Vad gör man när man känner att man inte får den hjälp man behöver? Min nya KBT-psykolog (som jag träffat en gång i veckan sedan i slutet av juli) är bra och vänlig men jag vet inte riktigt om han förstår vad jag behöver. Senast igår, efter en kortare tystnad under sessionen, sa han "vad ska vi göra med dig? Tycker du det är jobbigt att vara här?" osv. Jag försäkrade honom om att jag ville vara där men att jag har lite svårt för att uttrycka vad jag känner och tänker. Därefter läste han min remiss och sa "jag vet inte om jag kanske ställer fel frågor eller något". Jag får en känsla av att jag kanske är jobbig. Det känns som att vi går i cirklar hela tiden. Han säger samma saker varenda gång jag träffar honom. Han förklarar varför jag måste exponera mig för saker, han försöker få mig att förklara vad jag tänker och sedan försöker han få mig att göra saker jag inte är redo för att göra.

Jag vet inte exakt vad jag behöver eller vilken typ av terapi som fungerar bäst. Jag har inte tillräckligt med erfarenhet för att avgöra det. Däremot tror jag definitivt att jag skulle behöva träffa en psykolog mer än en gång i veckan. Väntan mellan sessionerna känns som en evighet och jag känner inte riktigt att vi kommit någonstans på sessionerna heller.

Jag fick träffa en terapeut för första gången i maj men slutade eftersom jag inte kom överens med henne överhuvudtaget. Fick då träffa psykologen på psykiatrimottagingen (hon som hade remitterat mig) och eftersom hon vet att jag har svårt för att prata i telefon och så där så gav hon mig hennes mailadress och sa att jag kunde höra av mig om jag stötte på några problem med min nya terapeut. Är detta något jag kan maila henne om? Jag vill ju inte nödvändigtvis sluta hos den psykolog/terapeut jag nu går hos. Behöver dock mer hjälp. Ni som har mer erfarenhet av psykiatrin, vet ni om man får träffa någon mer än en gång i veckan (min psykolog/terapeut träffar inte patienter mer än en gång i veckan)? Ingår det i högkostnadsskyddet eller är det något man måste finansiera själv?

Börjar bli ordentligt trött på att det aldrig blir bra.

Du är bra på att skriva här så om du skriver ner svaren på dom frågorna han ställt så kanske det är enklare och en början, något att jobba vidare på.

Kan du själv precisera vilken hjälp du behöver eller vad det är du vill kunna göra som du inte kan/orkar/klarar idag?? Skriv ner det.

Sedan har du två alternativ, antingen använder du det du skrivit som stöd åt dig själv eller så ger du honom lappen att läsa igenom och jobba vidare på. Troligtvis inte enkelt för dig det heller men kanske en början...

Tiblan, de första två sessionerna gick åt till att gå igenom saker jag hade skrivit. Psykologen ville att jag skulle skriva ner situationer jag tyckte var jag jobbiga, vad jag tänkte i de situationerna och vilka beteenden det ledde till. Har efter det även ibland skrivit ner frågor som jag inte riktigt vet hur jag ska formulera muntligt och sedan visat honom pappret jag skrivit frågorna på (vilket är jobbigt det också men lättare än att prata). Är det sådana saker du syftar på?

Har tyvär inte så mycket erfarenhet av att vara på psykiatrin.
Så vet inte vad man kan göra åt den saken.

Hursomhelst så kan jag tänka mig att denna psykolog ställer för många frågor.
Eller säger konstiga saker man kanske inte riktigt förstår ,och du känner du får för mycket press på dig.När detta är fallet för mig får jag knappt in nån information alls i min hjärna.För det blir för mycket,och så förstår jag ingeting längre.

Jag har kört en form av KTB på mig själv som fungerar fantastiskt ,när jag väl gör det
då.

Har fått mig utåt i världen igen ,som att åka buss var ett nej nej.Nu är det inga problem alls längre,minna panikattacker/ångest har jag knappt nå problem med längre,skulle behöva jobba lite mer på det dock.Somnar direkt när jag går och lägger mig nu ,kunde ligga i sängen flera timmar utan att somna ,nu tar det nån minut bara så somnar jag .

Om du tycker det låter intressant får du gärna pma mig så kan jag berätta mer.
Förlåt om jag kanske inte riktigt besvara din/dinna frågor

Enligt min erfarenhet är det så att de på psyk. vill att jag ska tala om för dem vad de ska göra. När jag säger att jag vill att de ska föreslå vad som ska göras blir de bara stressade...
När det gäller terapi vill de att jag ska tala om varför jag vill ha terapi. Då svarar jag t.ex. på att jag vill ha hjälp med det faktum att jag blir så lätt stressad. Följd frågan blir då "vad blir du stressad av?". I princip allting svarar jag då. Där tar det stopp...

På psyk. vill de att jag ska blir stressad av en specifik situation så man med hjälp av KBT kan bearbeta den specifika situationen... Men nu fungerar jag ju inte så... Och då har de på psyk. inte en aning om vad de ska göra och därför vill de att jag ska tala om för dem vad de ska göra....... Moment 22 med andra ord.

Jag har vid ett flertal tillfällen tagit med mig utomstående till besök hos psyk. för att för reda på om det är jag som uttrycker mig otydligt... Men de utomstående som varit med förstår precis vad jag menar medan personalen på psyk. är helt oförstående...

Min tes är att de på psyk. inte har en aning om vad de ska göra men vill inte erkänna det. Så istället drar de sina klichéer varv på varv...

Vad man ska göra åt det är jag osäker på, men jag har börjat släpa med mig någon utomstående på varje besök som "vittne" på psyks. "ovilja" att göra något... Den här vändan är det min handläggare på MISA som försöker hjälpa till.

Men jag tror att sätta press på psyk. är enda sättet att få något att hända, det är i alla fall min erfarenhet...

Om man nu inte har turen att råka på en kompetent/ intresserad läkare/ terapeut som faktiskt har egna idéer.

Hur tätt man kan få träffa sin terapeut kan jag inte svara på men jag har aldrig lyckats få mer än 2 tider i månaden.

Vårdapparaten är tyvärr extremt tungrodd så fort man inte har "standard" problemen....


Så för att sammanfatta:

Byt läkare och eller terapeut om du känner att det inte fungerar.
Ta med dig någon utomstående på besöken som du känner du kan lite på.
Ge inte upp!

Kanske det vore idé att be att de helt enkelt provar olika terapiformer tills de hittar någon som fungerar? eller byt terapeut tills någon fungerar

Kanske även är en idé att söka i litteratur för uppslag i att få ordning på detta? kanske det rentav inte är en terapi som behövs utan att försöka förstå mekanismerna som gör att stressmekanismen lätt triggas och att jobba direkt med dessa mekanismer.

Det kanske också är en idé att stanna upp ibland och fundera på, varför känner jag så här? vad ändrades? vad tänker jag som får mig att tänka så här i nästa skede? Finns det tankar som du tror du är färdig med men som ligger och spökar?
osv..

Neutrino skrev:Vad gör man när man känner att man inte får den hjälp man behöver? Min nya KBT-psykolog (som jag träffat en gång i veckan sedan i slutet av juli) är bra och vänlig men jag vet inte riktigt om han förstår vad jag behöver. Senast igår, efter en kortare tystnad under sessionen, sa han "vad ska vi göra med dig? Tycker du det är jobbigt att vara här?" osv. Jag försäkrade honom om att jag ville vara där men att jag har lite svårt för att uttrycka vad jag känner och tänker. Därefter läste han min remiss och sa "jag vet inte om jag kanske ställer fel frågor eller något". Jag får en känsla av att jag kanske är jobbig. Det känns som att vi går i cirklar hela tiden. Han säger samma saker varenda gång jag träffar honom. Han förklarar varför jag måste exponera mig för saker, han försöker få mig att förklara vad jag tänker och sedan försöker han få mig att göra saker jag inte är redo för att göra.

Jag vet inte exakt vad jag behöver eller vilken typ av terapi som fungerar bäst. Jag har inte tillräckligt med erfarenhet för att avgöra det. Däremot tror jag definitivt att jag skulle behöva träffa en psykolog mer än en gång i veckan. Väntan mellan sessionerna känns som en evighet och jag känner inte riktigt att vi kommit någonstans på sessionerna heller.

Mitt råd är att ta det du skrivit här, se ovan och ge det till din terapeut. Be hen att, om hen tycker att du är en svår nöt att knäcka, oavsett om det beror på erfarenhet eller annan orsak, be någon/några av sina kolleger fungera som bollplank.
Det är ju lite av ett hantverksyrke, man lär sig av erfarenheter(ärenden) man har eller genom utbyte med kolleger. Jag tror inte de bästa finns inom offentlig sektor, även om man kan hitta "guldkorn" ibland.
Försök stå på dig med vilka förväntningar du har av sessionerna. De ska inte ha problem med det, en hel del skulle uppskatta den dialogen.
Lycka till.

Kanske är bättre att hitta någon nyutexaminerad psykolog som inte lärt sig att bara vissa metoder finns

Syftade mer på sådana saker du vill ta upp och hur ni ska jobba så ni jobbar åt samma håll båda två och att du känner att ni kommunicerar på ett sätt som passar dig.