Alltså vet inte riktigt vad jag ska kalla mina tankar för ... Känns som om det är något som hör ihop med att jag har GAD (generaliserad ångest), men tänkte kolla om någon känner igen sig om jag beskriver hur jag menar!

Ibland, när jag måste göra något INFÖR andra, så kan jag bli så jävla fylld av ångest att jag börjar darra.
Jag menar att göra något så enkelt som att handla ... och välja vilka varor man ska ha.

- Varför blir det då såhär för mig ? '
Jo, när jag står där och väljer - så kan jag nämligen tänka "åh nej, nu tycker folket att jag står här jättelänge och väljer, och att jag är jättekonstig" - och så blir jag stressad och antingen går utan det jag ska handla, eller bara tar något skitsnabbt.

Tänker liknande om jag typ åker kommunalt ... och råkar sätta mig mittemot en alkis, säger vi. Och så vet jag inte om jag ska resa mig upp och gå därifrån och få ta det jag inbillar mig att folk tänker om mig ("vad konstig hon är som byter plats sådär, varför gör hon det?") med tillhörande blickar, eller sitta kvar mittemot alkisen och må obehagligt.

Alltså - jag tror på något sätt att människor tänker en massa dömande/elaka saker om mig, och blir jättestressad av det. Det är som om jag hittar på tankar åt andra, som jag stressar upp mig över.

Är det nån mer som tänker såhär ? Hur hanterar ni det ?

Skulle vara intressant att höra om någon känner igen sig.
Har en skitperiod med den här skiten just nu ... säkert för jag hållit mig borta från folksamlingar och inte jobbat på ett tag. Det är som om den sociala fobin bara går tillbaka till ruta ett ... Jag hatar det. Kan inte ens handla ifred.

Har på ett ungefär liknande problem, speciellt när du nänmer att gå ifrån en sittplats på bussen om man sitter brevid nån i huvudtaget om en plats blir ledig.

Men jag har börjat jobbat på det mer,jag ska skita i vad andra tycker om dom nu gör det eller inte ,ska inte behöva bry sig om det alls

Hemmy skrev:Har på ett ungefär liknande problem, speciellt när du nänmer att gå ifrån en sittplats på bussen om man sitter brevid nån i huvudtaget om en plats blir ledig.

Men jag har börjat jobbat på det mer,jag ska skita i vad andra tycker om dom nu gör det eller inte ,ska inte behöva bry sig om det alls

Ja - såntdär tycker jag också är skitjobbigt!!
Jag klarar typ inte att byta plats då ... För jag blir så rädd för de tankar JAG SJÄLV kommer på att den andre tänker om mig. Jag HÖR ju i mitt eget huvud att "jaha, du ville inte sitta brevid mig, du är konstig och dum i huvudet", som om den andra personen skulle säga det.

Jag försöker också tänka så ... att inte bry mig ... Funkar typ en sekund, och sen blir jag överväldigade av min inbillning av andras tankar om mig. Jag gör nog nåt fel i mitt sätt att bearbeta det på ...

Jag håller tummarna för dig, och hoppas det bara blir bättre!
Man får låg jävla självkänsla av att gå runt och "höra" massa elaka tankar som man tror andra tänker om en.

Jag känner igen mig med handlingen där, o kan få fett mycket ångest oxå struntar ja i o handlar de ja skulle ha o köper nåt litet istället o drar typ...

sen har ja ofta tankar om va folk tycker om mig, känns som alla hatar mig helt utan anledning...

Ja, det hör nog ihop med din GAD och man kan nog kalla det för social fobi, prestationsångest, självcentrering eller liknande. Jag har också GAD men har lärt mig att hantera dessa situationer ganska bra idag. Ibland hamnar jag dock ändå i detta bekanta tillstånd, vilket är jävligt drygt då den typen av ångest kan hämma mina kognitiva förmågor med kanske 20-30%. Så som jag upplever det så försöker jag att tolka in vad min sociala omgivning (särskilt halvfrämmande sådana) förväntar sig av mig, och eftersom jag då lätt blir neurotisk så blir det svårt för mig att även ha fokus på det relevanta i situationen, d.v.s. det utöver vad människor eventuellt tänker om mig i den aktuella situationen.

Självcentreringen och den sociala ångesten gör det helt enkelt svårt för mig att tänka klart och de mest triviala uppgifterna kan jag uppleva som svårlösta. Till exempel när jag gick i grundskolan så hatade jag att få uppmärksamhet (vilket förvisso stämmer ganska väl även idag), och om då exempelvis matteläraren oväntat drog in mig i rampljuset genom att ställa en enkel fråga gällande aritmetik eller liknande så kunde larmklockorna i huvudet helt blockera min tankeverksamhet. Jag tänker sällan i ord i sådana situationer (inte vad jag hinner förnimma åtminstone), men om jag skulle översätta vad tanken/känslan från de första sekunderna, vid situationer som den förutnämnda, skulle kommunicera till min kropp så är det ungefär "den här frågan är så enkel att det vore fett pinsamt att göra bort sig", och det brukar rendera mig kognitivt hämmad och konstig i någon mening.

För att lära sig att hantera såna här situationer och eliminera en del ångest så tror jag att man bör bygga en starkare självkänsla. Det har fungerat för min del i alla fall.


Haha, Anxiety Cat är bäst.

Jag trodde typ alla hade mer eller mindre sådana tankar.

ajemen skrev:Ja, det hör nog ihop med din GAD och man kan nog kalla det för social fobi, prestationsångest, självcentrering eller liknande. Jag har också GAD men har lärt mig att hantera dessa situationer ganska bra idag. Ibland hamnar jag dock ändå i detta bekanta tillstånd, vilket är jävligt drygt då den typen av ångest kan hämma mina kognitiva förmågor med kanske 20-30%. Så som jag upplever det så försöker jag att tolka in vad min sociala omgivning (särskilt halvfrämmande sådana) förväntar sig av mig, och eftersom jag då lätt blir neurotisk så blir det svårt för mig att även ha fokus på det relevanta i situationen, d.v.s. det utöver vad människor eventuellt tänker om mig i den aktuella situationen.

Självcentreringen och den sociala ångesten gör det helt enkelt svårt för mig att tänka klart och de mest triviala uppgifterna kan jag uppleva som svårlösta. Till exempel när jag gick i grundskolan så hatade jag att få uppmärksamhet (vilket förvisso stämmer ganska väl även idag), och om då exempelvis matteläraren oväntat drog in mig i rampljuset genom att ställa en enkel fråga gällande aritmetik eller liknande så kunde larmklockorna i huvudet helt blockera min tankeverksamhet. Jag tänker sällan i ord i sådana situationer (inte vad jag hinner förnimma åtminstone), men om jag skulle översätta vad tanken/känslan från de första sekunderna, vid situationer som den förutnämnda, skulle kommunicera till min kropp så är det ungefär "den här frågan är så enkel att det vore fett pinsamt att göra bort sig", och det brukar rendera mig kognitivt hämmad och konstig i någon mening.

För att lära sig att hantera såna här situationer och eliminera en del ångest så tror jag att man bör bygga en starkare självkänsla. Det har fungerat för min del i alla fall.


Haha, Anxiety Cat är bäst.

Tack så mkt för ditt svar, det var mkt hjälpsamt!!

Jag tror också att nyckeln är att bygga bättre självkänsla asså ... men jag vet fan inte hur man gör .. haha.. Försöker och försöker, och det blir väl kanske bättre, men det går långsamt.
Hoppas egentligen på att åldern ska lösa det åt mig ... att man liksom blivit tryggare i sig själv om typ 10 år.

Personligen så blir jag "snurrig" av mina egna tankar ... asså att gå runt och tänka påhittade saker som jag tror andra tänker om mig. Jag blir klumpig, svettas som ett djur, darrig osv osv ... Min kropp slutar fungera som jag vill, bara för jag blir så rädd för vad jag tror människor tänker om mig.
Det är DÅ det blir sånadär störda saker som händer ... som att jag vet vad jag ska ha i affären, men tar något helt annat istället. Eller att tågplatsen jag tänkt sätta mig på är skitig - men så vågar jag inte gå därifrån för jag blir rädd för andras tankar om mig, så jag sätter mig där ändå.

Jag gillar inte att bli uppmärksammad, helt enkelt. Och när jag väl blir det - så tappar jag kontrollen över mig själv av all ångest och gör "konstiga" saker, eller blir sjukt självmedveten. Precis som anxiety cat. :ppp

Vaniljflickan skrev:Jag trodde typ alla hade mer eller mindre sådana tankar.

Intressant!
Själv känner jag mig nämligen så pass överväldigad av det att jag undviker att gå ut ibland.
Kanske är det något vanligt ?

Vaniljflickan skrev:Jag trodde typ alla hade mer eller mindre sådana tankar.

Det tror jag med. En del plågas mer av dem om det inte går att ignorera och hantera dem.

Moggy skrev:

Vaniljflickan skrev:Jag trodde typ alla hade mer eller mindre sådana tankar.

Det tror jag med. En del plågas mer av dem om det inte går att ignorera och hantera dem.

Vardguiden.se:

Social fobi är inte bara att vara blyg. Social fobi kan påverka hela din tillvaro. Det är inte samma sak som att bara vara nervös inför ett tal eller att ha rampfeber, situationer som nästan alla någon gång känner obehag inför.

ajemen skrev:

Moggy skrev:

Vaniljflickan skrev:Jag trodde typ alla hade mer eller mindre sådana tankar.

Det tror jag med. En del plågas mer av dem om det inte går att ignorera och hantera dem.

Vardguiden.se:

Social fobi är inte bara att vara blyg. Social fobi kan påverka hela din tillvaro. Det är inte samma sak som att bara vara nervös inför ett tal eller att ha rampfeber, situationer som nästan alla någon gång känner obehag inför.

Jag tror grejen är när det blir ett handikapp. När det hindrar dig från att göra grejer.

Jag tycker inte om sociala sammanhang. Men jag har lärt mig att skita i min motvilja och slappna av och göra vad jag tycker är ok.

Vårdguiden har ganska rätt, som jag ser det.

Men, det är min åsikt.

Lennart Frimodig

Plasticfck skrev:Jag håller tummarna för dig, och hoppas det bara blir bättre!
Man får låg jävla självkänsla av att gå runt och "höra" massa elaka tankar som man tror andra tänker om en.

Tack så mycket för du tror det kommer bli bättre .
Och jag hoppas det också ska bli mycket bättre för dig .

ajemen skrev:

Moggy skrev:

Vaniljflickan skrev:Jag trodde typ alla hade mer eller mindre sådana tankar.

Det tror jag med. En del plågas mer av dem om det inte går att ignorera och hantera dem.

Vardguiden.se:

Social fobi är inte bara att vara blyg. Social fobi kan påverka hela din tillvaro. Det är inte samma sak som att bara vara nervös inför ett tal eller att ha rampfeber, situationer som nästan alla någon gång känner obehag inför.

Tack så mkt för att du förtydligade lite, Ajemen.
Känns ibland som om ens svårigheter bagatelliseras med ursäkten "så tänker väl alla?".

Jag är för övrigt diagnostiserad med social fobi - om någon undrar. Har gått med skiten sen jag var jätteliten - men hanterat det med hjälp av KBT-terapi. Är i princip normalfungerande nu - men om jag undviker att utsätta mig för det jobbiga varje dag - så sjunker jag ner i skiten, och börjar må som jag beskriver ovan. Dvs - börjar inbilla mig att folk tänker en massa skit om mig, vilket gör så jag helst inte vill vara runt andra alls. Har i nuläget fan lust att aldrig mer ha med människor att göra.

Social fobi har jag med i högsta grad.Har undvikit att bli bemött eller starta en konversation med folk i så många år nu.Konstigt nog klarar jag mig bättre i större folkmassa en liten.

Kanske på grund av att jag känner att folk har så mycket annat att titta på en mig då.
Tycker inte om att prata med folk speciellt mycket i huvudtaget,Fast jag skulle vilja vara bra på det.

Det är så otroligt svårt för mig att ha ett lång samtal ,nån minut kan gå bra men mycket mer brukar jag inte ha att säga.

Ibland önskar jag man bodde i en grotta eller nåt för att slippa allt folk.

Det kallas att vara nykter, helt enkelt.

Plasticfck skrev:

ajemen skrev:

Moggy skrev:
Det tror jag med. En del plågas mer av dem om det inte går att ignorera och hantera dem.

Vardguiden.se:

Social fobi är inte bara att vara blyg. Social fobi kan påverka hela din tillvaro. Det är inte samma sak som att bara vara nervös inför ett tal eller att ha rampfeber, situationer som nästan alla någon gång känner obehag inför.

Tack så mkt för att du förtydligade lite, Ajemen.
Känns ibland som om ens svårigheter bagatelliseras med ursäkten "så tänker väl alla?".

Jag är för övrigt diagnostiserad med social fobi - om någon undrar. Har gått med skiten sen jag var jätteliten - men hanterat det med hjälp av KBT-terapi. Är i princip normalfungerande nu - men om jag undviker att utsätta mig för det jobbiga varje dag - så sjunker jag ner i skiten, och börjar må som jag beskriver ovan. Dvs - börjar inbilla mig att folk tänker en massa skit om mig, vilket gör så jag helst inte vill vara runt andra alls. Har i nuläget fan lust att aldrig mer ha med människor att göra.

Fast jag menade inte att bagatellisera själva problematiken som uppstår, mer försöka förmedla att det är förmodligen rätt vanliga tankar, även jag har dem.. För jag tänker att det kan vara relevant att veta att tankarna kanske inte är helt galna eller bakom flötet, så man slipper må dåligt över även det eller ngt.
Men när det blir att man agerar på dem mer och de blir en belastning på en vardaglig basis,
Då är det ngt man bör försöka justera.

Vaniljflickan skrev:
Fast jag menade inte att bagatellisera själva problematiken som uppstår, mer försöka förmedla att det är förmodligen rätt vanliga tankar, även jag har dem.. För jag tänker att det kan vara relevant att veta att tankarna kanske inte är helt galna eller bakom flötet, så man slipper må dåligt över även det eller ngt.
Men när det blir att man agerar på dem mer och de blir en belastning på en vardaglig basis,
Då är det ngt man bör försöka justera.

Tack för att du förtydligade hur du menade!
Förstår dig bättre nu.

Jo - det är skönt att veta att det är andra som känner samma sak, iaf.
Har nog aldrig tänkt att dessa tankar är galna eller att jag är på väg att insjukna i något värre - men jag är medveten om att jag har GAD/social fobi, och att människor med samma diagnoser kanske tenderar att känna igen sig mera i mitt tankesätt än övriga. Tror också att "vanliga" människor kan känna detta i mindre omfattning - men man känner sig ofta ensam ändå, eftersom ingen talar om det högt.
Det är först när jag själv berättar för någon, IRL, om hur jag tänker, som jag kan få ett "ahh men så tänker jag ibland också". Men annars är det alltid tyst om det.

Plasticfck skrev:Alltså vet inte riktigt vad jag ska kalla mina tankar för ... Känns som om det är något som hör ihop med att jag har GAD (generaliserad ångest), men tänkte kolla om någon känner igen sig om jag beskriver hur jag menar!

Ibland, när jag måste göra något INFÖR andra, så kan jag bli så jävla fylld av ångest att jag börjar darra.
Jag menar att göra något så enkelt som att handla ... och välja vilka varor man ska ha.

- Varför blir det då såhär för mig ? '
Jo, när jag står där och väljer - så kan jag nämligen tänka "åh nej, nu tycker folket att jag står här jättelänge och väljer, och att jag är jättekonstig" - och så blir jag stressad och antingen går utan det jag ska handla, eller bara tar något skitsnabbt.

Tänker liknande om jag typ åker kommunalt ... och råkar sätta mig mittemot en alkis, säger vi. Och så vet jag inte om jag ska resa mig upp och gå därifrån och få ta det jag inbillar mig att folk tänker om mig ("vad konstig hon är som byter plats sådär, varför gör hon det?") med tillhörande blickar, eller sitta kvar mittemot alkisen och må obehagligt.

Alltså - jag tror på något sätt att människor tänker en massa dömande/elaka saker om mig, och blir jättestressad av det. Det är som om jag hittar på tankar åt andra, som jag stressar upp mig över.

Är det nån mer som tänker såhär ? Hur hanterar ni det ?

Skulle vara intressant att höra om någon känner igen sig.
Har en skitperiod med den här skiten just nu ... säkert för jag hållit mig borta från folksamlingar och inte jobbat på ett tag. Det är som om den sociala fobin bara går tillbaka till ruta ett ... Jag hatar det. Kan inte ens handla ifred.

.

Jag tar en medicin som heter risperidon mot såna tankar.

Jag känner igen situationen. Som om människor i omgivningen är fullt upptagna med att försöka hitta fel på ens eget uppförande.

Då och då får man känslan bekräftad av någon som säger "Gör inte så eller så, folk tycker att du är konstig" angående något man själv inte ens har tänkt på.

Jag känner likadant. Är också diagnosticerad med social fobi.

Jag tror hela tiden att folk tycker illa om mig och som om alla tittar på mig och ser vad jag gör varenda sekund, känner mig elakt bevakad av alla som kan tänkas se mig. Det är väldigt energikrävande och ångestframkallande så fort jag är bland människor. Till exempel om jag är ute och springer och det är folk omkring så orkar jag inte springa många meter, men om det är mörkt eller jag vet att det kommer vara folktomt så kan jag springa nästan hur lätt som helst.

Plasticfck skrev:Är det nån mer som tänker såhär ? Hur hanterar ni det ?

Hela tiden. Jag är diagnosticerad med social fobi (samt GAD och lite annat). Jag tror hela tiden att folk tänker negativa saker om mig. Det absolut värsta är dock att jag tror att folk tittar på mig hela tiden (och ibland skrattar åt mig). Det är oerhört jobbigt och gör mig lite paranoid.

Jag kan inte hantera det och det är ett stort problem för mig. Därför har jag tyvärr inga tips att bidra med.

Ja verkligen, men nånstans tycker jag nästan att det blir än jobbigare när man ska hantera det och gå emot tankarna och känslorna att man hela tiden måste tänka att "nej så här är det inte och ..."

Det tar liksom dubbelt med energi och så blir jag arg på att allt jävla KBT tänk inte funkar och sen är jag en enda självhatande soppa.

Trodde jag var ensam om det!

Så har jag också kännt när jag haft ångest. Jävligt märkligt egentligen, att man kan tro att nån skulle tycka att man är konstig om man byter plats när man råkat sätta sig mittemot en alkis. Det är ju betydligt konstigare att sitta kvar... Fast jag vet inte om det egentligen var av rädsla för vad andra skulle tycka om mig, mer i såna fall av rädsla för att alkisen ska bli obehaglig. Men då kan man ju byta vagn, gå längst bak eller fram och låtsas att man ska av. Ingen ser att man kliver in i en annan vagn. Men problemet är ju att man i de stunderna har ångest, och känner obehag för att dra uppmärksamheten till sig.

Vad andra sen tänker om en... Jag ser det lite som två olika saker. Utan ångest spelar det ingen roll vad andra tänker. Jag har börjat tänka elaka tankar tillbaka, så det jämnar ut sig. Jag tycker att alla är idioter (jag själv också, så slipper jag känna kravet på mig att vara bättre än andra). Det fungerar faktiskt att tänka så. Det spelar verkligen ingen roll vad andra tänker om en. Alla tycker olika, och självklart är det många som tycker att man är fel på alla tänkbara sätt. Men de är precis lika jävla fel själva, i nån annans ögon.

Det viktiga är att hitta nåt man trivs med att göra i livet och fokusera på det, så man inte är beroende av vad främlingar tycker om en. Jag läste för länge sen en bok där det stod att människan numera var en "human doing" istället för en "human being". Där sågs det som nåt negativt, men det kanske syftade på de som brände ut sig. Jag tycker tvärtom, det är ju alldeles utmärkt att se sig som en "human doing", för då spelar det ingen roll vem man är, hur man ser ut osv. Jag hittar numera mitt värde i vad jag trivs med att göra, och att ägna så mycket tid som möjligt åt det. Sen kan alla jävla idioter på tunnelbanan tänka vad fan de vill, det rör mig inte i ryggen, för de är ju just idioter. Såvida jag inte samtidigt råkar ha ångest...