Jag brukar ställa frågor om det jag inte förstår, men utan hänsyn till prosodin. Eftersom telefonen som kommunikationsmedium gör det extra viktigt att kunna kommunicera väl verbalt så tar jag mig friheten att tolka strikt vad som sägs. Försöker jag att göra mening av pauser, suckar, olika tonlägen etc. så blir jag bara förvillad och kan också fundera länge på vad som egentligen menades.

Att telefonera har aldrig varit något jag tyckt om, men det är nästan alltid lättare när samtalet har ett direkt syfte. Om någon börjar kallprata över telefonen så blir det bara komiskt pinsamt att försöka låtsas verka engagerad med rösten som enda verktyg. Dom samtalen präglas ofta av många långa tysta stunder, nervösa skratt och brainstormande av utvägar.

Mitt tips är att ställa frågor om folk är tvetydiga, det är väl inget fel med det.

Jag tycker inte alls personerna var otrevliga. Det hade kunnat vara jag. Du skulle säkert funnit mig otrevlig medan jag bara tyckt att jag försökt vara hjälpsam.

Plasticfck skrev:- Jag uppfattar människor som så JÄVLA otrevliga i telefon. Det är helt sjukt vilket nonchalant/drygt tonläge vissa har, och hur de uttrycker sig när de inte är ansikte mot ansikte med en.

Exempel på saker jag blir arg på:
Jag: "Ja hej, jag ringer för att kolla om XX jobbar imorgon ?"
Person: Ja han jobbar imorgon!
Jag: "Okej, men har han .......
Person: VÄNTA, JAG SKA KOLLA OM HAN VERKLIGEN JOBBAR.

- Personen avbröt mig alltså mitt i det jag skulle säga, med en ful ton.
Jag blev irriterad.

Här skulle jag kommit att tänka på "jobbar XX verkigen imorgon, så jag inte lurar hen, vill ju inte att hen ska komma hit/ringa förgäves". Klart jag måste avbryta då, om jag börjar lyssna innan jag kollar så glömmer jag kanske att kolla. Visserligen kunde jag ha sagt "Ursäkta, jag måste kolla..", men sådana där "social niceties" glömmer jag bort när jag känner mig stressad/har bråttom/är spontan.

Ett annat exempel:
Jag: "Hej - jag är xx, håller på att utbilda mig till zz - har du tid att prata kort, eller ringer jag olägligt?"
Person: Ja, du ringer faktiskt lite olägligt ... men du får 5 minuter.

Detta lät för mig som "Du är jävligt störande och jag vill säga det till dig ... men egentligen har jag tid med dig."

Jag tycker det lät aspigt uppriktigt. Dvs jag har egentligen inte tid, men jag vill ändå hjälpa dig så jag offrar 5 min. Men som servicepersonal ska man nog inte vara så uppriktig utan låta som man har all tid i världen, även om man har jättemycket att göra och desutom en lång kö med folk som vill prata med en. Den situationen har jag själv ofta varit i. Då vill man göra samtalen så korta som möjligt, annars får man kritik av de som redan väntar där. "Varför ska den som ringer i telefon gå före oss?" Ja, vad gör man när man tvingas ha telefon- och besökstid samtidigt. En ständigt ringande telefon stör också ens koncentration.

Jag tror det skulle hjälpa om du kunde tänka att personen i andra ändan gör så gott den kan och att den inte menar att vara otrevlig.

Min fråga är nu - är det nån annan som gör sånahär misstolkningar i telefon, eller blir sjukt påverkad av vad/hur den andra personen säger saker i telefon ?

Jag kan också bli påverkad, kanske inte av sådana opersonliga telefonsamtal men annars när jag känner mig illa behandlad. Ibland kan det svara svårt att skaka av sig. Eller när jag ett beslut går mig emot och jag känner mig maktlös och värdelös.

Alien skrev:Jag tycker inte alls personerna var otrevliga. Det hade kunnat vara jag. Du skulle säkert funnit mig otrevlig medan jag bara tyckt att jag försökt vara hjälpsam.

Plasticfck skrev:- Jag uppfattar människor som så JÄVLA otrevliga i telefon. Det är helt sjukt vilket nonchalant/drygt tonläge vissa har, och hur de uttrycker sig när de inte är ansikte mot ansikte med en.

Exempel på saker jag blir arg på:
Jag: "Ja hej, jag ringer för att kolla om XX jobbar imorgon ?"
Person: Ja han jobbar imorgon!
Jag: "Okej, men har han .......
Person: VÄNTA, JAG SKA KOLLA OM HAN VERKLIGEN JOBBAR.

- Personen avbröt mig alltså mitt i det jag skulle säga, med en ful ton.
Jag blev irriterad.

Här skulle jag kommit att tänka på "jobbar XX verkigen imorgon, så jag inte lurar hen, vill ju inte att hen ska komma hit/ringa förgäves". Klart jag måste avbryta då, om jag börjar lyssna innan jag kollar så glömmer jag kanske att kolla. Visserligen kunde jag ha sagt "Ursäkta, jag måste kolla..", men sådana där "social niceties" glömmer jag bort när jag känner mig stressad/har bråttom/är spontan.

Ett annat exempel:
Jag: "Hej - jag är xx, håller på att utbilda mig till zz - har du tid att prata kort, eller ringer jag olägligt?"
Person: Ja, du ringer faktiskt lite olägligt ... men du får 5 minuter.

Detta lät för mig som "Du är jävligt störande och jag vill säga det till dig ... men egentligen har jag tid med dig."

Jag tycker det lät aspigt uppriktigt. Dvs jag har egentligen inte tid, men jag vill ändå hjälpa dig så jag offrar 5 min. Men som servicepersonal ska man nog inte vara så uppriktig utan låta som man har all tid i världen, även om man har jättemycket att göra och desutom en lång kö med folk som vill prata med en. Den situationen har jag själv ofta varit i. Då vill man göra samtalen så korta som möjligt, annars får man kritik av de som redan väntar där. "Varför ska den som ringer i telefon gå före oss?" Ja, vad gör man när man tvingas ha telefon- och besökstid samtidigt. En ständigt ringande telefon stör också ens koncentration.

Jag tror det skulle hjälpa om du kunde tänka att personen i andra ändan gör så gott den kan och att den inte menar att vara otrevlig.

Borde kanske varit tydligare i trådstarten med att TONLÄGET hos den andra personen spelar stor roll också. I de samtalen jag beskrev ovan så hade personerna besvärade röster/irriterat tonläge. Var väl DET i kombination med vad de sade - som fick mig att reagera.

I det andra samtalet - dvs "jag ger dig 5 min" - så var det ej servicepersonal jag pratade med, utan en chef för en vårdavdelning. (jobbrelaterat, för min del)
Kanske därför jag tyckte samtalet var så jobbigt ... För jag visste ju att personen var skitupptagen, visste inte när det passade att ringa - men var ändå TVUNGEN att ringa. Om jag kunnat, hade jag ju avstått istället.

I det första samtalet hade det nog, som du säger, låtit bättre om personen sagt "ett ögonblick, ska bara kolla om det stämmer" - inte bara avbrutit mig och gått ifrån ... Kändes skitotrevligt.

Kanske förklarar min åsikt lite djupare.

När det gäller tonfall (och mimik) så vet jag att det kan vara svårt att ständigt låta och se lika serviceminded ut. Man känner sig pressad el irriterad och kan inte dölja det fastän personen i andra änden inte har med saken att göra. En del passar inte för serviceyrken.

Ja, är det så att en chef har telefonen på så får hen svara också. Onödigt snorkigt att säga "jag kan ge dig 5 min" då. Men då är det väl att personen är självcentrerad. Det har ju egentligen inget med dig att göra. Du borde inte ta åt dig. Lätt att säga, jag vet. Skulle du ha kunnat säga "jag kan inte hjälpa att du är mycket upptagen, jag ringer för att jag måste". Eller blir du så ledsen el arg att du inte kommer på vad du borde säga?

Det är öht jobbigt att behöva ringa upp folk, ännu värre om man vet att de inte vill bli uppringda. Sånt blir man utmattad av.

Jag har också telefonskräck. Eftersom jag alltid föreställer mig hur människan jag pratar med "ser ut" när jag pratar med den i telefon kan jag lätt bli rädd om den personen blir arg eller stressad. Sen så kan jag ibland glömma vad jag ska säga när jag ringer och har en tendens att lägga på luren.
Brukar skriva upp det jag ska säga men det hjälper väl så där.
Men att ringa till okända känns mest bara jobbigt.

Amelia skrev:Brukar skriva upp det jag ska säga men det hjälper väl så där.

Jag memorerar vad jag ska säga extra noga ibland, då jag vet att jag kan ha lätt att tappa tråden om den sociala ångesten slår till för kraftigt.

Alien skrev:När det gäller tonfall (och mimik) så vet jag att det kan vara svårt att ständigt låta och se lika serviceminded ut. Man känner sig pressad el irriterad och kan inte dölja det fastän personen i andra änden inte har med saken att göra. En del passar inte för serviceyrken.

Ja, är det så att en chef har telefonen på så får hen svara också. Onödigt snorkigt att säga "jag kan ge dig 5 min" då. Men då är det väl att personen är självcentrerad. Det har ju egentligen inget med dig att göra. Du borde inte ta åt dig. Lätt att säga, jag vet. Skulle du ha kunnat säga "jag kan inte hjälpa att du är mycket upptagen, jag ringer för att jag måste". Eller blir du så ledsen el arg att du inte kommer på vad du borde säga.

Det är öht jobbigt att behöva ringa upp folk, ännu värre om man vet att du inte vill bli uppringda. Sånt blir man utmattad av.

Tack så mkt för ditt stöd!

Ja asså jag som utomstående kan ju absolut inte veta chefens rutiner eller när man bör/inte bör ringa! Kan ju hända att jag hade otur och råkade ringa chefen när hon satt och sket, eller hade lunch, eller väntade ett viktigt samtal ...
Då tycker jag hon får fatta lite att jag inte, på något telepatiskt sätt, kan veta detta innan jag ringer :ppp

När någon låter sådär hård/tålamodslös mot mig så blir jag skitnervös och får blackout typ ... Jag är ju redan så nervös över att ens behöva ringa - och så ska man behöva få sitt ärende avklarat på 5 min ... haha ://
Börjar ju typ prata snabbare då t.o.m av stressen!
Råkade även boka in en träff med den chefen på en dag då jag hade möte med psykolog.. gahh.

Jag blir kort och gott så jävla stressad av att behöva ringa - och att dessutom bli påskyndad i telefon att jag tappar allt, tyvärr ://

Försöker träna bort detta - men det har i grunden att göra med att jag lätt känner mig nedtryckt av andra. Det är typ ett större problem i grunden - telefonfobin är bara ett symtom på det.

Amelia skrev:Jag har också telefonskräck. Eftersom jag alltid föreställer mig hur människan jag pratar med "ser ut" när jag pratar med den i telefon kan jag lätt bli rädd om den personen blir arg eller stressad. Sen så kan jag ibland glömma vad jag ska säga när jag ringer och har en tendens att lägga på luren.
Brukar skriva upp det jag ska säga men det hjälper väl så där.
Men att ringa till okända känns mest bara jobbigt.

Mjo jag tycker som du ... När personen typ säger "Vad gäller det?" med en lite sur röst - så tänker jag mig detta ansiktsuttryck:
Och när personen bah "Ja du ringer lite olägligt - men du får 5 min", som jag skrev ovan, så tänker jag mig att personen ser ut såhär:

Jag blir också "rädd" av hur personen låter ... för det känns så jävla obehagligt att den kan attackera mig verbalt om den vill, bara för det är lättare att vara otrevlig i telefon. Vissa vågar ju mera för att de inte ser personen ansikte mot ansikte.

Har nog fått lite men för livet av vissa händelser ...
Typ när jag var ett barn på 9 år och blev tvungen att ringa nån jävla datorsupport för vår dator var trasig, och ingen vi kände kunde fixa den. Jag kunde på den tiden, trots att jag bara var en unge, mer om datorer än resten av min familj.

Iaf så ringer jag till nån supportgubbe som vill att jag ska kolla serienumret på datorn. SJÄLVKLART råkar jag då kolla serienumret på SKÄRMEN ... för jag vet ju liksom inte att själva "boxen" är DATORN.

Gubben får numret av mig, slår in det - och säger sen otrevligt "amen ... detta var ju numret för skärmen ? *SUCK*"

DET ... var jävligt obehagligt och satte spår i mig.

ajemen skrev:

Amelia skrev:Brukar skriva upp det jag ska säga men det hjälper väl så där.

Jag memorerar vad jag ska säga extra noga ibland, då jag vet att jag kan ha lätt att tappa tråden om den sociala ångesten slår till för kraftigt.

Försöker göra samma som du - men det går typ inte alltid om jag måste ringa ett samtal oförberedd/med kort varsel. Typ på jobbet när jag måste ringa någon support eller nåt skit ...
Så jävla jobbigt!

Om jag skriver upp vad jag vill säga på ett papper - så låter jag istället helt monoton/som en robot, eftersom jag koncentrerar/förlitar mig så mkt på pappret.

Att memorera är typ överlägset bäst för mig.

Ja, datasupportkillar och deras nonchalanta och nedlåtande attityd har jag tydliga minnen av. Svåra att få tag på, och man fick sitta frustrerad och vänta (och veta att den arbetstid jag förlorade nu fick jag ta igen som obetald övertid sedan). Som en av dem sa till mig "du vet för litet". Duh! Om vi vetat mera hade han inte behövts, iaf inte på heltid. På den tiden hade jag inte ens någon dator hemma heller.

När det gäller folk jag inte behöver ha kontinuerlig kontakt med så koncentrerar jag mig på vad jag vill veta och bryr mig inte om hur vederbörande låter. Men värre om det är någon som har makt över mig, en beslutsfattare.

Visst kan det vara jobbigt att telefonera, att vänta i telefonkö, kopplas hit och dit och sedan snabbt försöka få fram sitt ärende. Men det är värre med telefonsvarare. Hur ska jag med så få ord som möjligt få fram vad jag vill ha, när jag inte ens får någon feedback? Jag blir rädd för att antingen svamla el bli så korthuggen att det blir oförståeligt.

Men allra värst är när en datorröst säger att jag ska "förklara mitt ärende". När jag sagt det så upprepar datorrösten det, men har misstolkat så det blir ett helt annat ord. Efter några fler missförstånd brukar jag till slut komma fram till en levande människa i telefon.

Andra trådar om telefonerande och telefonfobi:

http:/ /www.aspergerforum.se/telefonradsla-t14178.html

telefonfobi-omrostning-t2991.html

telefan-omrostning-t8330.html

tycker-ni-om-klarar-av-att-prata-i-telefon-omrostning-t12836.html

i-telefon-och-gora-annat-samtidigt-t4240.html

pa-hur-manga-satt-hatar-jag-telefoner-lat-mig-rakna-t181.html



Moderator atoms - bröt en inaktualiserad länk.

Alien skrev:Visst kan det vara jobbigt att telefonera, att vänta i telefonkö, kopplas hit och dit och sedan snabbt försöka få fram sitt ärende. Men det är värre med telefonsvarare. Hur ska jag med så få ord som möjligt få fram vad jag vill ha, när jag inte ens får någon feedback? Jag blir rädd för att antingen svamla el bli så korthuggen att det blir oförståeligt.

Men allra värst är när en datorröst säger att jag ska "förklara mitt ärende". När jag sagt det så upprepar datorrösten det, men har misstolkat så det blir ett helt annat ord. Efter några fler missförstånd brukar jag till slut komma fram till en levande människa i telefon.

JA - telefonsvarare är så jävla jävla jobbiga!!!
Kanske t.o.m obehagligare än en människa i andra änden ...

Ställdes inför ett sånt problem igår - var tvungen att lämna ett återbud till psykolog. Ringde deras återbudstelefon och kom till en jävla telefonsvarare som ville att jag skulle tala in mitt ärende. Här blev jag sjukt konfunderad - för jag visste ej vad jag skulle säga exakt (vilken info kräver de?!) - eller om mitt meddelande ens skulle nå fram.

Har hänt att jag lämnat återbud till psyk genom en sån telefonsvarare förut - och då kom det tydligen inte fram till personen i fråga (fast jag gjort rätt) - så jag fick en faktura hem för att jag "missat besöket" - så då fick min pappa ringa och ställa allt till rätta. (Jag var liten och feg)

*phu*

Tack för trådlänkarna btw, ska kolla dom

Hatar att prata i telefon, för då är jag helt stäld om folk ljuger, då jag inte ens kan se dem, blir bara missupfattningar (från min sida, jag vet att jag är en dåre), då är det bättre att sms:a men det har börjat bli svårt det med. Det var bättre med knapptelefoner då vart medd inte så långa

Fler här med diagnosen som känner obehag när det kommer till telefonsamtal?

Jag har alltid känt så mer eller mindre hela mitt liv.

"Usch nej vem ringer?! Hoppas det inte är till mig!"

Verkligen hatar telefonsamtal. Funderar på om man skulle göra sig av med mobilen när jag väl har boende fixat, så får de som behöver ha tag i mig göra så på ett bättre sätt (inser självklart att det nog inte skulle fungera i längden, men man kan drömma ).

Ja ett litet ångesthugg har man ju fått betingat av det jävla lågfrekventa vibrationsljudet som mobiler skapar. Det är som en elchock av ljudvågor.

Jag har ingen mobil längre, allt för att undvika att andra ska kunna ta kontakt med mig. Inte facebook heller för den delen.

Nä jag har konstigt nog inget obehag av att det ringer. Däremot känner jag obehag av att ringa upp folk själv. Och jag skulle inte fixa ett liv utan mobil. Jag har folk som kräver att de ska få tag i mig och jag förstår dom.

Okej... Jag har inga problem med meddelanden i alla dess former (SMS, Facebook, mail mm). Det är just när det ringer. Men särskilt när man själv ska ringa upp någon. Det är ändå värst

Ja Sms.facebook, och epost är inga problem för mig heller. Jag har informerat folk om att jag konverserar helst via textmeddelanden.

Min ena vän jag har med diagnosen har inga som helst problem att ringa och tjattra hela tiden medan den andra med diagnosen knappt orkar svara sms emellanåt. Tycker jag är högst intressant hur olika det kan vara.

För mig är det hemskt, jag blir stressad och kallsvettas om jag ska ringa någon. Specifikt när det är till folk jag inte har någon aning om vem det är som svarar, hur denne person pratar, hur mycket jag måste förklara och informera för att få fram mitt budskap osv.

Min sambo har ingen förståelse för detta och tycker att "det är väl bara att ta upp telefonen och ringa, ingen annan kan ju göra det åt dig, du är vuxen och måste ta ansvar."

Men när jag ringer och jag har börjat gråta i telefonen, för att jag tycker det är så jobbigt och det är ett sånt samtal där man måste be om hjälp (sjukvård, psykiatrin, fkassan). Det är löjligt.
Jag har lättare att prata i telefonen om jag vet vad det gäller, vad som kommer pratas om, vad denne person vill få ut av samtalet. Jag kan ha svårt att ringa vänner och familj också, dock inte om det är att vi tex. har haft smskontakt en stund och jag orkar inte smsa och ringer istället för att kunna ha headset på bara för att komma ikapp med vad det är som händer i bådas liv.

Alexa skrev:För mig är det hemskt, jag blir stressad och kallsvettas om jag ska ringa någon. Specifikt när det är till folk jag inte har någon aning om vem det är som svarar, hur denne person pratar, hur mycket jag måste förklara och informera för att få fram mitt budskap osv.

Min sambo har ingen förståelse för detta och tycker att "det är väl bara att ta upp telefonen och ringa, ingen annan kan ju göra det åt dig, du är vuxen och måste ta ansvar."

Men när jag ringer och jag har börjat gråta i telefonen, för att jag tycker det är så jobbigt och det är ett sånt samtal där man måste be om hjälp (sjukvård, psykiatrin, fkassan). Det är löjligt.
Jag har lättare att prata i telefonen om jag vet vad det gäller, vad som kommer pratas om, vad denne person vill få ut av samtalet. Jag kan ha svårt att ringa vänner och familj också, dock inte om det är att vi tex. har haft smskontakt en stund och jag orkar inte smsa och ringer istället för att kunna ha headset på bara för att komma ikapp med vad det är som händer i bådas liv.

Du är inte ensam, jag hatar telefoner har aldrig kommit ngt gott ur dem, bara irritationer från t ex försäljare eller folk som vill ha pengar av en, bläh...

ninegirl skrev:Fler här med diagnosen som känner obehag när det kommer till telefonsamtal?

Ja jag måste ringa min morbror under dagen (jag har skjutit upp det i en vecka) därför att han och jag tänkte samåka till landet i kväll. Men inte ens min släkting som jag känner så väl och genuint trivs med vågar jag ringa. Det är ju så för många NT-personer också.

En metod jag använder för att det skall gå enklare är att stolpa upp det man vill ha sagt på några punkter på en A4 och utgå ifrån det. Det är lite lustigt faktiskt för som punkt nr 1 brukar det nästan alltid stå: "Hej, mitt namn är XXXX XXXXXXXX och jag...". Påpekas bör väl att det endast är den första punkten som jag skriver ut så ordagrant. Resten är mer stödord.