Jag reagerar väldigt känslostarkt på "fel" saker. Ibland får jag anstränga mig för att inte börja gråta på bussen när jag hör en sorglig låt på ipoden. Jag blir extremt ledsen och upprörd varje gång en hund far illa, om det så bara handlar om att den stukar tassen. När jag hade sett "Hachiko - en vän för livet" grät jag till och från i många dagar. Jag har massor av positiva känslor också. Jag blir nykär i min pojkvän på nytt varje gång jag träffar honom. Så vet jag ingen annan som är. De flesta brukar ha något mer avsvalnade känslor när de vant sig vid sin partner, men inte jag.

Däremot bryr jag mig inte så mycket om sådana som andra tycker är hemskt. Jag blev inte ledsen när morfar dog. Det var ju tråkigt och så för jag tyckte mycket om honom, men han var ju gammal så det var bara naturens ordning att han dog. Jag förstår inte varför folk är så märkliga när det gäller barn heller. Framför allt föräldrar blir så irrationella och säger saker som att de förvisso är mot dödsstraff men å andra sidan anser att pedofiler bör torteras till döds. Att styras av känslor på det sättet är obegripligt för mig.

Jag tänker lite på den nya Sherlock Holmes-serien. I ett av avsnitten frågar Watson honom varför han verkar fullständigt känslokall inför att människor blir mördade. Holmes svarade att han fokuserar på att lösa fallen och anser att det inte tjänar något till att vara ledsen över människors död. Det gör inte honom till en bättre detektiv. Människor dör liksom hela tiden, ingenting blir bättre av att vi oroar oss över det. Lite så tänker jag också.

MEN, hundar får inte må dåligt och jag undviker att lyssna på Hootenanny Singers tonsättningar av Dan Andersson när jag åker buss. Då gråter jag.

Jag är känslig av mig och tål inte dålig kritik, sitter och hatar personen som kritiserat mig smått inombords.

Jag är oerhört känslig, lättstött och blödig på insidan, men visar det sällan utåt. Jag är rädd för att visa mina känslor, även positiva. Det känns som att jag blir så sårbar då.

Här är en till som är extremt känslig tål inte kritik o blir väldig deppad när folk tjatar o ska ha o ha hela tiden känns utnyttjande.

Kahlokatt skrev:Att aspergare är känslokalla är ju bara skitsnack, men kan man vara en hyperkänslig aspergare? Jag tror bara jag har träffat någon enstaka aspergare som också varit extremt känslig och lättstött - och jag har hittills ALDRIG träffat någon som är så gråtig och lättrörd som jag. De flesta aspergare jag har träffat har varit ganska...avtrubbade, på något vis, känns det som. Haft en "inget kan rubba mig"-attityd. Inte brytt sig så mycket om vad andra sagt och gjort. Därmed inte sagt att de har varit känslokalla. De har bara varit praktiska, jordnära, logiska.

"Jaha, farmor är död. Tråkigt, men skönt för farmor som var så sjuk," tycker jag är en vanlig aspergerattityd.

Jag, däremot, är mer: "Farmor, ser du mig från himlen i kväll? Sitter du och farfar och...snyft...snyft...ser på mig där uppe....åh, jag saknar er! Snyft!"

Jag är så jävla blödig så jag går SÖNDER. Jag vet INGEN annan aspergare som bryter ihop av småsaker eller skriver hemliga dyrkansdikter om idoler (av den riktigt patetiska sorten, typ "Jag älskar dig så att mitt hjärta brister!" ). Ingen annan som börjar gråta av att läsa Dan Andersson eller höra en gammal folkvisa. Ingen annan som kan älska en katt så att det gör ont i hjärtat.

Jag börjar undra om jag ens ÄR aspergare. Jag blir helt less på att alltid vara som glaskross inuti, när alla andra aspergare är lugna som filbunkar. Jag är trött på alla stenansiktsaspisar som aldrig kan reagera på något. Förlåt, men det känns så ibland.

Jag är nog alldeles för känslig för att vara "aspergare" och kille med för den delen. Inte så extremt som du då kanske, men jag vill påstå att jag är t.o.m känsligare än vad "vanliga" människor är.
Dock så är detta inget som jag uppskattar hos mig själv.
Det skulle vara väldigt fördelaktigt att kunna vara iskall i vissa situationer, särskilt såna som har med känslor/kärlek att göra..

Ingen Aspie är den andre lik. Men dom flesta med en diagnos inom autismspektrumet, har begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga. Det är framför allt: social interaktion samt föreställningsförmågan, som är de två huvudområden som diagnoskriterierna för Aspergers syndrom fokuserar på.
Det finns dock en rad associerade symtom som är vanliga vid Aspergers syndrom men som inte finns med bland diagnoskriterierna och det är den stora variationen på dessa som gör varje Aspie så unik.

Te.x: En del har annorlunda perception, en del inte. En del har tics, en del inte. En del har stora problem med dom kognitiva förmågorna; Theory of mind, central koherens, exekutiva funktioner, minne och begåvning, en del har det inte. En del har tvångstankar och ritualer, en del inte. En del är överkänsliga, en del nästan känslokalla osv.

Man kan alltså inte säga att någon har/inte har Asperger bara för att denne uppvisar/inte uppvisar alla dessa associerade symtom.

Vilsen skrev:Ingen Aspie är den andre lik.

Några finns det säkert om är väldigt väldigt lika varann.

Men även om dom har exakt samma symtom, så tror jag ändå dom upplever symtomen olika eftersom vi alla är unika individer (även NT's ) och tolkar/uppfattar saker olika.

Laika skrev:Jag reagerar väldigt känslostarkt på "fel" saker.

Ett tips är att undvika exponering för negativa saker.

Laika skrev:Jag förstår inte varför folk är så märkliga när det gäller barn heller. Framför allt föräldrar blir så irrationella och säger saker som att de förvisso är mot dödsstraff men å andra sidan anser att pedofiler bör torteras till döds. Att styras av känslor på det sättet är obegripligt för mig.

Eftersom neurotyperna inte känner samhörighet med vissa grupper är det helt okej att utföra groteska saker gentmot dessa. Lite som stamkrig, de som inte är medlemmar i den egna stammen kan man banka ner utan att det gör något.

Precis som Laika har jag väldigt svårt för när djur far illa, speciellt hundar. Jag kan se sorgliga filmer om människor utan att bli speciellt känslosam, men om en hund skulle dö i en film gråter jag nästan jämt.

Jag känner också igen mig i det som Polly skriver, med att börja gråta av frustration när man känner sig missförstådd.

Ibland har jag fått höra att jag verkar känslokall eller att jag inte bryr mig så mycket som jag borde, men detta är faktiskt inte sant alls.

Ofta har jag otroligt starka känslor inuti, så starka att jag inte vet vad jag ska göra av dem, det är bara det att de inte alltid kommer upp till ytan så att andra kan se.
Det gör mig ledsen när någon tror annorlunda.

Sanchez skrev:Jag är känslig av mig och tål inte dålig kritik, sitter och hatar personen som kritiserat mig smått inombords.

This!

Humla skrev:Precis som Laika har jag väldigt svårt för när djur far illa, speciellt hundar.
Jag kan se sorgliga filmer om människor utan att bli speciellt känslosam, men om en hund skulle dö i en film gråter jag nästan jämt.

Det är likadant för mig fast med unga pojkar, som blir illa behandlade då blir jag helt förstörd, vet inte om det beror på min ibland tråkiga uppväxt, som jag känner igen mig i. Samma när jag såg ''Torka aldrig tårar...'' då grät jag floder. Tordes inte säga det till ngn, allra minst neandertalarna på jobbet. Men då sa Micke Renberg som är ett ex hockeyproffs, att han hade svårt att sova på natten efter han sett det. Så då tordes jag åxå säga det, man är så fånig...

Jag reagerar väl på det mesta egentligen, men mestadels för att det är PK.
Man lär sig ju när man ska bli ledsen/arg/glad.

..så ja..kort sagt beter jag mig som en nickedocka..*ärliga känslor delar jag endast med nära vänner & familj..

/Elisabet

Jag är väldigt känslig men har allt mer gått in i min egen bubbla för att hantera det. Så jag blev ett stenansikte ändå tillslut.

Moggy skrev:

Vilsen skrev:Ingen Aspie är den andre lik.

Några finns det säkert om är väldigt väldigt lika varann.

Ja. Jag har erfarenhet av det.

@Selen

Även om flera personer har exakt samma symtom, så tvivlar jag på att dom upplever symtomen på samma sätt. Jag har te.x sett många här på forumet som har perceptions problem precis som jag, men sättet dom uppfattar och hanterar problemen på, är helt olika jämfört med mina. Hoppas du förstår hur jag menar.

Jag tittade just lite på Skavlan och såg Jessica Andersson berätta om sin barndom och man såg hur jobbigt det var för henne. Det var så jobbigt att jag var tvungen att byta kanal. Asjobbigt när man känner den ångest de känner.

Mountain_lion skrev:Det var så jobbigt att jag var tvungen att byta kanal. Asjobbigt när man känner den ångest de känner.

Så får jag göra ofta, till och med på radion, när man hör att det är ngn som inte är så bra på att prata och blir tvingad att redogöra för ngt, då känner jag sådan ångest att jag måste gå ut eller hålla för öronen.

Vilsen skrev:@Selen

Även om flera personer har exakt samma symtom, så tvivlar jag på att dom upplever symtomen på samma sätt. Jag har te.x sett många här på forumet som har perceptions problem precis som jag, men sättet dom uppfattar och hanterar problemen på, är helt olika jämfört med mina. Hoppas du förstår hur jag menar.

Ja. Jag upplever det som att den största skillnaden som två personer har i sin aspergerproblematik ligger i vilken strategi man väljer för att hantera det. Vilket färgas av temperament, personlighet och erfarenheter.

Jag vet aspergare som inte har precis samma symptom men upplever symptomen och den överläggande problematiken på ett liknande sätt. Du är aldrig ensam med dina problem, sa min mamma när jag var liten och jag har upptäckt att det gäller asperger också.

Jag är väldigt känslomässig och kan inte dölja hur jag känner, hur mycket jag än försöker, lätt till tårar men även till ordentliga skratt-attacker

Blä för fördomar!

neatrollet skrev:Jag är väldigt känslomässig och kan inte dölja hur jag känner, hur mycket jag än försöker, lätt till tårar men även till ordentliga skratt-attacker

Blä för fördomar!

Du är som mig då. Gråter lätt men har lätt för att asgarva.

När en jag känner tuggar på morötter eller hårdbröd med öppen mun, går det kalla kårar på min rygg

Jag är både känslig och okänslig ...

Känsliga delen:
* Jag gråter ofta när jag blir förbannad ... det bara rinner ut ur ögonen utan att jag kan stoppa det.
* Kan hända att jag gråter av saker jag tolkar som kritik, oavsett om det ÄR kritik eller ej.
* Kan hända att jag blir väldigt påverkad av musik och filmer, nedstämd eller typ gråtfärdig
* Händer att jag gråter över djur som dör/far illa

Okänsliga delen:
* Kan oftast inte känna någon samhörighet med andra, alls, och därför är jag ofta kall inför negativa saker som andra kan råka ut för. Det är något som hindrar mig från att ha medkänsla om jag känner att jag inte kan relatera till personen/personerna.
* Ser ofta NT-människor som beter sig på vissa sätt som idioter som jag hatar. Ibland känner jag att jag hatar alla ...
* Gråter oftast inte över ex döda släktingar el likn ... reagerar inte så himla mycket alls...