Pentti Varg skrev:Ja, men brottsoffer/våldsoffer som fått stora skador fysiskt får ju också ett enormt stort psykiskt lidande, inte minst genom många olika rädslor, flashbacks, PTSD mm. Så jag kan egentligen inte se att det är så stor skillnad utan fysiskt våld kan orsaka enorma psykiska men.

Ja absolut. Jag var nog väldigt dålig på att ge ett exempel på hur en angripare genom kommunikation kan få en direktlänk in till offrets psyke. Det var faktiskt inte smart utav mig att försöka kontrastera det exemplet med just fysisk misshandel utan det hade varit nog ifall jag bara hade förklarat vad jag åsyftade med kommunikativ penetration. My bad =)

ok, förstår

Pentti Varg skrev:Ja, men brottsoffer/våldsoffer som fått stora skador fysiskt får ju också ett enormt stort psykiskt lidande, inte minst genom många olika rädslor, flashbacks, PTSD mm.

Jag känner dock igen mig i de konsekvenser som fysisk misshandel kan leda till och det jag har tänkt att dela med mig utav nu är väldigt intressant, och på ett mycket intellektuellt plan kopplat till personers våldsbenägenhet. Det är delvis en liten kort historia men med en oerhört intressant syn på våldets drivkrafter.

En vinternatt misshandlades jag och rånades utav fyra gossar. Jag fick givetvis fysiska skador men även en mängd psykiska. Den sociala fobin slog till direkt och varar än idag. Jag var väldigt nära att förlora tilltron till mina medmänniskors absoluta godhet. Det var väldigt nära att jag tappade taget om min dittills så sunda inställning till att alla människor var vänliga, och att jag istället började tro att det även existerade genuint onda människor. Dock lyckades jag, ,genom idogt bearbetade utav händelsen och djupa analyser utav gärningsmännens personligheter, undgå att drabbas utav just den psykiska skadan.

Min resa började då gärningsmännen sprang ifrån platsen.
Direkt efter händelsen, och i några veckor därefter, så fylldes jag utav ett genuint hat gentemot gärningsmännen. Jag ville inte agera i affekt, men jag ville låta dem försvinna så att de inte skulle kunna begå liknande brott i framtiden. Den alternativa metoden till brottsbekämpning drevs dock på utav det hat jag kände.

Men jag började då fundera över hatet och gärningsmännen.
Hatet är en sjukdom. En stackars vilsen grabb, som kanske behandlats illa utav lärarna i skolan som inte förstått dennes speciella behov, eller som kanske blivit psykiskt misshandlad utav sina föräldrar eller som själv någon gång blivit mobbad och misshandlad har helt fyllts upp utav hatet, som växer i den grogrund grabbens hjärna utgör. Till slut styrs hela grabben utav hatet och han börjar misshandla människor oprovocerat för att i förvirring visa inför sig själv att minsann inte alla andra kan leva lyckligare liv än han själv.

Det var då han misshandlade mig, och hatet han smittade mig med började gro även inom mig. Eftersom jag, kanske på grund utav Asperger, eller kanske av andra orsaker, är en hyperrationell individ fick hatet sitt uttryck i mina planer på hastiga och helt obemärkta försvinnanden utav de gärningsmän som orsakat mig sådan skada och sådant mentalt lidande. I det läget: under de veckor då jag var så fylld utav hat så ville jag alltså smitta andra med detsamma hat genom att lämna gärningsmännens familjer i hatisk förtvivlan.

Jag hade dock en väldans tur och efter några veckor så kom jag att försonas med de brott dessa fyra gossar utsatt mig för. Jag besegrade sjukdomen: hatet kunde inte längre spridas vidare igenom mina handlingar. Det jag gjorde istället var att fokusera på att förlåta gärningsmännen och ge dem allt det stöd de skulle behöva för att även de skulle kunna befrias ifrån sjukdomen hatet. Tyvärr fann jag dem aldrig och det blev ingen rättegång och kanske lever dessa hatsmittade grabbar kvar någonstans där ute och sprider hatet vidare; kanske har också de besegrat sjukdomen.

För att summera.
Det intressanta i det jag just skrev är just hur hat fungerar analogt med en smittsam sjukdom och hur ens våldsbenägenhet kan vara avhängig just hur mycket hat man upplever. Mina tidigare tankar om att det skulle gå att bruka våld på ett rationellt vis har alltså sett sig delvis besegrade. För ifall jag skulle ha begått misstaget att hitta gärningsmännen och låta dem försvinna så skulle det visserligen ha varit rationellt, men ändå i grunden drivet utav hatet.

Därför vill jag att alla ska fundera över hur de förhåller sig till hatet.

Kan någon annan se det som en sjukdom?
Förstår ni analogin?
Kan ni tänka er hur våldsbrottslingar blivit som de blivit?
Tror någon att man kan bruka våld utan att känna något hat?

Jag har aldrig ens grälat eller slagit i en dörr, långt mindre varit våldsam. Och eftersom jag är över sjutti nu lär jag aldrig bli våldsam heller. Jag förstår mej inte på finessen med gräl och bråk och om någon försöker mucka med mej skämtar jag bort det. Det här beteendet är något som alla vinner på, så det rekommenderar jag. Mina tre barn har via arv eller miljö tillägnat sej samma beteende. Dom har aldrig bråkat om någonting utan alltid varit bästa vänner. Trevligt!

Tricket är förstås att inte bli arg. Om någon beter sej riktigt svinaktigt mot mej tänker jag "stackars sate, det kan inte vara kul att vara så otrevlig" och så fylls jag av medlidande med den arma skitstöveln.

Gripandekylig
Först: det var en tråkig historia du utsattes för, och vad bra att du lyckats med det svåra arbetet att komma till försoning och förlåtelse. Det är nog en svår process som många dessvärre inte klarar.

Jag vet inte om jag kan hålla med om att hat är som en sjukdom. Men sett ur den aspekten att det är ngt som kan sprida sig inom oss och förpesta vårt sinne och förorsaka en kraftigt nedåtgående spiral, kan man kanske likna hatets konsekvenser (liksom svartsjukans) vid en "sjukdom". Jag tror dock att det är högst sunt och normalt att känna hat i vissa sammanhang utan att man för den sakens skull behöver gå vidare till hämnd tex. Om man som du tex i exemplet ovan utsätts för ett sådant brott är det helt normalt att känna hat, och en massa andra känslor förstås.

Även våldsutövare har en gång varit oskuldsfulla barn med ett barns alla grundläggande behov. Utsätts man för förtryck, misshandel, brist på kärlek mm, mm, så får det så klart konsekvenser. En del kanske fylls av så mkt hat och har såna sår inom sig att våldet blir ett naturligt sätt att ta sig fram i livet. Jag kan bara spekulera här...jag har aldrig pratat med någon våldsam person så jag vet inte vad som ligger bakom. Det är så många faktorer som påverkar våra liv.

Jag tror att man visst kan bruka våld utan att känna hat, jag tror att många som brukar våld kanske tom har stängt av sina känslor helt - vad vet jag...

Pentti Varg skrev:Även våldsutövare har en gång varit oskuldsfulla barn med ett barns alla grundläggande behov. Utsätts man för förtryck, misshandel, brist på kärlek mm, mm, så får det så klart konsekvenser. En del kanske fylls av så mkt hat och har såna sår inom sig att våldet blir ett naturligt sätt att ta sig fram i livet. Jag kan bara spekulera här...jag har aldrig pratat med någon våldsam person så jag vet inte vad som ligger bakom. Det är så många faktorer som påverkar våra liv.

Ja att forska i hur människor blir som de blir, och i synnerhet när det gäller våldsutövare, är verkligen intressant. Jag tror naturligtvis inte att någon föds våldsam. Visst kanske obalanser i hormonnivåer och liknande göra att de uppträder våldsamt, men individen i sig är ändå inte våldsam som person eftersom den inte haft för avsikt att utöva våld i de få fallen. Det kanske även innebär ett mer slutgiltigt argument för varför man inte kan säga att personer med just Asperger syndrom skulle vara mer våldsamma än andra.

Normalt vis tror jag som du att man kan bli våldsam som person på grund av sin omgivning och framför allt av sin uppväxtmiljö. Det vore intressant att gå ned i mer detalj på vilka händelser som kan föranleda konstruerandet utav en våldsbenägen människa. Du nämnde:
- Förtryck
- Misshandel
- Brist på kärlek

Det finns givetvis många fler miljöbetingade faktorer som spelar in i skapandet utav en våldsbenägen person. Vi kanske skulle kunna gå djupare i det.

När det gäller att tala med personer som har varit våldsamma så tror jag att man kan få mycket god erfarenhet utav dessa genom att anmäla sig som frivillig stödperson för människor som sitter i häktet. Ibland krävs inga särskilda förkunskaper eller erfarenheter för att ansöka om att få bli en sådan då dessa platser vanligen inte är ockuperade. En släkting till mig arbetar som det och hon berättar att hon har utvecklats enormt efter att ha hört så många personers livsberättelser och att hennes förståelse för kriminella och våldsbenägna personer har förändrats i grunden.

Annars kan vi ju också fortsätta att fundera och spekulera här i forumet. Det har ju visat sig vara väldigt värdefullt att kunna få input ifrån sina medforumister kring sina egna tankar och kanske har vi möjligheten att redan i teorin komma på vad som skapar en våldsbrottsling.

Stora delar av personligheten anses ju vara medfödd och till personligheten hör även egenskaper som hur impulsstyrd man är och hur aggressiv man är.

En person som är påtagligt aggressiv och har lätt att ge efter för impulser torde ha en väsentligt större risk att bete sig våldsamt i pressade situationer jämfört med en person som är mindre aggressiv och impulsstyrd.

Att växa upp i trygghet och omgiven av människor som älskar en ger naturligtvis bättre förutsättningar för alla barn (oavsett personlighet) att utvecklas till icke våldsbenägna vuxna, men man bör inte blunda för att varje människa är unik och att stora delar av personligheten är genetiskt betingade.

Dessutom är väldigt många djur "naturligt" våldsamma. Vi människor är djur. Jag tycker att det verkar tämligen uppenbart att våld är en del av vårt naturliga beteende. Som tur är har vi även andra egenskaper som oftast tar överhanden.

Gafsan skrev:Dessutom är väldigt många djur "naturligt" våldsamma. Vi människor är djur. Jag tycker att det verkar tämligen uppenbart att våld är en del av vårt naturliga beteende. Som tur är har vi även andra egenskaper som oftast tar överhanden.

Mycket klokt sagt och det leder i sig in på väldigt intressanta frågeställningar som kan beröra hur vår särskilt utvecklade förmåga till avancerad verbal kommunikation och social interaktion har kunnat fungera som en motvikt till den våldsbenägna natur alla djur besitter. Dels syftar jag då på att vi människor kan tala oss igenom konflikter istället för att bruka våld men jag noterar även att orden "avancerad social interaktion" dök upp där i vad som skiljer oss ifrån djuren. De orden är ju alltid intressanta i Aspergersammanhang. Dock kan jag inte se att en potentiellt försämrad förmåga till denna avancerade sociala interaktionen i särskilt många fall skulle kunna föranleda ett mer våldsamt interagerande med ens medmänniskor. Det tror jag inte så mycket på.

Dock så har ju vår förmåga att kommunicera verbalt samt konsekvensanalysera mer avancerat och fundera över framtiden säkerligen bidragit till att minska våra våldstendenser. Djur kommunicerar visserligen de också hellre än att ta till våld men deras förmåga därom är ju inte alls lika raffinerad som vår.

Men precis som du skrev så tar våra kompenserande egenskaper endast "oftast" överhanden. Det vore därför intressant att förstå sig på vilka faktorer som avgör när vi lyckas med att undvika konflikter och när vi misslyckas med det.

Gripandekylig skrev:Vi har ju redan diskuterat aggressionsvåld och att agera i affekt och sådant. Dock har vi bara koncentrerat oss på fysiskt våld.

Är det någon som brukar psykiskt våld?
Vilka former av psykiskt våld är ni benägna att ta till, och i vilka situationer?

Vidare har vi ju som sagt mest behandlat emotionellt föranlett våld och inte i samma utsträckning tagit upp rationellt våld.

Vilket våld anser ni kan vara rationellt?
Skulle ni kunna tänka er att använda er utav mer rationellt grundat våld?

Måste säga att jag förstår precis vad psykiskt våld är och jag har lärt mig att enbart nyttja det när jag behöver. Trots vissa brister i kommunikation så har jag andra talanger i den oxo. Kan vara expert att hitta det som får någon att gå igång eller må psykiskt dåligt. Och naturligtvis helt utan att de visste vad som hade hänt eller ens förstå att jag var inblandad.

Jag tänkte mycket i dessa banor förr, upplevde det mer som en maktkamp, äta eller ätas, och faktiskt behövdes det inte mycket för att jag ansåg att en person skulle misshandlas psykiskt. Det kunde vara "berättigat" ibland men ibland pga rena struntsaker eller sådant personen själv inte rådde på.

Sedan svängde jag tvärt och bestämde att det var omoraliskt och gick igenom en svår tid då jag inte visste hur jag skulle hantera folk, jag hade inga regler kvar och blev då själv väldigt naiv och "lättmisshandlad". Var som att börja om med hela livet.

Har dock insett att ibland får man manipulera om det inte är för att skada eller om jag verkligen måste skydda mig själv. Det är dock en ganska stark inre konflikt hur mycket av "spelet" som är OK. Jag är en antingen-ellerperson så balans är inte min starka sida.

Jag skulle bara bruka akut fysiskt våld om någon var väldigt hotfull mot mig, då kanske jag skulle sticka kniven i dem.

Överlagt fysiskt våld var mer sånt jag funderade på förr, och att jag inte gjorde slag i saken var nog mer att jag är en tänka-person och mindre en göra-person, annars hade nog min bana varit kantad av lik...

Sedan tyckte jag nej usch, så får man inte ens tänka. Men nu vet jag inte. Det beror på om något alldeles exceptionellt skulle hända. Men jag är rädd om min frihet, samtidigt som min medkänsla har fått växa. Jag var väldigt sen med att känna empati.

Sådana här saker får man inte känna i dagens aspergervärld. Man ska vara soft och tala folk till rätta. Men vi aspergare spretar ju lite åt alla håll. Vissa har drag av andra störningar, vissa har ren asperger och alla har vi vår egen personlighet. En anledning till att jag vill vara en "bra" människa i fortsättningen oxo är faktiskt att jag känner en viss ansvarskänsla inför aspergergruppen. Det finns redan för många som haft aspergers och gjort hemska saker, vill inte bidra till dålig reklam.

Jag har insett att det faktiskt är OK att vara juste och skötsam av ren logik (vill inte ha en värd av egoister eftersom egoism straffar sig, hjälper man kan man bli hjälpt osv), av moral (även om den verkar vald som av ett tärningskast), rädsla för straff och "reklam" för den "egna" gruppen. Innan trodde jag kanske att sådana saker måste grunda sig i det mjuka, i känsla och medkänsla.

ej våldsam

Inte längre. Jag var det som liten men det anpassades bort vartefter jag mognade kognitivt. Innan dess kunde jag vid provokation gå från noll till max på skalan där andra skulle gått stegvis till argare och argare. Saker jag skäms för i efterhand när jag lärt mig hur det ska gå till. Tyvärr trubbade jag av mig för mkt och säger istället inte ifrån eller försvarar mig själv, vilket skapar en del nytt trubbel. Svårt att hitta mellanlägen fortfarande tyvärr.

När jag var liten var jag våldsam mot alla människor. Jag sparkades och bet folk och slogs gärna.

Nu har jag inte riktigt fysiken för att vara våldsam, så jag får nöja mig med att vara verbalt våldsam istället. Men visst fan hade det varit skönt att kunna slå ner nån lite då och då när man blir arg.

Nej, jag är inte det minsta våldsam och har heller aldrig varit det - inte mot andra människor i alla fall.

Jag var dock tidigare inte alls särskilt snäll mot mig själv alla gånger kan jag erkänna, så då kunde jag ganska våldsamt göra mig själv illa genom t.ex. slag eller att dunka huvudet i väggen eller andra hårda ytor. Det har alltså uppstått en hel del blodvite genom åren som inte varit så lätt att förklara för omgivningen, men numera är jag för det mesta riktigt lugn och tråkig.

Man kanske skall skilja på våld som uppstår efter en lång tid av trakasserier eller brist på respekt för t.ex olika känsligheter. Och sådant som uppkommer för att någon får lust till det.

Har blivit hämtad av polis några gånger för att jag varit våldsam o knivhotat. Men bara körd till psyket där jag fått lugna ner mig lite. Max en dag stannade jag, sen fick jag gå hem. Fast för en månad sen så sprang jag med en kniv mot min pappas nya fru, för hon hackade på mig precis hela tiden, jag äter fel, jag sover fel, jag tar fel mediciner, jag går fel, ja typ allt är fel på mig...

Men min pappa ställde sig emellan o jag lugnade ner mig. En gång fick jag spel o höll på att slå ihjäl en snubbe utanför krogen. Det var när tjejen jag var med (som är schizofren), ställde sig på gatan o skrek att hon ville ha tjack. Då jag försökte tysta o lugna henne drog en snubbe tag i mig o började mucka. Jag drog fram en expanderbatong, så sprang han iväg... Hade säkert kunna slå ihjäl honom i det tillstånd jag var i...

Richard skrev:Har blivit hämtad av polis några gånger för att jag varit våldsam o knivhotat. Men bara körd till psyket där jag fått lugna ner mig lite. Max en dag stannade jag, sen fick jag gå hem. Fast för en månad sen så sprang jag med en kniv mot min pappas nya fru, för hon hackade på mig precis hela tiden, jag äter fel, jag sover fel, jag tar fel mediciner, jag går fel, ja typ allt är fel på mig...

Men min pappa ställde sig emellan o jag lugnade ner mig. En gång fick jag spel o höll på att slå ihjäl en snubbe utanför krogen. Det var när tjejen jag var med (som är schizofren), ställde sig på gatan o skrek att hon ville ha tjack. Då jag försökte tysta o lugna henne drog en snubbe tag i mig o började mucka. Jag drog fram en expanderbatong, så sprang han iväg... Hade säkert kunna slå ihjäl honom i det tillstånd jag var i...

Alltså, det där är inte ok nånstans och det hade kunnat gå jävligt illa.
Sök hjälp och se till att inte ha vapen omkring dig.

Jag är snarare en person som backar hellre än att stå kvar och jag blir väldigt sällan riktigt arg utan oftast vara lugn.

Enda gången jag varit så pass förbannad att jag faktiskt velat slå till någon var på högstadiet, och då riktades den mot en person som nästan varenda dag i ett års tid hade hållit på och mobbas med mig vilket ledde till att det till slut "rann över". Det blev dock inte handgemäng den gången, men det beror nog mest på att det var en kompis som bildligt talat höll i mig, annars hade det utbrutit fullt slagsmål. Men det är nog enda gången vad jag kommer på som jag varit nära att faktiskt ta till våld mot någon.

Så jag skulle absolut inte säga jag är särskilt våldsam, snarare tvärtom.

På mitt arbete har jag kastat koppar i golvet ngr gånger när allt ''fuckat upp sig'', men det har hänt typ 3-4 gng på 26 år, så det är väl inte så mycket annat än med Norrländska mått mätt, för här ska man tåla vad idioti som helst, och då bara böja försiktigt på huvet och ytterst försiktigt knyta näven i fickan. Och om man då har temperament som en syd italienare är det frusterande.

KrigarSjäl skrev:Sen är det skillnad på våld och våld också.
Våld i syfte att försvara sig är en helt annan sak än att ge sig på folk oprovocerat exempelvis...

Man är givetvis inte våldsam för att man försvarar sig mot våld. Våldsam är man när man initierar våld.

Nä...

Enda gången jag kan minnas var på högstadiet, tappade självkontrollen helt enkelt på grund utav undertryckta känslor som bara väntade på att få ta ut sin rätt...

Jag såg rött, måttade en spark och nästa sak jag minns är mig liggandes på golvet.

Dömd för våld ett par gånger, mend et är flera år sedan. Ingenting jag sysslar med längre, så länge ingen bråkar med mig. Har väl hänt ett par gånger på krogen, eftersom alkohol tar fram det värsta hos folk. Senast var nog ett par år sedan, hånglade med en tjej som jag har haft ihop det lite med. Hennes ex såg det och flög på mig. Tyckte nästan synd om honom efteråt, men så bisarrt att slåss över en tjej?

Värsta misshandeln var nog tio år sedan. En kille slog ner mig utanför krogen, vet inte riktigt varför. Vet bara att jag aldrig har slagit någon så mycket. Sprang efter honom och pucklade på honom två gånger till när han försökte fly. Med tillhygge.

Men men. Har blivit illa någon gång också. Drog till en kille med knogjärn. Han bara tittade på mig, då förstod jag att det var kört. Han drämde min skalle mot ett cykelställ, slog upp huvudet på flera ställen och höll på att tuppa av. Hade förmodligen dött om en kompis inte hade gått emellan med sin kniv.

Har även riktat en pistol mot en kille. Inte så genomtänkt såhär i efterhand.

Är mer eller mindre uppväxt med våld och tog ett aktivt beslut att jag inte vill ha det i mitt liv för några år sedan. Verkligen ingenting jag ångrar. Att utsätta eller utsättas för våld ställer till mycket skit, hos andra och hos en själv.

Jag tror inte det har med diagnosen att göra. Slår jag något på käften så har de gjort ett bra jobb för att förtjäna det. Dock kan jag inte utesluta att min diagnos, slår hårt när jag väl gör det.

Möter jag en på stan, så är det till döden skiljer oss åt. Jag går inte att få stopp på om man inte sätter en kula i skallen på mig. Drar någon kniv eller pistol, strypgrepp likande, 5-10 mot 1 mm, då får man skylla sig själv. Knytnävar är det ända jag använder btw. Jag sparkar inte på någon, och om någon lägger sig ner, springer så låter jag dem vara. Jag vill bara inte dö av någon annans hand och gör vad jag kan för att försvara mig.

Jag kan tillägga att jag aldrig slår första slaget och har aldrig gjort.

Jag brukar numera snacka mig ur situationer, det var över 10 år sedan, jag var tvungen att slå någon

Jag är av en mild natur, och är dålig på att bråka eller slåss. Jag är den som dragit mig tillbaka vid slagsmål, om det skulle skett på en skolgård eller i vuxenlivet, försöker blir bättre verbalt istället, och tala vederbörande tillrätta, få han eller hon ställd, om nån vill mig illa fysiskt.


Kusiner till mig har blivit rånade på stan, jag är glad att jag själv (peppar peppar ) aldrig blivit det.

Chrilleb skrev:Jag är av en mild natur, och är dålig på att bråka eller slåss. Jag är den som dragit mig tillbaka vid slagsmål, om det skulle skett på en skolgård eller i vuxenlivet, försöker blir bättre verbalt istället, och tala vederbörande tillrätta, få han eller hon ställd, om nån vill mig illa fysiskt.


Kusiner till mig har blivit rånade på stan, jag är glad att jag själv (peppar peppar ) aldrig blivit det.

Om du råkar ut för det någon gång, sätt dig på huk, knyt näven och skrapa sönder knogarna mot asfalten i en stor/bestämd rörelse, sen ställer du dig redo, det är få som tjafsar med dig då. Fungerar kanske mest om det är ett "rallar" slagsmål utan skjutvapen. Bra last resort om man är outnumbered etc. Du kanske får en ful knoge, men du kan tjäna på det, beroende på vem som går på dig.