Jag har sista tiden blivit mer och mer medveten om hur mycket jag hakar upp mig på detaljer, och inte kan se helheten, inte ens om jag försöker. Det går liksom inte, det blir ändå bara några lösryckta detaljer som jag har hyperfokuserat på, och alla detaljer som jag inte har hyperfokuserat på missar jag fullständigt... Och hur svårt detta gör det för mig att förstå en massa saker... (Men att jag åtminstone blivit medveten om och förstått det är ju klart ett framsteg... )

Hur är det för er?

Jag har lite svårt att formulera mig för tillfället, och lägga ut texten, så det kanske blir rätt kortfattat, men kanske att nån kan nappa på det ändå... Hur hantera denna svårighet? Nån mer som har samma svårighet / vet om att den har det?

En annan sak, jag vet inte om det har med saken att göra, är att jag inte kan göra nåt annat emellan, om jag är inställd på att göra en viss sak och det blir försenat. Då kan jag bara sätta mig ner och vänta... Jag kan liksom bara fokusera på en sak i taget, och är jag inställd på nånting - äta middag, prata med en viss person, åka nånstans, osv - så är det liksom det jag är inställd på. Det är näst intill omöjligt att skifta fokus och i stället göra nåt annat, och ännu mer omöjligt att sen ta tillbaks fokus om det blir av senare... Och det spelar ingen roll om det är tråkiga/jobbiga saker. Blir nånting jag är inställd på att göra inställt (eller framflyttat till en annan dag) så har jag jättesvårt att återuppta vardagsrutinerna, som jag kanske ställt åt sidan för att planera in att göra nåt speciallt...

Nån som känner igen sig? Hur klarar ni av sånt?

Det här har varit och är till stor del symtom för mig och jag ser det som en del i min utmattningsydromdiagnos. Hjärnan orkar bara inte av mer och är därför fokuserad bara på en sak i taget. När jag sen for något inställt som du säger så har all kraft gått åt till att få mig till ett tillstånd att genomföra och energin är så fokuserad att det blir ett tags kaos att rikta om.

Däremot när jag inte var helt utmattad var detaljfokus en styrka för mig i mitt tidigare yrke en egenskap som var euforisk att ha vid rätt tillfälle. Bl a var jag letare av buggar i ett avancerat dataprogram och mitt fokus för detaljer kunde vara att jag såg vid en studie av en persons användande hur den gjorde och att detta var grundproblemet. Jag kunde bita mig fast vid att hitta problemet oavsätt om det tog en minut eller flera veckor.

Känner igen att fastna för detaljer, men kanske inte att inte kunna se helhet ALLS. Sämre än andra tror jag, och framför allt uppmärksammar jag detaljer bättre än andra. Säger som Aspkvinna att jag haft stor nytta i det, när jag korrläst t ex. Däremot är jag förhindrad av min höga avledarbarhet (inte lätt att ha starka drag som krockar...).

Det andra känner jag igen mig otroligt mycket och det är nåt av det som krockar mest med omgivningen. Andra tycker jag är barnslig och tjurskallig och konstig som inte kan göra saker i den ordning som de råkar falla sig utefter omständigheter.

För mig gör det ibland ONT att ens tänka på att göra saker i fel ordning, eller inte få göra det där som man bestämt (även om det gäller nåt som att gå på ett annat fik för att det man tänkt har en vattenskada t ex).

alfapetsmamma skrev:För mig gör det ibland ONT att ens tänka på att göra saker i fel ordning, eller inte få göra det där som man bestämt (även om det gäller nåt som att gå på ett annat fik för att det man tänkt har en vattenskada t ex).

Ja det där känner jag ju igen! Det har inte varit lätt att få till hur jag ska handtera dom där känslorna men jag tycker att det har avtagit lite ju mer jag har lugnat mig på alla andra plan år efter år. Jag har sett rigiditeten som ett sätt att "hänga upp" min möjlighet att ens göra något då jag vet vad jag ska göra och när det inte blir som bestämt så måste ju "kartan ritas om" och då går det åt så mycket energi till det att man blir helt slut att man vill undvika det och håller fast vid det jag bestämt!

Däremot om det är bestämt i förväg att det är helt löst vad som gäller och inget bestämt så går det utmärkt men jag letar blixtsnabbt upp en lösning till situationen men massor av argument, ett slags sett att ta in allt och hitta en utväg för problemet. Har en förmåga att backa och se helhet, skriva om hela situationen och gå vidare för jag ser en ny väg.

1. Jag har grader av hyperfokusering. När jag hyperfokuserar på något visst projekt så försvinner medvetenheten om allt annat, inkl tid, rum och mig själv. Saker får ta den tid de tar. Snöar oerhört lätt in på detaljer.

Svårt att se helheten har jag främst i sociala sammanhang, kan sällan uppbåda tillräckligt intresse för att skaffa mig överblick, även om jag ibland kan få glimtar av insikt. Även när jag ska göra något praktiskt så kör jag bara igång och löser ev problem på vägen.

Däremot har jag lätt att tänka globalt och historiskt när det gäller mänskligheten som helhet, lätt att ta ett steg tillbaka från den omgivande kulturen... eller rättare sagt jag befinner mig alltid där, utanför den... och ur den positionen är det ofta lätt att se trender mm.

2. Om jag ska göra något speciellt så ställer jag också in hela mitt väsen på det och då är det klart att det känns lite jobbigt om något skulle bli inställt i sista minuten och man gått och laddat upp inför det. Eftersom bara en enkel tripp till stan för att handla eller en middag med några vänner eller släktingar är lite som ett smärre maraton för en lättuttröttad individ så förbereder man sig som om det vore det och då blir det förstås ett antiklimax som heter duga om det blir inställt.

Hade en sån dag för ett tag sen där jag planerat att gå på ett Irismöte samt passa på att uträtta två andra ärenden i närheten. Men så hade jag kört upp för långt i backen när jag skulle dammsuga bilen dagen innan och kom inte loss, eftersom bilen är framdjulsdriven. Jag blev helt ställd och väldigt stressad (vilket är extremt ovanligt, jag är inte den som hetsar upp mig i onödan) och sprang runt som en yr höna och försökte med olika saker innan jag fick lov att inse att jag satt orubbligt fast och bara skulle gräva ner mig djupare om jag fortsatte.

Till sist lugnade jag ner mig så pass att jag kom på namnet på bonden som brukar dra upp mig när jag kör i diket och han var vänlig nog att komma och dra loss mig, men då hade alla planer havererat och jag hann bara till halva mötet och missade båda mina ärenden. Tog flera timmar att lugna ner mig och acceptera att mina planer gått i stöpet. Ännu värre hade det varit om jag inte kommit iväg alls. Det mest logiska (med tanke på bensinpriserna) hade varit att bara stanna hemma och ta alltihopa en annan dag men det var otänkbart när jag var så inställd på att åka.

Brukar ofta få höra av folk "du har å bra självinsikt". Tydligen är jag själv den ende som inte tycker att jag har det? Eller har alla andra ÄNNU sämre självinsikt (psyke snackar vi nu) än jag? Det är enkelt att svara på specifika frågor, men att svara "generellt sett, hur mår du idag?" exempelvis, tycker jag är skitsvårt, då det varierar mycket från timme till timme.

Det är samma sak som frågan "fint väder i sommar, eller hur?" Den kan jag inte heller svara på, då jag inte har en blekaste känsla av huruvida denna sommaren är soligare/regnigare bättre/sämre än alla andra somrar. Jag kan ju bara se om det råkar vara sol just nu... "Har ni sol hos dej med?" frågar flk ofta i telefon. Hur ska jag veta det, jag har inte haft uppe persiennerna idag och nu är det kvällen och mörkt...?