd att misslyckas? Hur ska jag hjälpa mig själv att få uppleva det som gör livet värt att leva? Att få uppleva rädsla för döden igen?

Om ni upplevt något likande. Hur var eran väg ut?

Kan tilläggas att jag har ett par diagnoser. Alla starkt relaterat till min ångest: AS, OCD och BDD.

Tacksam för råd. Och nej detta är inte ett rop på uppmärksamhet i brist på det, utan ett rop på hjälp. Skriver detta framförallt för att jag är i behov av att ventilera mina innersta tankar.



Moderator atoms - delade upp texten för att göra den mera lättläslig.

Har du sökt hjälp för dina ångest relaterade diagnoser?

Som jag ser det är inte vissa människor bra och värdiga och vissa fula och ovärdiga. Jag anser att alla människor är ovärdiga och det låter konstigt men det har hjälpt mig. Alla människor suger ur jorden och ger inte tillbaka till samhället i någon större grad. De flesta är någonslags infektion jorden har. De som anser sig bättre för att de är "lyckliga", har pengar och är gillade av typ alla... vad spelar det för roll? De utsuger om än ännu mer...

Därför är inte den utsatte vare sig bättre eller sämre, han/hon är oxo ett virus. Om han/hon tänker efter och blir än bättre människa av sina erfarenheter är han/hon lite mindre virusartad.

Det är iallafall mitt mål. Att vara så lite virusartad som möjligt.

I det perspektivet spelar det mindre roll vad de där "andra" tyckte.

https://www.youtube.com/watch?feature=p ... 6tKfEl64rQ

mooji har hjälpt mig väldigt mycket, att bli fri från mina tankar.

Du har haft det jobbigt men det kan bli bättre.

summit skrev:Det är en av de få sidor som är bra med mig. Att jag läser människor alldeles för bra. Att jag är empatiskt lagd. Så bra att det tippar över till en nackdel istället. Jag läser dem till den grad att jag ser deras avsky och förakt gentemot mig själv. Jag hade varit lyckligare om jag inte hade den förmågan. Att bara gå in i mitt eget utan att vara medveten om andras illvilja och ondska.

Det kan vara att du blivit så medveten om de negativa känslor andra har att du känner av mer än det finns, ja, att du känner av dem även när de inte finns alls.

Jag tror du behöver hjälp med att bearbeta dina upplevelser och sortera dina tankar. Du tänker och analyserar mycket, men det är risk för att du fastnar. Har du fått någon hjälp med din OCD och BDD.

Du har säkert personlighet men den kanske inte syns bakom din osäkerhet.

Admin: fixade citatet, namn saknades

Kanske läge att rensa ut folk ur ens liv som ställer till det samt ta reda på hur du skall ta dig dit du vill och inte låta något hindra dig.

Tack för svaren. Jag har kontakt med en KBT-terapeut och hoppas på resultat. Sedan kämpar jag för få kontakt med ångestenheten på karolinska. Jag behöver den yttersta hjälpen jag kan få för att ta mig ur detta. Det är inget jag klarar själv direkt.

Jag försöker att tänka i andra banor. För uppenbarligen har jag blivit sjuk av att tänka så mycket negativt. Borde inte vara så. Kan se på andra och tänka att "det där skulle jag ha ångest över om jag vore denne". Men det verkar inte som att personen ifråga delar samma rubbbade tankebanor som mig. Det gör mig glad, för skulle folk ha det, skulle inte bli mycket uträttat. Frågan är om folk alls uppfattar saker som jag gör? Jag har ju AS och BDD och det borde innebära att jag har en mer egen tolkning kring mitt utseende och mig själv. Jag blir ofta "korrigerad" i mina tankar med att det inte stämmer. Det är bara svårt att lita på då jag instinktivt tror mest på mina tolkningar. Även fast de kan vara fel.

Att människor skulle vara som virus är som der mesta annars är, subjektivt. Jag personligen delar inte den uppfattningen. Jag ser det att vi är som djuren, men ändå inte. Vi har vissa instinkter som behöver följas för att vi ska fungera. Samtidigt tror jag att vi måste ifrågasätta vissa impulser som behov av att skada andra, i behov förvenbart en personlig tillfredsställelse. Tänker tex mobbning. Om man kan klara sig väl som människa utan att trycka ner andra människor för att ta sig dit, så tycker jag att det påvisar att man har en starkare karaktär än de, ursäkta uttrycket, dreggen som ägnar sig åt det i olika former.

Jag reserverar mig för en del felstavelser. Tycker det kan vara lite klumpigt att skriva med en mobil

Något som kan vara värt att tänka på är att människor som mobbar själva mår dåligt, att man får försöka att inte ta det personligt. Jag förstår att det kan vara svårt om man har varit utsatt för svåra övergrepp, men jag tror att det finns hopp ändå. När man mår psykiskt dåligt länge är det lätt att tro att alla går runt och har åsikter om en hela tiden, men faktum är att alla går runt i sin egen värld och tänker på hur de själva uppfattas. Det är viktigt att ifrågasätta tankarna man har om sig själv. Din självbild är ingen sanning. Du är inte dina tankar eller dina känslor, du är den som ser allt framför dig. Detta tankesätt har i alla fall givit mig distans till saker och bidragit till att jag nu mår väldigt bra.

http://www.youtube.com/watch?v=o8XotEpHVAs

Alien skrev:I en svensk uppsats (Broo & Liljegren: Mobbning i skolan. En jämförande studie mellan forskares teorier, skolors handlingsplaner och elevers uppfattningar om mobbning, 1999) tas olika studier upp med svaren på vilka mobbarna är. Kännetecknande för mobbare är att de "aggressiva till sin personlighet, positivt inställda till våld och har något kyligare relation till sina föräldrar än genomsnittet".

Olweus skriver att de som mobbar ofta är fysiskt starkare och mer aggressiva mot sin omgivning än övriga barn. De har ofta en mer positiv inställning till våld än genomsnittet. Mobbarna är ofta impulsiva och tycker om att dominera över andra. Att mobbarna innerst inne skulle ha dåligt självförtroende och vara osäkra avvisar Olweus. Enligt honom kännetecknas mobbarna överlag av lite ångest och osäkerhet. Han hävdar också att mobbarna är genomsnittligt populära eller ligger något under genomsnittet. Deras popularitet minskar högre upp i åren (Olweus, 1991).

mooji80 skrev:människor som mobbar själva mår dåligt, att man får försöka att inte ta det personligt

Detta är alltså inte helt överensstämmande med verkligheten. Mobbare är aggresiva skitmänniskor som behöver tas med våld om det skall upphöra om man drar empirisk slutsats av de inlägg som skrivits i ämnet. Om de vuxna eller ledningen är villiga att hjälpa till kan istället tvång/avvisning användas.

Det finns ingen anledning att ursäkta mobbare.

Ursäkta mobbarna behöver man inte, men för vissa kan det kännas bättre om man får analysera mobbarna. För vissa spelar det ingen roll vad som driver dem.

Det synsättet som hjälper en bäst är ju det man bör ha.

läs om mina skriverier angående "bra umgänge' eller "dåligt umgänge"?
där finner ni skillnaden på att må bra eller må dåligt.

@Jesuite_magnus

Betr mobbning och mobbare diskuteras det bl a i dessa trådar:

har-du-blivit-mobbad-omrostning-t8620.html

vilka-ar-det-som-mobbas-i-skolan-t30061.html

varfor-barn-blir-mobbade-t14266.html

mobbing-startar-tidigt-t35076.html

dn-overbeskyddade-barn-mobbas-oftare-t33151.html

Jag tror att om man vill må bra så bör man inte lägga ner energi på att hata andra. Det går inte att förändra det som varit. Man kan däremot förändra hur man ser på saker. Sedan förstår jag att det är annorlunda om man är ung och lever mitt i det. Själv har jag varit förskonad från mobbning, men jag har levt ganska så isolerat och känt ett starkt utanförskap i mitt liv och vet vad det gör med en. Jag ville inte diskutera mobbning, utan mer vad man kan göra för att bli fri från sina destruktiva tankar.

Människor som mår bra vill inte skada andra, det är min starka övertygelse.

Jag vet att det är bäst att inte lägga sin energi på stolpskotten som mobbar. Grejen är den att den typen av msk är så svår att undvika. Jag har som sagt BDD och AS. Två våldigt stora sociala handikapp. Lägg även det på en generell ångest. Samtidigt ska jag med dessa svårigheter agera självsäker, eller i alla fall inte sårbar. Gör jag inte det så söker sig dreggen till en och man får emellanåt utstå en dräpande kommentar. Så ser mitt liv ut. En ond cirkel som jag försöker ta mig ur.

Inte på tjejfronten blir det lättare som osäker kille heller. Det uppmärksammas i samhället hela tiden hur svårt det är för tjejer i samhället. Min känsla är att tjejer har mycket enklare att skaffa partner jmf med killar. En tjej kan anses attraktiv hur lätt som helst. Så länge hon sköter hygienen så tror jag att det inte är allt för svårt att hitta nån där ute. För oss killar, däremot, ska vi vara självsäkra, snygga och inte allt för annorlunda. Det kanske är i relation till att mannen ska vara den "starke" i förhållandet. Detta är som sagt min tolkning av läget.

Det blir så väldigt enkelt att påminna mig själv om hur stark jag är när jag konstant påminns av allt lidande. Den vanliga svensken hade garanterat gett upp efter ett par veckor.

Der jag lärt mig är att inte reagera på mina negativa tankar och känslor. Det är iafven början och så får vi se vart det leder.

summit skrev:Min känsla är att tjejer har mycket enklare att skaffa partner jmf med killar. En tjej kan anses attraktiv hur lätt som helst. Så länge hon sköter hygienen så tror jag att det inte är allt för svårt att hitta nån där ute.

Du tror fel. Även tjejer måste vara framåt, ta för sig etc. Är man skum och blyg spelar det ingen roll hur ren och kanske tom snygg man är, folk backar undan.

Du kan inte styra vad andra människor säger eller gör, men du kan påverka hur du tar emot det, om du tror på det de säger så blir det sanning för dig och du lider av det. Jag tror att innan du hittar en partner måste du först hitta dig själv. Någon som är trygg i sig själv är väldigt attraktivt. För att någon ska gilla dig måste du gilla dig själv först, därför är mitt råd till dig att först fokusera på att bygga upp dig själv. Jag förstår att det inte är lätt, men dina negativa tankar är inte lösningen. Kom ihåg att du inte är dina diagnoser Jag lovar att det är värt att kämpa för, du får ta ett steg i taget, och när du märker små förändringar så kommer du bli sporrad att fortsätta! Men det är viktigt att du får hjälp, att du har människor i din närhet som kan stötta dig, man klarar inte att kämpa ensam.

summit skrev:När jag trycktes ner till avgrunden? När jag fick höra att jag var så jävla ful, dum, äcklig och värdelös, varenda dag i skolan? Min bror dissade familjen totalt och det var uppenbart att han hade en avsky för mig och pappa, eventuellt mamma. När jag var i behov av stöd, så fick jag istället utstå fler sparkar och slag. Min pappa hade själv ganska uppenbara psykiska problem, då när jag mådde som allra sämst och hade behov av någon som lyfte upp mig och stöttade mig, istället fick utså utskällningar i allra värsta grad. Det var så illa verbal misshandel kunde bli. När jag indirekt vädjade om hjälp, blev jag behandlad som skit.

Mina vänner i högstadiet som skulle stötta mig behandlade mig istället på samma sätt, om än värre. Det pågick till den grad att deras ord och kränkningar etsade fast sig permanent i min skalle. Dom behövde inte längre påminna mig att jag var så jävla ful och värdelös. Det tog jag själv över. Att ens egen skalle till och med kan vändas emot sig själv och bli ens största fiende är nästintill otroligt. Efter detta hände så har jag mot min vilja trakasserat mig själv i 8 år. Och det kommer inte att sluta heller. Jag kan inte ens tänka längre. Rent kognitivt är det kört för mig. Jag har ingen motivation till något. Inget är kul och så har det varit väldigt länge nu. Tjejerna vill inte ha en heller. Är 22 år och oskuld. Vem vill ha en ful, väldigt osäker kille, som nästan helt saknar personlighet? Ingen.

Det är svårt att skilja på tanke och verklighet. Kanske stämmer det, kanske stämmer det inte. Men jag vet hur cyniska människor är och har kommit underfund med hur delvis egoistisk och vidrig människan är. (Det finns givetvis undantag). Vi är alla en del av den brutala naturen och dess förbannade lagar.

Jag anser mig själv ha varit en väldigt god människa i mitt liv. Jag har ställt upp för mina vänner när de haft det som allra svårast och agerat nästan som en kurator för dem. Det är en av de få sidor som är bra med mig. Att jag läser människor alldeles för bra. Att jag är empatiskt lagd. Så bra att det tippar över till en nackdel istället. Jag läser dem till den grad att jag ser deras avsky och förakt gentemot mig själv. Jag hade varit lyckligare om jag inte hade den förmågan. Att bara gå in i mitt eget utan att vara medveten om andras illvilja och ondska.

Jag har verkligen fått uppleva hur det är att stå längst ner i näringskedjan. När folk föraktar en, vad man än gör, hur mycket man än anstränger sig. Man ser hur folk vill att jag inte är i deras närhet, håller mig för mig själv och tynar bort i evolutionens renaste anda. Survival of the fittest. Den svage ska bort. Det finns ingen återvändo. Jag är en av de maskiner som aldrig går att reparera. Men vem bryr sig? Jag är ändå en väldigt liten del av något väldigt stort.

Samtidigt tycker jag att min existens och mitt liv är så himla tragisk. Jag fick detta liv. Denna existens. Jag kommer aldrig få uppleva det fantastiska med vad livet kan erbjuda. Istället blev det denna miserabla existens. Varför? Visst det kunde vara värre. Jag kunde rent abstrakt ha varit en räv, fluga eller någon annan varelse, men att mot sin vilja må skit som en rationell varelse, med förstånd och medvetande, det är ett riktigt straff. Värre än det mesta. Man förstår sig själv och sin omgivning med ett annat djup som ett djur inte skulle kunna göra, och man mår därefter.

Som sagt. Jag är medveten om min och alla andras existens och dess yttersta tillfällighet och därför tänker jag inte skada mig själv. Jag vill göra det bästa jag kan av situationen och ta vara på denna tillfällighet så mycket jag kan. Skadar jag mig själv läggs mitt lidande i dess händer som gillar mig. Det är något väldigt egoistiskt. Därför bär jag hellre bördan tills kroppen säger stopp. Då har jag gjort det jag kan.

Vad ska jag göra? Är jag dömd att misslyckas? Hur ska jag hjälpa mig själv att få uppleva det som gör livet värt att leva? Att få uppleva rädsla för döden igen?

Om ni upplevt något likande. Hur var eran väg ut?

Kan tilläggas att jag har ett par diagnoser. Alla starkt relaterat till min ångest: AS, OCD och BDD.

Tacksam för råd. Och nej detta är inte ett rop på uppmärksamhet i brist på det, utan ett rop på hjälp. Skriver detta framförallt för att jag är i behov av att ventilera mina innersta tankar.



Moderator atoms - delade upp texten för att göra den mera lättläslig.

Jag tror du bör skaffa dig ett mission. Bli en del av något gott, Kolla vad du kan solidarisera dig med för organisationer. Jobba där och du kommer att träffa brudar. Brudar är i allmänhet mer solidariska, och mer toleranta och förstående.

En del kyrkliga organisationer är bra. Human rights grejer. Rädda Barnen och Röda Korset, FN-grejer.

Se till att du blir en del av något som är större än dig.

Lennart Frimodig

Jaa, det var ju en del det där @summit, men du har i alla fall hittat hit, och det kan va en början, att ta upp saker med dom som har varit med om liknande saker. Jag vet inte var du bor men om det är i närheten av en större stad brukar det finnas kontaktgrupper som ordnar träffar och så. man kan ju kolla här åxå:
http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/

Vet inte om det var till ngn hjälp, men du är ju i alla fall fortfarande väldigt ung, även om det känns bittert nu, så måste det ju vända för dig någon gång. Hoppas det ordnar sig så småningom.

Tack än en gång för svaren! Självklart ska jag hitta mig själv innan jag börjar leta efter partner. Det är bara det att jag ser hur lång väg det är för mig tills jag hittat mig själv, så då blir det istället att jag blundar och tittar nån annanstans.

Jag tränar väldigt mycket varje dag. Både fysiskt och psykiskt. Samtidigt är det så jobbigt att anstränga sig med detta pga att ångesten gör mig så jäkla trött och orkeslös.

MVH

Vägen kan vara kortare än du tror. Att hitta sig själv är att göra sig av med alla illusioner. Om du tror att vägen kommer att vara lång så blir den det – en självuppfyllande profetia. Undvik att göra antaganden, det är omöjligt att förutsäga framtiden. Och ansträng dig inte för hårt, var varsam med dig själv och ta ett steg i taget.

Något jag brukar tänka på är: too much intention creates tension.

Det är viktigt att slappna av. Låt tankar och känslor komma. Försök inte förtränga dem! Det tar extremt mycket energi. Utan låt dem vara; välkomna dem tillochmed; men håll inte fast i dem! Du kan studera på distans.

Om du släpper alla idéer du har om dig själv så blir du fri.

Jag känner igen mig till en grad som jag inte själv beskrivit.

Jag har alltid varit försiktig och överslätande, jag tror du är mer uppriktig här och det borde jag också ha varit. Det är ett sundhetstecken och ett tecken på att det finns hopp.

Dömd? Tja, än sen - en dom är inte detsamma som en verkställd dödsdom. Man kan vägra acceptera. Det kommer att ta tid och det kommer att göra ont ett tag till men jag kan nästan garantera dig att det kommer att vara värt det. Jag har tagit mig ur detta avgrundshål du beskriver, jag har inte blivit normal, jag har inte blivit problemfri, men jag har kommit ljusår bort (läs: hem) och jag säger helt uppriktigt att mitt liv har blivit värdefullt!

Bra skrivet. Det är lite så jag hoppas på att det blir för mig. Att jag skulle bli problemfri någonsin? Nej. Men vem är det?

Jag vet inte riktigt var min gräns går. Idag har jag druckit ungefär 6 koppar kaffe. Det är mycket för att vara mig. Efter skolan körde jag ett ruskigt hårt styrketräningspass där jag persade i hantlar. När jag skulle äta efteråt så var jag skakig och fick anstränga mig mer än annars för att få gaffeln i munnen. Är dessa skakningar ett tecken på något allvarligt eller tog jag bara ur mig för mycket? Hur tror ni att den träning jag kör nu påverkar mig på lång sikt? Kör jag slut på hjärtat i förtid?

Jag tror det är nåt slags mjölksyrekramper, stretcha mer bara.

Vill verkligen hålla med om att försöka undvika att göra antaganden så som att vägen är lång...för den kan också vara kort,kortare än du tror. Vet själv hur jäkla svårt det kan vara att låta känslor och tankar komma och gå. Har varit alldeles för duktig att förtränga dessa, vilket jag jobbar på med frmagång att låta bli. Det som hjälper mig mycket är att inte värdera mina tankar och känslor utan mera acceptera dem. Att jobba med andningen och kroppskännedom hjälper mig att hantera min ångest bättre. Likaså det här med att försöka vara mer i nuet och liksom känna att jag står stadigt med fötterna på jorden. En övning som var en häftig upplevelse var när man liksom skulle tänka sig själv som en träd där fötterna står avslappnat och stadigt på jorden och under fotsulorna så förgrenar sig rötterna i marken allt längre och längre ner. Så stadigt och avslappnad jag stod då är en känsla jag fortfarande minns.

Jag hoppas du orkar att fortsätta kämpa, låter som att du är på god väg.