Jag tycker jag har ganska stor empatikänsla.Har aldrig haft svårt för känslor trots att jag har asperger.Hur har ni det med känslor?

Jag hade en hel del problem med det, speciellt när min depression var och bråkade, men nu är min depression mycket bättre och nu är det snarare tvärt om. Jag tycker att jag kan vara överkänslig och visar alldeles för mycket känslor..

Så får mig har just det varit en liten berg- och dalbana.

Nästan inga känslor och kan heller inte läsa av andra.

Jag har stor empatiförmåga och känslosam är bara förnamnet.

Jag har svårt att känna efter och veta vad en känsla betyder. När jag ska, exempelvis inför en läkare, svara på hur jag mår så måste jag tänka som om jag observerat mig utifrån och rada upp alla tecken på mitt mående som jag kan tänka mig. Därefter bildar jag, baserat på den empiriska grunden, en uppfattning om hur jag antagligen mår, och kan då efter en lång stunds tänkande svara läkaren. Det tycks även vara kopplat till förmågan att välja och fatta beslut. Mina beslut är nästan aldrig emotionellt grundade och exempelvis när jag valde universitetsutbildning, vilket är ett viktigt beslut, så bara blev det något: jag kunde inte känna efter vad jag ville. Närmast kan väl min relation till känslor sorteras in under begreppet alexitymi som då i vissa fall kan närvara som ett förekommande drag bland personer med AS.

Jag har för mycket känslor helt klart. Brukar halvt skämtsamt halvt allvarligt hävda att det skulle antagligen vara jäkligt skönt att vara psykopat och slippa hela skiten med känslorna. När man inte ens kan läsa en artikel eller se på nyheterna utan att må skit har det som gått lite för långt - det är ju bara jag som får lida av det och inte gör det någon egentlig nytta eftersom jag på intet vis kan bota svält, stoppa krig eller lindra fattigdom.

Gripandekylig skrev:Jag har svårt att känna efter och veta vad en känsla betyder. När jag ska, exempelvis inför en läkare, svara på hur jag mår så måste jag tänka som om jag observerat mig utifrån och rada upp alla tecken på mitt mående som jag kan tänka mig.

Känner helt klart igen mig där. jag brurkar oftast inte svara rakt ut på frågan "hur mår då" eller dylikt. 'Bra' får mig kan vara att jag fått sova 4 timmar under natten och bara haft en panikattack under dagen, för någon annan skulle det kunna vara betydlign värre.. Eller extremt bra.

Alldeles för mycket empati och kämslor. Men inte konsekvent alls och ofta riktat åt annorlunda håll än andra. Om någon t.ex blir stucken av ett bi, tycker jag mest synd om biet som ska dö. Samma vid naturkatastrofer. 50000 döda människor är en siffra. Men visa mig en fastklämd hundvalp i rasmassorna så tjuter jag.

Jag tycker synd om mig själv.

Caprifool skrev:Samma vid naturkatastrofer. 50000 döda människor är en siffra. Men visa mig en fastklämd hundvalp i rasmassorna så tjuter jag.

Där kan jag dock hålla med. Blir i regel mer känslosam när det handlar om djur än människor...

Jag uppfattar mig också som en känslosam person, men jag har hela livet hållt inne med mina känslor, tryckt tillbaka och förnekat dem, för att skydda mig, för att bli mindre sårbar. Jag mår hemskt dåligt av det, det förstör allting, men jag kan inte sluta.

sugrövmanövern skrev:Jag tycker synd om mig själv.

Mig själv tycker jag väldigt sällan synd om. Tycker vi har för många verktyg för att fastna i ett tycka-synd-om tillstånd då vi i mångt och mycket kan påverka oss själva i en väldigt hög grad.

Visst kan man må dåligt, men att sedan fastna där ....

Caprifool skrev:50000 döda människor är en siffra. Men visa mig en fastklämd hundvalp i rasmassorna så tjuter jag.

Just det där låter väldigt vanligt och normalt tycker jag.

spejare skrev:Just det där låter väldigt vanligt och normalt tycker jag.

Kanske därför du är på detta forum?

Touché.

spejare skrev:

Caprifool skrev:50000 döda människor är en siffra. Men visa mig en fastklämd hundvalp i rasmassorna så tjuter jag.

Just det där låter väldigt vanligt och normalt tycker jag.

Det är faktiskt tämligen normalt och av ganska klara skäl. Det är i princip omöjligt att greppa tanken på/bilden av 50000 döda - det blir för stort och för mycket. Lägg till det avståndet till platsen för händelsen, ursprunget hos människorna och upplevelsen i sig så blir man än mer distanserad. Slutligen har du behovet av att skydda sig själv vilket konstant arbetar för att sortera bland sådant vi bör släppa hela vägen in och sådant vi bör låta glida över på ytan. Människor gör det dagligen - säger "Vad hemskt" men utan att det har gått in så att säga.

Den där hundvalpen blir dock något annat. De flesta av oss har hund eller känner en hund eller har haft hund. Hunden representerar också något oskyldigt och något försvarslöst till på köpet övergivet och ensamt. Det går rakt förbi alla skyddsmurar och tränger rätt in i kärnan av oss.

Så jo, det är väldigt vanligt och till synes normalt.

Hej Amelia!

Jag lever ett väldigt starkt inre kännsloliv, och har för övrigt väldigt lätt att läsa av andras kännslor.

Jag såg förresten av ditt antal inlägg att du är ny på forumet. Varmt välkommen!

Tycker jag kan läsa av andras känslor rätt bra.
När det kommer till empati är jag lite osäker, har alltid upplevt att jag känner mer empati med djur än människor.
Annars är mitt inre hat den starkaste känslan jag har, min drivkraft.

Man blir känslosammare med åren, när man ser att allt inte är bara svart eller vitt, men man kanske gläds åt enklare ting, och kan finna andras glädje som sin egen.

tahlia skrev:Det är faktiskt tämligen normalt och av ganska klara skäl. Det är i princip omöjligt att greppa tanken på/bilden av 50000 döda - det blir för stort och för mycket. Lägg till det avståndet till platsen för händelsen, ursprunget hos människorna och upplevelsen i sig så blir man än mer distanserad. Slutligen har du behovet av att skydda sig själv vilket konstant arbetar för att sortera bland sådant vi bör släppa hela vägen in och sådant vi bör låta glida över på ytan. Människor gör det dagligen - säger "Vad hemskt" men utan att det har gått in så att säga.

Den där hundvalpen blir dock något annat. De flesta av oss har hund eller känner en hund eller har haft hund. Hunden representerar också något oskyldigt och något försvarslöst till på köpet övergivet och ensamt. Det går rakt förbi alla skyddsmurar och tränger rätt in i kärnan av oss.

Så jo, det är väldigt vanligt och till synes normalt.

Hmm... Nu måste jag bara fråga, finns där studier som tyder på detta eller är det något du själv bara tycker låter rimligt?
Känner inte en enda NT som skulle tycka mer synd om hunden än människorna i föregående text.

Den ene han var röd den andre han var blå...

Batman skrev:

tahlia skrev:Det är faktiskt tämligen normalt och av ganska klara skäl. Det är i princip omöjligt att greppa tanken på/bilden av 50000 döda - det blir för stort och för mycket. Lägg till det avståndet till platsen för händelsen, ursprunget hos människorna och upplevelsen i sig så blir man än mer distanserad. Slutligen har du behovet av att skydda sig själv vilket konstant arbetar för att sortera bland sådant vi bör släppa hela vägen in och sådant vi bör låta glida över på ytan. Människor gör det dagligen - säger "Vad hemskt" men utan att det har gått in så att säga.

Den där hundvalpen blir dock något annat. De flesta av oss har hund eller känner en hund eller har haft hund. Hunden representerar också något oskyldigt och något försvarslöst till på köpet övergivet och ensamt. Det går rakt förbi alla skyddsmurar och tränger rätt in i kärnan av oss.

Så jo, det är väldigt vanligt och till synes normalt.

Hmm... Nu måste jag bara fråga, finns där studier som tyder på detta eller är det något du själv bara tycker låter rimligt?
Känner inte en enda NT som skulle tycka mer synd om hunden än människorna i föregående text.

Det är ett välkänt faktum att utsatta djur framkallar mycket och starka känslor och att folk tycker väldigt synd om dom och är beredda att göra mycket för att hjälpa till. Det har vi sett hända gång på gång, ett exempel är dom här gatuhundarna i Östeuropa. Där känner jag själv folk som har lagt en del pengar på att få hem en sån och ta hand om den. Då rör det sig ändå om rätt fula hundar och man kan tycka att det är ett vågspel att ta hem en hund utan att veta nåt om hur det kommer att gå.

Jag försöker numera anamma mina egna känslor – när jag var yngre var jag däremot väldigt fördömande och ansåg snarare att ev. känslor hos mig själv var ett svaghetstecken och enbart ett hinder när det kom till att göra det jag ansåg mig vara tvungen att göra – men jag kan fortfarande få kämpa en del med att känna att jag känner, förstå vad jag egentligen känner och hantera hela mitt känsloliv på ett bra sätt.

Sedan finns där tyvärr också en del känslor som jag inte tycks ha tillgång till, men jag vet ju inte om det verkligen är så eller om det kan komma att ändra sig med tiden – t.ex. längtan, hur känns det egentligen? Man måste väl då för det första kunna göra sig en föreställning av något/någon och det kan jag ha förbaskat svårt att göra, så det är kanske därför jag också har svårt med just längtan?

Hur som helst, jag är däremot mycket sensibel när det kommer till att uppfatta känslor eller stämningslägen hos människor runt omkring mig, även om jag förstås kan blanda ihop en del (främst) ”negativa” känslor ibland – med ”negativa” menar jag t.ex. ilska, irritation, sorg, trötthet osv. – och även kan ha svårigheter med att förstå varför känslorna eller stämningen finns där.

Jag är dock ofta som värsta parabolantennen, som liksom inte kan låta bli att fånga upp allt runt omkring mig och det kan vara fruktansvärt jobbigt. Jag undrar t.ex. ofta om det kanske inte är så att det är jag som bidrar till eller t.o.m. orsakar stämningen och jag känner i vilket fall som helst nästan alltid att det är jag som måste försöka få till en positiv förändring på något sätt.
Ja, det låter väl som värsta egotrippen, att det är mitt ansvar att se till att min omgivning mår bra, men det är tyvärr ofta så jag känner.

Moggy skrev:Det är ett välkänt faktum att utsatta djur framkallar mycket och starka känslor och att folk tycker väldigt synd om dom och är beredda att göra mycket för att hjälpa till. Det har vi sett hända gång på gång, ett exempel är dom här gatuhundarna i Östeuropa. Där känner jag själv folk som har lagt en del pengar på att få hem en sån och ta hand om den. Då rör det sig ändå om rätt fula hundar och man kan tycka att det är ett vågspel att ta hem en hund utan att veta nåt om hur det kommer att gå.

Jag hoppas du är medveten om att det inte är ett hållbart argument, "Det är ett välkänt faktum".

I alla fall, hade folk rent generellt tyckt mer synd om djur hade det skänkts mer pengar till djur än människor, vilket det inte gör.