Jag känner absolut igen mig även om mitt humör har lugnat ned sig lite med tiden. Men fortfarande kan jag bli otroligt arg om någon råkar röra vid mig eller kommer och stör när jag sitter för mig själv.

Jag har också alltid känt att jag har ett ganska stort område omkring mig som jag uppfattar som mitt revir och jag blir genast på min vakt om någon inkräktar. Det gäller t.om spindlar har jag insett. Jag kan klara av spindlar hyfsat utomhus men inomhus blir jag både rädd och irriterad när de dyker upp. Är framförallt rädd att de ska ramla ned på mig utan att jag är beredd.

Ett ganska nytt exempel är att jag stör mig på att grannens son är ouppfostrad. Jag bor i en lägenhet där alla har varsin dörr in och man har ett lite upphöjt galler utanför sin dörr. Det springer grannens son på flera gånger/dag och jag blir irriterad på föräldrarna som inte ens säger till honom när de är med. Det är ju min bro och där ska ingen annan springa om de inte ska komma och hälsa på mig.

Jag kan reagera väldigt kraftigt om folk inkräktar eller gör "fel" i min lägenhet. Då kan jag vräka ur mig elaka saker, framförallt till folk som jag känner väl och litar på. Efteråt blir jag ledsen för jag vill ju inte såra dem. Ett exempel är när jag fick hjälp av min mamma att städa min lägenhet. Hon använde då fel trasa på toan och jag hann kläcka ur mig "Men vad är det för fel på dig människa!". Min bror var också och hälsade på och han tyckte att det var sanslöst roligt när jag skrek så åt vår mamma. Själv mådde jag dåligt, både för att jag fick ångest för att hon använde fel trasa men också för att jag var så okänslig mot henne.

Jag vill oxå ha mina saker för mig själv. Hatar att låna eller låna ut. Ge bort och få går dock bra. Ingen som inte är personligt inbjuden får komma in i mitt hus dessutom!!!

Min yngsta dotter (2 år) har troligtvis Asperger (jag har iaf satt den diagnosen på henne, hon har inte vart hos någon doktor om detta) och hon blir höggradigt ilsken om någon annan lånar hennes grejer (det hon anser är hennes). Hon blir oxå arg som en ilsken rödmyra om storasyster går in på hennes rum, trots att hon inte vill vara på sitt rum och aldrig är där. Men det är HENNES rum.

Jag känner igen mig. Vakar över det som jag anser är mitt, tex en särskild plats i en föreläsningssal. Mina personliga saker och ytor är heliga. Jag vill inte att någon ens tar i dem. Vill knappt ens låna ut en penna. Avskyr att behöva lämna ifrån mig körkortet till någon annan när jag ska legitimera mig. Vill inte ha folk för nära mig inte ens när jag är ute och promenerar och möter någon på för nära håll. Vill helst inte möta någon alls. En härlig promenad är en promenad där jag inte möter någon människa alls. Att hälsa genom att ta i hand är vedervärdigt och jag har ännu inte lärt mig något bra sätt att undvika detta eller att lära mig stå ut.

Jag tycker inte om att få oanmälda besök hemma. Det känns som att besökaren inkräktar och stör mig. Ibland bjuder jag hem någon och då går det bra, om den personen inte sätter sig på min stol, tar min temugg osv. Om min gäst går på toaletten byter jag handdukar efteråt för det är obehagligt att veta att någon annan kan ha använt min handduk. Så här är det i de flesta av livets situationer. Jag håller mina vänner på avstånd. Konstigt nog har jag ganska många och de verkar trivas i mitt sällskap, vilket jag har svårt att förstå. Jag har också barn.

Tillvaron är inte enkel och det har den aldrig varit. Det var därför en lättnad att vid nästan 50 års ålder få asperger diagnos.


Skickat från min GT-N7105 med Tapatalk 4 Beta

Känner igen mig på revir- och låna/stjäla delen. Har också väldigt svårt när personer inte följer de regler som finns. Kan man inte hantera frihet under ansvar så bör man inte ha den friheten, hypotetisk tankesnurra.
Önskar att bo så jag inte behöver känna trängd av omgivningen.
Inga problem egentligen med beröring, men ogillar att personer försöker skapa en tillgjord samhörighet genom att röra vid mig om vi inte "connectat" tidiare.Kanske har med det sociala spelet att göra, jag vet inte. Känns bara falskt.

Jag tyckte kaxigt att högfungerande blah blah revirkänsla nej. Bara det är städat hemma får folk komma. Inför min kompis har jag typ noll revirkänsla men kanske för att jag ser henne mer som ett husdjur i just denna aspekt. Hon är som en ouppfostrad katt. Och hon stjäl inte min energi så mycket alls som andra. Katterna stjäl ingen energi vilket är konstigt eftersom alla människor gör det.

Och det handlar om deras fysiska närvaro. Har jag dem i databurken går det bra.

Men nu inser jag att jag HAR stark revirkänsla. Jag är väldigt mycket som ett djur, ett som inte lever i flock. Tittar i ögonen på folk går bra om det är av aggression, som djur kan göra. Och mitt hem är min borg/mitt bo.

Det kommer reparatörer som bara går in och springer omkring och det är mååånga dar oxo. De måste få komma och gå som de vill annars funkar deras jobb inte, oberoende att jag har rätt att säga nej till användning av huvudnyckel.

Jag blir som ett spänt djur. Iakttar. Kan inte sova även fast de inte kommit än. De är i mitt revir. Jag får instinktiva känslor och aggressioner och vill skada dem (nej jag ska inte).

Så bullshit att jag inte har revirtänkande. Hade bara inte blivit testad tillräckligt...

Nått som jag stör mig otroligt mycket på är när folk inte respekterar och är försiktiga med ägodelar, mina och sina egna. Kan bli skitarg när jag lånat ut en bok till någon bekant och får tillbaka boken med taxöron och spräckt rygg - då kan de lika gärna behålla den. Blir också förbannad när familjemedlemmar inte är varsamma med glas, hörlurar och liknande saker utan har sönder dem på löpande band bara för att de inte var uppmärksamma.
Ibland får jag känslan av att alla människor inte har 100% koll på vad de gör utan lallar runt i världen halvt medvetslösa, ströende mobiltelefoner, nycklar, plånböcker och andra saker omkring sig utan att ha en aning om vad de gör.

Det jag kommer mest att tänka på är, folks eviga kramande. Jag blir lika överrumplad, varje gång vänner och till och med bara bekanta hoppar på en och ska kramas. Och lika förstenad. Det finns en person jag VILL krama. Resten tar jag helst i hand.