Jag har en väninna som, jag långsamt fattat, dagligen använder sig av vita lögner. Om hon inte vill träffa mig eller någon annan så säger hon inte det utan pratar om hur upptagen hon är av att städa (hennes hem är i konstant kaos ändå) eller göra något annat. Hon kan också avboka en träff med en vit lögn. Detta insåg jag nyss sedan jag råkat ut för att två andra personer använt sig av vita (eller svarta?) lögner för att avboka träffar med mig. I de två senare fallen var det lätt att inse att det var lögn och då öppnades mina ögon så att jag såg den första personens notoriska ljugande.

Eftersom jag fortfarande inte kan gå ut och dessvärre har en moped som måste lagas så är jag ännu fånge i mitt hem, sedan den 14 april. Att få komma ut med bil eller att få besök betyder ALLT för mig eftersom jag är fängslad. Därför har dessa avhopp tagit mig så hårt att jag tagit överdoser och sovit flera dygn i sträck.

Varför gör folk så här? Om de hade sagt: "Du, jag är så hängig och mitt x vill så gärna köra mig ut till havet , kan vi inte träffas i morron i stället?" Då hade jag blivit besviken, men bara tillfälligt. När jag fick ett sms med orden: "jag åker ut tll havet. Orkar inte prata med någon." Då VISSTE jag att det var en lögn eftersom personen i fråga aldrig vill vara ensam och var för trött för att åka flera mil med buss.

Tre svek på en vecka. Alla lögner har bevisats vara lögner i efterhand på olika sätt. NT tycks ta väldigt lätt på sånt här. Sanningen är något relativt, en badboll som man kan kasta hit och dit på livets strand. Jag känner mig som ett fånigt sjölejon som hasar sig hit och dit för att försöka fånga de där bollarna. Men jag vill inte spela det där spelet mer!

Jag svarar inte längre i telefon. Mitt mobilsvar säger lakoniskt: "Du har kommit till de utstöttas förening. Var god och gråt efter pipet!"

Jag skiter i omvärlden och deras vita lögner. Går bara ut en stund på natten och sätter mig på uteplatsen och bjuder områdets katter på godis. Deras knastrande ljud i sommarnatten är mitt trogna sällskap.

Läste i en bok: "Ett löfte till en aspergare måste alltid hållas!" Ska jag göra flygblad av den där meningen eller?

Moderator: Slog senare ihop med en annan tråd och kompletterade därför rubriken.

Ja, vad fan gör man?
Jag är inte heller skärptare än ett sjölejon i särskola, i den mån jag inte har lyckats kompensationslära mig. Dessutom ger det mig något att få veta, så att jag kan orientera mig, och kan stjälpa mig i motsvarande mån att få fel besked. Och det är då inte snokbehov jag talar om. Också en onaturlig tanke för många - NT? - verkar det.

Men: gudarna ska veta att jag skulle behöva lära mig vitljuga också! Åtminstone om det är lättare än att skaffa mig den verkliga frånsägningsförmågan direkt!!

Så hårt som den sitter, den där vanan att ska jag få något alls av någon annan, måste jag betala vad h*n eller situationen tar i pris av mig: ta vad som bjuds eller vara utan. Eller vad det nu är som gör att jag bara inte klarar att sätta de gränser runt det nödvändiga utrymmet för mina livsbetingelser, som jag ser andra sätta med sådan självklar frihet hela tiden (naturligtvis: hur skulle de annars orka leva och göra det de måste?), och som är en stor delorsak (den största?) till min misantropi (fast jag är den sortens aspergare som inte generellt trivs ensam).

På (vita) lögner och ursäkter märker man en persons karaktär. Fördelen med kriser är att man märker vem som är ens verkliga vänner som går att lita på även i svåra stunder.

Ja, om ni är vänner är det väl onödigt att ljuga. Då borde man kunna tala sanning även om småsakerna.

Jag brukar inte bry mig om folk ljuger till mig, det är deras val, och jag tror egentligen inte jag har rätten att döma om de ljuger eller inte utan någon sorts bevis. Fast det har ju också med tillit att göra. Om jag förväntar mig att folk ljuger känner jag mig inte sviken när de gör det... föresten finns det så många olika anledningar till en lögn som jag inte orkar tänka på. Att folk ljuger för uppmärksamhet stör mig mycket, men jag är för passivt agressiv för att konfrontera dem.

Ibland har det faktiskt hänt att jag själv ljuger för att slippa förklara något trivialt. Jag tror det har att göra med att jag har svårt att uttrycka mig överhuvudtaget och jämt förklarar alldeles för mycket i rädsla av att missförstås. Det kan handla om att jag säger att jag gick förbi min mammas hus, under den veckan jag bor hos min pappa, för att hämta upp ett klädesplagg när jag egentligen hämtade mitt ritblock, eftersom det var en teckning där jag arbetade på. :S

Jag kan använda vita lögner ibland. Främst då för att undvika att såra någon ("du ser fet ut i den kjolen") eller att jag vill undvika ett krångligt ämne; "Allt bra?" ("Nä, jag är deprimerad", "får" man ju inte svara då). Man får nog se till syfte mer än OM persone anväder vit lögn. Det jag menar är om en person tex hjälper eller ljuger när det verkligen krisar sig, har de giltigt skäl är det en annan sak tänker jag, men vissa spelar dumma i de lägena, sånt irriterar mig.

Lögner överhuvudtaget och då särskilt vita lögner är ju helt grundläggande för att orka med att leva i en värld med andra människor. Visst, egentligen så skulle det ju vara bra om man kunde vara ärlig när man avbokar saker för att man inte orkar med, men folk blir stötta och sura och allt vad det är.

Jag personligen tar inte så hårt på vita lögner, jag brukar fatta vad det handlar om, i.a.f. inbillar jag mig att jag gör det. Lite jobbigt kan det bli när man blir paranoid och tror att någon egentligen har onda avsikter med att ljuga, eller när man ändrar uppfattning om en person och alla minnesbilder man har av vad personen har sagt och gjort omvärderas.

Det enda som är svårt är ju att dels hitta på bra lögner i realtid och att man känner sig oärlig när man använder sig av lögnerna.

Det är nog så att man måste dra nån lögn ibland för att det är enklast så. Just det där att avboka nån träff eller att säga ifrån när man inte vill vara med på nåt när nån frågar så är det smidigast med en vit lögn. Iaf om anledningen till att man vill avboka är att man inte orkar just då eller att det dykt upp nåt annat som känns mer angeläget.

Accepterar i viss mån vita lögner från andra med, ser det som en slags artighet om man inte vill eller orkar gå in på några detaljer eller personliga saker.

Det här är nog nåt av det mest handikappande aspiga draget för mig, att jag har ett överutvecklat sinne för rättmätighet och sanningens egenvärde, så där så jag måste säga sanningen även om det drabbar mig och inte gagnar nån annan. Inte alltid alltid, men alldeles för ofta. Har extremt svårt för ljugande, andras också.

Kan inte förstå att nån ljugit för att rädda ansiktet och andra såna skäl. Eller, förstå det kognitivt kan jag, men acceptera att det gjorts mot mig är urbota svårt om ens möjligt. Det ligger kvar och skvalpar och jag undrar hur mkt vederbörande ljuger i vanliga fall och vad som egentligen är sant och så blir jag snudd på paranoid.

Det här med mina styvnackade sanningskrav och mitt rättspatos (och petimätrighet) förklarade den psykodynamiskt inriktade toktant jag träffade under många år på helt andra sätt, och det var nåt av det jag kände en instinktiv motvilja mot, i allt hon förklarade med helt andra saker än möjlig hjärn-annorlundahet. Och det är inte motstånd och försvar, det bara KÄNDES helt åt fanders fel.

Jag blev beskylld och avskedad på ett företag för att jag var "ärlig".

De fåtal gånger jag ljugit (och använt mig av svarta lögner) har jag gjort det för att skydda mig själv. Inget konstigt med det.
De gånger jag använt vita lögner har jag nästan alltid ångrat mig efterråt och tänkt att jag borde sagt precis som det var (utan att för den skull bli alltför detaljerad, som jag tycker är svårt ibland).

Grimuald skrev:Jag blev beskylld och avskedad på ett företag för att jag var "ärlig".

Jag har också fått jag-vet-inte-hur-många utskällningar och fan-och-hans-moster om hur himla fel det är att vara ärlig. Jag har exempelvis stängts av från föreningar, då de inte ansett det lämpligt att jag INTE mörkade min bakgrund. Himla dumheter. Tydligen är jag också "för ärlig".

Att använda lögner för att man är rädd att såra någon är oftast bara dumt. Kommer det fram sedan att man ljög gör det oftast väldigt ont.
En sanning kan göra ont, men inte såra....

Dunderbar skrev:Att använda lögner för att man är rädd att såra någon är oftast bara dumt. Kommer det fram sedan att man ljög gör det oftast väldigt ont.
En sanning kan göra ont, men inte såra....

Jag skulle äta min hatt på, att du skulle föredra att höra "färgen på din kostym är snygg" framför att jag sa "du ser ut som en fet äcklig gris i kostymen". Om du tänker efter, så föredrar du förmodligen en vit lögn i det fallet. Här på forumet är du ju tveklöst hårsår iallafall.

Olika människor är känsliga på så olika saker. Det är ju det som är så himla opraktiskt! Och man kan ju inte utgå ifrån sig själv för att veta när man riskera att såra någon eller inte. Speciellt om ens sätt att fungera inte är genomsnittligt.

Ja, jag är glad att fler än jag har problem med detta. Allt är relativt. Men om en person reflexmässigt ALLTID tänker: "Vad gynnar MIG mest att jag säger i denna situation? Vad ser bäst ut? Vad vinner jag mest vänner, pengar, fördelar på?" Då har jag med denna person hamnat ute i ett träsk fyllt av blodtörstiga krokodiler. Jag vet banne mig inte vilket steg jag ska ta åt vilket håll. Det känns som en mardröm: sanningen finns inte som något absolut utan bara relativt och för att skaffa MIG vinster.

Ibland kan det handla om att skona en annan från en allt för svår sanning, genom att underdriva det dåliga och betona det positiva. Det kan jag göra.

Men att stämma träff med en vän och hitta på en lögn för att slippa ifrån träffen det har jag aldrig någonsin gjort. Däremot kan jag utebli p g a sjukdom. accepterar detta hos vänner också.

Jag är något synsk så när lögnen anländer: Jag kan inte därför...så ser jag sanningen spelas upp som en film och mitt hjärta genomborras av ett spjut. "Varför ljuger du? Du vet ju att jag är synsk?" Och sedan blöder hjärtat ymnigt. Förtroendet för personen kollapsar. Sanningen hade jag klarat, är mycket förstående. Men jag HATAR LÖGNEN!

Tre inställda träffar på en vecka. Jag är isoleringsfånge. Kan inte ta mig ut, inte gå. Att besöka en sjuk vän har fått ge vika för knullande med diverse X, blind dates etc. I nöden prövas vännen så jag har alltså inga vänner. Har lagt ned massor med jobb på att undsätta människor i nöd, men de flesta tycks se detta som gammalmodigt. I individualismens era ska man bara tänka på sig själv och se till att få så mycket sex och kul som möjligt. Glädjen att låta en fånge få en timmes sällskap, kan ingen nusvensk känna den? Är empatin död?

Genom historien har det funnits berättelser om Jonathan och David (bibeln) och många andra starka vänskapsrelationer som betytt lika mycket som äktenskap. Är de stakra vänskapsrelationerna också uppfrätta av individualismen?

Är det en kraftfull demoralisering av mänskligheten på gång? Håller den materialistiska individualismen på att förinta vår "mänsklighet"? En och en är vi svaga och kommer inte att överleva de enorma naturkatastrofer som väntar.

MsTibbs skrev:

Dunderbar skrev:Att använda lögner för att man är rädd att såra någon är oftast bara dumt. Kommer det fram sedan att man ljög gör det oftast väldigt ont.
En sanning kan göra ont, men inte såra....

Jag skulle äta min hatt på, att du skulle föredra att höra "färgen på din kostym är snygg" framför att jag sa "du ser ut som en fet äcklig gris i kostymen". Om du tänker efter, så föredrar du förmodligen en vit lögn i det fallet. Här på forumet är du ju tveklöst hårsår iallafall.

man kan undvika att säga nått eller typ "du var jättevacker i den andra" .... (<- funkar om man prövar kläder iallafall)

Varför skulle jag föredra att höra att min kosym är snygg före att personen tycker den är ful som en gris bakdel?

Alla har ju olika smak, om en person tycker den är ful...och?
Vad ska jag göra åt det? *ler*

Debbido, jag förstår att du känner dig sviken. Jag brukar alltid ställa upp för min väninna om jag kan, och hon för mig. Likaså för mamma, inom rimliga gränser. Däremot orkar jag inte längre hjälpa alla jag tycker synd om för då skulle jag bli överansträngd på nolltid.

Empatiska och pålitliga människor finns, även om de kanske inte är så många som man skulle önska, så ge inte upp hoppet om att finna riktiga vänner. Övriga får man ta som de är - eller välja bort om deras brists på hyfs och medkänsla är mer än man personligen står ut med.

När det gäller vita lögner har jag ungefär samma inställning som du; om det gäller att någon vill skona mig från sanningen om min nya frisyr må det vara hänt, men just att ställa in något man bestämt och inte ens våga vara rak om anledningen tycker jag är väldigt dålig stil. Särskilt om man är handikappad och inte kan ta sig nånstans själv! Då är det bättre att låta bli att lova något alls, fast personen då förstås riskerar att komma i dålig dager. Därför lovar många saker som de kanske redan från början vet att de inte tänker genomföra, eller som de skulle veta att de inte vill göra om de bara kände efter innan de lättvindigt slängde ur sig löftet.

Kanske jag berättat tidigare om den gången jag råkade hamna bredvid en person som jag i övrigt beundrar oerhört, när han beklagade sig över att han och hans fru skulle vara 'tvungna' att husera en person de träffat utomlands. Visserligen hade han till denne sagt "Säg bara till om du kommer till Sverige nån gång så kan du bo hos oss", men så sa han till den han berättade detta för "Men det där är ju sånt där man bara SÄGER!" Jag häpnade! I utlandet är folk ofta mycket mer generösa och när de lovar samma sak så brukar de verkligen mena det. Men nu förväntade sig alltså denna person att den utrikiske vännen skulle fatta att när svenskar säger samma sak så är det bara en artighetsfras som man, om man är väluppfostrad, inte ska ta för en riktig inbjudan.

Jag tycker du ska berätta för dina 'vänner' hur du känner och hur du hade önskat att de skulle hanterat situationen istället. Kanske de då lär sig något till en annan gång. Även om det inte blir med dig.

Jag tackar dig Inger för ditt fina svar!
Fast du rörde till det lite för mig när du nu påstår att en del av de här fenomenen jag beskrivit är kulturella, dvs svenskarna slänger ur sig artighetsfraser på löpande band som man absolut inte ska ta på allvar ??!!

Oj då! Det hade jag inte en aning om. Då min diagnos är ung och jag är gammal verkar det svårt att lära sig det här. Hur sjutton kan jag då veta att en människa menar vad den säger?????????

Själv menar jag alltid exakt det jag säger och förväntar mig detsamma från andra.

En av mina väninor som är NT slänger ur sig så lätt som helst att "vi kan väl träffas i morgon" utan att höra av sig eller ta upp ämnet alls. Det är som om orden aldrig uttalats. Men så plötsligt kan hon mena vad hon säger Jag är inte klar över hennes diagnoser, mer än de somatiska. Personlighetsstörning finns, kanske åt psykoshållet hmmm...
Bristande verklighetsförankring kanske?

Den andra, ADHD, tja: labila känslokast - vad annat kan man vänta? Det är väl bara det att jag inte kan hänga med. När man har en sjuk kropp är man helt enkelt i behov av trygga, ansvarstagande människor runt omkring sig.

Jag försöker ta så stora hänsyn jag kan till folks diagnoser, men vid en viss gräns, när man är svårt sjuk, så kan man inte ha den där toleransen:
"Jaha, hon ljög, men det är ju inte konstigt med tanke på att hon alltid blev slagen som barn etc..."

Nu menade jag inte att göra någon generell distinktion mellan vita lögner/löften i allmänhet hos svenskar resp utrikingar, utan bara just när det gäller det där med "Hör av dig när du kommer till mitt land så kan du bo hos oss." Vi har helt enkelt inte den seden här utan upplever oss lätt invaderade när folk (särskilt folk man inte känner väldigt väl) kommer och flyttar in en vecka eller två (de flesta vill väl knappt ens ha sina egna vänner eller släktingar så nära inpå), medan jag har en känsla av att sånt är mycket mer naturligt i andra länder och att de därför oftare menar allvar med en sådan inbjudan och bara tycker det är roligt att få lite extra liv i huset. (Med reservation för supergeneralisering och på begränsad erfarenhet baserade fördomar. Rätta mig jättegärna om någon har andra erfarenheter.)

Annars är nog vita lögner och tomma löften rätt vanligt överlag, oavsett kultur. "Å, vi måste äta lunch nån dag" är exempel på en sån där standardfras som numera bara är en artighetsfras, precis som "How are you" (utan frågetecken eftersom man inte alls vill veta) istället för "Hello". Egentligen betyder det bara "Å, vad det hade varit trevligt att äta lunch om vi hade tålt varann/haft tid/ork/lust - vi vet ju båda att så inte är fallet men vi kan väl i alla fall låtsas?"

Sånt slänger verkligen grus i maskineriet för en Aspie som förväntar sig att folk bara säger och lovar det de ämnar hålla eller också håller näbben och inte lovar något alls.

Inger skrev:Nu menade jag inte att göra någon generell distinktion mellan vita lögner/löften i allmänhet hos svenskar resp utrikingar, utan bara just när det gäller det där med "Hör av dig när du kommer till mitt land så kan du bo hos oss." Vi har helt enkelt inte den seden här utan upplever oss lätt invaderade när folk (särskilt folk man inte känner väldigt väl) kommer och flyttar in en vecka eller två (de flesta vill väl knappt ens ha sina egna vänner eller släktingar så nära inpå), medan jag har en känsla av att sånt är mycket mer naturligt i andra länder och att de därför oftare menar allvar med en sådan inbjudan och bara tycker det är roligt att få lite extra liv i huset. (Med reservation för supergeneralisering och på begränsad erfarenhet baserade fördomar. Rätta mig jättegärna om någon har andra erfarenheter.)

Annars är nog vita lögner och tomma löften rätt vanligt överlag, oavsett kultur. "Å, vi måste äta lunch nån dag" är exempel på en sån där standardfras som numera bara är en artighetsfras, precis som "How are you" (utan frågetecken eftersom man inte alls vill veta) istället för "Hello". Egentligen betyder det bara "Å, vad det hade varit trevligt att äta lunch om vi hade tålt varann/haft tid/ork/lust - vi vet ju båda att så inte är fallet men vi kan väl i alla fall låtsas?"

Sånt slänger verkligen grus i maskineriet för en Aspie som förväntar sig att folk bara säger och lovar det de ämnar hålla eller också håller näbben och inte lovar något alls.

Jag känner många från Afrika, och många av dem jag känner är mer hycklande och - i mina ögon- falska när det kommer till sånt här. Det gör det skitsvårt för mig, jag hänger inte alls med..

Däremot har de lättare än svenskar för direkthet och distanslöshet, så länge man inte frågar om alltför personliga saker, och det är en vinst för mig.

Så att svenskar är mer socialt vitlögnande än andra tror jag iaf inte. Inte mer än de andra folkslag jag känner alltså, som t ex fransmän som jag också känner väldans många av.

alfapetsmamma skrev:Det här är nog nåt av det mest handikappande aspiga draget för mig, att jag har ett överutvecklat sinne för rättmätighet och sanningens egenvärde, så där så jag måste säga sanningen även om det drabbar mig och inte gagnar nån annan. Inte alltid alltid, men alldeles för ofta. Har extremt svårt för ljugande, andras också.

Det känns så skönt att läsa allt ni, mina vänner, har skrivit.
Jag har ju redan lärt mig att rättspatos, sanningslidelse och oförmåga att säga något annat än sanningen är aspergerdrag.

Men DÅ UNDRAR JAG: VEM är egentligen handikappad: den aspergare som inte KAN ljuga eller den NT som inte KAN tala sanning?

Återigen, Jesus måste ha haft asperger: Han sa: "Sådant ska ert tal vara att JA betyder JA och NEJ betyder NEJ!" Stackars Jesus! Inte konstigt att de hade ihjäl honom så snabbt: gå omkring i världen och bara skrika ut en massa sanningar!

Denna värld har aldrig varit intresserad av sanningen utan av maktpositioner, hierarkier, pengar etc. Men när någon försöker att klättra på MIG, då blir jag grymt frustrerad.

Jag föredrar nog sanningen framför allting annat. Kan själv vara brutalt ärlig. Om en väninna skulle säga: "Du, kan vi inställa träffen idag, jag har nämligen chans att få ett ligg och jag känner mig så otroligt kåt just idag. Går det bra?" så tror jag faktiskt att jag skulle föredra denna brutala ärlighet framför: "Du, jag e lite trött liksom"... eller :"Jag kunde inte ringa för alla mina fem telefoner hade laddat ur". "Jag kan inte komma för jag ska se på en film om sex timmar." "Jag kan inte prata nu, för jag håller på att vattna blommorna och plocka bort vissna löv".

Denna värld ger mig kronsik hjärnskakning!

Jag gillar dina ord, Debbidoo. Med lite redigering så kan du nog ge ut en mkt vass bok.

Du har livserfarenhet och ser saker som de är även om du kanske tenderar att bli väl emotionell.

Jag har ju redan lärt mig att rättspatos, sanningslidelse och oförmåga att säga något annat än sanningen är aspergerdrag.

Men man kan se saker från olika håll, sanningen må vara en, men att se den? Oerhört svårt. Cui bono är det som får avgöra.

Håller med Mardröm. Du borde samla dina bästa inlägg och ge ut som bok.