Har funderat lite på en sak.

Någon uttalade sig på ett internetforum om att man inte kunde ha asperger + borderline samtidigt. Personen (vars kunskapsnivå jag inte vet ngt om) menade att de båda diagnoserna är så olika varandra att det inte går ihop - att de är varandras motsatser.

Personligen fick jag borderlinediagnos innan aspergerutredningen gjordes - och jag fick veta att jag är aspergare.

Jag undrar då - är det fler som har asperger + borderline ?
KAN man ha det ?

Eller fick jag "borderline" som "slaskdiagnos" innan man kommit längre i utredningen och konstaterat asperger ?

Man kan ha både AS och BPD, men det är inte helt ovanligt att (särskilt tjejer,om du nu är det) blir feldiagnostiserade med BPD när de egentligen har någon form utav NPF. Men det betyder ju inte att det är så för alla, jag känner två som har AS + BPD.

KaosPrinsessa skrev:Man kan ha både AS och BPD, men det är inte helt ovanligt att (särskilt tjejer,om du nu är det) blir feldiagnostiserade med BPD när de egentligen har någon form utav NPF. Men det betyder ju inte att det är så för alla, jag känner två som har AS + BPD.

Tack så mycket för ditt svar!
Ja - stämmer att jag är tjej!

Jag tycker de träffat rätt med BPD på mig, av många olika anledningar, men det är intressant att höra andras erfarenheter ang detta.

Personligen tror jag att BPDn bröt ut hos mig pga. att jag gick runt så länge med ouppmärksammad asperger, men det är bara en egen teori.

Plasticfck skrev:Jag tycker de träffat rätt med BPD på mig, av många olika anledningar, men det är intressant att höra andras erfarenheter ang detta.

Personligen tror jag att BPDn bröt ut hos mig pga. att jag gick runt så länge med ouppmärksammad asperger, men det är bara en egen teori.

Det är möjligt att det är så.

Jag har borderline också

KaosPrinsessa skrev:

Plasticfck skrev:Jag tycker de träffat rätt med BPD på mig, av många olika anledningar, men det är intressant att höra andras erfarenheter ang detta.

Personligen tror jag att BPDn bröt ut hos mig pga. att jag gick runt så länge med ouppmärksammad asperger, men det är bara en egen teori.

Det är möjligt att det är så.

(Min fetning av text)
Så tror jag med att det kan vara. Till och med att det är mycket troligt att det är så i många fall.

MsTibbs skrev:Jag har borderline också

Skönt man ej är ensam!
Hoppas du mår bättre/bra i dagsläget.
Själv hade jag ett jävla helvete när det var som värst ://

LILITH_ skrev:

KaosPrinsessa skrev:

Plasticfck skrev:Jag tycker de träffat rätt med BPD på mig, av många olika anledningar, men det är intressant att höra andras erfarenheter ang detta.

Personligen tror jag att BPDn bröt ut hos mig pga. att jag gick runt så länge med ouppmärksammad asperger, men det är bara en egen teori.

Det är möjligt att det är så.

(Min fetning av text)
Så tror jag med att det kan vara. Till och med att det är mycket troligt att det är så i många fall.

Mjo, känns logiskt att man liksom utvecklar mera skit när man går runt lång tid som missförstådd/ohjälpt aspergare.

Jag har en annan fråga, är det möjligt att ha Asperger + schizofreni?

kapuni skrev:Jag har en annan fråga, är det möjligt att ha Asperger + schizofreni?

Det finns ett klart samband med samsjuklighet, har jag för mig.

Sedan är ju schizofreni ett omdiskuterat ämne.
Jag har tidigare ifrågasatt den diagnosen rätt kraftigt. Dvs. de psykoser som många med AS/autism får, är ju ofta reaktiva och blir i många fall kroniska då kopplingen med AS saknas i diagnostiken och i vårdprocessen.

Jag fick genomgå en utredning för Asperger efter att ha misslyckats med en dbt-behandling som jag egentligen verkligen försökte genomföra exemplariskt. Det var bara det att jag liksom inte mådde bättre av den. Efter att jag fått en Asperger-diagnos stod ändå borderline kvar i mina papper.

Ingendera diagnos har egentligen gjort att jag fått ett bättre bemötande med mer förståelse från andra. Men för egen del kan jag se att båda hjälpt mig, med mig själv, på sitt sätt.
Asperger ser jag som mitt medfödda sätt att tänka och känna och uppfatta saker, medan borderline har utvecklats som ett sätt att hantera omgivningens agerande gentemot mig.
I första hand ser jag att andra behöver förstå mig utifrån min Asperger, men så fort behandlare har sett borderline i journalen upplever jag att många av dem bemött mig fördomsfullt på ett sätt som inte har hjälpt mig. (Asperger verkar de stå helt frågande inför och inte alls veta hur de ska bemöta.)

femtecken skrev:Ingendera diagnos har egentligen gjort att jag fått ett bättre bemötande med mer förståelse från andra. Men för egen del kan jag se att båda hjälpt mig, med mig själv, på sitt sätt.
Asperger ser jag som mitt medfödda sätt att tänka och känna och uppfatta saker, medan borderline har utvecklats som ett sätt att hantera omgivningens agerande gentemot mig.
I första hand ser jag att andra behöver förstå mig utifrån min Asperger, men så fort behandlare har sett borderline i journalen upplever jag att många av dem bemött mig fördomsfullt på ett sätt som inte har hjälpt mig. (Asperger verkar de stå helt frågande inför och inte alls veta hur de ska bemöta.)

Men i mitt liv har det varit så oftast att folk anser att har man ''problem'' (dom bemödar sig inte ens att ta reda på vad det heter) så har man skaffat det själv, man får liksom skylla sig själv!! Det är så dumt så man har inte ord, för den arroganta och nonchalanta attityd som en del har, paradoxalt nog brukar det bli tvära kast när deras egna barn tex eller släktingar uppdagas med ADHD eller ngt annat. Det är nog svårt som det är med AS och borderline.

Ja, jag har bägge

Jag visade tydligen tendens till både den ena och andra personlighetsstörningen, däribland emotionell instabil personlighetsstörning (som jag förstått är detsamma som borderline?) och fick därför diagnosen "ospecificerad personlighetsstörning".

Väntar på AS/ADD utredning samtidigt också, så antar att det är möjligt att ha båda diagnoserna?

Jag fick min diagnos borderline av Försäkringskassans läkare/psykiatriker. Det var ett möte på mindre än 60 min, jag fick fylla i blanketter och svara på ja eller nej frågor. När jag sa att jag inte kunde svara ja ELLER nej på vissa frågor blev han bara förbannad och fortsatte ändå.
Så den "utredningen" var ett enda stort skämt. Men samtidigt kände jag DÅ att den diagnosen var helt rätt för mig, jag hade läst om borderline på internet i flera år innan och i stort sett ALLT stämde in på mig.

Min psykiatriker på psykmottagningen jag går till svarade aldrig på frågan jag ställde: om han höll med om diagnosen borderline? Jag fick inte heller någon anpassad medicinering eller behandling, inte ens KBT el DBT. Det enda de erbjuder är mindfulness, som inte ger mig ett skit, totalt värdelöst.

Under åren som har gått har jag bara mått sämre och innan jag ger upp helt bestämde jag mig för att tvinga fram en utredning, efter 15 år på samma mottagning har de fortfarande inte gjort någon utredning på mig.

Till slut, i maj (i år) fick jag diagnoserna AS och ADHD, enligt psykologen som gjorde utredningen. Sedan gick det mer än 3 mån utan att jag fick någon mer info och inte heller någon hjälp el medicin.

Nu har jag precis träffat psykologen (som gjorde utredningen) och min psykiatriker igen och de tycks ha olika åsikter. Enligt psykiatrikern har jag bara AS och får därmed ingen medicinering.
Under mötet satt psykologen helt tyst och sa ingenting om ADHD. Dagen efter fick jag äntligen läsa hela utredningen och där står i svart på vitt att psykologen anser att jag har AS OCH ADHD och borde medicineras med metylfenidat.

Just nu är jag så förvirrad och har sån brist på energi och framtidshopp att jag bara ger upp. Jag orkar inte kämpa mer! Jag har försökt ta mig igenom hela sommaren i hopp om ny medicin nu i höst, men nu blir det ingenting... som vanligt.

Jag ber om hjälp, kan inte hantera mina panikångestattacker och impulserna jag får då och har starka självmordstankar. Detta sa jag redan i maj och de bara tittade på mig och jaha... Sedan tog alla semester och jag hörde inget från psykmott.

Likadant på mötet i måndags. Jag orkar inte mer nu, får ingen hjälp. Psykologen hade jag fullt förtroende för under utredningen, men i måndags (efter att han hade träffat min psykiatriker) så var han helt förändrad, så annorlunda i sättet mot mig. Det känns som jag är osynlig och att ingen tror på mig. Jag måste visst dö först innan någon inser allvaret. Jag har varit ensam hela mitt liv, men det har aldrig känts värre än vad det gör nu...

Cristobal - gud vad tråkigt att höra att du inte får någon ordentlig hjälp - fast du är i stort behov av det!!

Bor du typ i en liten stad där de inte har så stora resurser ?
Har du någon närliggande stad där möjligheterna kanske är bättre ? Eller en annan psykmottagning ?

Är ju inte ditt fel att du mår såhär - och jag tycker absolut inte du ska behöva göra illa dig själv för att de du haft att göra med inte kan sköta sina jobb.

Plasticfck: ja, jag bor tyvärr i en ganska liten stad där det bara finns en psykmottagning. Det finns inga privata (terapeuter/psykiatriker) heller och då måste de även vara anslutna till landstinget om jag ska ha råd.

Tyvärr är det minst en timmes restid till en större stad, där jag bodde innan flytten till nuvarande ort. Det är lika illa ställt där. Det finns inga pengar, inga resurser och ingen vill jobba inom psykvården i det här länet pga arbetsmiljöproblem, tydligen stora problem med "cheferna".

2001 hade jag min första kontakt med psykmottagningen i den (större) staden, innan hade jag bara fått antidepressiva av vårdcentralen, men läkaren skickade en remiss. Jag blev så illa bemött av en manlig överläkare och fullständigt krossad. Jag minns bara att jag fick en enorm panikångestattack av hans bemötande (iskallt, arrogant, nedlåtande, ifrågasättande och förnekande av mina problem), rusade därifrån storgråtande och tänkte ta mitt liv.

Jag tänkte slänga mig framför en bil el lastbil som alltid körde så snabbt på den vägen som vanligtvis var hårt trafikerad. Jag började gå, som i trance och helt bortkopplad från alla känslor och inväntade rätt tillfälle. Men tyvärr var det fredag em och ingen trafik på vägen?!

Det var en väldigt underlig känsla, det kändes som jag hade lämnat min kropp och alla kaosartade känslor och gick bredvid mig själv och kunde registera allt utan känslor.
Till sist stod jag utanför min lägenhet utan att EN ENDA bil hade passerat på vägen, som i normala fall var väldigt trafikerad alla dagar i veckan, åtminstone fram till kl 20 på kvällen. Min syster var hemma och jag fick hjälp och kunde hantera impulskontrollen att ta mitt liv.

Jag vill nog inte kalla det för mirakel, är inte troende, eftersom mitt liv bara har blivit värre sedan dess, men det var tydligen inte meningen att jag skulle dö den dagen. Det var resultatet av mitt första möte med den öppna psykvården.

Det var för övrigt samma manliga överläkare som sedan arbetade åt FK och satte min diagnos borderline. Det visste jag inte då vid mötet, men när jag några år senare läste min utredning reagerade jag på hans namn och letade reda på att han hade jobbat vid den psykmottagningen vid den aktuella tidpunkten (2001). Jag avskydde honom från första stund utan att veta varför, men sedan dess går jag ALLTID på min magkänsla och mitt första intryck av personer är oftast rätt.

Cristobal:
(Jag citerar ej för det blir så långt)

Tror jag förstår hur du menar ... Verkar vara helt kört för psykvården på vissa ställen :// Vet faktiskt inte hur fan man ska hantera det alltså ... Meningen är ju att man ska få hjälp när man behöver, men tyvärr verkar det som om man får bygga upp nån slags styrka själv - när omgivningen sviker.

Om du skulle känna att du vill ta ditt liv igen, som med motorvägshändelsen - finns det då i alla fall psykakut där du skulle kunna få hjälp ?

Har du närstående/vänner som du kan berätta om dina destruktiva tankar för ?

Tänker - om ingen professionell kan/vill lyssna, så är det ändå bra att ha NÅN att berätta sakerna för. Ibland kan det ju liksom ta udden av saker om man typ säger dom högt, till någon, som lyssnar. Då kanske man inte känner sig lika frestad att göra något dumt ?
Brukar funka för mig att göra så - har min pojkvän som alltid försöker förstå hur jag menar.

Ibland tycker jag det funkar att göra en deal med sig själv om man mår riktigt dåligt - att man inte ska göra något dumt innan man testat ALLT, verkligen ALLT i hela världen för att hjälpa sig själv.
Och när man har testat allt, och inget funkar (inte troligt, tror jag) - så får man gå den väg man vill.

Cristobal.
Vad otroligt ledsen jag blir över att du har det såsom du beskriver.
Vet du, jag känner igen mig i dina ord trots att jag fått "hjälp" på olika sätt. Det jag känner igen mig i är upplevelsen att ingen har lyssnat på mig, ingen har velat se mig, och alla har varit väldigt tydliga med att det är jag som inte försöker och att det liksom är jag som är problemet. Helst har de försökt undvika mig. Även jag har bestämt mig för att dö, och just då har det dykt upp saker som omöjliggjort det. (När jag nu läser journalanteckning gjord av terapeut timmen innan står det suicidbedömning: noll= ej suicidal.)

Vet inte om du blir gladare av att läsa om mig, men du ska veta att du är inte ensam!
Ge inte upp! Du ska inte behöva dö för att de ska förstå. (Förmodligen kommer de inte att förstå då heller.) Psykiatrin är sjuk, helt sjuk i huvudet.
Psyk är heller ingen att hålla i handen eller söka tröst hos, det har jag bittert förstått. Har du någon du kan anförtro dig åt och berätta för om hur hopplöst det känns? Ibland kan människor överraska, och det behöver inte vara den man tror sig stå närmast som är det bästa stödet.
Förstår att du har kämpat länge, och har man gjort det är det svårt att hålla hoppet uppe.
Nu när du fått en AS-diagnos kan du också vända dig till habiliteringen. Kan inte lova att du tycker dig få hjälp där heller, men det är väl värt ett försök?

Förresten är det faktiskt så att om du nu har adhd-diagnosen på papper så kan den inte tas bort utan en ny utredning. Och med diagnos är det ju rimligt med medicinsk hjälp om den är möjlig.

Plasticfck & femtecken: tack för era vänliga ord. Ni anar inte hur skönt det var att läsa era inlägg!

Har inte orkat logga in på forumet på ett tag, det är svårt just nu. Jag har även diagnosen GAD och har ingen medicinering, så jag har oerhörda problem med att hantera panikångestattackerna nu.

Imorgon träffar jag den utredande psykologen igen och ska gå igenom diagnoserna ordentligt (hoppas jag).
Fick till slut ut ett svar ur min psykiatriker, jag har visst tillräckligt mycket ADHD, SKA medicineras med Concerta el likn. Vet inte varför han ändrade sig. Men vis av erfarenhet... det tar flera månader innan medicineringen kommer igång.

Mitt största problem är väl egentligen min svåra fibromyalgi och nervskador i bl a magen efter flera operationer. Jag har alltså svår kronisk smärta och medicinerar med morfin dagligen och blir tvungen att göra det livet ut.

Men min läkare på vårdcentralen anser att jag inte ska bli beroende av morfin, så hon vill dra ner på dosen. Problemet är att jag aldrig har varit tillräckligt smärtlindrad, inte ens från början, och får smärtgenombrott varje dag. Och läkaren vill ändå minska dosen!

Det är den kroniska smärtan och det eviga tjafset om morfinet som tar mest energi och påverkar mina andra diagnoser. Jag får dysfori som biverkning av morfinet (i stort sett den enda biverkningen! ) och det försämrar depressionen och ångesten.

Smärtläkaren som satte diagnosen fibromyalgi anser att jag är färdigutredd och att det är vc som ska skriva ut morfinet. Så jag kan inte vända mig till någon annan. Ska dock ansöka om en "case manager" nu, då jag är berättigad till "hjälp" med Aspbergerdiagnosen. Vet inte hur det slutar, men det tar också lång tid...

Vet att det blir ett för långt inlägg...

Det jobbiga är att jag är så instabil och ångestattackerna kan få mig att göra vad som helst, har ingen impulskontroll då. Jag VILL ju försöka leva och måste ta hänsyn till min syster och mina älskade katter, annars vore jag borta för länge sedan. Det finns fortfarande människor och djur som behöver mig, kan inte svika dem. Men hur ska jag orka?!

LILITH_ skrev:

kapuni skrev:Jag har en annan fråga, är det möjligt att ha Asperger + schizofreni?

Det finns ett klart samband med samsjuklighet, har jag för mig.

Sedan är ju schizofreni ett omdiskuterat ämne.
Jag har tidigare ifrågasatt den diagnosen rätt kraftigt. Dvs. de psykoser som många med AS/autism får, är ju ofta reaktiva och blir i många fall kroniska då kopplingen med AS saknas i diagnostiken och i vårdprocessen.

Intressant! Oavsett om jag verkligen har AS också. Jag är ju inte så extrem, ändå. Har haft ett liv innan insjuknandet på 80-talet. Eller iofs, hmm, också...

Kommentarens avslutning gjorde mig dubbelt intresserad.

/notwoodstock

notwoodstock skrev:

LILITH_ skrev:

kapuni skrev:Jag har en annan fråga, är det möjligt att ha Asperger + schizofreni?

Det finns ett klart samband med samsjuklighet, har jag för mig.

Sedan är ju schizofreni ett omdiskuterat ämne.
Jag har tidigare ifrågasatt den diagnosen rätt kraftigt. Dvs. de psykoser som många med AS/autism får, är ju ofta reaktiva och blir i många fall kroniska då kopplingen med AS saknas i diagnostiken och i vårdprocessen.

Intressant! Oavsett om jag verkligen har AS också. Jag är ju inte så extrem, ändå. Har haft ett liv innan insjuknandet på 80-talet. Eller iofs, hmm, också...

Kommentarens avslutning gjorde mig dubbelt intresserad.

/notwoodstock

Visst är det ett intressant ämne!
Genomgår du en AS-utredning eller är det något du funderar på att kanske försöka få göra?

LILITH_ skrev:

notwoodstock skrev:

LILITH_ skrev:Det finns ett klart samband med samsjuklighet, har jag för mig.

Sedan är ju schizofreni ett omdiskuterat ämne.
Jag har tidigare ifrågasatt den diagnosen rätt kraftigt. Dvs. de psykoser som många med AS/autism får, är ju ofta reaktiva och blir i många fall kroniska då kopplingen med AS saknas i diagnostiken och i vårdprocessen.

Intressant! Oavsett om jag verkligen har AS också. Jag är ju inte så extrem, ändå. Har haft ett liv innan insjuknandet på 80-talet. Eller iofs, hmm, också...

Kommentarens avslutning gjorde mig dubbelt intresserad.

/notwoodstock

Visst är det ett intressant ämne!
Genomgår du en AS-utredning eller är det något du funderar på att kanske försöka få göra?

Jag har gjort en test hos psykologen, och hon kom efteråt med en hög papper om AS, trodde nog på det. Men hon har slutat, så jag får vänta på den nya, som skulle börja. Och har ej pratat med läkaren om det hela. Men jag är halv övertygad själv, jag gjorde ju en test i Appen som jag köpte, som också lite bestyrkte det hela.

/notwoodstock

BUMP 2018!

Plasticfck skrev:Personligen tror jag att BPDn bröt ut hos mig pga. att jag gick runt så länge med ouppmärksammad asperger, men det är bara en egen teori.

Är det en teori du fortfarande tänker på?

Förresten bra initiativ! Många förstår inte att vi är ett spektrum! Jag är förvånad att inte fler har postat i tråden. Nu antar jag inte att jag har Borderline men jag postar mest för att jag tyckte att tråden var viktig och intressant angående ASD och nevrodiversitet.

Sehr normalisher bump auf eine normalitetskala.

onionhttps skrev: BUMP 2018!

Spoiler: visa

pga extremt viktig tråd jag personligen tycker angående nevrodiversitet och ASD spektrumet

Plasticfck skrev:Personligen tror jag att BPDn bröt ut hos mig pga. att jag gick runt så länge med ouppmärksammad asperger, men det är bara en egen teori.

Är det en teori du fortfarande tänker på?

Spoiler: visa

jag tänker ju inte komma med nån argumentation eller egna tankar ifall du eventuellt släppt den teorin

Förresten bra initiativ! Många förstår inte att vi är ett spektrum! Jag är förvånad att inte fler har postat i tråden. Nu antar jag inte att jag har Borderline

Spoiler: visa

med de erfarenheter jag har genom att analysera mig själv

men jag postar mest för att jag tyckte att tråden var viktig och intressant angående ASD och nevrodiversitet.

Oj, det var länge sen jag skrev något här trodde tråden skulle vara död för alltid, men antar att det är bra att den återupplivas om den är till hjälp för någon.

För att besvara frågan så - ja, jag tror att mina svårigheter som är relaterade till aspergern till slut gjorde mig känslomässigt instabil. Detta då mina svårigheter ignorerades under i princip hela grundskoletiden, vilket satte mig i många situationer där jag kände mig hjälplös eller utsatt. Om jag hade fått mer stöd och förståelse av min omgivning under den tiden av mitt liv hade jag troligtvis ej blivit ett känslomässigt vrak.

Jag skulle ej påstå att jag uppfyller kriterierna för borderline överhuvudtaget numera, och jag är även numera tveksam till att jag gjort det tidigare. Om jag trots allt gjort det tidigare står det klart för mig att det hela egentligen var ett resultat av en fas i livet jag hamnade i pga. otrygga uppväxtförhållanden och utsatthet - i kombination med oförmågan att mentalisera. Jag har problem med att sammanlänka mitt yngre jag med den diagnosen eftersom det är tydligt för mig att mitt (irrationella) beteende var ett resultat av ett antal traumatiska händelser, snarare än en permanent personlighetsstörning.