Kanin skrev:

elle skrev:

Kanin skrev:Är det inte synd om dem då, om de fått så lite kärlek?

det är inte synd om dem. det är synd att de har fått för mycket frihet. man hjälper bättre dessa människor genom att göra en markering och inte när man tycker synd om dem.

Att enbart straffa, förneka dem kärlek och förklara dem obotligt onda leder knappast till förbättring. Förlåt dem och ta istället hand om dem så att de lär sig både ansvar och kärlek. Om de lider av ADHD och/eller personlighetsstörningar bör de naturligtvis lämpligen behandlas med mediciner och terapi (och ges extra stöd i skolan) istället för blind bestraffning.

mobbare lider inte av brist på förlåtelse och förståelse av omgivningen. de får hur mycket hjälp som helst och samtal. att enbart förlåta och ge kärlek sätter inte stopp för mobbing. det finns de som har diagnoser och mobbar inte.

Miche skrev:elle, det är en milsvid skillnad mellan att tycka synd om en individ respektive att det är synd om samma individ.

det finns de som tycker synd om dem trots att det inte är synd om dem.

En kommunpamp berättar om hur han mobbades i skolan:

– Det var ingen kul tid. Jag kände mig väldigt mobbad. Jag fick utstå i stort sett, nästan varje dag så slog man på mig. De tycket det var väldigt skoj. Jag lärde mig att ta emot slag.

svt skrev:Péter berättar att han började planera hur han skulle kunna ta sig hem från skolan utan att stöta på mobbarna.

– När det närmade sig sista lektionen, var det tur om man hade lektion på bottenvåningen för då kunde jag hoppa ut genom fönstret och springa hem för då var det ingen som fick tag i mig.

Lärarna såg när Péter mobbades men det var ingen som gjorde något.

– En gång så låg jag ner och det stod tre stycken och sparkade på mig. Då knackade en av lärarna på rutan. De stod och såg det från lärarrummet. Kallade upp mig och jag minns så väl att hon tittade på mig och så sa hon; ”Péter, varför kan du inte vara som alla andra? Då hade detta aldrig inträffat”. Då fick jag liksom bekräftat att det är något fel på mig. Jag passar inte in och jag är annorlunda.

http://www.svt.se/kommunpampar/peter-na ... man-pa-mig

Nu är han alltså kommunpamp.

Péter träffar ofta på de som mobbade honom runt om i kommunen men han låter det bero.

– Jag ser ju och träffar ju de här killarna. De som sparkade och slogs. De lever ju här i samhället i dag men jag tänker aldrig på det och vi morsar lika glatt som att ingenting har hänt. Det får vara så.

Jag tycker faktiskt han borde ta upp det med dem. Men det skulle kanske störa hans arbete som politiker. Bäst vore ju om han hade som mål att stoppa mobbningen idag i skolorna, men tyvärr sa han inget om det. Är det fortfarande så att lärarna skuldbelägger offren i stället för att hjälpa dem?

Om mobboffren blir våldsamma ska du se att det händer saker ..

Jag vet inte om skuldbeläggandet finns kvar men det var inte så länge sedan som min dotter upplevde hur lärare ignorerade mobbing som skedde precis framför deras ögon (enligt skolledningen förekom ingen mobbning på deras skola...)

Inte direkt, klart man blivit retad men det har alla människor nån gång i livet, dom som säger annat ljuger. Däremot har jag mobbat, hemskt men sant tyvärr.

Miche skrev:Jag vet inte om skuldbeläggandet finns kvar men det var inte så länge sedan som min dotter upplevde hur lärare ignorerade mobbing som skedde precis framför deras ögon (enligt skolledningen förekom ingen mobbning på deras skola...)

Och så blir folk konfunderade, när det uppstår ''bowling för Columbine-stämning''

Miche skrev:(enligt skolledningen förekom ingen mobbning på deras skola...)

Det finns inte en skola där det inte förekommer mobbning.

Lite osäkert formulerade svarsalternativ, vad är 'medel-grov mobbing' ('..som alla andra'?), räknas våld in i både 'medel-' och 'grov-' mobbing eller är det uppdelat mellan psykisk mobbing och våldsam mobbing? Drygt en fjärdedel upplever sig ha blivit mobbade på 'värsta sättet' åtminstone..

Selen skrev:

Miche skrev:(enligt skolledningen förekom ingen mobbning på deras skola...)

Det finns inte en skola där det inte förekommer mobbning.

Nej, men det finns skolor som ignorerar det och det finns (alldeles för få) skolor som har ett väldigt bra förebyggande arbete mot mobbning (min dotter går på en av de bra skolorna men hon har gått på en skola där det officiellt inte fanns någon mobbning och blev själv mobbad).

Jag vet inte om jag svarat här förut? Jag har varit mobbad hela mitt liv tills för nio år sedan då jag mötte den sanna kärleken! jag är 39 år och fick diagnosen aspergers syndrom 2010.

Jag dög inte i mina klasskamraters ögon. De ville göra om mig och jag blev retad redan från ettan. Jag hotades till livet varje dag i högstadiet. Hade inget stöd. Kröp ihop och var rädd. Fick diagnosen diskbråk 2011. Sjukgymnasten säger att dålig hållning länge kan vara en av orsakerna. Jag var utfrusen på gymnasiet som jag hoppade av. Började senare på Komvux. Där mobbades jag av två lärare. Jag slutade och flyttade.

Har haft flera destruktiva förhållanden, ett var fyllt av psykisk och fysisk misshandel. Flyttade till slut igen efter ett strupgrepp. Det var då vändningen kom! Jag träffade min nuvarande sambo. Han och terapi helade mig. Men fortfarande har jag dålig hållning, ångest och oro. Stresskänslig. Har nu stöd av boendestöd, ledsagare, kontaktperson och kurator. Känns bra!

Kanske en bra kuggfråga är att fråga om det finns mobbning på skolan? finns det ingen så vet man att de har allvarliga brister i sin insikt om problemet.

Jag blir fortfarande mobbad - precis som ett träd kan växa långt efter att den som planterade det har dött - och t o m efter att man lyckats såga ner trädet kommer det upp miljoner nya skott ur marken. De sådde ett frö i mig - och det var fullt avsiktligt, kanske man måste ha AS för att förstå just detta sociala sammanhang. Det var inga oskyldiga barn som inte förstod vad de gjorde, de njöt i fulla drag över att skaffa sig kontroll genom skräck hos andra utan att ens behöva vara i närheten själva.

I natt drömde jag lite annorlunda, men det var likväl en mardröm. Jag hade skadat en mobbare - med en skaltång för övrigt! Slår mig först nu att det kanske inte var en tillfällighet. Jag kanske ville ställa dem nakna.

Hur som helst så handlar det om hur samhället långt efter övergreppen fortsätter mobbarnas verk - genom att förmena offret rätten att slå tillbaka. Det är inget fel att skada en mobbare, hur mycket det än påstås. Höjden av hyckleri är att säga att man inte ska vara "lika dum själv". Hur kan man ens komma på tanken att det skulle vara lika dumt att slå tillbaka ett kroppsligt angrepp som att ge sig på en (i sammanhanget) oskyldig människa? Och sedan har man mage att komma och tala om människosyn...

Jag tänkte be om en liknelse för att komma vidare men som vanligt fick jag göra det själv... Jag brukar få påpeka för människor att om man låter bli att hugga ner en massa träd så kommer det inte upp en massa sly. Att "röja" i skogen är inte alls så smart om man vill ha öppet. Så låt den stå, låt mig vara mig själv och växa mig hög och kväva ogräset hur många frön det än finns.

Jag har aldrig blivit mobbad. Förmodligen fått en normal mängd retning.

gadas skrev:Jag blir fortfarande mobbad - precis som ett träd kan växa långt efter att den som planterade det har dött - och t o m efter att man lyckats såga ner trädet kommer det upp miljoner nya skott ur marken. De sådde ett frö i mig - och det var fullt avsiktligt, kanske man måste ha AS för att förstå just detta sociala sammanhang. Det var inga oskyldiga barn som inte förstod vad de gjorde, de njöt i fulla drag över att skaffa sig kontroll genom skräck hos andra utan att ens behöva vara i närheten själva.

I natt drömde jag lite annorlunda, men det var likväl en mardröm. Jag hade skadat en mobbare - med en skaltång för övrigt! Slår mig först nu att det kanske inte var en tillfällighet. Jag kanske ville ställa dem nakna.

Hur som helst så handlar det om hur samhället långt efter övergreppen fortsätter mobbarnas verk - genom att förmena offret rätten att slå tillbaka. Det är inget fel att skada en mobbare, hur mycket det än påstås. Höjden av hyckleri är att säga att man inte ska vara "lika dum själv". Hur kan man ens komma på tanken att det skulle vara lika dumt att slå tillbaka ett kroppsligt angrepp som att ge sig på en (i sammanhanget) oskyldig människa? Och sedan har man mage att komma och tala om människosyn...

Jag tänkte be om en liknelse för att komma vidare men som vanligt fick jag göra det själv... Jag brukar få påpeka för människor att om man låter bli att hugga ner en massa träd så kommer det inte upp en massa sly. Att "röja" i skogen är inte alls så smart om man vill ha öppet. Så låt den stå, låt mig vara mig själv och växa mig hög och kväva ogräset hur många frön det än finns.

Jag slog två av mina mobbare i sexan. Det var två killar från en annan klass. Jag slog dem med min ryggväska full av böcker och jag skrattade. De lät mig vara sedan. Men jag har inte gjort om det mot andra mobbare.

Jadå, jag blev både slagen och hånad för att jag var "korkad" och "ful". Framförallt "korkad". Men jag vet i efterhand att folk kände sig hotade av mig och mitt intellekt (och att de höll på för att jag var socialt avvikande som barn). Så jag har förlåtit dem nu, storsint som man är

Happiness is the Best Revenge

Jag försöker gå vidare. Har ju min familj att ta hand om Utan dem hade jag nog varit död nu.. Min sambo har stöttat mig jättemycket då jag mådde som sämst! Han hotade att lämna oss men han gjorde inte det.

Jag har alltid hållit mig för mig själv (vilket jag trivs med), men inte blivit mobbad.

vallesmamma skrev:Jag slog dem med min ryggväska full av böcker och jag skrattade. De lät mig vara sedan.

Detta verkar vara den enda valmöjligheten för elever som fungerar.

Det är jättebra om det kan ordnas rastvakter och uppmärksamma lärare på lektionstid mm. Eller om man kan byta skola osv. Men det är inte alltid som det kan ordnas.

Rastvakter finns på många skolor "utan mobbning" men de bryr sig inte om vad som händer på skolgården (om de skulle bry sig skulle ju skolledningen bli chockerade över att det faktiskt finns mobbning på deras skola...)