Känner ni också att ni blir dömda direkt i möten med männioskor? Jag har blivit intalad av en läkare att det hör till min Asperger-diagnos att känna se. Så fort jag träffar nya människor, nästan alltid, så känner jag att dom tänker onda tankar om mig. Det är väldigt jobbigt och gör att jag i stort sett aldrig knyter nya kontakter. Jag försöker komma över det, men det känns konstigt att vara inbjudande och trevlig mot människor jag är övertygad om tycker att jag är blåst/jobbig/konstig.Nån som har något tips eller har samma problem?



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

dipsy skrev:Känner ni också att ni blir dömda direkt i möten med männioskor? Jag har blivit intalad av en läkare att det hör till min Asperger-diagnos att känna se. Så fort jag träffar nya människor, nästan alltid, så känner jag att dom tänker onda tankar om mig. Det är väldigt jobbigt och gör att jag i stort sett aldrig knyter nya kontakter. Jag försöker komma över det, men det känns konstigt att vara inbjudande och trevlig mot människor jag är övertygad om tycker att jag är blåst/jobbig/konstig.Nån som har något tips eller har samma problem?

Jag håller med, har skrivit det förut men den där känslan att alla verkar vara så förbannad på en utan att man vet vad man har gjort dem, det gör att ibland vill jag aldrig mer gå ut, för jag passar ändå inte in någonstans, man är ett UFO, den där konstige

Ja till viss del, men främst när jag var yngre. Eftersom jag hade svårt att anpassa mig i sociala sammanhang så struntade jag till slut med att ens försöka att anpassa mig eftersom det kändes konstigt och ändå ofta blev fel; jag försökte att finna mig i att vara udda men samtidigt kände jag av andras eventuella fördomar.

Idag har jag en bättre självkänsla och är mycket bättre på social interaktion så jag hamnar sällan i situationer där jag känner mig utanför, inte på det sättet i alla fall. Jag kan snarare känna mig utanför för att jag inte alltid upplever att jag är på samma våglängd som andra människor, jag kommer inte alltid in i deras flow på något vis. T.ex. vissa skämt som folk ibland drar ut på i evigheter, eller när ingen verkar notera hur konstiga vissa sociala beteenden är, då känner jag mig off. (Men jag betraktar och deltar i tokigheterna ändå.)

Jag känner igen mig. Men jag hade lättare förr pga att jag interagerade mer när jag var yngre.
Men ska försöka träna tillbaka förmågan ...., hoppas jag.

Många (nästan alla) har fortfarande svårt för att acceptera aspergare, ADHD:are, negrer och homosexuella och därifrån frodas utanförskapet.
Det har dock blivit bättre än det var förr och där kan vi nog tacka media i första hand. Media har lyckats påklistra ett accepterande för olikheter hos gemene man, men i grunden är människor inte förändrade. Mer kunskap om olikheter krävs!

Själv upplever jag utanförskap varje timme, varje dag, året om. De enda som respekterar mig för den jag är är de närmaste i familjen.

PRIPPS skrev:Mer kunskap om olikheter krävs!

Borde vara ett obligatoriskt ämne i skolan, tolerans, acceptans och förståelse.

PRIPPS skrev:Själv upplever jag utanförskap varje timme, varje dag, året om. De enda som respekterar mig för den jag är är de närmaste i familjen.

De är bra, stöd från familjen är viktigt. Min egen mor säger att ''har jag problem har jag skaffat dem själv'' som om jag skaffat AS på egen hand! haha. Så har vi det i vår dysfunktionella familj.

En anledning till att jag trivs så bra i Asien är att där ser folk en ändå bara som en konstig turist oavsett hurdan man är. Exakt samma bemötande för alla. Dessutom blir man lätt mera uppskattad än andra turister genom att bara uppföra sig bra och inte vara dryg och nedlåtande som vissa är. Det är mycket svårare här hemma där det sociala spelet är mera invecklat.

Jag har utanförskap i min familj.
Jag får gratulera dig Pripps som har en bra familj!
Ni här är som en familj till mig!
Den familj jag borde ha irl.
När jag går in på chatten så är det alltid någon mysig person som säger hej!

Huggorm skrev:En anledning till att jag trivs så bra i Asien är att där ser folk en ändå bara som en konstig turist oavsett hurdan man är. Exakt samma bemötande för alla. Dessutom blir man lätt mera uppskattad än andra turister genom att bara uppföra sig bra och inte vara dryg och nedlåtande som vissa är. Det är mycket svårare här hemma där det sociala spelet är mera invecklat.

Jag håller med dig!
Förr hade jag en del invandrar kompisar och de tyckte jag var helt normal.

Kattmamma skrev:Jag har utanförskap i min familj.

Det kan jag också känna ibland dvs jag kan känna mig utanför ibland i min familj. Med betoning på känna för det händer bara under perioder när jag mår dåligt mentalt. Så känslan är grundad i mitt eget mentala tillstånd - inte av någon yttre faktor. Det är inte så att min familj fryser ut mig på något sätt, det finns inga schismer eller konflikter. De gånger jag mår bra, vilket är mesta delen av tiden, är alltid bra mellan oss och jag har ingen känsla av utanförskap.

Asså, jag vill inte ha med dessa domare att göra. Och känner inte alls att utanförskap är något negativt. Tycker ofta man måste försvara att man faktiskt VILL vara ifred.

Kattmamma skrev:Förr hade jag en del invandrar kompisar och de tyckte jag var helt normal.

Det låter bekant. Jag kände en svensk kvinna som berättat att alla hennes vänner är invandrare. De var enkla att umgås med .

Jag har sett när folk tänker elaka saker om andra, såna möänniskor e rädda för att antingen bli sedd med en person ir behöver trycka ner personen för att bli hävd.

Kathrine87 skrev:Jag har sett när folk tänker elaka saker om andra, såna människor e rädda för att antingen bli sedd med en person ir behöver trycka ner personen för att bli hävd.

Jo, jag vet. det är igen som visar eller uttalar ngt. Det handlar om vad som försigår i mitt huvud. Jag känner att jag tänker och känner annorlunda än mina arbetskolleger eller i föreningen. Jag har inte deras intresse för varandra.

Om du känner att folk tycker saker om dig fast ingen säger nåt till dig så e de viktigt att du försöker läsa av deras kroppsspråk istället ir lita på de du tänker o försök lösa det på ett positivt sätt.

dipsy skrev:Så fort jag träffar nya människor, nästan alltid, så känner jag att dom tänker onda tankar om mig.

Ja, så känner jag också.

Men jag vet idag med erfarenhetens hjälp (nu när jag är mellan 40 och 50) att detta inte stämmer. Det sitter bara inuti mig. Likväl gör denna vetskap ingen skillnad på hur jag upplever det i stunden, men jag kan nu hantera det med jämnmod efteråt, eftersom jag vet att det bara är mina egna tankar och att nog ingen vill mig något ont.

Det beror på vad man menar med onda tankar, men jag uppfattar det som illa att någon kanske tänker att de ska placera mig i någon kategori, vilket är något som jag tror precis alla gör mer eller mindre.
Sedan ja, lite övriga saker beroende på dagsform.
Men man själv gör ju också så.
Tänker saker om andra.

Personligen tycker detta verkar existera överallt. Även här fast i textform

Ja jag är så, rätt rejält.
Lite på grund av erfarenheter, allra helst bland hästfolk.
Eller sambons vänner eller ...

Jag har samma problem! Men jag saknar inte vänner. Har alltid varit dålig på att umgås med andra. Jag känner att nya personer ser ner på mig. Jag känner mig osäker. drar mig undan för att slippa sådana tankar.

Jamen hela tiden, konsten är att låta det passera, inte hänga upp sig, hur man än gör kommer NT-trollen alltid döma oss det bara är så

Det tillhör med stor sannolikhet vår problematik.

Detta kan ofta leda till projektion och en "jag mot er"-mentalitet som inte är särskilt hälsosam när man vill komma någonstans i sociala kretsar. Insecurity one-on-one.

Jag önskar verklgien inte att det var såhär för min del iaf, det här är nog det jag avskyr värst med mig själv (för jag anser att det ligger hos mig) jag önskar så att jag kunde vara med, finnas med i gäng och vara avslappnad, se fram emot sådant att kunna tanka energi av att vara bland folk.
Blev lite extra tydligt den här helgen när det har varit riksträff på dn hästras jag är lite aktiv i. Jag vill kunna vara med, känna mig bekväm, dela deras sociala glädje.

Jag önskar jag kunde trösta dig på ngt sätt, men du har ju en hobby som du gillar, av vad jag förstår och det är väl alltid bra med ngt att sysselsätta sig med, så man kan avleda alla ''ångestmonster'' med att ha fokus på ngt man gillar. Det är inte ditt fel att världen ser ut som den gör och sådana som vi har svårare att bli accepterade. You are not alone...