Ska träffa psykiatern, verkar som de kallar mig då och då med långa mellanrum.

Problemet är en fråga de alltid ställer och jag vill för en gångs skull kunna svara utan att ljuga.

Eftersom jag är sjukpensionär så är jag ledig på dagarna. Men det betyder ju inte att jag är ute och festar eller sitter och glor in i väggen. För mig är ingen dag lik den andra, det finns så många olika intryck, och jag tar tid på mig att göra minsta lilla eftersom jag inte har så bra flyt och lätt blir överstimulerad. Därför tycker jag att tiden trots allt inte räcker till.

De frågar alltid vad jag gör hela dagarna och får det låta som dagarna är evighetslånga och naturligtvis jättetrista. de skulle kanske vara det för dem om de inte hade jobbet. Hittills så ljuger jag eller ja jag babblar väl lite dumt om saker jag kan tänkas göra på en dag, trycker gärna in vad jag gör på flera dagar och får det låta som en dag. Och följdfrågan vad jag gör "sedan"? Men det finns inget sedan. Sedan är dagen slut.

Hur ska jag uttrycka att mina dagar inte är som deras, så att de FATTAR?

Jag skulle önska att dagarna var längre så att jag hann med mer. Vad jag än försöker säga så leder de mig till att rabbla upp massa aktiviteter. Det är svaret de vill ha.

Men jag vill inte ljuga. Jag vill säga som det är och jag vill att de förstår mig.

Jag har försökt leva i NT-livstempo när jag måste och då är jag nästintill mental kollaps.

Den frågan brukar jag också få och har också ganska svårt att besvara. Dock tycker jag att det är enklare att svara ärligt när en läkare ställer frågan än när en kamrat frågar mig. Oftast när vänner frågar så kan jag känna ett behov av att ljuga i svaret för att verka lite mer normal. När en läkare frågar brukar jag dock svara ärligt.

kiddie skrev:Hur ska jag uttrycka att mina dagar inte är som deras, så att de FATTAR?

Jag tycker att du ska var helt ärlig och beskriva dagen sakligt och precist. Berätta vilken tid du vaknar, vad som händer då och vilken tid du somnar. Då kanske du säger att du bara gör ganska få aktiviteter dagtid, som vissa andra kanske skulle hinna göra på 46 minuter, men då får du i vart fall med sanningen. Då kan ni fortsätta att diskutera ifall du ägnar dig mycket åt ingenting (vilket jag själv gör ibland och som är ett tecken på depression), eller ifall vanliga ärenden kanske blir till större uppgifter för dig än för andra människor.

Genom att beskriva dagen helt sakligt så blir sanningen enklast att förmedla. Det kan givetvis upplevas som lite genant att säga att man kanske bara vaknar, skriver ett brev, äter mat och somnar men ifall det är sanningen så måste den kommuniceras, och en läkare är ju intresserad av att erbjuda en lämplig vård för de problem patienten upplever oavsett vilka problemen är. Man behöver inte känna sig mindervärdig när man berättar om sådant för sin läkare, men om man tror att man kommer att känna sig så så gör man därför bäst i att hålla sig iskallt saklig. Man kan beskriva sitt liv som i en naturdokumentärfilm: vetenskapligt beskriva sina ageranden.

Ifall du tror att det skulle hjälpa så kan du ju skriva ned "en typisk dag" (alltså en dag som faktiskt har hänt; ta vilken som helst) på papper så att du kan presentera din dag utifrån det underlaget. Då kan man ju skriva klockslag varje gång man byter aktivitet.

Det är helt rätt tänkt av dig i alla fall: att vilja vara ärlig inför sin läkare. Det tjänar man på.

Mina dagar flyger iväg utan att jag får särskilt mycket gjort, så jag förstår vad du menar "kiddie". Jag avskyr att få frågan "vad gör du om dagarna", det är ju uppenbart att jag inte kan svara vad personen ifråga vill höra utan att ljuga. Jag brukar säga som det är och sen så är det inte så mycket mer, men det känns pinsamt... Jag skulle ju aldrig ljuga och säga att jag har gjort något som jag inte gjort, däremot kan jag låta bli att säga saker som jag har gjort men inte vill dela med mig av.

Jag tycker det som "Gripandekylig" skrivit låter riktigt vettigt, så varför inte göra som han föreslår? Gör en lista med hur en typisk dag ser ut i ditt liv. Jag gjorde själv en liknande lista i början av året, och som jag visade för psykologen som gjorde min aspergerutredning för att hon skulle få se hur en typisk dag ser ut för mig, och hur mycket tid mitt tvång tar...

Lycka nu till hos psykiatern, hoppas det går bra!

Jag känner väl igen mig idetta! Blir stressad och känner mig ännu mera oduglig av att få frågan, Min egen syster ville hela tiden aktivera mig( när vi hade kontakt)
tror att hon blev stressad av att jag inte kunde redogöra för vad jag gjorde på dagarna. Hon upprepade hela tiden att man måste känna sig behövd, men när jag mår dåligt så känns det ju skrämmande att någon skulle behöva mig dessutom.
Blir lite less på att människor utgår från att alla är som dem istället för att vara intresserad av hur de är.
vissa i min familj kör ett förhör när man träffas, inte så kul.
Då gäller det att "brodera ut verkligheten" lite och t ex säga att jag har varit ute och gått, fast det kanske bara tog en halvtimme! Eller att jag städat och låta trött, fast man egentligen bara plockat lite.
I vården är det nog bra att svara på frågan så uppriktigt man kan, syftet är nog att ta reda på hur du mår.

Kiddie: förstår att det är frustrerande när man försöker förklara och de ändå inte vill/kan förstå! eller försöker få dej att svara som dom har tänkt. Oproffsigt!!

Jag vill inte bara få fram de saker jag gör utan att jag tycker att det är tillräckligt, på rätt nivå och jag är inte uttråkad. Jag kan säga att jag går upp på eftermiddagen, dricker te, sitter vid datorn, diskar, kollar i en bok, tittar på TV.... men hur får man det att låta som det inte är ett skitliv? Jag mår inte dåligt och jag ska sluta min DV för det blir för rörigt för mig.

De brukar bara tycka att man har tråkigt iallafall och att man borde göra mer. Om jag säger som igår att jag stod och tittade på fullmånen ett bra tag så hur låter det? Eller satt och pratade med kisse i nästan en timma medan han spann vackert och mös?

Jag vet inte hur man säger dessa saker som jag gör och det samtidigt ska låta som det är levande och dynamiskt som det är för mig...

kiddie skrev:Ska träffa psykiatern, verkar som de kallar mig då och då med långa mellanrum.

Problemet är en fråga de alltid ställer och jag vill för en gångs skull kunna svara utan att ljuga.

Eftersom jag är sjukpensionär så är jag ledig på dagarna. Men det betyder ju inte att jag är ute och festar eller sitter och glor in i väggen. För mig är ingen dag lik den andra, det finns så många olika intryck, och jag tar tid på mig att göra minsta lilla eftersom jag inte har så bra flyt och lätt blir överstimulerad. Därför tycker jag att tiden trots allt inte räcker till.

De frågar alltid vad jag gör hela dagarna och får det låta som dagarna är evighetslånga och naturligtvis jättetrista. de skulle kanske vara det för dem om de inte hade jobbet. Hittills så ljuger jag eller ja jag babblar väl lite dumt om saker jag kan tänkas göra på en dag, trycker gärna in vad jag gör på flera dagar och får det låta som en dag. Och följdfrågan vad jag gör "sedan"? Men det finns inget sedan. Sedan är dagen slut.

Hur ska jag uttrycka att mina dagar inte är som deras, så att de FATTAR?

Jag skulle önska att dagarna var längre så att jag hann med mer. Vad jag än försöker säga så leder de mig till att rabbla upp massa aktiviteter. Det är svaret de vill ha.

Men jag vill inte ljuga. Jag vill säga som det är och jag vill att de förstår mig.

Jag har försökt leva i NT-livstempo när jag måste och då är jag nästintill mental kollaps.

Den här psykiatern du möter är en tjänsteman. Det gäller för dig att försöka få henne att hjälpa dig och förstå dig, just där du befinner dig nu.

Du bör försöka beskriva din situation så hon kan förstå, med hennes utbildning och så.

Du bör försöka uttrycka tydliga behov, utifrån hennes förståelse.

En väsentlig fråga är vad hon kan göra för dig, vad kan hon förändra till det bättre?

Det är ok att behandla tjänstemän (kvinnor) som verktyg.

Du behöver lära dig spela på deras bollplan, men i ditt intresse.

Jag vet inte om det här går att förstå.

Lennart Frimodig

Läkarna bestämmer ju i detta landet, du är tyvärr patient och ej kund för att några grisar bestämt detta. så du är ju i en beroendesituation från start, om du säger nåt som inte passar in i normen så kan detta i värsta leda till inlåsning på livstid. Detta är ju fakta.

Dom flesta är osäkra på dessa frågor som läkarna ställer väl? Att någon ska dra ur en nåt som man vill dölja, för vad skulle det annars handla om? Du vill dölja nåt eller så är du rädd för konsekvenserna av vad du kan tänkas ha att berätta?

Det är klart att om du inte vågar stå för att du onanerar mer än genomsittet, om du nu skulle göra det, så får du skylla dig själv. Det är ju sånt smaskigt läkaren vill höra o sen gå hem o knulla frugan?

Sen om du råkar ha några mordiska tankar som dom allra flesta har så är det klippt. Om du har tics eller petar näsan som inte passar sig, spelar ingen roll varför så blir det medicinering.

Du hör ju själv? Ta tjuren vid hornen eller skippa samtalet, detta kommer att repeteras i ditt liv om och om igen om du inte står upp för dig själv. Dom ska fullständigt skita i dit liv och om du ändå svarar så ska dom vara så enormt tacksamma att dom bugar åt dig. Läkarna bryr sig inte, dom är avlönade p.g.a. såna som dig, jag skulle aldrig lita på en sån.

Den som fortsätter att ljuga blir aldrig fri

kiddie skrev:Ska träffa psykiatern, verkar som de kallar mig då och då med långa mellanrum.

Problemet är en fråga de alltid ställer och jag vill för en gångs skull kunna svara utan att ljuga.

Eftersom jag är sjukpensionär så är jag ledig på dagarna. Men det betyder ju inte att jag är ute och festar eller sitter och glor in i väggen. För mig är ingen dag lik den andra, det finns så många olika intryck, och jag tar tid på mig att göra minsta lilla eftersom jag inte har så bra flyt och lätt blir överstimulerad. Därför tycker jag att tiden trots allt inte räcker till.

De frågar alltid vad jag gör hela dagarna och får det låta som dagarna är evighetslånga och naturligtvis jättetrista. de skulle kanske vara det för dem om de inte hade jobbet. Hittills så ljuger jag eller ja jag babblar väl lite dumt om saker jag kan tänkas göra på en dag, trycker gärna in vad jag gör på flera dagar och får det låta som en dag. Och följdfrågan vad jag gör "sedan"? Men det finns inget sedan. Sedan är dagen slut.

Hur ska jag uttrycka att mina dagar inte är som deras, så att de FATTAR?

Jag skulle önska att dagarna var längre så att jag hann med mer. Vad jag än försöker säga så leder de mig till att rabbla upp massa aktiviteter. Det är svaret de vill ha.

Men jag vill inte ljuga. Jag vill säga som det är och jag vill att de förstår mig.

Jag har försökt leva i NT-livstempo när jag måste och då är jag nästintill mental kollaps.

Precis som yrkesarbetande människors liv är mer händelsefullt. Not. Det mesta, även "akuta arbetssituationer", går på rutin. Inrutat och regelstyrt.

Jag kanske bara ska säga att tråkiga människor har tråkigt. Ibland är det ju sant.

Men vad är det du vill ha? Mediciner? Sjukskrivning? Intyg?

Om det inte är något du behöver, så säg bara att du lever ett lugnt och händelsefattigt liv, och att du vill ha det så, allt annat blir för stressigt för dig. Du behöver ju inte försöka spela "normal" inför psykiatern.

Jag vill inte ha ngt alls. Bara mediciner. De måste träffa mig en gång om året för att få förnya mina mediciner, jag antar för att de ska se att medicinerna går till rätt person och så.

Jag tycker jag lever ett händelserikt liv.

Jag brukar bara jamsa med för att ha besöket överstökat men det känns mer och mer som jag faktiskt vill synas och höras lite. De senaste åren har jag levt efter devisen stör så lite som möjligt, gör mig så liten som möjligt, upprör ingen och gör du det må jättedåligt, var ingen, ta ingen plats, att störa är äckligt och fult.

Jag kanske måste ändra det för min egen skull.

Det är enklare att leva så men väldigt självutplånande.

Ja, om man vill visa hur man verkligen är så är det ju bra att börja med läkaren. Han är bara professionellt engagerad, så finns ingen anledning att skona hans känslor, om han nu skulle tycka att ditt liv är tråkigt och ensamt. Det är bara bra att han får veta att människor är olika och uppskattar olika saker.

Man kan ju hålla en låg profil för att man inte orkar med andras reaktioner. Men eftersom du inte mår riktigt bra av det så är det nog dags att börja störa mera.

Du kanske möjlighen kan framhålla att stabilitet är viktigt för dig och du upplever att de här aktiviteterna fungerar på ett sånt sätt att du kan känna dig lugn och stabil?

Jag är också sjukpensionär och gör inte heller så mycket. Klarar ingen stress. Jag vet inte vad jag ska svara, säger "inget". Nästa gång ska jag säga att jag diskar, fotograferar och broderar. Klarar inget mer.