Hej!

Behöver få skriva av mig detta. Ber om ursäkt ifall det blir långt.

Mina föräldrar ska eventuellt komma till mig och maken den 14 juni, vilket blir nu på lördag. Mamma har sagt det som ett preliminärt datum, och har även sagt att hon inte vet om mormor kommer med eller inte.

Ringde mormor igår förmiddag. Då säger hon att det inte alls är säkert att mina föäldrar kommer den 14. Hon säger att min lillebror ska flytta (vilket vi alla vet) och säger att de måste ju städa ur det gamla stället och det kan ingen hjälpa dem med men kanske måste mamma passa Alice (min lillebrors dotter på 1 år och 3 månader) medan de städar. Sen säger hon att hon troligen inte kommer därför att bilresan är för jobbig. Jag säger att de kan ta raster, men mormor tycker att bilen blir för varm. Sen säger hon att deras hund Cookie inte går ihop med våra tre katter, och pratar om att vara hundvakt.

Idag ringer jag mamma. Mamma vet inte om resan blir av. Hon säger att det inte känns som om någon är entusiastisk. Vaddå, måste jag jubla av glädje över att de kommer? Räcker det inte med att jag säger att jag vill att de kommer, att dörren alltid står öppen för dem? Mamma säger att det blir så konstigt när mormor inte kan bestämma sig. Och hon frågar om jag har pratat med mormor. Så det säger jag att jag har. Sen frågar hon om jag vill att mormor kommer. Jag säger att självklart vill jag att mormor kommer, men jag förstår om hon inte vill och kan inte tvinga henne.

Vi pratar om att jag ska åka ner i juli och träffa mormor. Men då säger jag att jag har fundrarat på att åka i augusti. Den 7-9 augusti är det släktmöte på makens sida, kanske 15 mil från staden där vi kommer ifrån. Jag säger att jag har funderat på att åka ner några dagar innan, kanske på måndagen eller tisdagen. Sedan nämner jag att jag så klart vill träffa min lillebror, hans fru och deras dotter, så kanske åker jag redan på lördagen eller söndagen. Då säger mamma att jag måste ju träffa min storebror, hans sambo och de barnen också.

Men min storebror bor kanske 8-10 mil från den stad där vi kommer ifrån. De bor i ett hus. Dit går inga bussar, jag har i alla fall alltid fått höra att det inte går att åka buss dit. Och i så fall ska mamma börja arrangera att vi träffas. Typ äta något gott tillsammans i mina föräldrars hus, både jag och mina bröder med familj. Eller så blir det inte att vi träffas, och då får jag höra det av mamma. Faktum är att min storebrors sambo har föräldrar som bor ungefär sju mil från där jag bor och de åker igenom vår stad ibland utan att hälsa på oss. Men de gör det inte av illvilja, de har helt enkelt inte tid. De jobbar, har hus och småbarn.

Så tja, alla dessa krav och måsten. Om jag åker till staden där vi kommer ifrån och bor hos svärmor kan jag besöka bekanta, ta en fika hos mormor och ta lokaltåget till mina föräldrar en mil bort. Det gör att jag själv kan planera och blir mindre stressad.

Helst ska jag tillbringa den mesta tiden med mina föräldrar och min sida av släkten. Det är som om de bekanta jag har och gärna vill träffa inte räknas riktigt. På en enda dag ska jag gå runt till dem i tur och ordning och prata en stund och få lite fika. Jag blir helt slut av det.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Helst ska jag tillbringa den mesta tiden med mina föräldrar och min sida av släkten. Det är som om de bekanta jag har och gärna vill träffa inte räknas riktigt. På en enda dag ska jag gå runt till dem i tur och ordning och prata en stund och få lite fika. Jag blir helt slut av det.

Det där måste du göra upp med! Det är ju du som måste bestämma vilka du ska hålla kontakt med och prioritera att besöka och inte din mor. Ibland kan ju kompromisser vara nödvändiga gentemot ens föräldrar men det ska inte styra ens liv sedan man blivit vuxen. Jag har det i släkten. Min mormor styrde min mors liv ända fram till sin död, genom att ha synpunkter på vilka hon umgicks med, skapa skuldkänslor och spela ut mig gentemot mamma och så vidare. Ingen kommer att tacka dig i längden för att du bara gör din mamma till viljes, du kommer bara att beröva dig själv chanser att utvecklas. Från mitt perspektiv sett alltså. Jag kan ju ha fel.

Men det är i allmänhet väldigt viktigt att odla sina egna kontakter och inte vara beroende av andras. Det har jag blivit särskilt medveten om efter min skilsmässa....

Argh, så meningslöst det där att man måste vara över sig lycklig när folk ska hälsa på. Efter jag fick besök på psyk frågade de hur jag upplevde det, om det var kul/uppskattat? Det var väl okej, tyckte jag. Sedan hörde jag den fnysa åt mitt svar när jag gått där ifrån;
- Hörde du hur hon svarade?! Okej? Då borde de ju kunnat hälsa på vem som helst annan här istället, som skulle uppskattat det mer!

Jag fattar inte det där. Det är så himla energikrävande att umgås folk. Så positiv överraskning minus energi som går åt att vara social, då går summan ut på noll. Jag tror inte de som sa det där, förstod att det tar mycket energi för min del, att vara social....

Samma som folk generellt inte förstår att jag vill ha tydliga klockslag att hålla mig till. Syrran kan säga "kom nån gång på eftermiddagen". Vad innebär det? Ska jag komma klockan 14 eller ska jag komma klockan 20:30 då...? Hon kan aldrig ge specifikare svar, för henne är det att jag vill ha en hyfsat exakt tid (mellan fem och sex på eftermiddagen exempelvis) helt oförståeligt. Hon förstår inte ens frågan. "det spelar väl ingen roll.." tycker hon, för att i nästa mening kalla sigsjälv kontrollfreak. Hmmm...

Hej!

Tja, du har rätt Bjäbbmonstret. Jag måste stå på mig mer.

Ett exempel var när min farfar skulle begravas förra våren. Jag hade bestämt att åka på torsdagen samma dag som begravningen var och åka hem på måndag förmiddag. Innan jag åkte pratade jag med min svärmor om att ta hand om en tavla. En tant som min man brukade kalla sin extramamma när han var liten hade också några saker till oss. Dessutom brukar jag vilja besöka ett äldre pensionärspar och fika och prata, jag hade lovat att kolla på deras dator. Alla tre bor i samma område som mormor. Så det var ok tyckte jag.

Skulle givetvis sova hos mina föräldrar. Åkte på torsdagen. Vi åkte till begravningen och allt var frid och fröjd. Sedan bestämdes det att jag skulle vara med min mamma på fredagen, hade inget att välja på. Min mamma sa att det skulle åka till torpet på lördagen och bjuda min lillebror och hans tjej (de var inte gifta då) på söndagen. Men jag ville ju träffa de jag hade bestämt att träffa. Så jag jag var tvungen att säga nej till att följa med till torpet, eftersom jag var tvungen att träffa min bror på söndagen. På fredagen ringde jag runt och kollade så att de jag skulle besöka var hemma på lördagen. Men jag fick höra att jag valt bort att besöka torpet, som att jag inte gillar att vara där. Fast det hade ju inget med det att göra.

På lördagen blev jag avsläppt hos min svärmor, med förmaningen att jag måste vara en bra stund hos mormor så att hon inte blir besviken. Bestämmer mig för hur lång tid jag kan vara hos varje person.
Svärmor ber mig kolla på hennes dator, hon har något konstigt felmeddelande. Fixar det, får tavlan. Är där cirka 45 minuter. Går sedan till tanten som maken kallar sin extramamma. Det är en promenad på ungefär tio minuter. Pratar lite, fikar och får mina saker. Ungefär en och en halv timme tar det. Går till pensionärsparet. Fixar deras dator, får kaffe och kakor. Är där ungefär en timme. Går sedan till mormor. Anländer dit ungefär klockan två. Då är jag trött av allt detta farande och av att inte kunna vara så länge jag vill hos mina bekanta. Får kräm och smörgås. Är där till omkring klockan fem, då mina föräldrar kommer. Vi äter nässelsoppa och smörgås. Sedan åker vi hem.

På söndagen kommer min lillebror. Vi äter lunch, de stannar kvar och vi går en promenad. Sedan blir det kaffe och så åker de hem.

På kvällen blir jag osams med mina föräldrar. Men pappa säger att han ändå skjutsar mig till mitt tåg som går vid tio på morgonen och åker därefter till jobbet lite senare än vanligt. Så blir det.

Det går rätt bra med tåg mellan den ort mina föräldrar bor på och staden där vi kommer ifrån. Så jag skulle ha kunnat ta tåget till dem på kvällarna, och på så sätt hunnit med att följa med till torpet. Men det gick inte. Jag var tvungen att välja mellan torpet och de bekanta jag hade att besöka. Jag kallar dem bekanta, inte kompisar, eftersom det är makens kompisar från början och de är omkring min mormors ålder. Men jag uppskattar att besöka dem och de gillar när jag kommer.

Så när jag åker till staden där vi kommer ifrån nu i början på augusti täker jag sova hos min svärmor. Sedan kan jag besöka mina föräldrar, min lillebror, min mormor och mina bekanta i lugn och ro. Min mamma brukar bli lessen om jag under en hel vecka bara åker hem till henne och äter lunch eller middag och samtalar några timmar. Men mitt eget behov är inte större än så.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag säger bara Herregud!!! Blir bara alldeles nervös av att läsa allt det här. Att man måste besöka folk, helt otroligt