Jag tror att väldigt många känner så idag.
Jag ger nog vårt informationssamhälle stor del av skulden.
Många ser via internet och TV hur fantastiskt andra har är och fantastiska andra är. Det är mkt lätt att känna sig otillräcklig då. Se bara alla som hänger på Facebook och vill ha gillande för saker de skriver och bilder de lägger upp.
Se på alla falska fasader folk målar upp,mest kändisar men via sociala medier så hänger allt fler "vanliga" människor på.
Hur många har sett eller läst om hur jobbigt det är just nu, hur otillräcklig jag är, hur dåligt mitt liv fungerar nu, att jag inte orkar med vardagen, mig själv, mitt arbete, mina barn etc nu.
Går vi tillbaka lite i tiden, haha gammelgubbe, så hade man sin omgivning och personer man träffade. Det var dessa man förhöll sig till. Då var det lättare att se hela bilden, dvs när de mådde dåligt, inte orkade träna, bråkade med barnen. Då såg man att alla hade alla delarna av likadant liv som en själv och personen bakom ytan spelade en större roll. Hur man tog sig genom sina dåliga stunder, tog hjälp av varandra och varandras erfarenheter.
Idag ska alla varar perfekta och då har ingen någon erfarenhet av några dåliga stunder och hur de tog sig genom dessa. Alltså lägger jag all min tid på min fantastiska yta och bryr mig inte om andra, ger av mig själv och min egen tid till andra.

Sotnosen77. Alla dessa leende perfekta fantastiska personer du läser om, ser på TV, på internet. De mår alla likadant som du ibland. Precis som du gör.Så med en annan spegel så ser du ut som, är precis, som de. Egentligen mer eftersom du vågar visa det. de gömmer sig ensamma i garderoben och gråter. Allt för att ingen ska få se det.

Jag tycker mycket illa om vissa sidor hos mig, jobbar jobbar jobbar på att förändra, tror ibland jag lyckats... men HAHA lurad! Allt är som vanligt.
I dag är en sådan dag.

Sätt målbilden efter egna krav och tillåt dig själv att ta den tid och resurser som faktiskt krävs.

Du är inte ensam, jag hatar också mig själv och känner mig oduglig och värdelös.

Nä du är inte ensam!
Det händer att jag hatar mig själv och tycker att jag är värdelös och oduglig.
Mest kommer väl jag i de svackorna när jag har PMS .
Men visst det kan drabba mig med.
En varm kram från mig till dig! om det går bra förstås!

Kompenserar ganska bra numera, men är också medveten om att jag gör det, ständigt. Det känns inte ärligt och äkta, mina erfarenheter är att det sociala priset jag får betala om jag är mig själv är för högt.. Nära relationer går därför bort, har barn och de har inget annat val än att ta mig som jag är, man de är ju också vana. Det känns rätt förljuget, mitt sociala liv, tyvärr. Jag hatar inte mig själv, men hade önskat att jag var annorlunda. Om jag hade varit någon annan, skulle jag inte gillat mig, och ej heller lagt tid på mig. Lite som det faktiskt är för mig nu. Barnens far (vi levde ihop i 14 år) sa ofta till mig, att jag hade "fel vinkel på svansen", och det har han ju helt rätt i.. (Om man jämför med en vargflock). Det är så skönt att leva ensam nu, ingen rädsla att bli lämnad eller bedragen mer, ingen att känna sig underlägsen, ingen som ständigt retar sig på mig.. Fast det är klart, jag känner mig sorgsen ändå, även om jag har resignerat..

Ja, rätt ofta och oftare ju äldre man blir eftersom man inser mer och mer hur mycket man inte passar in i samhällsmodellen vi har idag = ingen framtid

Fast jag förstår fortfarande inte varför så många av er hatar er själva eller tycker illa om?

Mountain_lion skrev:Jag tror att väldigt många känner så idag.
Jag ger nog vårt informationssamhälle stor del av skulden.
Många ser via internet och TV hur fantastiskt andra har är och fantastiska andra är.

Så är det.

Sen ska vi också komma ihåg att i Sverige är det "fult" att lyckas, ha pengar, etc. Det gör människor olyckliga. Många hamnar dessutom i "jag mår lite bättre om jag klankar ned på andra" vilket är ett beteende som långsamt förgör människor.

Likväl är det svårt att få folk att ändra på sig... synsätt på sig själv och sin omvärld är en resa varje individ själv måste göra. Jag arbetar fortfarande på att inte vara cynisk och bitter, men motsatsen är så himla mycket bättre... att se hur fantastiska och intressanta människor är.

Inte minst hur positiv kraft man själv kan vara.

Herregud, så där känner jag nästan varenda dag. Du är absolut inte ensam!

Nej definitivt inte. Det har jag aldrig gjort. Jag hatar i stället det och de som utsätter mig för saker jag mår dåligt av. Det har också hänt att jag hatat hur mitt liv sett ut och i värsta fall att jag inte klarat av saker och situationer. Men därifrån till att vända vreden inåt mot mig själv. - jag är nog helt enkelt inte lagd åt det hållet. Och jag tror att det är bra att förlägga problem dit de hör. Vanligtvis är det inte enbart en person som ligger bakom alltihop, alltså ytterst sällan man själv.

Jag gör det, men bara när jag är deprimerad.

Det kanske i många fall egentligen är sin oförstående omgivning man inte gillar, som faller över på att man inte riktigt tål sig själv, när man har så svårt att så att säga ''platsa'' i tillvaron.

astralblood skrev:Ja, rätt ofta och oftare ju äldre man blir eftersom man inser mer och mer hur mycket man inte passar in i samhällsmodellen vi har idag = ingen framtid

Du tänker fel, du skall inte hata dig själv för att du inte passar in. Du skall fundera ut hur du kan gå din egen väg på bästa möjliga sätt. Sluta kämpa för att passa in bland NT, det går ändå inte och du kommer bara bli ledsen när du inte lyckas med det omöjliga

Jag avskyr mig själv och helst av allt vill jag inte leva. Inte för jag vill begå självmord. Men oftast önskar jag att jag aldrig fötts, för det här med att leva är bra trist.

Charlie72 skrev:Fast jag förstår fortfarande inte varför så många av er hatar er själva eller tycker illa om?

För min del för att jag är så j-a dum i huvudet och för att jag vill så otroligt mycket mer än jag klarar av, klarar eller orkar snarare inte ens med en smula av allt jag önskar och nej jag har inte orimligt stora krav på mig själv!

Eller jo på min kropp har jag det, har (jo verkligen) det äcklet, vill helst ligga på lätt undervikt men är av naturen lite grov, lätt att sätta muskler och ganska lättfödd.

magdalena skrev:Jag tycker mycket illa om vissa sidor hos mig, jobbar jobbar jobbar på att förändra

Jag också, det är svårt

KRAM, vad hemskt att känna så.

Vad man klarar har dock ingenting med hur man är att göra.
Man är absolut inte mindre värdefull för att man t.ex. kanske inte klarar att ta hand om sitt hem eller sina barn.
Alla har vi olika förutsättningar.

Att göra sitt bästa är mer än tillräckligt.

Var inte så hårt emot dig själv. .

Jahaja, ja det osynliga som finns bakom fasaderna lyser inte igenom så bra, åtminstone om man inte kollar tillräckligt noga för att se vad som finns att se.

Till saken, ja visst hatar jag mig själv, hade det inte varit för min fördömda svårighet att fatta beslut hade saken vart ur vägen enkelt för då hade jag sluppit sitta här för då hade jag redan agerat.

Fast i och för sig så kräver väl beslut å sin sida olika mängd beslutsamhet och övertygelse och det behövs nog fullständig övertygelse för att komma så långt som jag tycker vore lika bra, för att inte nämna att lyckas komma undan den där förbannande självbevarelsedriften...

Visst kan man säga att vi har det så extremt bra i Sverige blabla vi har världens bästa land blabla finns absolut ingenting att klaga på blabla vifta bort problemen, och sålunda existerar inga problem för att det antyddes så, och människor fortsätter som vanligt.

Härligt värre.

Jag skäms över min diagnos. Hade möte med sonens skola idag. Berättade att jag har AS och skäms. De sa att jag inte ska skämmas! Det finns så många andra som också har ett handikapp. Men ändå. Jag och sambon hjälps åt att ta hand om sonen. Utan min sambo hade jag bott på ett aspergerboende! Klarar inget jobb. Känner mig lat trots att jag diskar varje dag. Tar hand om sonen då min älskling jobbar. Ändå känns det som jag inte duger.

vallesmamma skrev:De sa att jag inte ska skämmas!

Tyvärr så är det många normaltypiska som säger att allt är jättebra men när det kommer till kritan så får man "inte vara med och leka" eller som viskar negativa saker bakom ryggen. Det behöver inte vara så i detta fall. Men i många fall är det optimalt att intet säga.

Trollmor skrev: Jag undrar om möjligen det vi fick höra och uppleva i barndomen kan inverka?

Så länge jag kan minnas har jag fått höra hur värdelös jag är, att jag är knäpp, konstig, annorlunda, utvecklingsstörd, hjärnskadad och varför kunde jag inte vara som normala barn? för att nämna några av dom snällare elakheterna.

För att nämna några av mina upplevelser som barn/tonåring:

1. Traumatisk adoption ifrån Thailand vid 2 års ålder (stulen, slagen, nedsövd och sydd i bakhuvudet).
2. Fysiskt och psykiskt misshandlad av familj, klasskamrater, pojkvänner mm under skolgången.
3. Dagligen grovt misshandlad i ett 5½ år långt förhållande (från 12-17½ års ålder).
4. Sparkad och slagen i magen när jag var gravid i 5e månaden. Låg 4 dagar med värkar och fick föda fram ett dödfött barn.
5. Blev misshandlad av min drogpåverkade pojkvän (numera ex). 10-15 knytnävsslag mot käken vilket slog käken ur led och sen tillbaka igen. Slog samtidigt bakhuvudet i betongväggen bakom vilket gjorde att skallbenet sprack på flera ställen. Fick dessutom örhängena inslagna i skallbenet bakom öronen. Dom fick knipsa av örhängena med tång och dra ut pinnarna ur skallbenet. 6½ timmar på akuten och flytande föda i 1½ månad (käkarna hade fastnat med ett 1cm stort mellanrum). Mitt ex fick 2 mån fängelse.

Dessa och många fler liknande händelser, utspelade sig före 20 års ålder. Men inget har påverkat min syn på mig själv. Som jag skrivit i tidigare inlägg: Inte mycket kan rubba den som är stabil/stark i sig själv. Man är aldrig sämre än man själv gör sig och man väljer själv om man vill vara ett offer eller ha kontrollen över sitt liv.
Tyvärr vet jag inte hur man "tar tillbaka" kontrollen när man redan förlorat den. Jag fattade mitt beslut när jag var barn och jag har aldrig släppt taget!

Jag älskar mig själv, men visst har det funnits självförakt.

Det känns skumt att uttrycka att jag ÄLSKAR mig själv, men jag känner att jag gör nog det. Jag är inte nöjd eller helt belåten med en del saker, men det hindrar mig inte från att älska mig själv.

Jag är inte deprimerad. Depression kan så klart få individen att känna så.

earlydayminer skrev:Det känns skumt att uttrycka att jag ÄLSKAR mig själv, men jag känner att jag gör nog det. Jag är inte nöjd eller helt belåten med en del saker, men det hindrar mig inte från att älska mig själv.

Lite hybris?