Hej! jag är ny medlem här!
Jag är sjukskriven, lider av depressioner och tvångstankar (OCD). På senare tid har jag gått in i detta forum och läst en del. Får jättemycket tröst av att läsa välformulerade inlägg här. Endel av er verkar vara Övermästare på att kort och konsist formulera sånt som jag känt men inte riktigt kunnat sätta ord på. Det blir en sorts känsla av att "10-öringen faller ner"

Jag är osäker på om jag skulle kunna diagnostiseras som asperger men jag har iallafall väldigt många drag gemensamt med er.
Min kontaktperson inom vården sa att hon var rätt säker på att jag har AS, men hon känns inte riktigt proffesionell. Hon har föreslagit att jag skulle genomgå en utredning men nu undrar jag om en Aspergerdiagnos, skulle vara enbart en tillgång?
Någon skrev i en annan tråd att diagnosen inte enbart varit av godo. Jag skulle gärna vilja veta vad ni har för erfarenhet av detta.

Jag har inte tid att svara mer personligt, men detta diskuteras även i denna tråd: fordelar-vs-nackdelar-med-en-diagnos-t12557.html

Det är delat, liksom hela gruppen personer med aspergerdiagnos är, vilket märks här på forumet. Vissa får en aha-upplevelse och upplever att de förstår sig själva bättre och hur livet har sett ut. De verkar ha lättare att landa i diagnosen och känna ökad självkänsla och självmedvetenhet.

Jag själv tillhör inte dessa. Jag har snart blivit än mer förvirrad efter jag fick min diagnos. Ffa pga förvirring och vilsenhet på min egen självbild och pga att jag inte känner att jag greppat hur asperger och andra npf-diagnoser passar in i vårt samhälle. Det sista kan tyckas fjantigt - varför ska man bry sig om sådana "stora" saker? Det kanske är en strategi, om än ganska dålig sådan, att undvika att möta sig själv, vilket nämligen inte går i längden.

Jag är starkt förvirrad över vår nutid, vilket är jobbigt men samtidigt "skit samma". Men det blir något starkt abstarkt teoretiskt och nästan betydelselöst över det hela, fjärmat ifrån det som verkligen betyder någonting, nämligen socialt sammanhang, relationer med andra. Många aspergare verkar fjärma sig från andra, vara enstöringar, vilket jag inte tror gynnar dem i längden. Jag tror de skulle tjäna på att sträcka ut en hand till sina närmaste, inte minst jag själv skulle tjäna på det. Jag vet att många fler än jag kämpar med att förstå samtiden men de har en förmåga, som jag måste kämpa med, att återvända till sin egen värld och sina relationer. Det är en sorts lättnad att världen för varje person egentligen är ganska liten. Om man inte lyckas må bra i sin familj, släkt, bostadsområde, sociala sammanhang, kommer man antagligen att må rätt dåligt. Vilket många gör idag, oavsett NPF eller inte. Så därav kommer min förvirring över nutiden. Och explosionen av bokstavsdiagnoser. Det är positivt att psykiatri och mental hälsa sakta men säkert börjat få ta mer plats och tränger undan skam och rädslor. Under tiden mår dock de människor som har dessa problem ganska så dåligt, och måste trycka ut kunskapen på ett propogativt sätt, i väntan på att alla de andra ska börja "förstå" och acceptera.

Enligt mig;
En diagnos är alltid en tillgång, fast AS kanske inte alltid är det.
Har du fötts med problemet och är dömd att bära dessa problem genom livet så kan ökad förståelse inte vara negativt.
Det som kan orsaka problem är om du börjar må dåligt över att du mår dåligt, så inställningen du har när du går in i detta är viktigt. Ser du problem med det i början lär du inte få det lättare snart, så oavsett om du får en diagnos eller inte kan det vara bra att läsa på lite och förbereda dig själv.

För mig var det en befrielse att läsa om/av andra och för första gången i mitt liv känna att jag hörde hemma någonstans.
Problemen är jag född med, men nu kan jag anpassa olika delar av livet så det blir lättare.

Så jag håller också med "barracuber" i mycket, Allt är inte lätt!

Tack för era svar!! Tror också att det skulle vara skönt att få ett svar på varför man mått så dåligt i vissa situationer. Och kanske också att kunna identifiera sig med en viss "typ av människor" (Fast jag är medveten om att variationen förmodligen är jättestor inom gruppen)

Men skulle diagnosen kunna användas emot en ?? Tex när man söker en viss typ av jobb, adoptera barn(Vilket inte är aktuellt i mitt fall) i kontakt med vården osv.
Men kanske överväger fördelarna, eller räcker det att KÄNNA att man är så här?

Maggi skrev:eller räcker det att KÄNNA att man är så här?

Inte om du vill få någon egentlig hjälp från samhället. Din egen vetskap ger dig endast, förhoppningsvis ökad självkännedom, andras kännedom(på papper) ger dig rättigheter och hjälp.

Risken som jag ser med diagnos är att den kan vändas emot en i framtiden. Exempelvis när man skall ha körkort, visserligen fick ju den där avskedade tågföraren upprättelse men vem vet vad som sker nästa gång. Skulle en aspergare råka orsaka en olycka så skulle ju opinionen vända. Samma om man vill börja jobba för militären, där tror jag helt säkert att en diagnos skulle kunna ställa till det även om kanske andra skäl skulle anges.

Jag vill inte ha någon diagnos, jag är självdiagnostiserad och är nöjd med det. Det räckte för att jag skulle förstå varför allt blivit som det blivit och vad jag kan göra för att få ut det mesta möjliga ur situationen. Visserligen får jag ingen hjälp från samhället men det vill jag inte ha heller, jag vill bara vara ifred från all sorts myndighetsutövning.

Huggorm! Du verkar vara lika riskmedveten som jag! Själv är jag sån i alla sammanhang!