Hej,

Jag är förbaskat ledsen och besviken. Jag ska försöka fatta mig kort.

Som barn har jag alltid haft svårt att skaffa och behålla vänner. Jag har alltid blivit utsatt för elaka människor och blev mobbad fysiskt av killar och psykiskt av tjejer under hela grundskolan. Idag är jag 30 år och har jag skitsvårt att skaffa och behålla vänner. Jag förstår inte, jag orkar inte, jag blir bara besviken.

Som person försöker jag vara alla till lags, så gott det går. När jag fyllde 30 ställde jag till med en fest för mina närmsta vänner. Jag bjöd på stor buffé, anpassad efter alla gästers önskemål om mat. Vissa som kom hade inte ens med sig presenter, vilket gjorde mig djupt besviken.

Nu vid nyår var det ingen som frågade mig om jag ville komma på deras fest. Ingen. Jag jagade själv runt bland mina vänner men folk sa bara att de antingen skulle sitta hemma, eller skulle ut på klubb, eller skulle på fest. Ingen frågade om jag ville med eller ville hitta på något. De flesta svarade inte ens på sms om förfrågan.

Nu på Facebook ser man alla vänner som hade fester och var på fester. Ingen av dem jag umgås mest med verkar dock ha haft fest själva, men de har blivit bjudna av andra. Ingen har frågat mig vad jag ska göra och om jag kanske vill med. Ingen.

Jag känner mig obeskrivligt ensam.
Vad är fel på mig?

För ungefär tio år sedan var jag superpoppis, jag var ute varje helg och jag fikade med folk varje dag. Jag blev alltid bjuden på allas fester. Det var så i några år; det ökade när jag flyttade in till stan och själv hade fester hela tiden. Men nu de senare åren har jag tröttnat på det där: att låtsas vara någon ytlig människa och vara trevlig mot folk jag egentligen inte alls gillar. Jag träffade en kille för ett par år sedan som lärde mig rensa bort alla negativa människor. Och då blev det inte så många kvar. Jag mådde bättre och kände mig mer äkta, men samtidigt också mer ledsen. Han är nu min sambo och jag gillar honom mycket.

Min sambo har nog mer aspeger än vad jag misstänker jag har. Han har inget behov av vänner. Han söker inte folks kontakt, han är nöjd med att vara med mig. Han förväntar sig inget av folk utan gör sitt och trivs med det. Tyvärr blir det att han drar ner mig ibland. Om jag blir bjuden på fest orkar han inte följa med och då säger jag också nej, fast jag kanske velat. Jag känner mig elak om jag lämnar honom ensam. Jag har pratat med honom om detta många ggr, han säger att jag får gå om jag vill det, han klarar sig hemma. Men jag får ändå dåligt samvete och om jag går ut, har jag inte kul och jag sticker hem igen efter några timmar för att vara hos honom. Det blir jobbigt.

Jag misstänker jag har ett behov: men jag vet inte om det är för jag ser alla på Facebook och ser hur grannarna på gatan har gäster och polare.

Jag trivs bra ensam men jag mår så dåligt. Jag går och tänker och tänker och tänker och snurrar in mig i tankar och negativa mönster. Jag går till en kurator och pratar om sådant som hänt i veckan, vilket man borde kunnat göra med en vän eller en släkting. Jag pratar med min sambo om det mesta men jag vill prata med andra också. Jag litar inte på andra. Jag har ingen bra relation till mina föräldrar eller syskon.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.
Jag känner mig helt annorlunda. Konstig. Jag förstår inte vad som är fel på mig och varför ingen vill umgås med mig. Varför bjuder folk mig inte tillbaka. Varför frågar folk mig inte vad jag ska göra. Vad är fel på mig? När får jag vänner som gillar mig för den jag är? När kommer jag ifrån alla falska människor?

Jag tar tacksamt emot era tankar och reflektioner.

God fortsättning.

God fortsättning!

En reflektion: om din sambo säger att han klarar sig själv om du tackar ja till något evenemang så tro honom. Få inte dåligt samvete. Om han är något som jag, så tackar han sin lyckas ängel och älskar och värdesätter tiden ensam.

Liten notis - folk skriver gärna om sina lyckade liv på facebook, även när det inte är riktigt sant. Det kan vara värt att hålla i bakhuvudet.

Jag tycker inte att du ska behöva tacka nej till fester bara för att han inte vill gå. Det är att begränsa sig själv i onödan. Sen är det en åldersfråga. Det är ofta svårare att skaffa nya vänner när man blir äldre. För att människor inte är lika rörliga som när de är unga.

Tashi skrev:Hej,

Jag är förbaskat ledsen och besviken. Jag ska försöka fatta mig kort.

/.../

Vänner är överskattade. Om du bara slutar förvänta dig att du ska vara som alla andra, med nära vänner i dussintal, så tror jag att du genast kommer bli gladare.

Spenderade nyår ensam med en påse morötter och en protein shake. Mycket trevligare än att dricka en massa sprit och vara på en fest där man knappt känner någon.

Someone skrev:Spenderade nyår ensam med en påse morötter och en protein shake. Mycket trevligare än att dricka en massa sprit och vara på en fest där man knappt känner någon.

Kan bara hålla med. Även om jag hade önskat mig sällskap så får det gärna bestå av intellektuella varelser under något sådär ordnade former. Att vara nästintill anonym bland ett stort antal människor där man kanske känner en handfull om ens det och där IQ-nivån dalar för varje sekund är inget för mig. Låter kanske cyniskt och tråkigt men nä, jag vill umgås med andra för intellektuellt/emotionellt utbyte inte för att få en ursäkt för att träffas 1 gång om året och annars inte... vänner ska vara vänner året runt och i ur och skur, eller så har jag hört.

Someone skrev:Spenderade nyår ensam med en påse morötter och en protein shake. Mycket trevligare än att dricka en massa sprit och vara på en fest där man knappt känner någon.

Låter som ett trevligt nyår skälv jobba jag halva dagen och andra halvan var jag med katten och sambon och drack te socialt umgänge är överskattat

Savanten Svante skrev:Liten notis - folk skriver gärna om sina lyckade liv på facebook, även när det inte är riktigt sant. Det kan vara värt att hålla i bakhuvudet.

Amen på det! Det är ju allmänt känt att folk på fejjan gärna överdriver och är såå lyckliga och har såå underbara vänner, grannar, kompisar, familj och varje liten motgång ser dom som "en positiv prövning som jäklar i mej ska vändas till nåt gott så tack livet för det".

Tashi, det finns sanning i att vad man sänder ut får man tillbaka. Var lite mer som de på facebook, bara för ett tag för att se vad som händer. Skriv positivt och glatt om dej själv och din tillvaro, t.ex att du haft en supermysig nyårsafton med din sambo i hemmets lugna vrå och att du ser fram emot det nya året som kommer att bli det bästa nånsin och att ditt nyårslöfte är att du inte ska tacka nej till en enda rolig sak! Då ser andra att du vill göra saker och vara med och dom kommer kanske ha dej i åtanke när det ska bjudas in till något. Då är du inte längre hon som bara är hemma och oftast säger nej.

Träna dej att tänka positivt och förbjud dina negativa tankar! Jag känner inte dej men det kan hända att du sänder ut signaler om vad du just berättat här, att du känner dej ensam och övergiven osv och det kan bli för mycket för andra så dom drar sej undan.

Sen kan det vara så att andra tänker att du har sambo och har honom så du är inte ensam. Andra vet säkert att han är en ensamvarg och du säger att du tackat nej ibland även om du velat tacka ja, för hans skull. Jag skulle inte fråga om nån vill följa med mej på nåt kul om den personen tackat nej senaste två gångerna för då tänker ju jag att den personen inte vill och kommer säga nej igen. Då frågar jag hellre någon annan.

Kom ihåg att det är inte nåt fel på dej och kom ihåg att din lycka inte hänger på andra. Du måste skapa det själv. Bryt med personer som du känner sviker dej och tar av din energi. Gå en kvällskurs, fråga om nån vill ta en fika med dej, fråga om nån vill gå en långpromenad ett par kvällar i veckan, fråga om nån vill gå ut och ta en öl. Ge dej inte!

Tashi, kan tillägga att jag tycker om att vara ensam, oftast. Högtider är bra tider för då har folk fester och är med familjen och ingen frågar om jag vill vara med och jag känner ett lugn i det för då vet jag att ingen kommer störa mej. Rätt typiskt för AS med andra ord.

Savanten Svante skrev:Liten notis - folk skriver gärna om sina lyckade liv på facebook, även när det inte är riktigt sant. Det kan vara värt att hålla i bakhuvudet.

Detta stämmer. Folk skriver bara om de bra sidorna av sitt liv, aldrig de dåliga. Oftast överdrivs det också in absurdum.

Man ska inte jämföra sitt liv med andras bilder av sina liv på facebook.

Facebook är en reklampelare.
Tror jag, aldrig varit där...
Det är nog inte dig det är fel på.

Jag har haft samma problem själv, dessutom var jag med i en gemenskap i kyrkan
som jag blev utsluten från vilket gjorde att jag hamnde i utanförskap och depp.

Men jag har insett att jag ska inte ha några vänner,
det går ändå inte att lita på folk idag, dessutom har
jag flyttat och hamnat ute på landet, avsides.

Men däremot har jag mycket vänner via nätet,
det är där jag har mina vänner idag, antalet
vänner IRL är bara några få här, det är hyresvärden,
hennes familj och några enstaka som hon känner.
Hon är bonde och hyr ut ett torp till mig....

Vissa är säkert lyckliga av ensamheten,
jag ligger nog lite mitt emellan där,
dock har jag lite tillsyn av hemtjänsten,
det är som boendestöd, så helt ensam är jag inte.

Ibland får jag en känsla av att människor (både NT och aspies) har lite orealistiska förväntningar på andra människor. Man vill bara ha "riktiga" vänner som tycker om en för den man är osv. Ja, det låter ju jättefint, men vad menar man med det och hur funkar det i verkligheten? Jag vet inte om det beror på att jag är för aspig men jag tänker att man kan aldrig veta exakt vem en annan människa är, innerst inne, och det är väl inte så viktigt heller kanske.

Jag har vänner. De är inte mina själsfränder eller så, och de är långtifrån perfekta. Men jag tycker om dem! Jag låtsas ingenting, utan jag tycker faktiskt om dem. Jag tycker om nästan alla människor, så förmodligen har jag tur.

Men visst kan jag känna mig ensam. Jag är inte någon "självklar" del av någon grupp utan jag får hela tiden jobba för att bli accepterad. Att jag rätt ofta backar ur i sista sekunden (för att jag inte orkar) underlättar verkligen inte.

Jag har också erfarenhet av att ha varit tillsammans med en man med större behov av lugn, rutiner och ensamhet än vad jag själv har. I mitt fall så var han inte alls positiv till att jag skulle gå ut själv (och om jag skulle det så förväntade han sig att jag skulle vara hemma inom ett par timmar). Det var jobbigt. Om din sambo tycker att det är OK att du går ut och är social utan honom så tycker jag att du ska tacka och ta emot! Det är klart att man helst vill gå ut tillsammans med sin partner, men om du har ett socialt behov som är större än hans så är det bättre att du ser till att få det tillgodosett än att du sitter hemma och är understimulerad och ledsen.

Hej
Jag har alltid undrat VEM 17 ÅR JAG? Jag har också svårt att behålla och/eller skaffa nya kompisar. Men tankarna har börjat snurra mer intensivt nu eftersom jag har varit arbetslös i snart 2 år. Har haft fullt upp med jobbet och arbetskamrater i över 30 år. Du har nästan i din berätelse skrivit om mig. Jag hittade den här sidan först idag och jag kan ingenting om AS (har själv MS)men jag ska gå igenom allt nu. Det är så mycket jag skulle vilja skriva men allt är som hullerombuller i hjärnan just nu.
KRAM
eleonor

''You are not alone'' Är en misslyckad individ socialt, tex på midsommarafton då alla NT partajar och har sig for jag och tränade istället ingen hörde av sig till mig, inte ens min mor. Men plötsligt fick jag en SMS hälsning från min yngste arbetskollega som är lite aspie han med, det gjorde mig rörd. Det är kanske dilemmat för många med AS, att folk gör väl inte vågen direkt när man visar sig. Vill man ha compañeros får man leta i de egna leden, tex här

antonius skrev:Det är kanske dilemmat för många med AS, att folk gör väl inte vågen direkt när man visar sig.

Jo det var klockrent uttryckt.

sugrövmanövern skrev: Jo det var klockrent uttryckt.

Tack!

Lägg tiden på de vänner som uppskattar dig och de aktiviteter som du finner ge något. Resterande är bara utfyllnad.

plåtmonster skrev:Lägg tiden på de vänner som uppskattar dig och de aktiviteter som du finner ge något. Resterande är bara utfyllnad.

Problemet med det är att man så lätt kan uppfattas som arrogant då, ''vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser''

Hej Tashi!

Jag såg i din profil att vi har gemensamma intressen, och vid sidan av ditt "presentationsinlägg" står ju att du är från Skåne (jag har skånska rötter; min far föddes i Fyledalen på Österlen, min mormor bodde i Helsingborg, och min bror bor i Eslöv), så jag är gärna vän med dig.

Massor av varm omtanke!

Av geocache

@antonius, Hellre arrogant och glad än deppad och social dörrmatta.

plåtmonster skrev:@antonius, Hellre arrogant och glad än deppad och social dörrmatta.

Jag förstår hur du tänker men man kan spela lite dum och låtsas vara lite ''dörrmatta'' för man vet ju själv hur det ligger till och låta NT folket göra bort sig, för dom tror ju att dom kan och vet allt bara för att dom är så sabla sociala