Hejsan!

Jag går det sista året på gymnasiet nu. Och jag har aldrig jobbat. Inte praoat heller för den delen. Idag satt jag och kollade runt på internet hur det blir med folk med asperger och jobb. Och jag kände paniken stiga i mig; tänk om JAG inte klarar av att jobba?
Läste om folk med asperger inte alls hade något problem att få jobb medan andra hade förtidspensionerat sig efter gymnasiet. Jag vill inte bli pensionär när jag är 18. Jag vill jobba. Precis som alla andra. Läste också om folk som fått nej till jobb för de inte ville anställa folk med en "störning".

Varför jag skriver här är för att höra om er egen uppfattning om jobb och hur er jobb situation har sett ut. Har ni jobb nu? Trivs ni, går det bra, jobbar ni med något ni älskar? Vad hände efter gymnasiet för er? Har ni tips på typ av jobb som skulle passa?

Jag är så rädd och orolig inför framtiden. Vad kommer att hända? Jag önskar att någon kunde krama om mig och säga att det kommer lösa sig. Just nu så känns det väldigt jobbigt och ångestfyllt.



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Jag är väl inte den rätta personen... Jag är 39 år och fick hel sjukersättning för 3 år sedan. Jag har haft olika jobb men har inte klarat något! Efter olika svåra saker tål jag ingen stress alls. Därför jobbar jag inte. Har familj. Tycker det är nog att ta hand om sonen. Jag tror säkert att du kan få ett jobb! LYCKA TILL!

laladada skrev:Har ni jobb nu?

Ja, även om jag inte jobbar speciellt mycket i mina "officiella" anställningar.

laladada skrev:Vad hände efter gymnasiet för er?

Efter gymnasiet jobbade jag intensivt under sommaren som vaktmästare på en gymnasie- och KY-koncern och därefter tog jag ett ölår under vilket jag jobbade minimalt som lärarvikarie. Det var skönt att efter 13 års skolgång äntligen kunna ta det lite lugnare och göra saker man trivdes med, samtidigt som man höll sig ekonomiskt flytande genom att jobba vid behov. Just uppdragsbaserade anställningar i exempelvis vikariepooler tror jag är särskilt lämpliga efter gymnasiet - i vart fall om man vill kunna arbeta flexibelt och inte är mån om att bli rik med en gång. Jag hann även jobba lite med event och inom den branschen kan man göra sig en god karriär för att vara nybliven student. Allt beror ju på vad man vill ägna sig åt. Ifall man upplever att man, kanske p.g.a. sin diagnos inom autismspektrumet, inte är speciellt socialt intresserad kanske man hellre tar ett okvalificerat jobb inom orderbehandling, databashantering eller liknande.

Vill du studera vidare senare eller har du tänkt att nöja dig med en gymnasial utbildning? Jag brukar som standard rekommendera fortsatta universitetsstudier, men för all del efter ett eller flera års uppehåll.

Jag hade inte diagnos i gymnasiet utan fick det höstterminen efter (hade också gått om ett år, jag har inte gått färdigt gymnasiet då jag var sjuk mer än 70% av tiden) och under sommaren och hösten så sommarjobbade jag och springvickade inom vården men det var inget som passade mig så när diagnosen kom blev det ganska snart (lite mindre än ett år) som jag fick aktivitetsersättning.

Just nu har jag aktivitetsersättning på 100% och är 26 men då har jag också en värksjukdom som gör livet till ett h-vete. Innan jag fick värksjukdomen så utveckades jag nå fruktansvärt, skulle jag inte fått sjukdomen skulle jag nog jobbat deltid (eller i alla fall sökt jobb på deltid) vid det här laget.

Jag planerar på att starta eget på nått som jag tror funkar med alla mina funktionshinder men det är en "babystep resa" för mig.

så även om du inte kan jobba när du går ut gymnasiet (vilket du kanske kan, du har ju aldrig testat) så kanske du kan sen, man kan utvecklas även om man har AS (dom som säger attd et inte går har fel) och även om du inte skulle kunna det (mot förmodan) så kan en hel del hitta jobb som passar just dom.

the sky is the limit

Ja jag jobbar heltid som spelutvecklare (3D grafiker).
Studion jag jobbar för suger men jag trivs iaf mycket tack vare kollegorna.

Efter gymnasiet så gjorde jag inte ett skit i ett år: hade ett deltidsjobb som croupier - vilket var hemskt. Finns nog ingen värre bransch än servicebranschen för folk med AS: mycket stress och väldigt många kundkontakter (och ofta får man ta massa skit fast man inte har gjort något!).

Pluggade sen i 3,5 år på uni - inledningsvis på ett program som jag inte brann för. Gjorde väl det mest för att jag inte riktigt visste vad jag ville jobba med. Sen var jag rädd för arbetslösheten och jobbsökandet så jag studerade för att ha en inkomst egentligen (vilket är en DÅLIG idé).

Gick sen på yrkeshögskola i 2 år (spelutveckling/3D grafik) - varav de sista halvåret med praktik på Avalanche Studios i Stockholm. Stortrivdes där även fast det var en stor studio (många anställda - 100+) och öppet kontorslandskap. Var sedan arbetslös i 9 månader innan jag fick nuvarande jobb.

Jag har själv varit i din sits så jag vet hur det är att konstant oroa sig för framtiden. Mitt enda tips är att du verkligen studerar något som kommer leda till ett jobb inom ett område som du verkligen älskar. Skit i vad föräldrar, kompisar och politiker tycker och säger - dom vet inte vad som är bäst för dig och vad som gör dig lycklig. Men håll dig undan servicebranschen iaf - den är så långt ifrån aspie-vänlig som det kan bli.

Lycka till!

Det tog cirka en månad efter lumpen innan jag fick jobb, det var visserligen ett skitjobb med dåligt betalt men man måste börja någonstans. Sedan hade man ju erfarenhet att hänvisa till när man gick vidare till andra jobb.

Nu har jag iof ingen diagnos (men har fått remiss för eventuell utredning). Men om jag skulle få chansen att prata med mig när jag gick sista året på gymnasiet hade jag haft MYCKET att säga!

Jag hade för det första sagt åt mig själv att jag har en bunt svaga sidor som är en stor nackdel i jobbsökar-sammanhang (men att JAG är bra ändå), och att jag inte ska låta mig bli övertalad av alla som senare kommer att berätta för mig att det är min självkänsla det är fel på, att jag måste tro mer på mig själv, att hela problemet ligger där. Jag önskar jag hade insett när jag var 18 att jag hade flera svaga sidor och att det ÄR så, att ta min egen upplevelse och min ångest på allvar! (Och inte kämpa så förtvivlat i många år för att dölja det och verka normal för jag kände mig som en sådan mupp med all min panik och ångest inför att jobba när det tycktes vara så oproblematiskt för alla andra).

Och jag hade velat att jag (eller någon av de kontakter jag sökt hjälp hos) såg ett steg längre än bara ångest (som ska konfronteras och KBT-a bort) utan gett mig ett helt annat sorts stöd. Typ, hur kan jag göra för att få det att fungera MED det jag är. Istället för att ha fokus på att ta bort det.

För det andra hade jag sagt åt mig att tänka igenom ordentligt vilka som är mina starka sidor. Att om jag bara kan acceptera att jag har många svaga sidor och slutar kämpa så med dom så kan jag fokusera på det jag faktiskt är bra på! Och att jag på rätt plats tror att jag skulle kunna vara en tillgång. (Och stå upp för mig i att det finns många, många fel platser vad arbetsförmedligen och jobbcoachen säger). Helst hade jag velat tala om för mig vad jag vet nu.

Trött och fluffig i huvudet så jag ber om ursäkt om det blev rörigt och om min poäng inte riktigt gick fram för jag har redan glömt vad den var...