Jag är en sådan där som kan oroa mig jättemycket över vad folk tänker om mig. Att jag går dem på nerverna, att de tycker att jag är jobbig, gnällig och totalt dum i huvudet. Och då vet jag inte om jag borde dra mig tillbaka/hålla en lägre profil. För jag vill verkligen inte att människor ska tycka illa om mig. Men eftersom jag inte kan läsa deras tankar så kan jag ju inte veta säkert om jag har rätt i mina misstankar. Och om jag har fel så är det ju synd att minska ner på relationen i onödan. Jag gissar att flera kan känna igen sig i detta.

Nu har jag detta problem med min psykolog och vet inte hur jag ska hantera det. Det är svårt att få ut någonting av mötena med psykologen när jag känner så här. Jag skulle gärna vilja ha tips på hur jag skulle kunna hantera det. Det bär mig emot att ta upp det direkt med psykologen eftersom
1) om jag har rätt så tror jag att det gör att hen tycker att jag är ännu jobbigare.
2) om hen säger att det inte är så, så litar jag inte på att hen talar sanning.
3) Jag vill inte sätta hen i en position där hen känner sig tvungen att ljuga.

Tips?

Med vänlig hälsning,
Fröken Fräken

Det är ändå bättre att veta sanningen än att leva i ovisshet tycker då jag iaf. Hos psykologen ska du vara dig själv, denne har betalt för att behandla dig. Det blir svårt att hjälpa dig om du håller inne med beteenden och frågeställningar.

Nej gud lägg inte lock på dig hos psykologen, var så utflippad eller tja, var dig själv så mycket som möjligt då du inte är där för att vara trevlig utan att få hjälp med din problematik vilket blir ju väldigt svårt om du gömmer den.
Ta gärna upp dessa funderingar med psykologen för det är ju nog ett av dina problem du behöver arbeta med.

Sen i övrigt spelar det ingen roll vad din psykolog tycker om dig personligen, det är ju inte meningen att ni ska bli vänner utan att hen ska hjälpa dig, något som hon får bra betalt för och är utbildat för och hen har nog mer jobbiga patienter än dig kan jag lova : p

Om något borde du vara extra tydlig med dina problem hos psykologen, då blir det bäst.

OK, usch... så ska jag fråga rent ut: "Tycker du att jag är jobbig och gnällig?" eller ska jag ta det mer i linje med "På senaste tiden har jag känt bla bla bla och undrat om du tycker bla bla bla..."? Och vad gör jag om hen säger att hen inte tycker illa om mig/tycker att jag är jobbig och jag inte tror på det?

sugrövmanövern skrev:denne har betalt för att behandla dig

Blue86 skrev:det är ju inte meningen att ni ska bli vänner utan att hen ska hjälpa dig, något som hon får bra betalt för och är utbildat för och hen har nog mer jobbiga patienter än dig kan jag lova : p

Det måste väl ändå vara svårt att hjälpa någon man tycker illa om? Psykologen är ju också bara människa. Och terapi är väl ingen standardbehandling som kan appliceras oförändrad på varje patient. Spelar inte terapeutens upplevelser och känslor en roll i det hela, för att han eller hon ska kunna göra ett bra jobb? Jag tänker mig att terapeutens känsla av att vilja patienten väl är nödvändig för att det ska fungera, har jag fel?

Till saken hör också att psykologen inte tror att jag kan må så mycket bättre än så här, och jag med min negativa inställning till allt tror att hen har rätt... men önskar (och kanske till och med hoppas) förstås att hen har fel.

Fröken Fräken skrev:Tips?

Nu är det ju så här att det är liksom deras jobb va, dom är nog mer orolig om du inte skulle va jobbig, det är ju ofta därför man är där, så tänk inte så mycket på det du matar bara dina ''demoner'' då, förpestar tillvaron för dig själv ytterligare, är sån själv ibland med så det blir oftast att jag sitter tyst i ett hörn och hoppas ingen tilltalar mig så jag måste prata. Och det är ju inte så bra heller.

Vet ju inte hur gammal du är men jag tror att du är rätt ung och då har man väl ofta tankar kring hur andra uppfattar en, och det kan leda till en spiral av neggativa tankar. Så försök leda bort dem lite innför mötena, ha med en bok eller nått så du inte sitter och gruvar dig. Det går nog bättre efter ett tag ska du se.

När det gäller en psykolog så är det deras jobb att kunna ta sådana funderingar när de sägs rent ut.

antonius skrev:Vet ju inte hur gammal du är men jag tror att du är rätt ung och då har man väl ofta tankar kring hur andra uppfattar en, och det kan leda till en spiral av neggativa tankar. Så försök leda bort dem lite innför mötena, ha med en bok eller nått så du inte sitter och gruvar dig. Det går nog bättre efter ett tag ska du se.

Tack! Det var dock bättre tidigare och nu har det blivit sämre. Det är inte så att jag är helt ny, jag har gått ett tag hos psykologen.
Jag brukar bli ganska nervös innan mötena, kan inte läsa en bok i väntrummet. Men jag försöker se till att jag kommer precis i tid, så att jag slipper sitta där så länge och gruva mig.

Jag skulle gärna vilja ha tips om detta, om någon har en idé:

Fröken Fräken skrev:OK, usch... så ska jag fråga rent ut: "Tycker du att jag är jobbig och gnällig?" eller ska jag ta det mer i linje med "På senaste tiden har jag känt bla bla bla och undrat om du tycker bla bla bla..."? Och vad gör jag om hen säger att hen inte tycker illa om mig/tycker att jag är jobbig och jag inte tror på det?

Det spelar ingen roll hur du säger det i förhållande till en psykolog. Och vad det gäller din senaste fundering tycker jag du kan ta upp den också. Eller ta upp den allmänt. Hur vet man ifall folk tycker man är jobbig och gnällig? Sen kan du komma in på att du har en känsla av att du har en känsla av att hon tycker det etc etc.

Fröken Fräken skrev:Jag är en sådan där som kan oroa mig jättemycket över vad folk tänker om mig. Att jag går dem på nerverna, att de tycker att jag är jobbig, gnällig och totalt dum i huvudet. Och då vet jag inte om jag borde dra mig tillbaka/hålla en lägre profil. För jag vill verkligen inte att människor ska tycka illa om mig. Men eftersom jag inte kan läsa deras tankar så kan jag ju inte veta säkert om jag har rätt i mina misstankar. Och om jag har fel så är det ju synd att minska ner på relationen i onödan. Jag gissar att flera kan känna igen sig i detta.

Jag har nog tänkt liknande ibland också, men mesta tiden har jag nog varit jobbig utan att tänka på det. Jag har egentligen trott att jag var helt normal och rätt smart, men på andras reaktioner märkte jag så småningom att det tydligen var något fel. Då grubblar man ju förstås vad det är för fel. Är jag för tyst? Pratar jag för mycket? Pratar jag om fel saker? Verkar jag för osäker?

Men hos en psykolog skulle jag inte oroat mg för detta. I så fall skulle jag möjligen oroat mig för "tycker psykologen att jag tar upp hens tid i onödan, andra har kanske mycket större problem"?

Jag håller med de andra att du inte behöver tänka på att behaga psykologen utan var precis så jobbig som du (tror att du) är. Psykologen ska hjälpa dig, inte bli din kompis el arbetsgivare. Och ta upp just att du oroar dig för vad andra tycker om dig. Du behöver inte berätta om att det gäller även psykologen, om du tycker det känns pinsamt. Själva frågan är ju viktig att diskutera. Att "hålla en låg profil" kan också vara negativt, folk får inget grepp om en, tycker kanske man är anonym och tråkig. Dessutom kan man inte behaga alla, så det är ingen idé att försöka bli omtyckt av alla.

"Totalt dum i huvudet" tycker psykologen säkert inte att du är, du gör iaf inte det intrycket här. Och hen har säkert träffat konstigare typer än dig, såvida hen inte är väldigt mycket nybörjare i yrket.

Jag känner igen mig i dina tankegångar, tyvärr så har jag inga tips eller så. Men förhoppningsvis har du fått och får bra svar (som jag också kan läsa).

Tack för alla svaren! Jag gör ett försök att prata om det nästa vecka.

Alien skrev:I så fall skulle jag möjligen oroat mig för "tycker psykologen att jag tar upp hens tid i onödan, andra har kanske mycket större problem"?

Det oroar jag mig förstås också över... you name it, I worry.

Story of my life. Jag oroar mig väldigt mycket för att vara jobbig, vara en börda för andra och så där. Det inkluderar min psykolog. Sist (i torsdags) lyckades jag fråga min psykolog om han blir besviken på mig och tycker jag är jobbig om jag inte klarar av att utföra de exponeringar han föreslår att jag ska göra (jag kör KBT just nu). Det var inget jag vågade fråga honom muntligt så jag hade skrivit ner frågan på ett papper som jag gav till honom i början av sessionen. Han sa att han uppskattade att jag frågade honom och sedan sa han att han inte blir besviken på mig. Han tycker det är synd om jag inte klarar det han har föreslagit men att han istället för att bli besviken på mig blir lite besviken på sig själv eftersom han då inte lyckats "peppa" mig tillräckligt.

Alltså: skriv ner frågan/frågorna om du inte vågar ställa dem muntligt. Jag tycker personligen att det är lättare eftersom man då inte behöver känna press på att formulera frågan så bra som möjligt på plats. När du skriver har du tid att tänka igenom det hela.

Eller också Neutrino så är du egentligen inte mogen för att utsätta dig för de exponeringar det handlar om och din reaktion på det är naturlig och det är dags att slå av på takten?

Bjäbbmonstret skrev:Eller också Neutrino så är du egentligen inte mogen för att utsätta dig för de exponeringar det handlar om och din reaktion på det är naturlig och det är dags att slå av på takten?

Mycket möjligt. Det är första gången jag är i någon form av terapi (utöver ett misslyckat försök i maj då jag och psykologen inte kom överens överhuvudtaget, vilket ledde till att jag slutade) och jag har bara träffat min nuvarande psykolog i 4-5 veckor. Känner mig ganska livrädd för allt som har med exponeringar att göra och jag är inte riktigt säker på att han förstår det trots att jag försökt förklara. Jag tror egentligen att jag, innan jag ens börjar fundera på exponeringar, behöver få prata om allt (mitt liv, hur jag mår, vad som händer osv) och få hjälp med att förstå saker och ting. Det är dock inte så KBT fungerar så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

EDIT: Vi har nu haft 7 av de 20 sessioner jag är remitterad för (vad händer sen?!) och vi har nog inte ritkigt kommit någonstans än.

Nej det låter mog inte riktigt som ett fall för KBT. Det är tråkigt att det ska vara svårt för dig att få hjälp.

Hej Neutrino,

usch vad jag känner igen mig. Jag har försökt flera gånger att "gå i terapi", men det är som att det saknas något grundläggande för att det ska fungera. Typ en slags förståelse för hur terapin överhuvudtaget ska gå till, vad terapi innebär. Om det känns jobbigt och obehagligt att gå dit, betyder det då att den är bra för mig eller inte? Detta kombinerat med depressionens övertygelse (realistisk eller inte vet jag fortfarande inte) om att absolut ingenting kan bli bättre gör det hela ganska komplicerat. På något sätt känns det som att man behöver vara en person som redan har stor självinsikt och vet vad man behöver och tycker att det är ok att få/ta saker man behöver för att terapi ska funka. Så om problematiken innefattar att man inte är en sådan person, så ser jag inte hur det ska kunna fungera.
Vet inte om jag får fram vad jag vill säga just nu, jag har svårt att sätta ord på det. Ursäkta om jag svamlar. Och ursäkta att jag är pessimistisk istället för att hjälpa till. Jag tycker också att det verkar som att du skulle behöva prata med någon mer förutsättningslöst om "allt" som du skriver för att sedan kanske testa KBT i ett senare skede.

Bjäbbmonstret skrev:Nej det låter mog inte riktigt som ett fall för KBT. Det är tråkigt att det ska vara svårt för dig att få hjälp.

Ja, det är tråkigt (och mycket jobbigt). Jag har inte direkt haft tur med vården.

Fröken Fräken skrev:Hej Neutrino,

usch vad jag känner igen mig. Jag har försökt flera gånger att "gå i terapi", men det är som att det saknas något grundläggande för att det ska fungera. Typ en slags förståelse för hur terapin överhuvudtaget ska gå till, vad terapi innebär. Om det känns jobbigt och obehagligt att gå dit, betyder det då att den är bra för mig eller inte? Detta kombinerat med depressionens övertygelse (realistisk eller inte vet jag fortfarande inte) om att absolut ingenting kan bli bättre gör det hela ganska komplicerat. På något sätt känns det som att man behöver vara en person som redan har stor självinsikt och vet vad man behöver och tycker att det är ok att få/ta saker man behöver för att terapi ska funka. Så om problematiken innefattar att man inte är en sådan person, så ser jag inte hur det ska kunna fungera.
Vet inte om jag får fram vad jag vill säga just nu, jag har svårt att sätta ord på det. Ursäkta om jag svamlar. Och ursäkta att jag är pessimistisk istället för att hjälpa till. Jag tycker också att det verkar som att du skulle behöva prata med någon mer förutsättningslöst om "allt" som du skriver för att sedan kanske testa KBT i ett senare skede.

Jag känner verkligen igen det där. Jag vill verkligen och behöver verkligen "gå i terapi". Jag vill träffa en psykolog regelbundet men jag vet inte riktigt vad jag behöver. Ingen har förklarat "reglerna" för terapin eller hur saker och ting fungerar (utöver förklaringen om hur KBT går till). Det är förvirrande. Dessutom tycker jag inte om förändringar (och jag är rädd för dem) vilket gör att jag får ångest över själva terapin och de förändringar som den innebär också. Det plus, som du säger, depressionens övertygelse om att ingenting kommer bli bättre gör allt mycket komplicerat.

Jag är väldigt rädd för att bli övergiven av vården. Att de ska se mig som ett hopplöst fall och vägra att hjälpa mig. Jag menar, tänk om jag går alla 20 sessioner hos KBT-psykologen och ingenting blivit bättre. Vad händer då? Kommer jag behöva klara av mitt liv helt själv då? Det fungerar inte mer.

Är det KBT du kör nu också?

Ursäkta min rant. Menar inte att "kapa" din tråd.

Fröken Fräken skrev:

Alien skrev:I så fall skulle jag möjligen oroat mig för "tycker psykologen att jag tar upp hens tid i onödan, andra har kanske mycket större problem"?

Det oroar jag mig förstås också över... you name it, I worry.

Hen har inbokade tider för er och om besöken hjälper er så är det ingen tid i onödan.

Neutrino skrev:Ingen har förklarat "reglerna" för terapin eller hur saker och ting fungerar

STOR igenkänning...

Neutrino skrev:Är det KBT du kör nu också?

Nej. Psykologen är psykodynamiskt utbildad, och har gjort någon vidareutbildning i KBT. Men vi kör typ ingen speciell metod, eftersom jag lyckades förmedla hur kravfyllt och jobbigt jag fann det att köra efter en speciell metod. Det känns väldigt pressande, som att man då har ett bestämt mål och därför kommer misslyckas. (Har man inget mål kan man inte misslyckas på samma sätt.)

Neutrino skrev:Ursäkta min rant. Menar inte att "kapa" din tråd.

Helt ok!

Neutrino skrev:Jag är väldigt rädd för att bli övergiven av vården. Att de ska se mig som ett hopplöst fall och vägra att hjälpa mig. Jag menar, tänk om jag går alla 20 sessioner hos KBT-psykologen och ingenting blivit bättre. Vad händer då? Kommer jag behöva klara av mitt liv helt själv då? Det fungerar inte mer.

Stor igenkänning på det med. Jag önskar jag kunde lugna dig på den punkten. Du står ju i alla fall i kö till utredning, så innan dess kan de ju inte överge dig helt. Jag tror att om man bara är tyst och hoppas att de ska se en och förstå vad man har för problem, så finns risken att de överger en. Men om man vågar vara lite jobbig, och förmår förklara att man behöver hjälp och gärna också med VAD man behöver hjälp, så hoppas jag chansen är rätt bra att de inte överger en. Du verkar kunna formulera dig bra vad gäller det tycker jag, definitivt bättre än vad jag kunde när jag började hos min psykolog.