Är det någon som lider av detta? Jag funderar på om det är vanligt bland folk med NPF eller om det hör till min ångest? Jag har väldigt ofta en "dödlig sjukdom" och den kan jag ha till och från i två år eller mer.
Någon som känner igen detta?

Nope, jag blir inte ens hypokondrisk av att läsa läkarboken.

Tror ni att det finns en korrelation mellan Aspergers och hypokondri; Beroende på en bristande kunskap om den egna kroppen samt svårigheter i att tolka smärtförnimmelser och att beskriva dessa?

...

Jag tror att jag är väldigt hypokondrisk men att det har att göra med min dåliga kroppsuppfattning. Igår kväll bar jag en massa tunga grejor upp och ner i huset där jag bor och jag överansträngde mig så pass att jag senare fick plötsligt ont som om jag höll på att få en hjärtinfarkt och min ångest och förvirring och stress gjorde att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.

Jag ringde till sjukvårdsupplysningen och de skickade en ambulans vars personal jag trodde bara skulle lyssna på hjärtat och lite och att de sedan skulle säga att det inte verkade så farligt. Men det blev ambulansfärd till sjukhuset, provtagning och elektrokardiogram och till sist när läkaren kom för att prata med mig om proverna och jag trodde att jag äntligen skulle få åka hem då sa hon att jag skulle ligga kvar för observation. Jag började nästan skaka av obehag; Det var helt overkligt.

Det var ju inte fel någonstans - utom i mitt huvud förstås. Jag har ofta ont någonstans och jag hade lunginflammation sensommaren 1999 som jag gick med tills jag hade så ont att jag var tvungen att ta mig till akuten. Det började som lite ont i ryggen vilket jag avskrev som dåligt sömnläge eftersom jag brukar ha ont på det sättet. Nu tror jag ju att jag har fått lunginflammation varje gång jag får ont på samma sätt. Symptomen på hjärtinfarkt har jag dessutom kollat en massa gånger så dem känner jag till väl.

Men när jag anlägger en mer analytisk attityd till vad hypokondri är så når jag snabbt konklusionen att det är ett mycket allvarligt tillstånd som bör tas på största allvar eftersom det annars kan få ytterst kostsamma konsekvenser för vårdapparaten samt för patientens livskvalitet.

För ett antal år sedan var jag rädd för att jag hade fått eller höll på att få diabetes och läkaren jag gick till betedde sig som en skitstövel och frågade t.ex. om jag trodde att det var vanligt att folk är lite hypokondriska av sig. När jag svarade att det säkert är så så blev han liksom lite stött eftersom det inte var det svar han hade väntat sig. Sedan blev han värre och värre i sitt översitteri.

...

Jag är tvärtom. Jag skulle nog inte ringa även om jag hade en riktig hjärtinfarkt. Tror att det i grunden är av samma anledning som dig... faktiskt. Jag har inte någon uppfattning om min kropp. Vad som är normalt och inte.

Däremot kan jag vara väldigt fixerad vid psykiatriska sjukdomar - Trollhare kallar det för psykohypokondri. Det har jag mycket av, speciellt när jag mår som värst (depression, ångest, "negativ" hypomani). Då tror jag att jag har allt från narcissistisk personligthetsstörning till... ja... allt möjligt - vilket är helt fel. Jag sitter mycket och läser om alla möjliga psykiska störningar... vilket inte gör det bättre.

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Savanten Svante skrev:Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

Vad är en hypokondriker med sjukdomsinsikt?

En hypokondriker med sjukdomsinsikt!

eler en snel hest?

Mn dotter visar tydliga tecken på att kunna fastna i hypokondri. Själv är jag precis tvärt om, så hon kan inte ha plockat upp det genom omgivningen (ja, jag är omgivningen). Själv går jag i princip aldrig till läkaren helt oavsett. Något har varit oerhört fel i 3 år nu men jag går fortfarande med tanken "det går över" samt "de hittar likt förbannat inget så det är rätt meningslöst".

Inte i mitt fall i alla fall...

Är det inte neurotiskt?

Jag är nog en hypokondriker med "sjukdomsinsikt", skulle jag säga. Jag kan hitta alla möjliga sjukdomar hos mig själv och oroa mig, men jag går inte till läkare för det. Eftersom jag vet att jag är hypokondriskt lagd.

Och därför händer det ibland också att jag inte går till läkare när jag verkligen borde det, eftersom jag inte vet vad som är äkta och vad som är inbillat.

Heliora skrev:Jag är nog en hypokondriker med "sjukdomsinsikt", skulle jag säga. Jag kan hitta alla möjliga sjukdomar hos mig själv och oroa mig, men jag går inte till läkare för det. Eftersom jag vet att jag är hypokondriskt lagd.

Och därför händer det ibland också att jag inte går till läkare när jag verkligen borde det, eftersom jag inte vet vad som är äkta och vad som är inbillat.

Jag tror att vi är lika, fram till själva bedömningen. Jag tänker nog inte så mycket på om jag har ont i bröstet, medan en hypokondriskt lagd person kanske övertolkar det. Vi delar "att inte veta".

Jag kan få perioder då jag överanalyserar kroppen och tror att jag möjligtvis kan ha diverse sjukdomar. Oftast är det knutet till för mig ångestfyllda områden som tandvärk, cancer och hjärtsjukdomar.
När dessa perioder kommit så har jag varit för rädd för att gå till läkaren för att få ett svar, detta har bara skiftat mellan osäkerhet om att jag inbillar mig och om att jag kunde ha rätt.
Faktiskt besöker jag i stort sätt aldrig läkaren och jag är i stort sätt aldrig sjuk.

Jag är inte hypokondriker.

Dock blir jag nog sedd som sådan ibland för att jag känner av biverkningar av mediciner som de flesta inte känner. För att jag lider av mystiska symptom såsom led och muskelvärk, feber, hudutslag mm som kommer och går.

En seger kommer att vara vunnen den dag jag lyckas på svart på vitt att jag lider av någonting autoimmunt, reumatiskt eller whatever. Detta någonting har bla gett mig skador på hornhinnorna som ingen kan förklara hur de uppstått. När jag sökte hjälp fick jag tjata till mig ögondroppar. Även tandköttet och tänderna är drabbat.

Jag är inte hypokondriker, men jag intresserar mig mycket för psykiatri, specialintresse. Hypokondriker är man när man tror man har sjukdomar, även om psykologer, läkare mm tom har svart på vitt att det inte stämmer. Givetvis finns mildare former, men då får man ingen hypokondridiagnos.


Är man hypokondriker om man tror man har hypokondri, fast läkaren säger nej?

MsTibbs skrev:Hypokondriker är man när man tror man har sjukdomar, även om psykologer, läkare mm tom har svart på vitt att det inte stämmer. Givetvis finns mildare former, men då får man ingen hypokondridiagnos.

Det var därför jag skrev "sjukdomsinsikt" i citationstecken också, eftersom det för mig inte är någon riktig sjukdom. Jag är hypokondriskt lagd och kan av och till bli hysterisk av oro för någon åkomma, men jag skulle nog inte få någon hypokondridiagnos av någon läkare eftersom jag inte springer till läkare för minsta lilla.

När jag var yngre var min hypokondri mycket värre. Mina föräldrar hade en läkarbok i bokhyllan och jag kunde sitta flera timmar och titta i den. Och ibland gå upp på nätterna för att föräldrarna inte skulle se. Och jag var fullständigt hysterisk för allt jag trodde att jag hade, ganska ofta t.o.m. Till slut gömde de undan läkarboken för mig.

Heliora skrev:

MsTibbs skrev:Hypokondriker är man när man tror man har sjukdomar, även om psykologer, läkare mm tom har svart på vitt att det inte stämmer. Givetvis finns mildare former, men då får man ingen hypokondridiagnos.

Det var därför jag skrev "sjukdomsinsikt" i citationstecken också, eftersom det för mig inte är någon riktig sjukdom. Jag är hypokondriskt lagd och kan av och till bli hysterisk av oro för någon åkomma, men jag skulle nog inte få någon hypokondridiagnos av någon läkare eftersom jag inte springer till läkare för minsta lilla.

När jag var yngre var min hypokondri mycket värre. Mina föräldrar hade en läkarbok i bokhyllan och jag kunde sitta flera timmar och titta i den. Och ibland gå upp på nätterna för att föräldrarna inte skulle se. Och jag var fullständigt hysterisk för allt jag trodde att jag hade, ganska ofta t.o.m. Till slut gömde de undan läkarboken för mig.

Jag har snott mors psykosbok från 60-talet. Då ser hon mig inte. Hon är psykiatrisk sjuksköterska och jag försöker undanhålla allt, inkluderat de diagnoser jag faktiskt fått:

* Annan ickeorganisk psykotisk störning (kronisk hallucinatoriskt syndrom)

* Recidiverande depression svår episod med psykotiska symtom

Senaste läkaren talade på Cykloid psykos (schizoaffektiv), men jag vet inte om jag har tillräckligt mycket av psykosbiten för den.

Det är väldigt många av oss aspergare som är ljud- och/eller ljuskänsliga, så det är väl inte alltför långsökt att vi även kan vara överkänsliga för signaler från kroppen. Jag misstänker att det delvis kan förklara en del kroppsliga symptom hos mig.

jag kan snöa in helt på kroppen. särskilt om jag har mkt ångest. ibland har jag tillbringat veckor med att söka information om olika sjukdomar jag kan tänkas ha. i dessa perioder har jag ofta glömt att äta, sova etc. men i "vanliga fall" är jag bara lite extra uppmärksam på förändringar på/i kroppen. till läkaren vågar jag inte gå. plussidan är att jag har samlat på mej en massa kunskap om sjukdomar, och kan ge andra råd när dom har nåt besvär. men dessvärre tenderar jag att tro det värsta, och är ofta för snabb att förmedla mina farhågor. men det är faktiskt kul att kunna skapligt många medicinska termer!

Känner igen detta som tusan. Har aldrig fattat det, och det var nog nåt som kom på senare år. Jag har sen jag var 16 eller nåt haft problem med att hjärtat hoppat över ett slag, och när det händer känns det som att hjärtat stannat ett tag. Det gör det väl också egentligen. Jag trodde jag hade ett hjärtfel ganska länge, sen efter några år (jag är långsam) fick jag en EKG-bandspelare att bära under ett dygn och de såg inga fel. Några dagar senare läste jag på om ångest and it all made sense. Det var ju pga ångest. Men vet inte om jag har någon hypokondri egentligen, jag är nog bara väldigt rädd för döden. Eller inte rädd för den, jag vet ju exakt vad den är och så, jag bara vill inte dö. Men iaf, ibland om jag får någon huvudvärk kan jag tänka i några sekunder "Det kanske är en hjärnblödning..." och så. Är nog lite paranoid? Antar jag.

carl skrev:Jag kan få perioder då jag överanalyserar kroppen och tror att jag möjligtvis kan ha diverse sjukdomar. Oftast är det knutet till för mig ångestfyllda områden som tandvärk, cancer och hjärtsjukdomar.
När dessa perioder kommit så har jag varit för rädd för att gå till läkaren för att få ett svar, detta har bara skiftat mellan osäkerhet om att jag inbillar mig och om att jag kunde ha rätt.
Faktiskt besöker jag i stort sätt aldrig läkaren och jag är i stort sätt aldrig sjuk.

jag kunde ha skrivit EXAKT det där. jag överdriver inte, det känns nästan kusligt att någon fungerar som jag

Hej.

Jag har asperger.
Varje dag spenderar jag till att oroa mig över olika saker, exempelvis cancer och diabetes.
Det som gör mig ledsen är det faktum att oavsett om jag har denna sjukdom eller inte, finns alltid möjligheten att jag drabbas av det längre fram i tiden.

Oroar någon utav er över samma sak?
Jag oroar mig alltid över allt. Huvudvärk, ont i halsen, ont i magen. Det gör mig ledsen.

Ja.

Jag har hälsoångest (hypokondri) och asperger.

Jag har förlorat två nära p g a cancer, hjärntumör och bukspottkörteln (en av mina största rädslor, för cancer i bukspottskörteln är inte särskilt bra och det är inga goda odds, men den är sällsynt). Det var 5 månaders mellanrum mellan deras död. Det har nog gjort mig lite räddare än normalt.

Men jag blev orolig för hjärtat efter min första panikattack och är lite för bra på hjärtat för att det ska vara vardaglig kunskap.

För tre veckor sedan fick jag så ont i min vänstra vad att jag inte kunde gå längre, det visade sig vara en djup ventrombos i benet. Jag grät nästan så jag spydde första dagen, p g a ångest och sorg. Jag trodde jag förstört mitt liv. Jag kunde inte fatta att jag befann mig i den situationen. En blodpropp. En av mina stora rädslor. Och hälsoångest på det, sitta och försöka att inte vara rädd för att den "vandrar" upp mot höger kammare (hjärtat) och in i lungorna. Ja, jag borde inte veta det.

Min teori till varför blodproppen bildades (som läkaren stödjer) var: Jag hade sådan hälsoångest innan jag fick blodproppen, till sådan grad att jag låg stilla framför tvn, åt vid tvn, kissade sparsamt för att inte röra för mycket på mig, sov vid tvn och så i över två veckor för att jag inte ville belasta hjärtat. Jag fick riktigt sjukt med ångest. Jag förberedde mig på att dö och detta var nog ett skäl till att jag som är (28 år och vanligtvis vältränad) fick en djup ventrombos i vänster vad, den spred sig inte (tack och lov). Jag gick ner 5 kg på mindre än två veckor, åt väldigt lite mat och var i soffan kanske sammanlagt 23 timmar per dag. Jag sög efter luft och hade en del extraslag mot de sista dagarna av ångestperioden. Jag var sönderstressad och fick börja med ångestdämpande igen.

Denna ångest tror jag var ett resultat av att jag fick en EXTREM "benzodiazepine withdrawal" efter att druckit mig lite berusad för första gången på väldigt länge. Fick ett rejält bakslag, tror jag. Eftersom det tar ett tag innan hjärnan återställs efter behandling med bensodiazepiner. Jag kanske trappade ur för fort. Det ena ledde till det andra till det tredje osv.

Det jag lärde mig var att det som händer händer och jag fick otroligt bra vård väldigt snabbt. Vilket fick mig att känna mig tryggare med jag kanske blir ännu sjukare en dag. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att jag skulle ringa min vårdcentral, jag gjorde det och fick en tid direkt, läkaren skickade remiss till akut röntgen och jag fick träffa en läkare som skrev ut blodförtunnande osv. Allt gick på 4-5 timmar.

Jag har aldrig älskat livet som jag älskar det nu och jag är inte fullt lika rädd längre.

Det är ironiskt att jag som har sådan hälsoångest får en blodpropp p g a min apati p g a hälsoångesten. Jag fick läkaren att skratta ihop med mig när jag berättade hur jag såg på saken. Ironi på hög nivå.

Earlydayminer, använder du antipsykotika (=neuroleptika)?

Bortsett från vid användning av dylika mediciner, är det väl väldigt ovanligt att personer <40 får tromboser (blodproppar) över huvudtaget...

Jag är helt klart en hypokondriker men med en "vill inte vara till besvär"-mentalitet så jag kollar aldrig eller väldigt sällan upp problemen som jag tror att jag har.

Har varit allt från hudcancer för att jag hittade ett födelsemärke som jag inte hade minne av till diabetes, lågt blodtryck, näringsbrist, och nu på senare tid förmaksflimmer för jag tycker att min puls kan kännas "fladdrig" ibland men jag tror nog ändå att det kanske trots allt är inbillning.

Hade nog mått bättre av att få en total kroppskontroll men som sagt så vill jag inte vara till besvär för sjukvården.