Jag har speciellt problem med att jag fungerar på en sån nivå, att jag ofta klarar att uppfattas som "normal" av omgivningen. Därmed förväntar sig dock folk också att man ska klara saker på normalnivå. Regelbundet, inte bara ibland.

Jag hoppas att ingen tar illa upp, jag är ju medveten om att många har större svårigheter och det är säkert jättejobbigt. Men jag hoppas att någon kanske har ett bra tips, eftersom jag tycker att det är svårt att veta hur jag ska "vara".

T.ex.jobbar jag, men har haft problem och har bytt jobb några gånger. En gång fick en chef reda på min ADHD-diagnos (fick Asperger-Diagnos senare) och då började hon behandla mig som ett barn och till slut var jag tvungen att byta jobb. Med privata kontakter är det samma sak, ofta. Antigen tror folk att jag är NT och då feltolkar dem en del, blir besvikna när jag inte kan prestera som andra, eller så berättar jag och då tappar folk ofta intresse för att de tror att man inte kan umgås med mig på någorlunda jämlika vilkor. Vilket ju är trams, jag är sämre på vissa saker, men jag är bra på andra. Finns det inget mitt i mellan????

Folk kommer alltid förvänta sig mer av en än vad man klarar av, det är för asperger är "osynligt", hade vi alla suttit i permobilar hade det varit en annan sak för då hade det synts att vi var annorlunda. Har blivit utskälld en massa ggr för saker jag inte förstår och rår för, vilket har gjort mig livrädd för att göra fel, skyller på dåligt utbildade lärare!

Jag tror faktiskt vi som är något högfungerande är just mittemellan.

Tyvärr är det så att det kan ta ett tag innan man lär sig att identifiera rätt typ av folk att interagera med. Ett karaktärsdrag brukar dock vara intressanta personer diskuterar sakfrågor istället för person. Resterande får du helt enkelt låsas vara NT för, och om det går åt pepparn så byt umgänge.

Pirko skrev:Folk kommer alltid förvänta sig mer av en än vad man klarar av, det är för asperger är "osynligt", hade vi alla suttit i permobilar hade det varit en annan sak för då hade det synts att vi var annorlunda. Har blivit utskälld en massa ggr för saker jag inte förstår och rår för, vilket har gjort mig livrädd för att göra fel, skyller på dåligt utbildade lärare!

Det är förstås sant. Men samtidigt finns det ju ändå många situationer där man väljer "nivån" själv. Dvs. man kan utsätta sig för lätta eller svårare utmaningar. T.ex. tänker jag ibland: Tänk, om jag hade utbildat mig till något "lättare", något där jag inte behöver umgås med så mycket folk! Skulle jag må bättre då, inte vara så stressad? Man vet ju inte det så länge man inte har provat. Samtidigt hoppar man inte bara av sitt jobb, in i arbetslösheten.

Och även i sociala situationer....umgås jag med folk som också har ADHD eller Asperger, så orkar de flesta inte umgås ofta, många har mycket större problem än jag. Och umgås jag med NTs så brukar kontakten somna in. Jag misstänker att folk tycker att jag är tråkig.

earlydayminer skrev:Jag tror faktiskt vi som är något högfungerande är just mittemellan.

Jo, jag tror också att många är i den situationen. Men då måste man bestämma sig på vilken nivå man lägger sig. Om man går ut med sin diagnos, får hjälp av dem ställerna som finns för det - då har man någonstans också en "handikapp-stämpel". Vilket kan vara ett hinder, om man sedan ändå vill söka något vanligt jobb, t.ex.

Jag har försökt det en gång, när jag ändå just var arbetslös. Då har jag sagt till handläggaren på arbetsförmedlingen att det inte funkar för mig med för mycket folk och jag måste jobba med något annat. Den handläggaren försökte sedan skriva till tänkbara arbetgivare med info om mig och min diagnos. Det gav inget positivt. Det verkade bara negativt - allt fler ställen, där jag aldrig kan söka ett vanligt jobb. Och ingen som vill anställa mig med kunskapen om min diagnos.

plåtmonster skrev:Tyvärr är det så att det kan ta ett tag innan man lär sig att identifiera rätt typ av folk att interagera med. Ett karaktärsdrag brukar dock vara intressanta personer diskuterar sakfrågor istället för person. Resterande får du helt enkelt låsas vara NT för, och om det går åt pepparn så byt umgänge.

Jag är dålig på att låtsas. Men jag får väl fortsätta försöka.....

Alternativt så är man mycket selektiv med vilka man umgås med.

plåtmonster skrev:Alternativt så är man mycket selektiv med vilka man umgås med.

Jo, det ligger något i det. Antagligen har jag jobbat för mycket på senaste tiden och inte haft tid att träffa tillräckligt många människor så att jag har tillräckligt många att välja ifrån. Tyvärr så skulle det nog inte gå så lätt i alla fall, även om jag träffade många. Jag har gjort så många negativa erfarenheter att jag har blivit ganska människoskygg. Jag vet inte riktigt hur jag kommer ur det där...

Du kanske skulle umgås med några icke normala som omväxling. I Stockholm anordnas ofta aspergerträffar.

Toblerone skrev:Jag har speciellt problem med att jag fungerar på en sån nivå, att jag ofta klarar att uppfattas som "normal" av omgivningen. Därmed förväntar sig dock folk också att man ska klara saker på normalnivå. Regelbundet, inte bara ibland.

Jag hoppas att ingen tar illa upp, jag är ju medveten om att många har större svårigheter och det är säkert jättejobbigt. Men jag hoppas att någon kanske har ett bra tips, eftersom jag tycker att det är svårt att veta hur jag ska "vara".

T.ex.jobbar jag, men har haft problem och har bytt jobb några gånger. En gång fick en chef reda på min ADHD-diagnos (fick Asperger-Diagnos senare) och då började hon behandla mig som ett barn och till slut var jag tvungen att byta jobb. Med privata kontakter är det samma sak, ofta. Antigen tror folk att jag är NT och då feltolkar dem en del, blir besvikna när jag inte kan prestera som andra, eller så berättar jag och då tappar folk ofta intresse för att de tror att man inte kan umgås med mig på någorlunda jämlika vilkor. Vilket ju är trams, jag är sämre på vissa saker, men jag är bra på andra. Finns det inget mitt i mellan????

Du är inte ensam om detta. Jag är till synes välfungerande, dock så blir det social utmattning emellanåt, eftersom en inte känner av när det börjar bli för mycket (eller rättare sagt, en kör på ändå för verka normal - helst överkompensera på något sätt med). Sen kommer verkligheten fatt en. Jag fick mina diagnoser för strax över ett år sedan - nu har jag smällt in i väggen igen... venne hur arbetsgivare, vården, familj/bekanta ska tolka det hela.

Det är väl så, att vi som är mer välfungerande (nåja, beror ju hur en ser på det hela - samhället vill ju helst att en ska kunna arbeta heltid - andra delmoment i ens liv är skitsamma) har svårt att ta emot stöttning och framför allt våga kräva anpassning och ansöka om stöd.

Toblerone skrev:Jag har speciellt problem med att jag fungerar på en sån nivå, att jag ofta klarar att uppfattas som "normal" av omgivningen.

För mig är det först och främst en tolkningsfråga. Eftersom jag sällan förstår mig på det som Neurotypiska människor ser som normalt, så framstår det som onormalt för mig. Men jag antar att du menar "nästan normal" enligt NT standard mätt, för enligt min syn att se på saken så verkar du fullständigt normal.

Toblerone skrev:Jag hoppas att ingen tar illa upp, jag är ju medveten om att många har större svårigheter och det är säkert jättejobbigt. Men jag hoppas att någon kanske har ett bra tips, eftersom jag tycker att det är svårt att veta hur jag ska "vara".

Även NT's verkar ha svårt att veta hur dom ska "vara", trots att det är deras egna "regler". Jag tycker dock att det bästa är att vara sig själv i alla lägen. Om du blir behandlad sämre för att du är dig själv, då är det inte dig det är fel på, utan folk i din omgivning.

Toblerone skrev:Antigen tror folk att jag är NT och då feltolkar dem en del, blir besvikna när jag inte kan prestera som andra, eller så berättar jag och då tappar folk ofta intresse för att de tror att man inte kan umgås med mig på någorlunda jämlika vilkor. Vilket ju är trams, jag är sämre på vissa saker, men jag är bra på andra. Finns det inget mitt i mellan????

När jag försökte "passa in" och vara mer neurotypisk, så uppstod det bara ännu mer missförstånd och pinsamheter och därför slutade jag att låtsas vara något jag inte är. Under åren som gått så har jag fått ta mycket skit för att jag är mig själv, men nu vet jag i alla fall vilka som är mina riktiga vänner.
Det finns dock stunder när jag "håller igen" för att inte överglänsa för mycket (vill inte trampa någon på fötterna när jag vet att dom har dåligt självförtroende) och ibland får jag sänka nivån på mitt vokabulär för att dom ska förstå vad jag säger.
Eftersom jag inte ger avkall på det jag står för och den jag är, så har folk i min omgivning till slut börjat ändra inställning och nu är rollerna i stort sett ombytta.
Folk vänder sig till mig för att få hjälp med sina datorer, goda råd om saker och ting, för att få svar på saker dom inte kan, för att få ekonomiska jämförelsekalkyler vid dyrare inköp eller för att göra besparingar, för att beställa smycken, tavlor, väskor mm som jag tillverkar i renskinn och mycket mycket mer.

Förut försökte jag passa in i "NT världen" på deras villkor och det gick inte alls. Nu passar jag äntligen in, men på mina villkor.

Alien skrev:Du kanske skulle umgås med några icke normala som omväxling. I Stockholm anordnas ofta aspergerträffar.

Det var min tanke också. Jag har redan börjat göra det.

dasunbedingte skrev:

Toblerone skrev:Jag har speciellt problem med att jag fungerar på en sån nivå, att jag ofta klarar att uppfattas som "normal" av omgivningen. Därmed förväntar sig dock folk också att man ska klara saker på normalnivå. Regelbundet, inte bara ibland.

Jag hoppas att ingen tar illa upp, jag är ju medveten om att många har större svårigheter och det är säkert jättejobbigt. Men jag hoppas att någon kanske har ett bra tips, eftersom jag tycker att det är svårt att veta hur jag ska "vara".

T.ex.jobbar jag, men har haft problem och har bytt jobb några gånger. En gång fick en chef reda på min ADHD-diagnos (fick Asperger-Diagnos senare) och då började hon behandla mig som ett barn och till slut var jag tvungen att byta jobb. Med privata kontakter är det samma sak, ofta. Antigen tror folk att jag är NT och då feltolkar dem en del, blir besvikna när jag inte kan prestera som andra, eller så berättar jag och då tappar folk ofta intresse för att de tror att man inte kan umgås med mig på någorlunda jämlika vilkor. Vilket ju är trams, jag är sämre på vissa saker, men jag är bra på andra. Finns det inget mitt i mellan????

Du är inte ensam om detta. Jag är till synes välfungerande, dock så blir det social utmattning emellanåt, eftersom en inte känner av när det börjar bli för mycket (eller rättare sagt, en kör på ändå för verka normal - helst överkompensera på något sätt med). Sen kommer verkligheten fatt en. Jag fick mina diagnoser för strax över ett år sedan - nu har jag smällt in i väggen igen... venne hur arbetsgivare, vården, familj/bekanta ska tolka det hela.

Det är väl så, att vi som är mer välfungerande (nåja, beror ju hur en ser på det hela - samhället vill ju helst att en ska kunna arbeta heltid - andra delmoment i ens liv är skitsamma) har svårt att ta emot stöttning och framför allt våga kräva anpassning och ansöka om stöd.

Det är så skönt att det finns folk som känner likadant. Det du beskriver känner jag igen så väl. Precis, verkligheten hinner ikapp en. Det jag har upplevt den senaste tiden var också, att många människor verkar tro att man hittar på något för att man är lat. Alltså ADHD eller Asperger.

Ibland tänker jag att jag skulle vilja se någon som klarar denna "balansgången" bra, för att kunna ta exempel av den personen. Samtidigt tänker jag att jag egentligen borde gå min egen väg. Men jag har inte ork för det just nu. Därför kollar jag lite runt om det finns någon som jag kan ta exempel av.

Vilsen skrev:

Toblerone skrev:Jag har speciellt problem med att jag fungerar på en sån nivå, att jag ofta klarar att uppfattas som "normal" av omgivningen.

För mig är det först och främst en tolkningsfråga. Eftersom jag sällan förstår mig på det som Neurotypiska människor ser som normalt, så framstår det som onormalt för mig. Men jag antar att du menar "nästan normal" enligt NT standard mätt, för enligt min syn att se på saken så verkar du fullständigt normal.

Toblerone skrev:Jag hoppas att ingen tar illa upp, jag är ju medveten om att många har större svårigheter och det är säkert jättejobbigt. Men jag hoppas att någon kanske har ett bra tips, eftersom jag tycker att det är svårt att veta hur jag ska "vara".

Även NT's verkar ha svårt att veta hur dom ska "vara", trots att det är deras egna "regler". Jag tycker dock att det bästa är att vara sig själv i alla lägen. Om du blir behandlad sämre för att du är dig själv, då är det inte dig det är fel på, utan folk i din omgivning.

Toblerone skrev:Antigen tror folk att jag är NT och då feltolkar dem en del, blir besvikna när jag inte kan prestera som andra, eller så berättar jag och då tappar folk ofta intresse för att de tror att man inte kan umgås med mig på någorlunda jämlika vilkor. Vilket ju är trams, jag är sämre på vissa saker, men jag är bra på andra. Finns det inget mitt i mellan????

När jag försökte "passa in" och vara mer neurotypisk, så uppstod det bara ännu mer missförstånd och pinsamheter och därför slutade jag att låtsas vara något jag inte är. Under åren som gått så har jag fått ta mycket skit för att jag är mig själv, men nu vet jag i alla fall vilka som är mina riktiga vänner.
Det finns dock stunder när jag "håller igen" för att inte överglänsa för mycket (vill inte trampa någon på fötterna när jag vet att dom har dåligt självförtroende) och ibland får jag sänka nivån på mitt vokabulär för att dom ska förstå vad jag säger.
Eftersom jag inte ger avkall på det jag står för och den jag är, så har folk i min omgivning till slut börjat ändra inställning och nu är rollerna i stort sett ombytta.
Folk vänder sig till mig för att få hjälp med sina datorer, goda råd om saker och ting, för att få svar på saker dom inte kan, för att få ekonomiska jämförelsekalkyler vid dyrare inköp eller för att göra besparingar, för att beställa smycken, tavlor, väskor mm som jag tillverkar i renskinn och mycket mycket mer.

Förut försökte jag passa in i "NT världen" på deras villkor och det gick inte alls. Nu passar jag äntligen in, men på mina villkor.

Ja, du har många intressanta punkter där. Jag tror i grunden också att man måste vara sig själv. Dock tror jag att inte alla blir respekterade på det sättet. Du säger ju att folk vill ha hjälp med datorer och kalkyler av dig. Jag slår vad om att det inte går lika bra för folk som inte är så duktiga på saker som andra kan ha nytta av.

Jo, du har säkert rätt i att det blir ännu fler pinsamheter om man försöker anpassa sig. Det är antagligen en slags kris i samband med diagnosen (som jag fick för två år sedan) och med andra jobbiga händelser i mitt liv. Det är svårare att stå på sig och vara säker på sig själv när man inte riktigt har ork. Men det blir bättre igen.