Batman skrev:Så vad tror ni, är det bra med mothugg från närstående eller vad kan tänkas vara den bästa lösningen?

Utan mothugg (fast jag vill snarare kalla det för utmaningar) är det väldigt svårt att utvecklas och få ett fungerande liv utanför institutioner.

Både självkänslan o självförtroendet har vart dåligt så länge jag levt

Jag är nöjd. Men det finns alltid saker man vill jobba med hos sig själv för att bli ännu nöjdare.

Batman skrev:Tycker du att det har hjälpt dig att bli mer "anpassningsbar" senare i livet? Alltså när du blev mer eller mindre tvungen att anpassa dig?

Det var senare i livet jag anpassade mig mer till dem eftersom jag inte orkade bråka. Visst fanns det saker jag var tvungen att anpassa mig till när jag bodde hos mina föräldrar, men hur mycket eller lite det blev berodde på hur mycket jag bråkade. Var ofta viljornas kamp. Inte så att jag vägrade äta och tvangs sitta vid bordet trots att det var outhärdligt, och till skolan gick jag trots att jag hatade det. Ibland hade jag på mig viss typ kläder bara för jag var tillsagd så. Men väldigt mycket var det strid om.

I mitt fall har det inte hjälpt mig att jag fick så mycket mothugg iom att det inte var orimliga saker jag bad om. T ex att de skulle knacka innan de kom in i mitt rum, att jag fick ha kläder jag trivdes i, att jag ibland fick äta för mig själv, att jag fick läsa så mycket jag ville (där vann jag nog som mest) och att jag fick vara mig själv. De tjatade oerhört att jag skulle vara mer som andra och förneka min egen personlighet som inte dög.

Det var väldigt jobbigt ibland att inse att mina föräldrar inte ville ha mig som barn utan ett annat barn. Att inget som var jag dög, mina intressen dög inte, mina kompisar dög inte osv. Jag utvecklade tics men det fick man inte ha, och de som har haft tics kan nog vittna om hur svårt det är att hålla tillbaka dem. Men de var så tuffa mot mig att jag höll dem inne så min hjärna började omvandla dem till tvång så fick jag OCD istället.

Det behövdes inte tas så mycket extra hänsyn till mig, men jag hade nog varit friskare idag om jag varit respekterad i grunden. Men att jag behandlades i övrigt som en vanlig människa tror jag har gynnat mig. Det fanns ingen extra hjälp i skolan, det förutsattes att jag skulle klara saker så det var bara att klara dem. Jag var som ett vanligt barn med mat och leksaker, ibland fick man det man önskade sig men oftast inte.

Miche skrev:Utan mothugg (fast jag vill snarare kalla det för utmaningar) är det väldigt svårt att utvecklas och få ett fungerande liv utanför institutioner.

Den stora konsten är väl att göra det på rätt nivå. Man kräver mer av de som klarar mer. Att man inte heller kräver för mycket. Det måste gå att klara om än med mycket träning. Får man en för stor utmaning kanske det går mer åt helvete.

Ibland blir jag lite skräckslagen av den behandling de mer gravt autistiska utsätts för. Klart att det är bra att de blir såpass normala att de kan uttrycka sig eftersom det är vädligt hämmande att inte kunna göra sin röst hörd. Men att träningen är superintensiv och innehåller mycket moment att titta i ögonen eller bli hållen osv, usch. Klart att vissa nog hävdar att resultatet är det viktigaste men jag förstår ju att dessa barn upplever det mycket mer smärtsamt än jag att bli tagen på och tittad på så deras plåga måste ju vara ofattbar.

Så får man göra för det hjälper. Men t ex så finns det en behandling för CP som oxo hjälper men den är helt marginaliserad för den anses oetisk för den är smärtsam.

Ja, jag vet inte...

Min självkänsla är bättre än den aldrig varit (sorry). Blivit bättre sedan diagnosen i våras, Asperger och ADD. Diagnosen gjorde så jag kunde slappna av lite mer. Nu har jag fått medicin mot ADD och än så länge går det riktigt bra.

Självkänsla? Vad är det? Något djur, eller?

Kahlokatt skrev:Självkänsla? Vad är det? Något djur, eller?

Yes! En korsning mellan en silverfisk och en mycket rädd och troligtvis narkotikaberoende Chihuahua.

vilken självkänsla? Min är obefintlig.

Batman skrev:Tänkte höra hur eran självkänsla är? Är ni nöjda med er själva eller känner ni att ni vill jobba med era "problem/svårigheter"?
Har ni lätt att ta emot tips och råd eller lever ni efter filosofin att ni vet bäst alltid i alla lägen?

Nej, speciellt nöjd är jag inte. Jag tror i och för sig att de flesta inte är så nöja med sig själv. Men jag kan ju ha fel.
Jag har väl mest problem med att finna nöjdhet med vem jag är. Jag fokuserar för mkt på att värdera vad jag gör istället för vem jag är. Något jag försöker tänka mer på och finna en inre frid.
Jag har blivit bättre på att ta emot råd, men jag har en tendens att känna att jag ändå oftast har rätt. Detta är också ngt jag jobbar på.

Jag har mkt stark självkänsla och rätt gott självförtroende.

Min starka självkänsla är dels genetisk, dels beroende på den mkt positiva och bejakande miljö som jag växte upp i. Jag var den förste pojken som min morfars 5 döttrar fick. Enligt morfars andra fru kunde jag i princip aldrig göra något fel, hon försvarade mig tom mot mina egna föräldrar.

Självförtroendet varierar med situation. Jag vågar inte dansa om jag inte är rätt på örat. Alltså, dansa med en brud. Dansa för mig själv kan jag alltid göra. Sen ogillar jag starkt att sjunga eller teckna.

Men jag kan stå och gaffla inför 1000 personer, det är inget problem om jag verkligen bryr mig om frågan. Jag ledde en del avslutningar på Vietnam-veckor i Universitetsaulan i Uppsala. En gång ledde jag upp en författare till talarstolen, han var i en manisk period, så det var lite knepigt, fast jag hade jobbat med maniker förut, så det gick, fast han snackade mest om Jesus, vilket inte hörde till ämnet, han skrev böcker om Sörmland.

Jag har gott självförtroende när det gäller intellektuella grejer, men inte när det gäller praktiska problem i vardagen.

När jag var tonåring, och började fatta att jag är lite annorlunda, så tyckte jag det var skitsvårt att hantera folk som inte tänkte som jag. Numera, vid 69, tror jag att jag har lärt mig rätt bra. Dels bryr jag mig inte så mkt vad de tycker, dels är jag bättre på att förstå deras behov och hur man manipulerar dem.

Fast "manipulera" låter lite illa, det handlar mer om att förstå deras behov och bejaka när det känns rimligt, när man vill uppmuntra och så. När man liksom kan stödja.

Lennart Frimodig

För det mesta är jag ganska nöjd.
Jag har lärt mig att acceptera att jag är som jag är, men det betyder heller inte att jag slutat försöka klara mer saker.
På det stora hela mår jag bättre än någonsin, men ibland tar jag på mig för mycket och då sjunker jag ner på botten ganska fort.
Men får jag bara en chans att återhämta mig så försöker jag igen.

Jag vill aldrig sluta utvecklas som människa, det är svårt ibland men det gör livet värt att leva, i alla fall för mig.

dåligt
beroande mina föraldrar...festan en vecka tills ja 34 år..nej
andra som 34 dåm fåt mann och barn länga sänn..

min självkänsla är ur kass. vet ej vad man skall göra för att få bättre.

Min självkänsla har väl aldrig vart särskilt bra.

Dålig. Självkänsla är en färskvara den mattas av för mycket neggativ input, det sorgliga är väl att den föväxlas med ett stort ego, som är ngt helt annat. Och somliga har åt helisicke för mycket av det. Det går att skilja ut genom att vara nära en som anses/påstår själv att han har bra självkänsla, genom att man känner hur man förlorar och tappar energi bara genom att vara i närheten, då är det alltså inte det utan bara ett stort och uppblåst ego.

Personer med bra självkänlsa känner man tvärt om hur man mår bra av att vara nära, de är ofta behagliga till sitt sätt och behöver inte göra sig till. Man sammarbetar bra med dem och man känner att man får lite självkänsla själv som att det sprider sig. Tyvärr får man ju allt mer sällan ha dessa kvar i sin närhet och ens livutrymme fylls av uppblåsta idioter och ens självkänsla öker i botten igen, men så är det, tyvärr

Min självkänsla, självbild, självinsikt, självkännedom och mitt självförtroende har i stort sett alltid varit stabilt ända sen barnsben. Det enda som ändrats med åren är att alla 5 har "fyllts på" genom livserfarenhet. Vet dock inte om jag skulle gå så långt som att säga att någon utav dom 5 är dålig eller bra. Dom bara "är".

Min självbild: Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag har många talanger och styrkor, men även många svagheter och handikapp. Jag är jag och det finns ingen annan jag hellre skulle vilja vara.

Min självkänsla: Jag blir jätte stolt över mig själv när jag gjort något bra, samtidigt som jag inte tvekar att kritisera mig om jag gjort något dåligt. Jag är inte värd mer än någon annan, men inte heller mindre. Min självkänsla stärks dock inte av att bli sedd, få komplimanger eller andra former av bekräftelse. Sånt ser jag som överflödigt och ologiskt. Om jag vet att jag gjort ett bra jobb, varför måste jag höra det ifrån andra? Blir jobbet bättre gjort då?

Mitt självförtroende: Jag vet vad jag kan/inte kan, jag tror på mig själv & litar på min intuition, jag står för det jag tror på och jag är ärlig mot mig själv och andra.

Min självinsikt: Jag vet exakt hur min kropp fungerar och hur den reagerar på saker i min omgivning. Jag vet vad jag måste undvika för att inte trigga igång ett tantrum eller migränanfall och jag tar mitt ansvar genom att upplysa min omgivning om saker dom kan göra för att undvika att något händer över huvud taget.

Min självkännedom: Jag vet vad jag vill/inte vill, jag säger alltid det jag tycker/tänker och naturligtvis står jag för det. Jag tror på sånt jag vet (eller kan ta reda på) och sånt jag varit med om själv. Allt jag skriver/säger är baserat på såna fakta.

Summa summarum: Inte mycket kan rubba den som är stabil/stark i sig själv. Man är aldrig sämre än man själv gör sig. Den inställningen (och många fler liknande) har följt mig genom livet och gjort att jag överlevt all skit som livet öst över mig.

Jag har en kompis som behöver hjälp. Hon är blandad NPF:are men vill inte ha diagnos eller hjälp.

Grejen är att jag försöker förklara detta med ojämn begåvningsprofil men lyckas inge vidare. Så hon ser ett misslyckande som ett misslyckande med allt.

Påhittade exempel: Hon har tappat bort nycklarna och ID-kortet. Är naturligtvis ledsen men tycker att hon oxo är usel för att sådana saker händer. Då hjälper det inte att hon är bra på en massa annat, rentav väldigt bra på vissa.

I hennes värld finns de bra/normala och de dåliga/onormala. Hon tycker dock inte jag är dålig för hon tror att aspergers är bevis på intelligens snarare än ett handikapp. Jag försöker få henne att se att vi har styrkor och svagheter och det gör oss inte till idioter även om våra svagheter kanske är ovanliga och värre än hos NT.

Det går inte att få henne att fatta att hon är intelligent eftersom hon inte gör bra ifrån sig på IQ-test. De är för abstrakta. Skulle samma saker konkretiseras skulle hon lösa allt galant. Och hon är bra att diskutera med, en sådan som fattar rätt invecklade grejer.

Ibland fattar hon glimtvis att hon faktiskt är smart. Men då ofta om ngn NT kläckt ur sig ngt dumt så hon kan jämföra. När det minnet tar slut så är hon tillbaka på ruta ett.

För att kompensera så tar hon ibland äran av saker vi klarat tillsammans. Suck. Det är odrägligt.

Men för det mesta brukar jag verbalisera det som hon gör bra. Så hon får höra det ofta. Det är det enda jag kan komma på!!! Men jag vet inte om det stärkt henne. Men iallafall har hon blivit bättre på att vara positiv till andra och säga när de gör ngt bra vilket är bra iofs men inte mitt primära mål. Men måste säga att det är skönt att äntligen få beröm tillbaka oxo. Även i kompiskretsar ger man inte så mycket komplimanger man borde, man tänker dem och tror de andra magiskt ska veta. Eller ja, alla gäng funkar olika.

Jag kommer från ett hem där det förutsattes att man var duktig och det förutsattes att man visste att det var bra. Så jag hade ingen aning om vad min familj egentligen tyckte. Just då sket jag i det men det var nog egentligen ganska konstigt.

Hon kommer från ett hem där det var viktigt att följa normen, att vara hjälpsam (för hjälpsam), inte vara konstig, var man konstig hotades det med att man skulle bli skickad till ett "hem" för sådana som hade fel i skallen(manipulation för att få syskonen och henne att uppföra sig).

Diagnoser fanns inte på den tiden som nu. Man var normal eller oxo var man "mongo" som det kallades. Min kompis lever fortfarande med skräcken att hon egentligen är "mongo". Hon har verkligen skittaskig självkänsla. Hon har gjort mycket uppoffringar för att bli omtyckt (alldeles för mycket).

Jag vill bara att hon ska tycka om sig själv för den hon är. Skitsamma att man suger på vissa saker. Bra att man är duktig på andra. Det låter sååååååå enkelt. Men hur får man ngn att fatta att det är sant? Att man inte behöver ursäkta sig för att man finns och den man är? Att man kan lära av misstag. Att man alltid kan jobba med sina problem. Men att man inte behöver vara perfekt.

Även om hon skulle bli utredd tar det flera år tills hon får träffa en psykolog som har expertis i området och kanske kan hjälpa. Hon har träffat min psykolog en gång och hon var jätterädd och vågade inte säga ngt, rädd för att bli "sedd" och avslöjad.

Förlåt detta långa inlägg.

Det har säkert inget riktigt svar men har ngn ett tips på vad man praktiskt kan göra så säg gärna.

kiddie skrev:Jag har en kompis som behöver hjälp. Hon är blandad NPF:are men vill inte ha diagnos eller hjälp.

Grejen är att jag försöker förklara detta med ojämn begåvningsprofil men lyckas inge vidare. Så hon ser ett misslyckande som ett misslyckande med allt.

Påhittade exempel: Hon har tappat bort nycklarna och ID-kortet. Är naturligtvis ledsen men tycker att hon oxo är usel för att sådana saker händer. Då hjälper det inte att hon är bra på en massa annat, rentav väldigt bra på vissa.

I hennes värld finns de bra/normala och de dåliga/onormala. Hon tycker dock inte jag är dålig för hon tror att aspergers är bevis på intelligens snarare än ett handikapp. Jag försöker få henne att se att vi har styrkor och svagheter och det gör oss inte till idioter även om våra svagheter kanske är ovanliga och värre än hos NT.

Det går inte att få henne att fatta att hon är intelligent eftersom hon inte gör bra ifrån sig på IQ-test. De är för abstrakta. Skulle samma saker konkretiseras skulle hon lösa allt galant. Och hon är bra att diskutera med, en sådan som fattar rätt invecklade grejer.

Ibland fattar hon glimtvis att hon faktiskt är smart. Men då ofta om ngn NT kläckt ur sig ngt dumt så hon kan jämföra. När det minnet tar slut så är hon tillbaka på ruta ett.

För att kompensera så tar hon ibland äran av saker vi klarat tillsammans. Suck. Det är odrägligt.

Men för det mesta brukar jag verbalisera det som hon gör bra. Så hon får höra det ofta. Det är det enda jag kan komma på!!! Men jag vet inte om det stärkt henne. Men iallafall har hon blivit bättre på att vara positiv till andra och säga när de gör ngt bra vilket är bra iofs men inte mitt primära mål. Men måste säga att det är skönt att äntligen få beröm tillbaka oxo. Även i kompiskretsar ger man inte så mycket komplimanger man borde, man tänker dem och tror de andra magiskt ska veta. Eller ja, alla gäng funkar olika.

Jag kommer från ett hem där det förutsattes att man var duktig och det förutsattes att man visste att det var bra. Så jag hade ingen aning om vad min familj egentligen tyckte. Just då sket jag i det men det var nog egentligen ganska konstigt.

Hon kommer från ett hem där det var viktigt att följa normen, att vara hjälpsam (för hjälpsam), inte vara konstig, var man konstig hotades det med att man skulle bli skickad till ett "hem" för sådana som hade fel i skallen(manipulation för att få syskonen och henne att uppföra sig).

Diagnoser fanns inte på den tiden som nu. Man var normal eller oxo var man "mongo" som det kallades. Min kompis lever fortfarande med skräcken att hon egentligen är "mongo". Hon har verkligen skittaskig självkänsla. Hon har gjort mycket uppoffringar för att bli omtyckt (alldeles för mycket).

Jag vill bara att hon ska tycka om sig själv för den hon är. Skitsamma att man suger på vissa saker. Bra att man är duktig på andra. Det låter sååååååå enkelt. Men hur får man ngn att fatta att det är sant? Att man inte behöver ursäkta sig för att man finns och den man är? Att man kan lära av misstag. Att man alltid kan jobba med sina problem. Men att man inte behöver vara perfekt.

Även om hon skulle bli utredd tar det flera år tills hon får träffa en psykolog som har expertis i området och kanske kan hjälpa. Hon har träffat min psykolog en gång och hon var jätterädd och vågade inte säga ngt, rädd för att bli "sedd" och avslöjad.

Förlåt detta långa inlägg.

Det har säkert inget riktigt svar men har ngn ett tips på vad man praktiskt kan göra så säg gärna.

Du är alltså en av få som kommer henne in på livet.

Du når antagligen fram till henne. (Väldigt få gör antagligen det, oberoende av position.)

Om jag vore du så skulle jag bara snacka om hennes goda sidor, när jag möter henne. Lyssna noga på allt hon säger, och bara snacka om hennes goda sidor.

Ungefär som att hantera en 3-åring, bara berömma bra saker. En mkt konstruktiv strategi.

Lennart Frimodig

@kiddie

Jag har NT vänner som beter sig ungefär så som du beskriver. Men eftersom dom inte förstår mitt logiska tänkande eller mina enkla logiska lösningar som att "bara sluta" tänka negativt, så brukar jag göra som Frimodig föreslår, nämligen sänka nivån till "dagisnivå" och bara påvisa deras bra sidor genom att använda tydliga och lättförståeliga jämförelser av saker som jag vet dom känner igen.

Te.x: En väninna är olycklig för att hon gått upp väldigt mycket i vikt och hon kan inte förstå hur jag kan tycka om henne när hon ser ut som hon gör.
Mitt svar: Jag är vän med dig för den du är, inte för hur du ser ut. Din kropp är bara en kaross, och för mig spelar det ingen roll om du kör en liten, stor, risig eller lyxig bil. Jag är vän med dig, oavsett vilken bil du kör.