Känslor
55 inlägg
• Sida 2 av 3 • 1, 2, 3
Känslor
Batman skrev:I alla fall, hade folk rent generellt tyckt mer synd om djur hade det skänkts mer pengar till djur än människor, vilket det inte gör.
Nja, nu villar du bort dig lite. Det finns ett flertal anledningar till att skänka pengar till välgörenhet som handlar om människor (BRIS, cancerfonden, Rädda barnen etc) - inte sällan kräver det en viss koppling mellan personen som skänker och orsaken den skänker till. T.ex anhöriga, vänner och bekanta till någon som drabbats av cancer är benägna att skänka till cancerfonden - då även folk som aldrig skänt tidigare t.ex.
Människor ser svältande barn och ser sina egna barn/barnbarn i dem och skänker därför. Människor som tagit sig ur fattigdom via utbildning och bra jobb tenderar att skänka till skolmöjligheter för fattiga barn.
Människor behöver en koppling och en förståelse. Undantag finns naturligtvis - det finns ju en viss utbredd "finhet" i att engagera sig i välgörenhet bland höginkomsttagare i olika länder t.ex.
När 50000 människor dör i t.ex Kina så kommer du att höra många människor säga att det är så hemskt men få kommer att kunna greppa det hemska. Att du får intrycket av att fler människor tycker synd om människorna än om hunden i det läget är för att en nyhet om 50000 döda kommer att slås upp överallt och ältas i alla fikarum i världen. Att dessa människor säger att det är hemskt är dock inte detsamma som att de faktiskt känner att det är hemskt. Det är större risk att samma människor gråter till ett hjärtknipande inslag om en övergiven utsvulten hundvalp som, nära döden fiskas upp ur ett rör än att de gråter när de ser ett inslag om ruiner med orden "50000 döda".
Det handlar om att kunna greppa, att ha närhet och att kunna koppla till det man ser.
Känslor
Amelia skrev:Hur har ni det med känslor?
Det skall tydligen vara så att många med ASC/ASD upplever emotioner/känslor på ett väldigt intensivt sätt. Är det sådana som är t.ex. positiva så kan det blir för mycket på en gång. (detta gäller även ilska) Sedan sägs det att man kan bli lite rädd för att man upplever så mycket på en gång. Ibland kan positiva emotioner/känslor göra mig irriterad. Även om det inte borde vara så.
När man har ASC/ASD så har man problem med exekutiva funktioner. Man har också problem med de inre emotionella funktionerna. Så har jag fått det förklarat.
När jag upplever för mycket i mitt inre på en gång blir jag trött.
Fika-samtalen på jobbet kan bli lite för mycket. Vissa människor där har en förmåga att bli så där personliga man blir på fikat. För mig blir det ibland bara för mycket (men jag ser ju ändå fram emot dessa fikastunder och härliga människor). Skulle aldrig klara av ett vanligt jobb, tror jag.
Ser jag en person som jag tycker mycket om, t.ex söt/vacker tjej kan det ibland komma en sån där tacksamhetskänsla att den person existerar och att jag fått träffa henne. Då blir det bara för mycket!
- jesusiscool
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2013-04-25
- Ort: Online
Re: Sv: Känslor
Kände igen mig mycket i ditt senaste inlägg, Bali . Ffa det där att först uppleva sig skyldig till eller ta på sig skulden för dålig stämning. Och sedan att självpåtaget försöka rätta upp stämningen igen, men mer dåligt mående som följd, om det misslyckas. Känner även likheter mellan vissa saker du skrev om din familj och mig själv.
Trådämnet intresserar mig, känslor har alltid förbryllat mig. Tycker jag blivit delvis bättre på att känna in mig själv, lyssna in signaler från kroppen i viss mån. Det är annars vanligt att vi är blinda för våra egna känslor - minns ej vad det kallas, dys-nånting.
Dock behåller jag det mesta inom mig. Dvs utåt visar jag bara en mindre del av det jag känner. Det är inget aktivt val utan snarare en oförmåga, tror jag. Folk har ofta sagt att jag är svår att "läsa". Har ibland fått höra att jag såg ledsen eller sur ut trots att jag inte var det.
Den känsla jag haft och har mest problem med är ilska. Numera klarar jag att känna mer ilska än jag gjort förut. Men jag kamouflerar fortfarande det mesta, klarar bara att bli tydligt arg på mina allra närmaste.
Trådämnet intresserar mig, känslor har alltid förbryllat mig. Tycker jag blivit delvis bättre på att känna in mig själv, lyssna in signaler från kroppen i viss mån. Det är annars vanligt att vi är blinda för våra egna känslor - minns ej vad det kallas, dys-nånting.
Dock behåller jag det mesta inom mig. Dvs utåt visar jag bara en mindre del av det jag känner. Det är inget aktivt val utan snarare en oförmåga, tror jag. Folk har ofta sagt att jag är svår att "läsa". Har ibland fått höra att jag såg ledsen eller sur ut trots att jag inte var det.
Den känsla jag haft och har mest problem med är ilska. Numera klarar jag att känna mer ilska än jag gjort förut. Men jag kamouflerar fortfarande det mesta, klarar bara att bli tydligt arg på mina allra närmaste.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Re: Sv: Känslor
@Bali. Känner igen mig väldigt mycket i vad du säger. Orkar inte skriva mer just nu, men tråden är väldigt intressant!
- Asperger76
- Inlägg: 227
- Anslöt: 2013-04-10
- Ort: Precisdärduintetror.
Känslor
Batman skrev:sugrövmanövern skrev:Jag tycker synd om mig själv.
Mig själv tycker jag väldigt sällan synd om. Tycker vi har för många verktyg för att fastna i ett tycka-synd-om tillstånd då vi i mångt och mycket kan påverka oss själva i en väldigt hög grad.
Visst kan man må dåligt, men att sedan fastna där ....
Vore hunky dory om man kunde bestämma hur länge man skulle må dåligt. Då skulle man kanske idas bry sig mer om andra när man mått dåligt färdigt.
Torka sig i arslet och börja kasta empatiglitter rumtom sig lixxomeh
Jag har långt kvar till den totalitära kontrollen över mitt känsloliv. Men grattis till att ha nått dit!
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Känslor
I egenskap av att ha bott ihop med andra aspisar dygnet runt i 3 år, vill jag hävda att avsaknad av empati/känslokallhet inte hör asperger till. Det är dock en tolkning som uppstår i våran bristande förmånga att uttrycka oss across the board, så att säga.
Sen finns det säkert en och annan psykopat som har asperger... men jag hävdar att de flesta av oss "egentligen" har ett normalt känsloliv. Om inte överkänsliga i vissa fall (speciellt tjejer med AS).
mvh, /högst ovetenskapliga observationer.
Sen finns det säkert en och annan psykopat som har asperger... men jag hävdar att de flesta av oss "egentligen" har ett normalt känsloliv. Om inte överkänsliga i vissa fall (speciellt tjejer med AS).
mvh, /högst ovetenskapliga observationer.
Känslor
tahlia skrev:Att dessa människor säger att det är hemskt är dock inte detsamma som att de faktiskt känner att det är hemskt.
Nej, verkligen. Handlingar motiveras av känslor, men det är inte alltid de känslor som det ser ut att handla om. Människor manipulerar varandra och inte minst sig själva, både medvetet och omedvetet. Det är väl kanske en av de saker som aspisar ibland missar?
Även om man egentligen känner mer för hundvalpen så känns det inte helt bra att bara prata om den, när man samtidigt vet (intellektuellt) att det där med de 50000 dödsfallen var värre. Det kan ge upphov till både dåligt samvete och rädsla för kritik från andra, och därför justerar man sitt beteende lite. Och det är inget negativt i sig - den typen av social anpassning är snarare en förutsättning för samhällsbygget, tror jag. Samtidigt ogillar alla falskhet och längtar efter det som är äkta. Det är väl därför vi gillar djur så mycket.
Känslor
Jag är alldeles för känslosam och har för mycket empati, såpass mycket att jag ibland mår dåligt psykiskt. Särskilt när det handlar om barn och djur. Dock har jag svårt att beskriva mina känslor och uttrycka dem i ord, därför undrar jag om terapi funkar så bra på mig.
Känslor
Många som uttrycker att de har överdriven empati . Kan inte vara så att det är jobbigare för en Aspergare att ha empati öht än för en normal person? Dvs man kanske upplever sig ha supermycket empati bara för det ger så mycket sinnesintryck att öht ha den existerandes?
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Känslor
Likt spejare som skrivit här ovan tenderar jag att hålla inne mina känslor. Jag skulle nog säga att jag är en känslosam person men att jag inte visar så mycket av det.
Empati är knepigt tycker jag. Normalt brukar man "mäta" empati genom att se hur människor reagerar på bilder på människor och djur som lider eller är allvarligt skadade på vilket jag knappast reagerar speciellt mycket. I exemplet ovan med 50k folk så resonerar jag snarare intelektuellt än känslomässigt och tycker dessutom att 50k folk inte är så mycket att bråka om egentligen eftersom det varje dygn dör sådär 200k folk världen över. Om de pratar om en räddad hundvalp på nyheterna så undrar jag mest varför de tar upp den saken när det finns så mycket händelser som har otroligt mycket större betydelse. För att jag ska reagera känslomässigt så krävs det att det händer något som är väldigt nära mitt eget liv. Jag skulle nog säga att jag är mer moralisk än empatisk men jag kan bli väldigt upprörd över omoraliska handlingar.
Empati är knepigt tycker jag. Normalt brukar man "mäta" empati genom att se hur människor reagerar på bilder på människor och djur som lider eller är allvarligt skadade på vilket jag knappast reagerar speciellt mycket. I exemplet ovan med 50k folk så resonerar jag snarare intelektuellt än känslomässigt och tycker dessutom att 50k folk inte är så mycket att bråka om egentligen eftersom det varje dygn dör sådär 200k folk världen över. Om de pratar om en räddad hundvalp på nyheterna så undrar jag mest varför de tar upp den saken när det finns så mycket händelser som har otroligt mycket större betydelse. För att jag ska reagera känslomässigt så krävs det att det händer något som är väldigt nära mitt eget liv. Jag skulle nog säga att jag är mer moralisk än empatisk men jag kan bli väldigt upprörd över omoraliska handlingar.
Känslor
Jag har väldigt lätt att tycka synd om mig själv, kan vara ledsen varje dag, kan till och med vara så fler ggr per dag. Det går mycket i perioder varje dag, ibland är jag jättearg (har ganska svårt att hantera ilskan också), ibland är jag jätteledsen och ibland är jag jätteglad. Och jag har lätt för att växla humör också, småsaker kan göra mig ledsen eller arg, sedan kan det gå fort innan jag är glad igen.
Men jag kan ha svårt att läsa av andras känslor och humör ibland, visst, jag ser om någon är ledsen oftast, eller arg. Men är det mer "dolt" och man inte ser det lika tydligt så har jag väldigt svårt att läsa av.
Men jag kan ha svårt att läsa av andras känslor och humör ibland, visst, jag ser om någon är ledsen oftast, eller arg. Men är det mer "dolt" och man inte ser det lika tydligt så har jag väldigt svårt att läsa av.
Känslor
Jag är nog mest känslomänniska. Jag har en dålig chef i min hjärna som ska hålla känslorna i styr. Jag är hyfsat bra på att inte flippa ut dock. De finns mer inuti. Fast när det är som värst kan nog någon råka få en mental käftsmäll som jag egentligen inte menar.
Jag har rätt mycket konstiga, sammansatta känslor. Sällan jag bara känner en sak. Det kan kännas lite jobbigt ibland.
Empati har inte med känslor att göra för mig. Jag har inte en aning om hur man känner med någon annan. Men jag har ändå en stark uppfattning om vad jag tycker är rätt och fel. Och självklart, trots att jag inte kan känna det, vill jag ju hellre att de jag tycker om ska få ha det så bra det går.
Jag har rätt mycket konstiga, sammansatta känslor. Sällan jag bara känner en sak. Det kan kännas lite jobbigt ibland.
Empati har inte med känslor att göra för mig. Jag har inte en aning om hur man känner med någon annan. Men jag har ändå en stark uppfattning om vad jag tycker är rätt och fel. Och självklart, trots att jag inte kan känna det, vill jag ju hellre att de jag tycker om ska få ha det så bra det går.
Känslor
kiddie skrev:Jag är nog mest känslomänniska. Jag har en dålig chef i min hjärna som ska hålla känslorna i styr. Jag är hyfsat bra på att inte flippa ut dock. De finns mer inuti. Fast när det är som värst kan nog någon råka få en mental käftsmäll som jag egentligen inte menar.
Jag har rätt mycket konstiga, sammansatta känslor. Sällan jag bara känner en sak. Det kan kännas lite jobbigt ibland.
Empati har inte med känslor att göra för mig. Jag har inte en aning om hur man känner med någon annan. Men jag har ändå en stark uppfattning om vad jag tycker är rätt och fel. Och självklart, trots att jag inte kan känna det, vill jag ju hellre att de jag tycker om ska få ha det så bra det går.
Oj vad du gett mig mycket att fundera på nu!
Men hur vet man om man känner med någon eller om det bara är känslan/tanken att man önskar de man har nära allt gott och att man virrar in sina egna känslor och
Känslor
@ barracuber och Asperger76: Jag har ju läst vad ni har skrivit och likt förbaskat inte kommit mig för att skriva att jag satte värde på er igenkänning - om man nu kan skriva så - för det känns ju ändå skönt att inte vara ensam vad gäller dessa svårigheter med känslor och samtidigt ändå finna de rackarna så intressanta och viktiga att åtminstone försöka förstå sig på.
(Jag tror förresten ordet du sökte, barracuber var alexitymi, alltså svårigheter med att identifiera och beskriva egna och andras känslor!?)
Jag har liksom du, barracuber helt klart blivit bättre på att lyssna till mina känslor, men gudarna ska veta att jag fortfarande bara skrapar på ytan och förstår dem alla gör jag då rakt inte ännu. Även hos mig är just ilskan en verkligt svår nöt att knäcka - ja, jag kan förstås vara mer än heligt förbannad för t.ex. andras skull, men när det kommer till att stå upp för mig själv är det en helt annan femma och jag blir oftast värsta mesen som inte alls kan hantera det hela på ett vettigt sätt.
Känslor står oftast inte heller hos mig "skrivna i pannan" utan det mesta sker på insidan, i det fördolda och även jag kan få kommentarer om hur andra tror att jag känner som jag då rakt inte kan relatera till.
Jag finner ändå detta med känslor, och hur viktiga de är för oss för att kunna fungera på ett bra sätt, otroligt intressant och jag funderar vidare här i min ensamhet, men kanske jag även dyker upp i t.ex. denna tråd igen framöver.
(Jag tror förresten ordet du sökte, barracuber var alexitymi, alltså svårigheter med att identifiera och beskriva egna och andras känslor!?)
Jag har liksom du, barracuber helt klart blivit bättre på att lyssna till mina känslor, men gudarna ska veta att jag fortfarande bara skrapar på ytan och förstår dem alla gör jag då rakt inte ännu. Även hos mig är just ilskan en verkligt svår nöt att knäcka - ja, jag kan förstås vara mer än heligt förbannad för t.ex. andras skull, men när det kommer till att stå upp för mig själv är det en helt annan femma och jag blir oftast värsta mesen som inte alls kan hantera det hela på ett vettigt sätt.
Känslor står oftast inte heller hos mig "skrivna i pannan" utan det mesta sker på insidan, i det fördolda och även jag kan få kommentarer om hur andra tror att jag känner som jag då rakt inte kan relatera till.
Jag finner ändå detta med känslor, och hur viktiga de är för oss för att kunna fungera på ett bra sätt, otroligt intressant och jag funderar vidare här i min ensamhet, men kanske jag även dyker upp i t.ex. denna tråd igen framöver.
Känslor
Bali skrev:Jag har liksom du, barracuber helt klart blivit bättre på att lyssna till mina känslor, men gudarna ska veta att jag fortfarande bara skrapar på ytan och förstår dem alla gör jag då rakt inte ännu. Även hos mig är just ilskan en verkligt svår nöt att knäcka - ja, jag kan förstås vara mer än heligt förbannad för t.ex. andras skull, men när det kommer till att stå upp för mig själv är det en helt annan femma och jag blir oftast värsta mesen som inte alls kan hantera det hela på ett vettigt sätt.
Känslor står oftast inte heller hos mig "skrivna i pannan" utan det mesta sker på insidan, i det fördolda och även jag kan få kommentarer om hur andra tror att jag känner som jag då rakt inte kan relatera till.
Blir nyfiken på det här med ilska, menar du att du har svårt att känna ilska innuti överhuvudtaget eller att du har svårt att utåt stå upp för ilska du känner innuti över om du eller någon blir illa behandlad eller liknande?
Känslor
blyger skrev:Blir nyfiken på det här med ilska, menar du att du har svårt att känna ilska innuti överhuvudtaget eller att du har svårt att utåt stå upp för ilska du känner innuti över om du eller någon blir illa behandlad eller liknande?
Tack för frågan, även om den faktiskt inte är helt lätt att besvara.
Det är nog både ock tror jag, även om den helt klart största svårigheten är att utåt sett visa min eventuella ilska när jag t.ex. blivit illa behandlad, medan jag alltså oftast inte har denna svårighet när jag står upp för någon annan.
Det verkar dock som det även finns någon form av inre spärr när det kommer till att få lov att känna ilska för egen del och kanske är det så att den spärren, det hindret, är så kraftigt att jag liksom hindras att bli helt medveten om att jag ens känner ilska eller att jag inte tror mig ha tillåtelse att göra det i alla fall - vem tror jag att jag är liksom. (Jo, Jante sitter ofta på min axel. )
Som synes är det verkligen inte helt lätt detta med känslor.
Känslor
Kadoor skrev:Jag har väldigt lätt att tycka synd om mig själv, kan vara ledsen varje dag, kan till och med vara så fler ggr per dag. Det går mycket i perioder varje dag, ibland är jag jättearg (har ganska svårt att hantera ilskan också), ibland är jag jätteledsen och ibland är jag jätteglad. Och jag har lätt för att växla humör också, småsaker kan göra mig ledsen eller arg, sedan kan det gå fort innan jag är glad igen.
Men jag kan ha svårt att läsa av andras känslor och humör ibland, visst, jag ser om någon är ledsen oftast, eller arg. Men är det mer "dolt" och man inte ser det lika tydligt så har jag väldigt svårt att läsa av.
Du har kanske lite borderline som mig
Känslor
Ja, Bali, jag håller helt med dig om att detta med känslor är fascinerande och intressant. Och komplext. Dessutom tyvärr tror jag att känslor ligger som delorsak till mycket av lidandet och annat hemskt som händer i världen. Så vi som mer eller mindre vantrivs med vissa delar i våra känsloliv kanske till och med ska vara tacksamma att vi inte svämmar över våra bräddar
På tal om känslor, här är ett bra avsnitt av Radiopsykologen. Henrik, en 23-årig kille, som nyligen fått diagnos Asperger, ringer in om bristen på socialt umgänge och ffa kärlek i sitt liv. Han är en klok och eftertänksam man och får bra kontakt med psykologen. Samtalet kommer in en hel del på saker som mobbning, mansideal, förnuft och känsla och jag tror många här kan känna igen sig. Jag har aldrig haft nån tjej
På tal om känslor, här är ett bra avsnitt av Radiopsykologen. Henrik, en 23-årig kille, som nyligen fått diagnos Asperger, ringer in om bristen på socialt umgänge och ffa kärlek i sitt liv. Han är en klok och eftertänksam man och får bra kontakt med psykologen. Samtalet kommer in en hel del på saker som mobbning, mansideal, förnuft och känsla och jag tror många här kan känna igen sig. Jag har aldrig haft nån tjej
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Känslor
blyger skrev:Oj vad du gett mig mycket att fundera på nu!
Men hur vet man om man känner med någon eller om det bara är känslan/tanken att man önskar de man har nära allt gott och att man virrar in sina egna känslor och
I slutändan vill jag folk väl för att de behövs i mitt liv. Det är väl en rätt självisk tanke egentligen. Men samtidigt öppnar den upp väldigt mycket, för jag inser att jag verkligen behöver dessa människor och de behöver mig och det går bättre om vi drar åt samma håll. Därför är jag aldrig snål mot mina vänner, min specialpedagog tycker t o m att jag är en för bra vän, hur man nu kan vara det. Att jag borde vara mer egoistisk. Men skulle jag avskärma mig får jag ju inget tillbaka, som jag behöver.
Så mina själviska tankegångar och analysen av dem får till följd att jag har goda vänner och ett bra men litet socialt nätverk.
Jag trodde länge att folk bara hade en slags tankeempati med andra. Att de bara hittade på när de visade känslor, att det var "synd" om ngn. Jag var helt övertygad om att det var fejk. Att de brydde sig mer i teorin. Men sedan har jag jämfört med hur jag ser på små ulliga, gulliga djur och då kan jag få en helt spontan känsla för dem. Som är ngt helt annat än vad jag känner för människor. Så jag har dragit slutsatsen att folk har denna känslomässiga kontakt med andra människor, den som jag har med djuren. Hur märkligt det än må låta.
Känslor
Bali skrev:Jag försöker numera anamma mina egna känslor – när jag var yngre var jag däremot väldigt fördömande och ansåg snarare att ev. känslor hos mig själv var ett svaghetstecken och enbart ett hinder när det kom till att göra det jag ansåg mig vara tvungen att göra – men jag kan fortfarande få kämpa en del med att känna att jag känner, förstå vad jag egentligen känner och hantera hela mitt känsloliv på ett bra sätt.
Sedan finns där tyvärr också en del känslor som jag inte tycks ha tillgång till, men jag vet ju inte om det verkligen är så eller om det kan komma att ändra sig med tiden – t.ex. längtan, hur känns det egentligen? Man måste väl då för det första kunna göra sig en föreställning av något/någon och det kan jag ha förbaskat svårt att göra, så det är kanske därför jag också har svårt med just längtan?
Hur som helst, jag är däremot mycket sensibel när det kommer till att uppfatta känslor eller stämningslägen hos människor runt omkring mig, även om jag förstås kan blanda ihop en del (främst) ”negativa” känslor ibland – med ”negativa” menar jag t.ex. ilska, irritation, sorg, trötthet osv. – och även kan ha svårigheter med att förstå varför känslorna eller stämningen finns där.
Jag är dock ofta som värsta parabolantennen, som liksom inte kan låta bli att fånga upp allt runt omkring mig och det kan vara fruktansvärt jobbigt. Jag undrar t.ex. ofta om det kanske inte är så att det är jag som bidrar till eller t.o.m. orsakar stämningen och jag känner i vilket fall som helst nästan alltid att det är jag som måste försöka få till en positiv förändring på något sätt.
Ja, det låter väl som värsta egotrippen, att det är mitt ansvar att se till att min omgivning mår bra, men det är tyvärr ofta så jag känner.
Wow, känner igen mig i princip allt du skriver! Särskilt det där med parabolantennen.
Känslor
Batman skrev:tahlia skrev:Det är faktiskt tämligen normalt och av ganska klara skäl. Det är i princip omöjligt att greppa tanken på/bilden av 50000 döda - det blir för stort och för mycket. Lägg till det avståndet till platsen för händelsen, ursprunget hos människorna och upplevelsen i sig så blir man än mer distanserad. Slutligen har du behovet av att skydda sig själv vilket konstant arbetar för att sortera bland sådant vi bör släppa hela vägen in och sådant vi bör låta glida över på ytan. Människor gör det dagligen - säger "Vad hemskt" men utan att det har gått in så att säga.
Den där hundvalpen blir dock något annat. De flesta av oss har hund eller känner en hund eller har haft hund. Hunden representerar också något oskyldigt och något försvarslöst till på köpet övergivet och ensamt. Det går rakt förbi alla skyddsmurar och tränger rätt in i kärnan av oss.
Så jo, det är väldigt vanligt och till synes normalt.
Hmm... Nu måste jag bara fråga, finns där studier som tyder på detta eller är det något du själv bara tycker låter rimligt?
Känner inte en enda NT som skulle tycka mer synd om hunden än människorna i föregående text.
Du missar poängen, Händelser som sker långt borta är svårare att relatera till, man kan reagera starkt och känna sorg för dom som drabbades och avsky mot dom som orsakade det, och ju fler drabbade bestå starkare känner man, men man kan inte känna tusentals eller hundratusentals gånger starkare även om så många fler drabbats, vi kan helt enkelt inte greppa omfattningen.
När man ser hundvalpen dö så associerar man det med ens egen hund som dog när man va liten, så även om man tycker synd om hunden är man ledsen för sin egen skull och inte för hunden.
Det betyder inte att man inte vet vad som objektivt är den största tragedin och reagerar starkt på den.
Känslor
Jag har aldrig riktigt fattat varför folk reagerar mer på det som är nära, mer än att det bevisar att man själv kan drabbas.
Rent empatimässigt tycker jag det är lika hemskt när folk dör på hemska sätt oberoende om det är i Sverige, Europa eller ett annat land. Men jag har förstått att det är ovanligt att man tänker så.
Rent empatimässigt tycker jag det är lika hemskt när folk dör på hemska sätt oberoende om det är i Sverige, Europa eller ett annat land. Men jag har förstått att det är ovanligt att man tänker så.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor