Min man har efter många herrans år äntligen fått en utredning, och det visade sig inte helt otippat att han har dragits med både Asperger och en mildare ADHD-variant hela livet. Han har dessutom haft en svår uppväxt med våldsamma och icke-kommunicerande föräldrar, vilket har lämnat honom med flera emotionella sår som skulle må bra av att tas på allvar och bearbetas av t.ex. en psykolog. Han skulle nog också må bra av att fördjupa sig lite i vad hans problematik innebär...
Dock så har han bestämt sig för att ingen kan förstå honom, plus att det är minnsann inget fel på honom, plus att han kan hantera alla problem alldeles själv, så det så, (trots att erfarenheter visar att det kan han inte alls) så det är mycket svårt att försöka få honom att söka professionell hjälp.

Jag är dock övertygad om att om han bara träffar rätt psykolog så skulle han kunna ha riktigt bra utbyte av det. Kruxet är väl bara att psykologen han går till MÅSTE ha insikt i den specifika problematiken kring hans diagnostik. Vart vänder man sig då, i stockholmsområdet? Han är övertygad om att "vanliga" kuratorer och psykologer inte har nån utbildning om neuropsykologiska tillstånd, och jag vet inte om det är sant, eller om det bara är något han bestämt sig för. Jag är lite nyfiken på om det finns någon neuropsykiatrisk utbildning som ibland söker "labbråttor" till sina elever, om ni förstår hur jag menar, för det kanske skulle kunna få honom mer intresserad om han känner att HAN kan hjälpa DEM lika mycket som det är meningen att de ska hjälpa honom.

Finns det någon som har något tips/råd/erfarenhet av detta? Eller är det bara medicinering och bita ihop som gäller, resten av livet?

Psykolog på det Habiliteringscenter som ligger närmast där ni bor kanske? Fråga stället/personerna som utrett honom.

Jo precis, hab har i regel en eller fler psykologer med inriktning på just de olika sorters problematik de behandlar på centret.

Vill han inte gå hos psykolog så ska han inte gå hos psykolog. Det är ett fruktansvärt slöseri med tid och resurser om man inte är motiverad. Dessutom måste man komma ihåg att det kan skada och stjälpa lika gärna som hjälpa.

Bjäbbmonstret skrev:Vill han inte gå hos psykolog så ska han inte gå hos psykolog.

Jag håller med, har man den inställningen att en psykolog inte kan hjälpa en, att det finns inga fel på en och man vill ta itu med det själv så finns det ingen nytta i att försöka forcera iväg honom.

Däremot tror jag säkerligen att det kan vara bra för honom att få insikt på egen hand eller med hjälp av någon annan vad det är för områden man har nedsättningar i och vad man är bättre än genomsnittet på.
Själv har jag tydligen urkasst arbetsminne och då är det okej att jag är kass på att laga mat. Det har sin förklaring och jag behöver inte känna mig sämre för jag har inte samma förutsättningar som andra.

Det kan kännas som något bra att veta varför man har problem eller finner saker jobbigt som ingen annan verkar märka. Även om man inte berättar det för någon eller "skyller på detta" så mår man lite bättre själv inombords.

Jag har själv diagnosen Asperger/ADHD och har gått hos psykologer och terapeuter osv. Dom enda som inte verkade okunniga/ointresserade var Neuropsykiatriska mottagningen på Karolinska och dom snälla tanterna på boendet jag hamnade i efter diagnosen.
Med det vill jag ha sagt att kompetens är bra, men viljan att förstå och respektera nån annans förutsättningar är minst lika viktiga.

Bara att få en diagnos gjorde att jag omvärderade hela min livsåskådning.
Men min problematik handlade mest om att jag ställde för stora krav på mig själv och alltid hamnade i självföraktsspiralen när jag misslyckades att uppfylla dom, vilket kanske inte är världens mest komplicerade grej.

Jag tror det viktigaste är att försöka lista ut exakt vad det är som gör att man får problem och sedan prata med nån, oavsett kompetens, som faktiskt bryr sig och vill förstå.

Har man tur hittar man en psykolog med både kompetens och vilja.

Det finns såklart både bra och och dåliga psykologer för vuxna med asperger. Kunskap och värderingar om asperger är det viktigaste. Detta finns även hos icke-psykologer, ifall ni vill bredda ert sökande lite.

Han måste såklart själv se sin nytta av samarbetet med en psykolog, utbildare eller annat. Förstådd kan han nog bli, om han vill. Frågeställningen "Har jag områden i sitt liv som jag skulle vilja förbättra?" tycker jag är bättre än försvaret "Det är inget fel på mig!" (vilket tyvärr många oss fått signalerat av viktiga närstående.)

Asperger är inget fel, tycker såklart jag. Men asperger är ganska svårt att leva bra med, ifall man inte utnyttjar andras erfarenheter i sin problemhantering. Jag föreslår att han läser mer, innan han ev. vet varför han behöver samarbete med proffs. Det vore synd om han slösar ännu mer tid, när det finns ny information för honom att hämta.

Ja, han läser på själv om sina diagnoser, och det är ju jättebra, men min enda vilja för honom är att han ska kunna må bra, något han själv säger att han helt enkelt aldrig gör. Han kan inte känna sig nöjd eller tillfreds, och eftersom jag bryr mig om honom så vill jag ju såklart att han ska kunna göra det. Jag vet bara att bara jag räcker inte till för att nå dit, det behöver komma inifrån honom själv. Efter egen erfarenhet med psykologer har jag visst förtroende för den processen... Och utöver det har jag inga andra ideer. Utom då medicin-bit ihop... Som tyvärr inte känns hållbart i längden.
Han har uttryckt vilja att gå till AspergerCentrum här i Stockholm, och där kanske han kan knyta lite goda kontakter eller få lite bra input generellt. Jag får vara tålmodig tills han kommer iväg av egen maskin, och vara allmänt uppmuntrande till dess.

Tack för alla svar!