Aspkvinna skrev:Hoppas du Ensamflickan ser något som kan vara till hjälp i min beskrivning och det som har varit avgörande för mig är att ta bort ALLT och ALLA som stör och rycker upp allt inom mig för innan dess så ser jag att läkning var inte möjlighet utan den tiden var bara ett parerande och handterade av reaktioner. Men jag hade aldrig klarat det utan min läkare och terapeuts starka stöd.

Det är precis det jag längtar efter, att "ta bort ALLT och ALLA som stör och rycker upp allt inom mig" - eller, uttryckt med mina egna ord, ta bort alla personer och situationer som skrämmer mig, och tvingar in mig i överlevnadsbeteenden... Jag har hela tiden tvivlat på om det går att bli fri från det, framför allt den djupa skräck jag levt med i hela mitt liv, men nu när jag börjar få ord på det, identifiera var den kommer ifrån och hur det yttrar sig - kort sagt reda ut "vad som är vad"... - så börjar det tändas ett svagt hopp... Kanske att det går, om jag bara får rätt hjälp...

Parera... Ett uttryck jag själv använt mycket sista tiden, sen jag blev medveten om att det är det jag gör, alltid har gjort... Så fort det är andra människor i närheten, så handlar mitt beteende bara om att parera för vad den andra säger/gör...

alfapetsmamma skrev:För mig är Glaskupan light

Det var ett nytt uttryck!

koppla ifrån ett samtal eller en aktivitet för att man tappar tråden av nån distraktion och flyter in i den associationskedja distraktionen skapar

Tror jag alla råkar ut för ibland, men kanske är det vanligare om man har lite ADD, överaktivt intellekt och/eller extra stark associationsförmåga?

man går in i en detalj och liksom ÄR I DEN, som att gå in i syrenens doft och färg eller ett märkligt mönster i nåt ljusspel på en vägg och fastna där, så att omvärlden upphör att existera en stund

Låter som zen-meditation. En del får hålla på att meditera i åratal för att lyckas koppla bort omvärlden och stänga av surret i skallen en stund.

dagdrömma och drömma så häftigt att det är starkare än "den riktiga världen"

Välutvecklad visualiseringsförmåga. Jag dagdrömmer väldigt sällan numera men när jag var yngre var det min favoritsysselsättning. Händer dock fortfarande när jag tänker intensivt på något att omvärlden liksom försvinner och ersätts av de saker jag tänker på (kan vara minnen likaväl som något nytt). Vissa drömmar brukar vara så intensiva att de känns verkligare än den verkliga verkligheten, just som du beskriver, och ibland lämnar känslor eller bilder som finns kvar som en slöja över allting under dagen.

inte veta vem man är när man vaknar och få titta på ett id-kort eller på annat sätt härleda den där som man vet att andra kopplar ihop med det "jag" man är med med den kropp man har. Jag kan ibland känna att "jag" - mitt tänk eller min själ eller vad det är - kunde bo i en annan kropp eller leva ett annat liv, men "jag" råkar nu bo i Alfapetsmammas kropp och liv nu, så so be it... Vet inte om det är svag jag-känsla eller nåt annat, för jag inte klurat tillräckligt eller frågat nån som kan, men om nån känner igen det så säg gärna hur ni tänker kring det.

Återigen så är det många som går på satsang el dyl i åratal för att lyckas med konststycket att få ett litet glapp i den totala identifikationen med (vad somliga menar är vår tillfälliga eller t o m fiktiva) personlighet, som de flesta fortfarande sitter fast i och tar för den enda verkligheten.

känna att världen är overklig (och vilja göra knäppa saker för att testa om det är så eller inte- typ nypa folk)

Jag kan också få såna korta flashar ibland. Om man betänker hur verkliga t ex drömmar känns så kan man egentligen inte vara helt säker på att inte detta också är en sorts dröm...

En projektil i skallbenet så känns det bättre sedan.

rebecca skrev:Hej på er!

Nu går jag väl ifrån ämnet lite tyvärr men men... Detta med glaskupan fastnade hos mej så jag måste bara skriva några rader och hoppas att ni inte blir arga på mej... Vad jag vet så har jag inte As men jag trivs bäst i min lilla egna värld, där allt fungerar så som jag vill och mår bra av. Världen utanför är skrämmande, förstår den inte riktigt. Jag vet hur man ska vara och säja men det är så jobbigt. Det är så skönt att få krypa in i sin lilla värld där jag kan vara som jag vill och inte bli sårad. Ingen kan göra mej illa och få leva och tänka som jag vill. Ingen utanför min värld förstår hur jag tänker, blir ofta missuppfattad så jag försöker att prata så lite jag kan för att undvika dessa saker.

Min man säjer att jag tänker så komplicerat och att jag inte ska tänka så mycket på onödiga saker. När jag sa till min man att världen utanför är svår och att det är så skönt att krypa in i min egen lilla värld så sa han att det lät vackert... Vet inte om det är vackert men skönt och en säker plats för mej att vara på. Förlåt!!!

Vad ber du om ursäkt för? Detta var ju jättefint beskrivet! Riktigt gulligt.

Jag trivs också bäst i min egen värld. Kan göra korta (fysiska eller mentala) exkursioner ut i den omgivande världen men blir lätt överväldigad om det blir för mycket... "borta bra men hemma bäst".

Aspkvinna skrev:Ensamflickan, det här var en mycket bra tråd och din beskrivning kan jag säga ligger ganska nära mig själv. Då jag fortfarande tycker att det är oerhört svårt att berätta för mycket så här ut i cybern känner jag ändå att jag vill berätta vad jag kommit fram till.

Fint att du vågar. Sällan man får tillfälle att höra/läsa någon berätta om såna här intressanta men ömtåliga saker.

Jag har under 10 år haft förmån att gå i terapi hos samma person och har aldrig ifrån början tvingats in i 1 diagnos och jag förstår ju nu varför, det är ju en hel del. Men i och med ett krav i år ifrån FK som skickat mig på en mindre utredning så har jag nu fått på papper att att jag har i grunden en självklar AS. Jag vill poängtera att jag har fått all stöd och hjälp jag kunnat ändå alla år även utan diagnos.

Som jag ser det nu med AS i grunden har det gjort att jag var en skör personlighet ifrån början och därför utsatts för en del övergrepp, dvs jag hade inte samma möjlighet att säga nej som andra känner och med en dysfunktionell familj hade jag inget val och när jag var en tyst person som härdade ut så var det ju heller ingen som märkte något.

Låter som en rimlig slutsats. (Tror att fler med AS kan ha just den olyckliga kombinationen.)

Som jag ser det idag med diagnos så har jag AS, kanske något mer som min stora utredning jag ska på snart för att tillfredställa FK, PTSD som en följd av övergrepp och det har i sin tur gett en splittrad personlihet, ångest och depression, mardrömmar och stresskänslighet.

Genom åren av terapi har jag lyckats lokalisera händelser, beteenden och känslor som har sitt ursprung ifrån medfödd skörhet och trauman och på så sätt "sytt ihop säcken" om vem jag är. Att komma ut ur den avstängdhet av känslor där allting var svart och logiskt till nu när jag har känslor om än jättejobbiga men jag är glad för det är bättre än att vara avstängd.

Fint att du kunnat få hjälp med det. Har förstått av andra som gått igenom liknande att det verkligen känns värt det när man kommer ut på andra sidan, även om det är en lång och jobbig process.

Att leva helt avstängd fungerade i arbetslivet tills utmattningsdepressionen kom och slog mig till marken som i sin tur gjorde att jag var tvungen att sluta arbeta. Men att då kunde jag också använda all tid till att fokusera på en mer givande rehabilitering.

Jag har inte varit utsatt för någon allvarligt men när jag blev sjuk använde jag också tiden till att läka gamla småskador och har känt mig väldigt tacksam att bo i ett land där man får sådana möjlighetert.

Och att vara i glaskupan, jag upplever att när jag är det så går jag in i mig själv för att fokusera, finna en lösning, avskärma mig saker som gör mig illa en överlevnadsinstinkt för att förhindra härdsmälta i känslor och hjärna.
Det här tyckte jag också var uppmuntrande.

Just precis! Glaskupor kan vara väldigt bra att ha!

tack Inger för respons!

Jag är så van vid att be om ursäkt för människor brukar att missuppfatta mej och det jag säjer. Det var så skönt att höra andra som med tycker bäst om sin egen värld. Hur klarar ni av världen utanför??Jag sluter mej mer och mer....

Tack Inger!

Jag känner igen, håller med och är väldigt glad att Rebecca och Aspkvinna skrev.

Rekommenderar starkt boken Ingen ingenstans, av Donna Williams, om man är intresserad av det här.

rebecca skrev:Jag är så van vid att be om ursäkt för människor brukar att missuppfatta mej och det jag säjer. Det var så skönt att höra andra som med tycker bäst om sin egen värld. Hur klarar ni av världen utanför??Jag sluter mej mer och mer....

"Klarar av världen utanför..." Det gör jag inte...

Ensamflickan skrev:

rebecca skrev:Jag är så van vid att be om ursäkt för människor brukar att missuppfatta mej och det jag säjer. Det var så skönt att höra andra som med tycker bäst om sin egen värld. Hur klarar ni av världen utanför??Jag sluter mej mer och mer....

"Klarar av världen utanför..." Det gör jag inte...

I dina inlägg så ser jag en mycket hoppfull tjej som har drivet att i alla fall försöka hitta din väg och det kommer en dag att ge sig. Vad som är utanför och innanför är också olika för oss alla.

Jag tror på dig!

Jag kan känna igen mig i både depersonalisation och derealisation, som Ensamflickan skrev om.

Jag har inte varit utsatt för något direkt våld eller övergrepp i familjen, men jag har en mamma som blev utsatt för en hel del som barn, och jag tror det har skadat mig också på nåt sätt. Hon är ju NT, så hon har haft mycket lättare att anpassa sig överleva göra karriär o.s.v, men samtidigt är hon ganska känslomässigt störd, med nästan psykopatiska drag. Många i släkten, på mammas sida, är ganska störda, bara att de döljer det omsorgsfullt utåt. Ingen i min familj visar egentligen några känslor eller pratar med varandra, annat än om praktiska saker. Om man försöker ta upp nåt mer personligt, blir de bara arga, anklagande och går stenhårt i försvar. Jag var känslig som barn och tog åt mig av den här kylan och ilskan, mycket mer än vad mina syskon gjorde. Att de ständigt försökte ändra på mig, gav mig skulden för allt och påpekade hur fel jag var, gjorde nog också att jag aldrig fick en chans att utveckla en hel personlighet. Jag var den de ville att jag skulle vara.

Jag har inte haft några starka upplevelser av overklighet, men jag känner ofta att omvärlden, och jag själv, känns "mekanisk", utan färg eller liv. Jag kan knappt känna nånting alls numera, och det är det som är problemet. Jag kan t:ex känna igen mig starkt i en sån som Dexter, när jag såg tv-serien, och det skrämmer mig lite för det är ju någon som jag tror folk upplever som ond, obehaglig, omänsklig. En seriefigur, och inte en människa av kött och blod. Jag har en sorts overklighet över mig, som gör att jag knappt ens anser mig tillhöra mänskligheten längre.

Jag kan även känna igen mig litegrann när jag läst om s.k negativa symtom vid psykos / schizofreni, med bl.a emotionell avflackning och bortfall av förmågor man hade tidigare. Jag upplever även att jag har svårare att tänka klart, fantisera, hitta på saker; kort sagt att jag förlorat förmågor både kognitivt och känslomässigt. Dock har jag aldrig haft någon tillstymmelse till psykos, så den förklaringen stämmer inte.

Allt det här har nog också förvärrats av att jag isolerat mig mer och mer de senaste åren, det känns meningslöst att umgås när man inte kan nå någon riktig kontakt med verkligheten. Jag såg ett program, om seriemördare, där de förklarade att tidigare kränkningar + social isolering kan leda till att man stänger av sitt känslomässiga och empatiska system. Tyvärr verkar det vara just det som har skett i mitt fall, även om jag inte är farlig, så jag har alltså en del gemensamt med, i andras ögon, "onda människor". Jag skadar ingen, men kan känna en lust att skada mig själv för att bli mer verklig.

Jag har alltid varit lugn och tillbakadragen, det är mitt naturliga temperament som jag egentligen gillar, men det här tror jag är nånting onormalt. När jag tidigare pratat litegrann med andra om min känsla av att inte ha en hel personlighet så har de tolkat det som om " jag inte riktigt vet vem jag är". Så kan ju alla känna, men det jag känner är att jag inte är någon alls. Jag har olika personlighetsdrag men jag vet inte om de är mina egna, eller egenskaper jag "lånat" från andra. Jag har ingen egen identitet utan känner ofta att jag "flyter över" i andras personligheter när jag umgås med dem, spelar olika roller som inte är jag. För att känna mig lite helare är jag ensam mycket, och försöker "skapa mig själv" genom att avgränsa mig och sätta upp regler för mig själv.

Jag har ju självinsikt, tror jag iallafall, jag kan beskriva mig själv men jag har inga känslor till orden. Det är bara ord. Folk upplever mig oftast inte som kylig, utan som lugn och trevlig, och utan några uppenbara problem.

Jag vill inte dö, inte just nu iallafall, men jag känner ju att det är meningslöst att leva såhär i längden, och att det är för sent att göra något åt nu, svårt att skapa en personlighet från ingenting. Jag ska göra klart några personliga projekt, det kommer nog ta några år, men sen vet jag inte hur jag ska göra. Allting i världen bygger på att man kan känna känslor.

Att jag skriver det här här beror bara på att jag inte har någon att vända mig till. Jag vill inte prata med någon, för jag har ingen jag litar på, och jag tar inga risker med någon. Jag är inte speciellt motiverad att vara en del av världen alls, lever helst i min egna värld och känner mig ofta rent av äcklad av min omvärld. Det här är ju inga rena aspergerproblem, jag har aldrig hört talas om nån verklig människa som beskrivit nåt liknande, så jag känner mig ofta extremt ovanlig och overklig. Det jag undrar är väl mest om någon upplevt något som påminner om det här, eller har något annat att säga, även om jag som sagt inte är så motiverad att göra så mycket alls. Jag läste lite i tråden, men hittade ingen jag kunde känna igen mig i helt.

Anastasia skrev:Att de ständigt försökte ändra på mig, gav mig skulden för allt och påpekade hur fel jag var, gjorde nog också att jag aldrig fick en chans att utveckla en hel personlighet.

Åh, vad jag avskydde det där att de alltid skulle försöka ändra på en!

Anastasia skrev:Jag var den de ville att jag skulle vara.

Men det vägrade jag att vara! He he...

Anastasia skrev:Jag har alltid varit lugn och tillbakadragen, det är mitt naturliga temperament som jag egentligen gillar, men det här tror jag är nånting onormalt. När jag tidigare pratat litegrann med andra om min känsla av att inte ha en hel personlighet så har de tolkat det som om " jag inte riktigt vet vem jag är". Så kan ju alla känna, men det jag känner är att jag inte är någon alls. Jag har olika personlighetsdrag men jag vet inte om de är mina egna, eller egenskaper jag "lånat" från andra. Jag har ingen egen identitet utan känner ofta att jag "flyter över" i andras personligheter när jag umgås med dem, spelar olika roller som inte är jag. För att känna mig lite helare är jag ensam mycket, och försöker "skapa mig själv" genom att avgränsa mig och sätta upp regler för mig själv.

Har du läst "En riktig människa" av Gunilla Gerland? Hon beskriver just det här, om hur hon lånade personlighetsdrag från andra, för att "skapa" en personlighet, eftersom hon inte hade nån egen. Jag känner igen mig mycket i henne...

Är det nånting jag avskyr, så är det när jag jag har öppnat mig för någon om nåt svårt problem, och den bara viftar bort det med "Så kan ju alla känna..."

Anastasia skrev:Jag vill inte dö, inte just nu iallafall, men jag känner ju att det är meningslöst att leva såhär i längden, och att det är för sent att göra något åt nu, svårt att skapa en personlighet från ingenting. Jag ska göra klart några personliga projekt, det kommer nog ta några år, men sen vet jag inte hur jag ska göra. Allting i världen bygger på att man kan känna känslor.

Du kan få en del känslor av mig, jag har alldeles för mycket av den varan...

Anastasia skrev:Att jag skriver det här här beror bara på att jag inte har någon att vända mig till. Jag vill inte prata med någon, för jag har ingen jag litar på, och jag tar inga risker med någon. Jag är inte speciellt motiverad att vara en del av världen alls, lever helst i min egna värld och känner mig ofta rent av äcklad av min omvärld. Det här är ju inga rena aspergerproblem, jag har aldrig hört talas om nån verklig människa som beskrivit nåt liknande, så jag känner mig ofta extremt ovanlig och overklig. Det jag undrar är väl mest om någon upplevt något som påminner om det här, eller har något annat att säga, även om jag som sagt inte är så motiverad att göra så mycket alls. Jag läste lite i tråden, men hittade ingen jag kunde känna igen mig i helt.

Jag känner igen mig i en del av det du skrivit, men inte allt... Och så känner jag igen mig i en del av Gunilla Gerland, men inte allt... Och likadant med många andra här på forumet... Jag antar att det kan vara ett sätt att hitta sin egen prsonlighet, att känna igen lite här och lite där... (Till skillnad från att "låna" andras personlighetsdrag, för att "skapa" en personlighet...)

Anastasia, jag kan inte säga att jag känner igen mig i det du upplever - förutom känslan av att inte riktigt passa in någonstans - men jag ville bara säga att du beskriver det väldigt fint och övertygande så att man ändå kan leva sig in lite i hur det är för dig. På ditt sätt att skriva framstår du som en djup och väldigt medveten person.

Du skulle inte kunna tänka dig att komma till någon av AS-träffarna?

Anastasia, tack för ditt inlägg, och Inger, tack för dina svar (här och annorstädes)!

Jag rekommenderar böckerna Ingen ingenstans, av Donna Williams, Stjärnor, äpplen och linser, av Susanne Schäfer, En riktig människa, av Gunilla Gerland och Enastående, av Gunilla Brattberg. I alla dessa kan man plocka bitar av igenkänning.

Anastasia
Jag känner igen mig inte i allt, men i stora delar av det du skriver. Det gav mig mycket att läsa det. Och jag har överhuvudtaget fått intrycket av dina inlägg hittills, att du är en sådan människa som behövs i världen, om den inte ska barka ännu längre åt helvete än den redan gör.
Sådan blir man kanske på ett sätt lättare från en utanförposition. Och i praktiken blir man föga uppskattad för sin hållning och sin klarsyn heller. Men dock av en del, som ser att man ger gröten en litet ljusare färg och att det finns för få som gör det. Glöm inte det.

Hej Ensamflickan! Läste första sidan noggrant, sedan skummade jag, men ville ändå dela lite av mina upplevelser, fast inte av mitt eget känsloliv utan en annan människas, som jag ville hjälpa.

Han talade från början om att hans största problem var "att han inte fanns". Han berättade detta för alla läkare han mötte, och det var många, från 16-52 års ålder. De ignorerade det han sa. De satte olika diagnoser, typ borderline med micropsykoser. Det senaste var schizofreni. Psykosdiagnoser gav sjukvården rätt att droga ned honom med tung neuroleptika.

Jag gillar att lösa problem, så jag började grubbla. Mitt utgångsläge var ju att han upplevde att han inte fanns. Efter ett år var jag säker på att han hade ADHD, inte schiofreni, samt partiell tinninglobsepilepsi. Jag fick igång utredningar, det tog tid, men alla misstankar bekräftades. När han efter fem års kamp fick sin Concerta var jag inte en del av hans liv mera, men jag vet att han levde upp och blev aktiv i den mån kroppen orkade.

Jag är säker på att en del av problemet var den våldsamma uppväxten och den personlighetsklyvning som det i viss mån leder till. Han upplevde redan tidigt "tunnelseende" och att han fjärmades då från allt det som hände runt honom. Hans överintelligens stökade nog också till en del: att han inte kände full samhörighet med de normal- eller lågintelligenta. Han fungerade ju själv på en helt annan nivå. Och så var han musiker, dvs den känsligaste formen av själ, man närmar sig det eteriska i musiken.

Jag vet inte om du någonsin ätit neuroleptika, men eftersom den blockerar de exekutiva funktionerna i frontalloben, dvs man fastnar i sina tankar, kan inte agera, så uppstår en stark känsla av att inte finnas till på riktigt. Riktiga människor gör ju olika saker. Jag tyckte de sa på P 1 att den här depersonaliseringskänslan hade med frontalloben att göra, dvs oavsett medicinering eller ej.

Jag har mött andra personer med våldsam uppväxt som ibland känt (på ett skrämmande sätt) att de hamnat utanför kroppen ibland, alltså ingen äkta NDU. Depersonalisering kan ju finnas med i borderline, men säkert många personlighetsstörningar.

Jag har ofta haft mycket starka närvarokänslor i naturen, men i djup depression glider det mesta förbi på ett ointressant sätt. Man orkar ju ändå inte spela med i livets spel då. Så känner jag också vid svår fysisk sjukdom. Vid extrem smärta ställer sig min själ bredvid kroppen en bit, för att den inte uthärdar smärtan. Minns uttrycket: "Hon var utom sig av sorg". Utanför sig kan man vara. Det här med eter- och astralkropp.

Kärleken gör mig superfokuserad i NUET och därmed en känsla av att verkligen leva i min kropp. Om ändå kärlek fanns på flaska så skulle vi kanske orka leva med oss själva bättre.

Wish you all the best!

Ensamflickan skrev:Har du läst "En riktig människa" av Gunilla Gerland? Hon beskriver just det här, om hur hon lånade personlighetsdrag från andra, för att "skapa" en personlighet, eftersom hon inte hade nån egen. Jag känner igen mig mycket i henne...

Ja, den har jag läst. Jag kan känna igen mig en del i henne, men samtidigt är hon lite mer autistisk än jag, på andra sätt. Hon hade ju också en ganska konstig uppväxt, men verkade inte bry sig speciellt för hon levde så mycket i sin egna värld. Hennes NT-syster var mycket känsligare för det.

Inger skrev:Du skulle inte kunna tänka dig att komma till någon av AS-träffarna?

Jag vet inte, kanske nån gång i framtiden, men just nu känner jag mig inte i form för det. Jag känner inte så mycket samhörighet med andra aspergare heller, tyvärr. Jag har ju AS, men har aldrig varit så "aspig" i mitt sätt. Svårt att förklara, jag känner mig ofta nånstans mittemellan AS och NT, funkar lika dåligt ihop med båda.

Zombie skrev:Jag känner igen mig inte i allt, men i stora delar av det du skriver. Det gav mig mycket att läsa det. Och jag har överhuvudtaget fått intrycket av dina inlägg hittills, att du är en sådan människa som behövs i världen, om den inte ska barka ännu längre åt helvete än den redan gör.

Tack ! Tyvärr stämmer det inte att jag är en bra människa, eller nån som behövs i världen. Jag är nog ganska elak, har inte alls "rätt" värderingar, och har knappt gjort nånting alls för den här världen.

Elak, hurså? Vilka värderingar menar du inte passar in?

Jag har bara kommit till sidan två i den här tråden man jag ska nog smälla i mig resten också. Jag kunde bara inte hålla mig från att komentera det här:

Ensamflickan skrev:

Zombie skrev:Det är svårt att förstå att vi är lika olika som de.

Då kanske de skulle tvingas till att inse - hemska tanke! - att de inte är så "normala" som de tror, utan att vi alla är lika unika...

...

Var det förresten inte nån som sa att autister vill sortera in saker i olika fack... Jag tycker NT är rätt bra på det också, att försöka tvinga in i olika fack, alltså...

Nu är jag ju min egen sorts aspie, förstås (känner igen mig i Moggy enligt första sidan) men sortering för mig går ut på just att lära mig se hela komplexet. Innan man sorterat måste man ju gå efter fördomar, såvitt man inte föredrar att sätta sig som i en glaskupa och inte gå någonstans alls.

/J

Personligen känner jag att jag saknar en del av de svårigheter som vissa med AS har, tror att jag har ett rätt så stabilt psyke och klarar av vardagen hyggligt iaf.

Socialt har jag egentligen aldrig haft nåt brett socialt nätverk utan ett fåtal goda vänner istället, men trivts rätt bra med det.

Misstänker att jag inte är en klockren Aspergare, men att jag har lite annat med som ADD och Schiziod personlighet...