Ofta känner jag att hela världen bara drar i mig från olika håll.
Hela tiden är det någon som vill något, och jag är så utmattad.

"Varför är du så trött jämt, du gör ju aldrig något?"

Jag gör ALLTID något! Jag får aldrig vara ifred för det finns alltid någon man måste umgås med för annars känner de sig bortglömda.
Jag måste ta medeciner, betala räkningar, jobba och gå ut med hunden, städa, gå till doktor eller tandläkare och åka på resa med familj eller sambo för de är alltid rastlösa och kan inte tänka sig att åka någonstans utan mig för en gångs skull.
Och får jag någon tid över alls så blir jag ändå tjatad på att gå på toaletten och äta och sova och tvätta mig själv och allt jag äger.

Jag vet att jag måste, det är därför jag gör det, men det känns som om jag aldrig bara får vara ifred.

Jag älskar dem, såklart, men jag önskar att de förstod hur hårt jag måste anstränga mig varje dag för att orka med dem.

Det är som om alla springer med ljusets hastighet och jag kämpar mig igenom seg lera i ett träsk, ändå förväntas jag ha samma takt som dem.

Ofta dagdrömmer jag om att alla bara skulle glömma bort min existens en dag.
Då skulle de inte behöva bli ledsna för att jag inte var där och jag skulle äntligen få vila.

Känns igen blott allt för väl. Försökte själv hänga med i vanligt socialt tempo tidigare, ett år klarade jag, sedan bröt jag fullständigt ihop av utmattning.
Bor nu ensam och pluggar halvfart (på distans) eftersom jag vet med mig att inte orkar med folk mer än så. De människor jag fortfarande umgås med vet numera om hur det är fatt med mig och kan/är tvungna att acceptera ett "nej, jag orkar inte umgås idag" eller "tack för inbjudan, men jag behöver vila".

Pepp och styrka till dig, det är imponerande att du orkar det du orkar!
Våga säga till när det är för mycket. De du älskar vill dig garanterat inte illa, men det kan vara svårt för utomstående att förstå hur tröttsamma alla dessa krav kan vara. Det viktigaste är ju att du älskar dem och att det ni gör ihop faktiskt är trevligt för er alla snarare än att ni gör allt ihop "bara för att".

Hoppas att ni kan prata om det och hitta en nivå (på det som faktiskt går att påverka) som känns rimlig och lagom för både dig och dem.

Hyr en stuga på landet i en månad och stäng av telefonen?
Det blir säkert kalabalik på hemmafronten men du slipper det iaf..

Sedan kanske medicinerna är sådana du behöver för att det är så stressigt och utan stressen så kanske det är mindre nödvändligt?

Tack så mycket ssssss, din kommentar hjälpte mig mycket redan.

Jag är så rädd att göra alla besvikna, men jag känner att jag är på väg att bryta ihop.
Ska försöka trappa ner men jag vet inte riktigt hur jag skall gå till väga.

Tack för din kommentar plåtmonster,

Ja, jag är helt säker på att om jag bara fick vara ifred och göra mitt, så skulle jag inte ha några problem alls.

Att hyra en stuga skulle vara underbart, men jag känner att det skulle vara fel att lämna över allt ansvar för hemmet på min sambo, han har då en hel del själv att klara av och jag vill inte göra livet svårare för honom. Dessutom har jag inte råd.

Just nu ser jag inte någon utväg ur mina plikter, men bara att få skriva av mig min frustration här på forumet hjälpte lite.

Tack till er båda.

En annan metod är att minska antalet jobbiga moment i livet ordentligt:
* Mediciner - Behöver du verkligen dessa? undantaget om sådant som är livsuppehållande rent fysiskt.
* Betala räkningar - Ordna med autogiro, autobetalning mm i vart fall för regelbundna utgifter.
* Jobba - Effektivisera jobbet, och du kanske kan undvika fikaraster "för att du har mycket att göra" om dessa tar mycket energi.
* Gå ut med hunden - Inte mycket att göra utom att låta någon annan ta över.
* Städa - Köp en städrobot eller tillåt det att vara lite smutsigare, det är inte så farligt.
* Doktor eller tandläkare - Planera så att du kan göra saker i ett svep. Skriv lista, genomför och sedan kan du vila ordentligt samt länge.
* Resa med familj eller sambo - De får åka själva. De får gilla läget helt enkelt.
* Tjatad på att gå på toaletten och äta och sova och tvätta mig själv och allt jag äger - Strunta i det och låt det vara.

Ett tips kan vara att ordna med friggebod på tomten som kan vara vilostuga. När det fysiska avståndet är lite större så låter folk bli slentrianmässiga pålagor.

Den viktigaste insikten kanske är att man ibland måste välja mellan vardagens "måste" och långsiktig hållbarhet.

Jag förstår pressen och jag håller med om att alla dessa ansvar kan bli utmattande hur små de än är var för sig. Ett förslag skulle kunna vara att ta dig en sovperiod. Jag gjorde det efter gymnasiet. Då slutade jag att höra av mig till kamrater och familj och ägnade mig enbart åt sömn, toalettbesök, mat och några duschar. Jag sov i 1½ månad och det var verkligen värt det. Det svåraste är kanske att se till att man inte har några åtaganden som måste skötas under tiden man sover, men ifall man successivt frånsäger sig de olika stora ansvar man normalt bär kan man till slut bara ignorera de mindre. Exempelvis såg jag till att meddela mina olika arbetsgivare att jag skulle vara upptagen med annat den närmsta tiden.

Att sova är ju bara ett förslag men att i stort bara ägna sig åt det man själv vill en tid kan vara mycket uppvilande om man är stressad av för många krav. Då när man känner att man är färdig så kan man återgå till det vanliga livet med mer energi och förhoppningsvis med en annan struktur. Många stressproblem när man upplever att sitt schema är väldigt belamrat beror ju på att man inte har fått tid att pusta ut och se över sitt liv och sina uppgifter. Men när man äntligen kan vila obegränsat så får man då till slut den distans som krävs för att kunna strukturera upp vardagen.

Jag hoppas att det går att ordna en sådan dedikerad vilotid för dig. I annat fall får man kanske försöka att planera in kortare vilopauser i sitt vanliga schema men det är bara näst bäst.

Plåtmonster hade många bra förslag tycker jag.

Skaffa rutiner i den mån det går t ex, tandläkaren i februari, läkare en annan månad osv. Handla en dag i veckan om inte sambon kan ta det så du slipper vara i affären bland massa folk.

Det viktigaste för mig är telefonen idag. Använder kalendern dagligen till att påminna mig om saker jag ska göra istället för att jag ska komma ihåg allt själv. Det är frågan om att rensa hjärnan från en massa måste-göra och kom-ihåg, låt telefonen göra jobbet och plinga när det är dags så behöver du bara läsa innantill.

Sovtid kan ju också vara att du till exempel sista veckan i månaden är totalt osocial och vägrar träffa andra människor än sambon. Att göra rutiner som även andra kan lära sig underlättar också för dig.

Angående tandläkare, vanlig läkare, handla mat osv. Så kan det vara en fördel att göra det på samma dag så att man sedan får tid att vila en längre tid sammanhängande. En annan sak som kan vara viktigt är att exkludera platser och personer som påminner om stressiga eller negativa saker så att man inte påminns om dessa igen-och-igen.

Tipsar också om denna tråd: Hur kan man "tömma stressbägaren"?

Tack Humla!
För en utmärkt beskrivning av mitt liv.
Jag tvingas alltid kommentera allt som
sägs på jobbet och hemma. Fast jag egentligen inte vill.
Inte för att jag inte tycker de dom säger är intressant men jag bara inte tycker om
att prata med folk hela tiden.
Jag tycker nog mer om att lyssna än att prata själv.

Tack så mycket för alla goda råd, plåtmonster.
Jag tror att jag kan ta till mig en del av dem och kanske underlätta livet lite mer.
Tack även för tipset på den andra tråden.

Gripandekylig, jag känner mig trött nästan jämt, det känns absolut som om jag skulle kunna sova några veckor i streck om jag fick chansen.
Tror inte att min sambo skulle gå med på detta.
Men möjligtvis att jag kan ta mig en extra timme per dag för att ta en tupplur.

Tiblan, Telefonen använder jag mycket, men har lyckats missa vissa alarm på sista tiden. Får kanske leta efter någon påminnelse app som fungerar bättre. Det är något jag inte tänkt på ännu, tack för idén!

maxholm, ledsen att du upplever samma sak. Hoppas att du kan ta hjälp av de andras råd också, om inte så kan vi kanske trösta oss med att vi åtminstone vet att det finns andra som förstår.
Även om det tyvärr inte är de människorna som skulle behöva förstå, såklart, men det är ju alltid något