Jag har svårt att definera mer specifikt hur jag mår. Jag vet om jag mår bra dåligt eller nånstans mitt emellan, men jag känner mycket sällan att jag kan uttrycka mig på ett sätt så jag känner att folk förstår mig, "vad är det som är fel på dig" är svårt att svara på, jag vet jag mår dåligt men inte vart, hur och varför.

Folk säger att jag är "verbal" och folk tycker ofta jag "har lätt att uttrycka saker i ord", jag känner det inte så, "hon talar inte om känslor, det är svårt att få kontakt med känslomässigt" typ har folk uttryckt det... Jag är bra på att uttrycka det tekniska, inte det känslomäsiga, som är mest kaos som oftast. "Du talar om dig själv och saker som hänt dig, i andre person" som jag nyligen fick höra. Det var jag inte medveten om... hmmm.

Man
1. har svårt att tala om sina egna känslor;
2. blir av andra uppfattad som överdrivet logisk, eller överdrivet osentimental utan att för den skull vara ovänlig;
3. blir förbluffad över andra människors känslomässiga reaktioner;
4. svarar pedantiskt och långrandigt på frågor om praktiska ting;
5. fattar personliga beslut på grundval av principer snarare än känslor;
6. upplever då och då oförklarliga kroppsliga symptom som hjärtklappning, magont, blodsvallningar.

Jag:
1) kan nog förekomma
2) troligtvis ibland
3) sällan eller aldrig
4) förekommer
5) ofta
6) aldrig

Man
1. har svårt att tala om sina egna känslor;
2. blir av andra uppfattad som överdrivet logisk, eller överdrivet osentimental utan att för den skull vara ovänlig;
3. blir förbluffad över andra människors känslomässiga reaktioner;
4. svarar pedantiskt och långrandigt på frågor om praktiska ting;
5. fattar personliga beslut på grundval av principer snarare än känslor;
6. upplever då och då oförklarliga kroppsliga symptom som hjärtklappning, magont, blodsvallningar.

Jag:
1) Ja, inte det att jag inte "vill", mer det att jag inte "kan".
2) Ja ofta, även anses jag osentimental ibland. Eller Übersentimental andra gånger. Det är allt eller inget liksom... okrossbar eller bräckligt porslin.
3) Nä, jag har nog sett "allt" känns det som. Jag blir inte förvånad, däremot har jag mycket svårt att förstå hur folk kan agera som de gör ibland.
4) Ibland? Vet inte om jag förstått frågan alldeles.
5) Ofta, då mina känslor är så kaotiska att de inte går att tyda särdeles bra.
6) "Oförklarligt" är dyligt väl endast med tanke på min bedömt bristfälliga medicinska kompetens?

Man
1. har svårt att tala om sina egna känslor;
2. blir av andra uppfattad som överdrivet logisk, eller överdrivet osentimental utan att för den skull vara ovänlig;
3. blir förbluffad över andra människors känslomässiga reaktioner;
4. svarar pedantiskt och långrandigt på frågor om praktiska ting;
5. fattar personliga beslut på grundval av principer snarare än känslor;
6. upplever då och då oförklarliga kroppsliga symptom som hjärtklappning, magont, blodsvallningar.

Jag:
1) krångligt faktiskt. jag kan prata om mina behov och min tolkning på andras behov, men det är väl inte riktigt samma sak som känslor? frågan "hur mår du?" har jag ingen koll på svaret. det är ju svårt att veta ju? krävs lång tids tänkande för att veta och sammanfatta allt inom sig haha. fast jag har insett att svaret "inte bra" betyder att man vill få stöd från den andra och annars säger man "bra" för att sprida god stämning, eller för att det verkligen är bra
2) har fått höra det
3) ibland. ofta tänker jag efter och förstår den andras situation
4) det händer
5) ja
6) nej aldrig

Man
1. har svårt att tala om sina egna känslor;
2. blir av andra uppfattad som överdrivet logisk, eller överdrivet osentimental utan att för den skull vara ovänlig;
3. blir förbluffad över andra människors känslomässiga reaktioner;
4. svarar pedantiskt och långrandigt på frågor om praktiska ting;
5. fattar personliga beslut på grundval av principer snarare än känslor;
6. upplever då och då oförklarliga kroppsliga symptom som hjärtklappning, magont, blodsvallningar.

Jag:
1) stämmer. Det är särskilt svårt att berätta för en läkare hur man mår. Berättar man exakt som man känner sig blir man misstrodd och säger man att man mår bra då ifrågasätter de att man är där...
2) stämmer också. Händer inte så sällan att man blir mobbad för sin objektivitet.
3) stämmer också. Somliga vill till och med börja slåss för ett felcitat.
4) det känner jag inte igen, men det är ju klart, andra kan ju tycka man är pedantisk och långrandig.
5) ja, det är väl principerna som är drivkraften.
6) ja och ofta, särskilt då hjärtrusningar och olika typer av ångesttillstånd som säkerligen är helt obegripliga för omgivningen och dessutom svåra att prata om.

Bump!

Andra trådar om alexitymi och liknande:

lank-till-alexitymi-test-t19093.html

svart-att-satta-ord-pa-saker-och-ting-t13192.html

svart-att-formulera-tankar-i-ord-for-pojkvan-med-as-t13800-24.html

Känner igen min mamma så in i h... mycket! Inte mig själv.

Behöver dock tid för att hitta rätta ord om det jag känner, men så har jag det med alla möjliga sorters tankar.

Jag är nog ganska känslostyrd.
Egentligen så liknar jag mer min pappa som är schizofrenisk, än min mamma som med största sannolikhet var aspie.

Vad finns det egentligen för hjälp att komma tillrätta med alexitymi? Svårigheter att läsa av sina egna känslor alltså. Det är ju vanligt vid asperger.

Är det någon som fått någon särskild terapi för det? Eller hur hanterar ni att ni inte alltid vet vad ni känner?



Moderator atoms - modifierade rubriken.

Kan du förklara mer? Är inte insatt. Jag vet när jag är ledsen men förstår inte ibland varför. Är det Alexitymi?

Jag letade lite i forumet och hittade den här tråden om alexitymi (den är inte så tjafsig som de andra trådarna om ämnet). I den står det rätt bra beskrivningar.

Själv skriver jag om att jag fick se Kat-kit (ett visuellt hjälpmedel utvecklat av bl.a. Tony Attwood) och som hjälpte mig med en jobbig situation.

Ah, tack. Jag har hört talas om Kat-kit. Jag vill testa en teori. Miche, och andra, säg gärna vad ni tror om detta:

Går det att minska de fysiska symtomen av att man somatiserar, genom att bli mer medveten om vad man känner?

Somatisering är alltså när man överför känslor till fysiska symtom: smärta, illamående, yrsel, domningar, att man tappar rösten osv. Att detta händer när man får starka känslor. Jag har alltid haft mycket av det, och jag undrar om det skulle bli mindre om jag visste vad jag kände?

trollhare skrev:Går det att minska de fysiska symtomen av att man somatiserar, genom att bli mer medveten om vad man känner?

Jag tycker att frågan är felaktigt formulerad (men jag tror jag vet vad du är ute efter)

De fysiska symptomen beror ju på att man medvetet eller omedvetet somatiserar så därför tror jag definitivt att en ökad medvetenhet om vad man känner och en bearbetning av dessa känslor minskar de fysiska symptomen.

Jag kan beskriva mina egna känslor bra för andra (om jag vill), men när jag beskriver känslor inför mig själv så är det mer nyanserade känslor än vad jag behöver förmedla för andra. Eftersom det inte finns namn på alla dessa nyanser så får de egna namn som bara används inuti. Tror inte att ngn skulle fatta vad jag menade om jag sa att jag kände mig grå, grusig, gummiartad, dimmig etc.

Sedan gör jag ingen skillnad mellan känslor och intryck. För mig är hungrig och glad i samma kategori. Jag förstår att andra sorterar olika men jag anser det båda är en känsla.

Att inte riktigt vara vän med sina känslor: att inte förstå sig på dem intuitivt kan göra att även beslut blir svåra att fatta, för hur ska man veta vad man vill när en vilja grundar sig på en avläst känslokompass. Jag vet ofta inte vad jag vill - helt enkelt därför att jag inte riktigt vet vad jag känner, eller om jag känner. Men nej känner gör jag egentligen, med säkerhet.

Att maskera alexitymi kan göras genom att anta olika mer eller mindre komplicerade roller som man observerat, och kanske pusslat ihop från flera källor, av människor i sin omgivning. Det pussel man då bygger kring sin egen karaktär, eller sina karaktärer om man gör det riktigt svårt för sig, blir då den emotionella fasad man visar upp, och kanske kan man då lyckas agera helt efter dessa stereotyper och kanske kan man inbilla sig att det fungerar: att man kan hantera känslor igen - men likväl är det inte vad man visar upp och vad man strukturerar sin interaktion kring som man egentligen känner.

Jag är också intresserad av om det finns någon metod att använda sig av för att faktiskt lära sig att tolka sina egentliga känslor bättre då det skulle göra livet mycket lättare att manövrera igenom.

kiddie skrev:Sedan gör jag ingen skillnad mellan känslor och intryck. För mig är hungrig och glad i samma kategori. Jag förstår att andra sorterar olika men jag anser det båda är en känsla.

Hunger är för mig ingen riktig känsla, detsamma gäller bl.a. trötthet. De är sinnestillstånd orsakade av yttre faktorer, inget hokuspokus på det sätt som känslor är. Känslor är inte logiska. Jag kan lista ut att jag är hungrig genom att kolla på klockan och räkna hur länge sedan det var jag åt. Men jag kan inte göra något liknande för att komma på vad jag känner.

Jag har en till teori om alexitymi. Säg gärna vad ni tror om detta:

Jag tror att alexitymi ibland kan orsakas/förvärras av att vi lever i ett neuronormativt samhälle. Att alla människor förväntas känna på ungefär samma sätt, och dessutom uttrycka känslorna på ungefär samma sätt. Ifall man fungerar på ett helt annat sätt än den normen så blir man ständigt missförstådd. Folk utgår från att man är arg när man är glad, eller att man är avslappnad när man egentligen är sönderstressad. Och så vidare. Då är det kanske inte så konstigt om man börjar tvivla på sin egen förmåga att läsa av sina känslor?

NT-samhället kanske inte orsakar alexitymin men helt klart blir åtminstone effekterna av den betydligt mycket tuffare att hantera pga förväntningarna och kraven som ställs på en.

Det sägs att man som aspergare kan ha någonting som påminner om alexitymi.
Hur tänker ni om det?

Jag tror inte jag har så mycket av just det, men det kanske är svårt att se själv, jag vet inte.

jesusiscool skrev:Det sägs att man som aspergare kan ha någonting som påminner om alexitymi.
Hur tänker ni om det?

Menar du att det finns information som säger att det inte är alexitymi som AS-personer har, utan någon liknande problematik?

99% jätte svårt

För 30 år sedan gjorde jag en anteckning:
"Den största uppfinning som gjorts är språket, som beskriver tankarna. Den största uppfinning som skulle kunna göras är ett språk som beskriver känslorna."

Jag har svårt själv att uttrycka känslor, uppmuntran mer än i saker, vänskap etc. på Forum.

I FaceBook så fungerar detta för nära släkt, lite.

Har inte tänkt på fenomenet, detta var en intressant tråd!

/notwoodstock

Alexitymi förklarar mycket.

Varför det alltid varit hemskt att få frågor av typen "hur känns det?", "vad tyckte du om boken/filmen/whatever?".

Varför jag har så jävla tråkiga drömmar.

Varför jag har så svårt att förstå vad jag blir arg/ledsen över och varför jag så ofta blandar ihop de känslorna.

Varför jag inte fattar ett skit när jag ser/hör människor uttrycka känslor/respons för varandra annat än rent verbalt.

Åh, visste inte att det fanns ett namn för svårigheten. Under min utredning fick jag försöka förklara olika känslor, "hur känns det i kroppen när man är glad/ledsen/orolig/etc?" Det var tamejfan helt omöjligt, allt som dök upp var hur folk ser ut när dom är så, typ att någon ler, kunde knappt minnas stunder när jag känt så själv heller. Inte ens nu i efterhand kan jag beskriva det, det blir bara tomt i skallen. Jag kan tänka på en stund då jag känt något men det är bara tankarna jag hade som jag minns, inte känslorna i sig.