Jag sörjde när pappa, farfar och farmor dog (de enda som dött när jag varit i vuxen ålder)
Däremot kanske jag sörjde på ett annat sätt än andra, tex så grät jag inte inför folk, jag kunde inte. Jag sörjde inte vid hans kropp det var inte han utan han var ju redan nån annan stans och lite såna småsaker.
Däremot var jag lite beredd på att han skulle dö någorlunda snart även fast han bara var 46 när han dog.

Farfar var enklare för det var så övertydligt att han led (hjärncanser) så det var inte lika sorligt även om jag var med och vakade.
Farmor kände vi inte så bra och det blev så plötsligt och så mkt att göra efter (med arv) att det blev inte så mkt sörjt då.

Sen har min mamma berättat att jag sörjde min tvillingbror i 4 år då jag var liten (han var dödfödd) men det minns jag inget av

Har haft flera släktingar som dött och alla har jag inte gråtit över, älskade dem otroligt mycket allihopa fast jag inte grät.

Dom jobbigaste var när min mobrors fru dog för det var så oväntat och hon vara bara 53, och min mormor för hon led så

Ja, nu har det hänt mig. Det är så ofattbart. Kan kännas som att jag aldrig mer behöver vara rädd. Men i stället är jag rädd för tomheten. Allting kommer i vågor, några minuter i taget. Jag kan känna mig dum för att jag nästan inbillat mig att "nu är det över" - och så kommer skräcken och saknaden igen, som den måste göra en tid men sakta mindre och mindre intensivt.

Jag har mycket att trösta mig med, men det kommer att dröja innan det får genomslag - att livet blev så långt, lidandet måttligt och döden naturlig.

Allt är så nytt, oavsett om det är hemskt eller 'en möjlighet'. Det känns som att vänster hjärnhalva vet mycket väl hur det ligger till medan höger hjärnhalva bara märker en fruktansvärd stress och undrar vad som pågår och när det ska bli bra igen.

Hjärnan söker desperat efter en drivrutin för situationen men hittar ingen eftersom jag aldrig varit med om så här svår sorg förr, så den tar den rutin som ligger närmast - och så blir man besviken när den inte fungerar...

En särskild svårighet kan vara att man upplever att människor inte kan förstå hur man lider. Jag tror det har med två saker att göra. Dels emotionell kommunikation som är det svåraste som finns, för människor i allmänhet och särskilt för stela svenskar och i synnerhet för oss med AS. Men dels också för att sorg kan vara så väldigt olika, inte bara "individuellt" utan så olika stark: Hur ska en normal människa med massor av vänner och familj någonsin kunna förstå lidandet när ens enda vän, den enda man talat med, plötsligt är död?

Om jag skulle önska något av någon som vill ställa upp, så skulle det vara att de manifesterar sitt deltagande väldigt starkt. "Ja, jag får väl beklaga" kan jag i och för sig ana att det ligger mer bakom - när det kommer från en svensk... men om man förstår hur 'stort' det är, varför inte skrika rakt ut:
- NNNEEEJJJ! NEEEEJJ! NEEEJJJJ! STORE GUUUD !!
Kanske för att jag själv inte gjort det...

Det är så ofattbart, det känns som om man är orolig för någon som är på sjukhus och snart kommer hem igen - men så kommer verkligheten i fatt. Kanske är det inte alls för att det kom plötsligt utan tvärtom för att jag varit orolig så länge och sett det framför mig - det blir en ytterligare belastning att ta sig över klyftan till faktum.

Och hela tiden svänger det fram och tillbaka, förmodligen det enda uthärdliga sättet att ta sig igenom sorgen. Det är som en våldsam kamp mellan två krafter som drar åt varsitt håll, åt minnena och att allt ska bli som förr (högst mänskligt) - och åt acceptansen och att "gå vidare" vilket kräver mycket mognad genom sorgearbete för att inte kännas helt omänskligt.

Jag tackar Gud för alla tröstar han omgärdat sorgen med. Jag kan inte tänka mig en bättre död och knappast en bättre tidpunkt heller, utom '5 år till'...