Vissa har nog hört talas om "stressbägaren", en metaforisk behållare som fylls av stressande händelser, denna bägare som ofta fylls mycket snabbare för aspies (som jag lärde mig om när jag hittade någon lärarguide på Internet...).

Nu undrar jag, har ni några tips på hur man kan "tömma" den här bägaren? Jag gillar verkligen inte när den blir överfull, alltså att jag inte klarar av det längre utan får bryt och kraschar (s.k. "meltdown"). På senare tid har det hänt en hel del stressande och jobbiga saker och jag kan verkligen känna hur den metaforiska ytspänningen dallrar, jag bara väntar på att det ska rinna över. Går det att minska på det här, och i så fall hur kan man göra? Det känns som att jag medvetet måste undvika allt som kan tänkas få bägaren att rinna över, som att trippa på tå runt utspridda legobitar (många metaforer här nu) och det är verkligen jobbigt!

Ber om ursäkt för hur flummigt det där inlägget blev, jag är lite trött såhär framåt kvällen.

Fyll den aldrig, du är bra som du är. Måste du fylla den där jädra bägaren, krav ifrån skolan och grejer? Då är det ju inget att göra då, men gör så mycket skoj som du bara vet. Tänk inte utan bara gör.

Det finns inga magiska formler vad jag vet, tyvärr. Om jag har nån magisk dryck att sälja så inboxar jag dig, ok?

När det blir för mycket för mig brukar jag spela Tetris, det kräver precis lagom mycket koncentration för att jag skall slippa tänka på allt som måste/borde eller redan har gjorts.
Blir det riktigt allvarligt brukar jag åka ut och skjuta sönder något men det är ju inte alla som har den möjligheten så Tetris är min rekommendation.

Vad man bör göra beror väll lite på varför det börjar svämma över och hur illa eller långvarig pressen/stressituationen ifråga är.

Det sätt jag vanligen hanterar när det börjar bli "för mycket" är att ta en paus. Stänga av telefonen, låsa ytterdörren om mig, eller åka ut i skogen. Inte prata med någon, träffa någon och ABSOLUT inte försöka förklara mig för någon. Acceptera att jag BEHÖVER vila, oavsett vad folk tycker om det. Efter två-fyra dagar helt ifred brukar det kännas lite lugnare.

Är läget mindre allvarligt kan det funka för mig att göra upp en, eller ett par, listor. Strukturera och planera allt det som känns överväldigande tills det blir prydligt och överskådligt. Struktur är i sig lika lugnande för mig som kaos är stressande.

Sedan är alla de där små knepen man har för att samla på sig energi för att hantera stressen (coping-strategier) bra att lägga på minnet och använda sig av aktivt. Det kan vara att skriva av sig här eller att söka stöd, här eller hos någon man känner. det kan vara att avreagera sig, eller fokusera på annat ett tag (se ovan). osv, osv

Fattar fortfarande inte varför ni fyller denna symboliska bägaren ifrån första början, helt otroligt...

Det är inte några hjälpmedel eller sånt skräp eller kurorter som krävs, sen är ni ju tillbaks i samma skit efter det är gjort, eller hur? Se över livet istället och exkludera skoningslöst det som ni tycker är tråkigt.

Jag känner aldrig nån stress eftersom jag aldrig börjar att stressa, om jag började så är ju det såklart beroendeframkallande som allt annat. Är ju som att öppna dörren för djävulen, själv skulle jag aldrig öppna dörren för honom.

forumnamn skrev:Fattar fortfarande inte varför ni fyller denna symboliska bägaren ifrån första början, helt otroligt...

För att livet kräver det ibland.


Hur man tömmer den? Man sover sover och sover.

Det är givetvis bra om man kan undvika att bli stressad till att börja med, och det är absolut bra att jobba på kunna släppa taget och att låta sådant som är möjligt passera.

Det går så klart an med somligt att exkludera det, men annat får man nu dessvärre dras med vare sig man vill det eller ej. Ekonomiska problem, Sjukdom, Familjeproblem och en hel del annat kan vara väldigt svårt att välja bort.

forumnamn skrev:Fattar fortfarande inte varför ni fyller denna symboliska bägaren ifrån första början, helt otroligt...

För att alternativet till att inte göra det är att isolera sig och vara sjukskriven och så länge jag kan tvinga ut migsjälv och ha ett normalt arbete så tänker jag leva på det viset, även om det betyder att bägaren stadigt fylls på och jag alltid balanserar på gränsen till stressinducerat vansinne.

I helvete heller att jag ger upp och slutar fylla upp den där bägaren för varje gång jag fyller den är det en bedrift i sig för det betyder att jag gör något.

Savanten Svante skrev:

forumnamn skrev:Fattar fortfarande inte varför ni fyller denna symboliska bägaren ifrån första början, helt otroligt...

För att livet kräver det ibland.

Ja, så kan det vara

Ni är jävligt smarta, jag är delvis golvad

Flatline skrev:

forumnamn skrev:Fattar fortfarande inte varför ni fyller denna symboliska bägaren ifrån första början, helt otroligt...

För att alternativet till att inte göra det är att isolera sig och vara sjukskriven och så länge jag kan tvinga ut migsjälv och ha ett normalt arbete så tänker jag leva på det viset, även om det betyder att bägaren stadigt fylls på och jag alltid balanserar på gränsen till stressinducerat vansinne.

I helvete heller att jag ger upp och slutar fylla upp den där bägaren för varje gång jag fyller den är det en bedrift i sig för det betyder att jag gör något.

Du vet, jag kan inte din situation men jag kan känna för andra också. Om man lever i ett samhälle där du inte får misslyckas så är det ju som du säger, men om samhället är öppet, så kan du misslyckas på arbetet och snabbt få ett nytt. Det är därför det är så jäkligt att komma in i denna sörjan med samhällsvård o allt. Jo, jag kan haja att det är svårt. Vilka jäkla svin alltså som ställer krav på andra, om du nu är diagnosticerad o staten har en hållhake o sånt så är du ju liksom pressad från start.

forumnamn skrev:Du vet, jag kan inte din situation men jag kan känna för andra också. Om man lever i ett samhälle där du inte får misslyckas så är det ju som du säger, men om samhället är öppet, så kan du misslyckas på arbetet och snabbt få ett nytt. Det är därför det är så jäkligt att komma in i denna sörjan med samhällsvård o allt. Jo, jag kan haja att det är svårt. Vilka jäkla svin alltså som ställer krav på andra, om du nu är diagnosticerad o staten har en hållhake o sånt så är du ju liksom pressad från start.

Du missförstod vad jag menade, jag har inga problem med att samhället ställer krav på mig.
Tvärtom jag förväntar mig och förstår att samma krav skall ställas på mig som på alla andra som är yrkesverksamma och jobbar heltid.
Visst jag har en diagnos men jag väljer att inte blanda in den i mitt yrkesliv, stressen är något jag accepterar och är tvungen att hantera.
Alternativet till stressen är ju att inte göra någonting eller att sättas i någon slutförvaring av dagliga verksamheter och samhall. Det är inte ett alternativ för min del och kommer aldrig att bli det.
Jag är inte arg eller besviken på staten eller mina kollegor för att det ställs krav på mig utan jag ser bara till att hantera stressen så gott jag kan utefter mina förutsättningar så att jag kan sköta mitt jobb och känna att jag faktiskt gör något.
Att arbeta och vara betrodd med ansvar är för mig tillfredställande och om stressen är priset jag är tvungen att betala för det så gör jag det gladeligen även om det ibland känns övermäkigt.

Ok, hajar! Du är en lyckad jäkel, heltid o allt! Men visst, sen denna stressen som kommer till för att man inte riktigt orkar med i alla branta kurvor o så, hajar precis.

Jag ber om ursäkt om jag var en smula aggressiv och raljerande insåg det nu i efterhand.
Stressbägaren är ganska så välfylld här också

Fattar, här kommer jag in o raljerar som är lite annorlunda många andra härinne vilket jag vet om, klart att du blir lite stressad, men jag såg inget aggressivt i ditt inlägg. Men nu när du sa det så avslöjade du dig ju!!

Jag har ett ''ångestmonster'' i magen, och om jag matar den med dåliga tankar så växer den och blir helt vidrig och gör så jag blir helt uppstressad, tappar fokus och kan inte sova. Så det gäller att inte låta den få någonting. För det behövs bara en liten dålig tanke och så kommer nästa osv. Så försök hålla era monster i schack och låt dom svälta för då går dom att hantera

Hej.

Jag lade visst till dig Inpius som vän. Vet inte ännu hur det är upplagt här på forumet utan trodde man kunde skicka brev direkt till varann om man la till någon som vän. Angående att tömma stressbägaren brukar jag lämna platsen, rummet där stressen eller ångesten uppstår (om det finns möjlighet). Jag behöver inte gå så långt. Bara så pass att man kan inbilla sig att känslan stannar kvar på platsen man lämnade. Olika resultat beroende på situation och hur stressad man tidigare känt sig.

Inpius. Kan man skicka meddelanden diskret till varann här?

Efter att man gjort 20 st inlägg..

Rutiner är min hemlighet. Det gör att det finns mer utrymme för annat i stressbägaren och att den inte lika lätt fylls på....

antonius skrev:Jag har ett ''ångestmonster'' i magen, och om jag matar den med dåliga tankar så växer den och blir helt vidrig och gör så jag blir helt uppstressad, tappar fokus och kan inte sova. Så det gäller att inte låta den få någonting. För det behövs bara en liten dålig tanke och så kommer nästa osv. Så försök hålla era monster i schack och låt dom svälta för då går dom att hantera

Hur lyckas du sortera bland dina tankar för att dåliga inte ska hinna få fäste?