Asperger76 skrev:Har sedan tidigare en fil. kand. i psykologi samt 180 hp inom medicin, samt 60 hp i tre andra a-kurser.

Räcker inte det då? Man pluggar ju inte för skojs skull utan för att kunna få ett jobb och det borde du kunna med den meritlistan

Ni som börjar, se till att vara ute i god tid och få allt runt omkring i ordning. Det underlättar verkligen i studierna att få all skit runt omkring ur vägen.

Huggorm skrev:

Asperger76 skrev:Har sedan tidigare en fil. kand. i psykologi samt 180 hp inom medicin, samt 60 hp i tre andra a-kurser.

Räcker inte det då? Man pluggar ju inte för skojs skull utan för att kunna få ett jobb och det borde du kunna med den meritlistan

Det handlar inte om att bara få ett jobb. Jag ska kunna stå ut med det på sikt också.

Och kanske få en dräglig lön..
Tycker man om att tänka kanske implicit påtvingade kafferastsnackisar är oerhört påfrestande.

Ska också plugga i höst - kom in som reserv till något jag verkligen ville plugga igår! WÖÖW!!

Ska gå en YH-utbildning på 1,5 år. Kommer läsa heltid på distans.

Alla i min klass kommer att vara minst 10 år äldre än jag ...
Har inga åldersrelaterade fördomar, men är lite rädd för att typ bli nedvärderad av dom för att jag är yngre
Behöver dock bara träffa "klasskamraterna" på teoriveckorna varje termin... Annars är jag on my own. Som jag vill ha det.

Asperger76 skrev:Har sedan tidigare en fil. kand. i psykologi samt 180 hp inom medicin, samt 60 hp i tre andra a-kurser.

Ok. Vad önskar du studera härnäst? Själv ska jag om några veckor påbörja mina kandidatstudier. Kan bli bra!

Neutrino skrev:

Asperger76 skrev:Har sedan tidigare en fil. kand. i psykologi samt 180 hp inom medicin, samt 60 hp i tre andra a-kurser.

Ok. Vad önskar du studera härnäst? Själv ska jag om några veckor påbörja mina kandidatstudier. Kan bli bra!

Kompletterande masterprogram inom ledning och kvalitetssäkring. Satsar på att kunna stanna kvar inom universitetets tjocka väggar och forska efteråt!

Asperger76 skrev:Kompletterande masterprogram inom ledning och kvalitetssäkring. Satsar på att kunna stanna kvar inom universitetets tjocka väggar och forska efteråt!

Låter som en bra plan. Lycka till.

beardy skrev:Automaton: Jag skulle också vilja få ett bättre HP-resultat, har också brister i matematik som drar ner snittet. Visserligen räcker mitt resultat för att komma in på utbildningen jag vill, men det är precis på gränsen, så jag skulle känna mig lugnare om jag fick ett bättre provresultat.

Jag kommer att läsa matematik på komvux i höst, kanske kan vi peppa varandra att bättra på våra matematiska färdigheter inför högskoleprovet?

Vad kul! Jo men det låter som en bra idé, vad vill du komma in på?

Har snöat in på robotar ett tag nu, så jag ska söka till Mekatronikingenjör

Sen om det blir till nästa höst eller om jag väntar ett tag med pluggeriet och jobbar istället får jag se. Kanske har ett roligt arbete på gång snart så då får jag nog skjuta upp studieplanerna ett tag.

Låter riktigt härligt du, och en bra bransch att sikta in sig på i ditt studieval. Högutbildad inom industrin och du kommer garanterat att få jobb. Har en kamrat själv som arbetar med robotar och gick en liknande utbildning, konstant jobb sen hans examen.

Ja om det känns rätt för dig i nuläget att jobba så är det ju det du ska göra, i bästa fall får du ju ny livserfarenhet så det är ju bara tacka och ta emot.

Jag tänker satsa på högskoleprovet nu förhoppningsvis kommer jag få tillräckligt bra att komma in på min drömutbildning, Juristprogrammet i Uppsala. Enda alternativet förutom det är Örebro, då jag inte är intresserad av lund, stockholm, göteborg som städer. Umeå skulle jag aldrig ens kunna tänka mig...

har påbörjat utbildning till yrkeschaufför(C/CE) för några veckor sen. utbildningen är på 22 veckor sammanlagt. har gått fyra veckor på den utbildningen nu. känns 100% rätt att gå just den utbildningen för mig fattar inte varför jag inte valde den utbildningen på gymnasiet. är via AF som jag har fått utbildningen..

Jag läser juristprogrammet i Uppsala och jag tror inte att jag orkar med att läsa den kommande terminen. Det ger mig enorm ångest eftersom jag dels inför mig själv men även inför mina klasskamrater och släktingar skulle framstå som helt olik den framgångsperson jag alltid hittills har varit i studiesammanhang. Anledningen till varför jag inte tror mig klara av nästa termin är därför att en enveten depression inte tycks botas trots ett par års medicinering. Jag vill liksom inte bli beroende av narkotikaklassade läkemedel bara för att orka gå till seminarier och för att orka umgås med mina kurskamrater på kvällarna.

Min vilja är som allas baserad på mina känslor och eftersom jag inte har särskilt god förståelse för mina känslor brukar mina beslut istället grunda sig på rationellt underlag. I just denna frågan har jag inte mycket sådant underlag så jag kan ju fråga er istället.

Ska jag ta en paus i studierna, med allt vad det innebär?

Gripandekylig skrev:Jag läser juristprogrammet i Uppsala och jag tror inte att jag orkar med att läsa den kommande terminen. Det ger mig enorm ångest eftersom jag dels inför mig själv men även inför mina klasskamrater och släktingar skulle framstå som helt olik den framgångsperson jag alltid hittills har varit i studiesammanhang. Anledningen till varför jag inte tror mig klara av nästa termin är därför att en enveten depression inte tycks botas trots ett par års medicinering. Jag vill liksom inte bli beroende av narkotikaklassade läkemedel bara för att orka gå till seminarier och för att orka umgås med mina kurskamrater på kvällarna.

Min vilja är som allas baserad på mina känslor och eftersom jag inte har särskilt god förståelse för mina känslor brukar mina beslut istället grunda sig på rationellt underlag. I just denna frågan har jag inte mycket sådant underlag så jag kan ju fråga er istället.

Ska jag ta en paus i studierna, med allt vad det innebär?

Vet inte hur relevant det kan vara, men enligt min erfarenhet skulle jag nog råda att om du känner att du inte orkar ta en paus innan du "går in i väggen" så att säga. Gjorde själv det misstaget med mina studier. Har liksom du även jag väldigt svårt för det där med känslor och att förstå mig på mitt mående, och hade även jag alltid varit en "framgångsperson" studiemässigt, så tanken att jag på något sätt inte skulle klara att ta mig igenom studierna var för mig otänkbar. Var heller oturligt nog inte ens medveten att det fanns något sådant som Aspergers på den tiden.

Allt blev i alla fall bara för mycket till slut, med depressionen, utanförskapskänslorna och de ökande studiekraven. Till slut tog det bara stopp, slutade gå på föreläsningarna, slutade med allt och blev sängliggande i någon vecka helt förstörd. Försökte mig på att börja igen kursen därefter, men lyckades inte ta mig in i allt igen, och när det väl blev dags för tentor så blev ångesten för mycket och jag gav upp innan jag knappt börjat. Tog sen sommaren till att vila upp mig och försökte igen med friska tag till hösten, men samma sak hände igen, allt blev bara för mycket och kraschade värre än första gången. Har nu suttit i snart 2 år och inte gjort någonting alls och har bara nu nyligen något så när kommit tillbaka till någon form av normalfunktion.

Vet dock inte om jag nånsin kommer kunna ta mig tillbaka till hur jag fungerade innan allt körde ihop sig, eller om jag nånsin kommer kunna avsluta mina studier. Känns på något sätt som ett helt annat liv. Och det livet gick i kras och vad jag har nu är de slarvigt ihoplimmade skärvorna att leva med. Sen kan det nog också bli så att det blir svårare att börja igen om man väl tagit en paus också. Men hellre det än att pusha sig själv över bristningsgränsen, om du nu känner att det finns risk för det.

Manveru skrev:Vet dock inte om jag nånsin kommer kunna ta mig tillbaka till hur jag fungerade innan allt körde ihop sig, eller om jag nånsin kommer kunna avsluta mina studier. Känns på något sätt som ett helt annat liv. Och det livet gick i kras och vad jag har nu är de slarvigt ihoplimmade skärvorna att leva med.

Tack så mycket för din berättelse. Den stämmer in på min egen. Jag förstår dig och känner som dig precis.

Det måste finnas någon lösning på detta. Medicinen Voxra har hjälpt mig lite grann men kanske kan någon form av psykologkontakt med terapi vara till hjälp för oss. Jag önskar att det kunde bli som förut igen, och att se sina vänner springa ifrån en med deras examen, välbetalda jobb och frekventa utlandsresor gör att jag känner att jag har hamnat riktigt fel. En hjärna måste vilas upp, en viljekraft måste växa fram och en självkänsla måste stärkas. Idag kan jag bara inte föreställa mig själv i en framtid.

Jag hoppas att vi finner tillbaka. Tack återigen för att du delade med dig av din historia.

Gripandekylig, får du stöd i studierna? Skulle det hjälpa tror du? Att gå på föreläsningar men inte behöva anteckna till exempel. Eller att få hjälp med lite planering osv. Jag var ganska nära på att sluta studera förra året just på grund av depression och ångest men hjälp från Studentstödet gjorde ganska stor skillnad. Nu kanske man visserligen inte kan jämföra juristprogrammet med ett naturvetenskapligt basår när det gäller svårighetsgrad men basåret lästes ändå i samma tempo som universitetsstudier. Jag oroar mig inför att nu börja studera "på riktigt" men det känns ändå tryggt att ha lite stöd. Kanske kan det hjälpa dig också?

Neutrino skrev:Gripandekylig, får du stöd i studierna? Skulle det hjälpa tror du?

Nej jag sköter studierna själv och egentligen hade väl det gått tillräckligt bra ifall man bara hade studerat. Dock måste man ju även engagera sig i studentorganisationer, skaffa kontakter, gå på nationsfester, mingla och driva upp ett gott anseende att söka jobb utifrån i framtiden. Det är mest dessa tillägg i studentlivet som får mig att känna att jag kanske inte orkar.

Dina erfarenheter låter dock mycket positiva så jag kanske bör kontakta min studievägledare, eller vilken instans det nu är, och berätta att jag har AS. Det är ju dessvärre fortfarande en lite känslig diagnos inom vissa kretsar så det tar emot lite, för trots att de har en tystnadsplikt tillhör de ändå samma krets människor som i framtiden kanske kommer att arbeta med mig. Men ja, jag ska fundera på saken. Tack för ditt tips.

Jag har pluggat i ett år och nu börjar min tredje termin på universitetet, ska bli ssk.
Första terminen gjorde mig uppmärksam på att jag hade problem med skolmiljö och främst raster och att bli vald till tillfälliga grupperingar under lektion. Fick mega flashback till högstadietiden och förstod iaf varför jag inte gett mig på att studera vidare förräns nu. Har ju duktigt undvikit situationer som jag vet jag inte klarar av under cirka 20års tid. Det är inte fråga om att vara med i några nollningar och middagar etc med klasskamrater.Kanske tycks det inte vara så konstigt att jag inte deltar i detta eftersom jag är så mkt äldre än klasskamraterna.
När andra terminen kom så utvekclade jag ett sätt att slippa bli "hängande" själv i korridoren bland alla människor som lätt hittade gemenskap varandra. Min största noja var att de skulle efter ett tag lägga märke till att jag stod själv och börja tycka att det var nåt konstigt med mig. Så jag började hålla mig på toaletten för att detta inte skulle synas. Sen tröttnade jag på att utsätta mig för nervpressen för det slutade varje gång i att jag också blev kraftigt deprimerad och behövde "gå in i mörkret för att renas" ett par dagar och det blev bara mer och mer påtagligt. Så det slutade med att jag undvek föreläsningarna och pluggade bara hemma själv med bok. I april i år unjefär blev jag varse genom en kompis som har fått diagnos Asp att han tyckte det verkade som om jag också har Aspergers, så jag började läsa lite böcker, bla G. Gerlands bok och det gick upp för mig att jag hade de allra flesta symptom som finns kända på Aspergers syndrom, och det var början till en vändning för mig. Jag är så lycklig nu att jag hittat något som gör att jag förstår mig själv. (Gud vad många självhjälpsböcker och liknande jag plöjt men inget har stämt så på pricken på mig.)Att förstå att mina begränsningar är något normalt för en hel massa andra mänskor som är som jag. Jag har inte fått någon diagnos än, funderar fortfarande på vad det skulle göra för nytta till mig, eller om det snarare skulle göra det värre för mig genom fel personers okunskap. Längtar också efter att få det bekräftat. Helst skulle jag önska att jag fick någon slags upprättelse för omvärldens okunskap, men jag får nog nöja mig med att vårt problem äntligen blir uppmärksammat. Jag har kämpat så hela mitt liv med att överleva, skyla över, fly, illa fäkta, stå upp för mig själv etc.

Jag har vilat över sommarlovet nu, och jag förstår att det kommer att än en gång kännas jobbigt på raster etc, men jag har ställt in mig på att vara en tvättäkta nörd och koncentrera allt mitt krut på att lära mig. Jag är där för att plugga och jag älskar ämnet. Får nog påminna mig detta om och om igen troligtvis, men jag ser också fram emot att kunna droppa in här på detta forum eller annat som beh Asp då och då i min nöd för att hitta mina olyckssyskon och finna kraft ur era berättelser och kanske kunna hjälpa någon annan av er tillbaks. Jag tycker det är stor tröst i att veta att det finns fler som jag ute där i världen som har lika jobbigt som mig att gå till skolan eller jobbet för att undvika dessa plågsamma raster. Kanske någon har något bättre knep än mig som gärna sitter på toa tills rasten är över och sen kommer insläntrande sist av alla och kommer försent så lärarn tycker jag är ohyfsad för det.. tack för ordet, ha det super,

Gripandekylig skrev:Nej jag sköter studierna själv och egentligen hade väl det gått tillräckligt bra ifall man bara hade studerat. Dock måste man ju även engagera sig i studentorganisationer, skaffa kontakter, gå på nationsfester, mingla och driva upp ett gott anseende att söka jobb utifrån i framtiden. Det är mest dessa tillägg i studentlivet som får mig att känna att jag kanske inte orkar.

Dina erfarenheter låter dock mycket positiva så jag kanske bör kontakta min studievägledare, eller vilken instans det nu är, och berätta att jag har AS. Det är ju dessvärre fortfarande en lite känslig diagnos inom vissa kretsar så det tar emot lite, för trots att de har en tystnadsplikt tillhör de ändå samma krets människor som i framtiden kanske kommer att arbeta med mig. Men ja, jag ska fundera på saken. Tack för ditt tips.

Jag är inte säker på att du måste berätta att du har AS för just din studievägledare. Jag tror att du kan kontakta Studentstödet direkt: http://vb.uppsala.se/sv/webb/Studentstodet/Kontakt/

Är det viktigt att engagera sig i studentorganisationer samt nationer och sådana saker för just folk som läser juridik (för framtida kontakter och så) eller är det viktigt för alla studenter? Jag är medlem i en nation men jag engagerar mig ej. Skulle aldrig orka det.

Neutrino skrev:Jag tror att du kan kontakta Studentstödet direkt

Tack för länken =)

Neutrino skrev:Är det viktigt att engagera sig i studentorganisationer samt nationer och sådana saker för just folk som läser juridik (för framtida kontakter och så) eller är det viktigt för alla studenter?

Nja hur viktigt det är är ju individuellt och subjektivt beroende på hur varje individ värderar fördelarna med att ha ett stabilt kontaktnät till efter examen. Egentligen klarar man sig ju om man bara gör lite sommarpraktiker inom det område man studerar och i allmänhet håller kontakt med sina framtida arbetsgivare från det sista året av studier. Det kan dock kännas tryggt att veta att man har ingångar och referenser vitt utspridda över sin generation akademiker. Just på nationerna: där man möter människor från andra fakulteter och institutioner än sin egna får man de kontakter som i framtiden kan hjälpa en att finna en bra arkitekt, en tam revisor eller en bekant läkare.

Det är ju inget man nödvändigtvis behöver men just jag värderar ändå sådana kontakter ganska högt, och inte enbart med avseende på hur jag i framtiden kan utnyttja dessa individer, utan även med avseende på hur trevliga de kan vara att umgås med. Dock blir ju som sagt denna socialisering och de här kraven på att vara trevlig ganska svåra att leva upp till när man känner sig deprimerad och även har AS. Om jag bara hade haft en lite tydligare egen vilja och varit mer in touch med mina känslor så hade jag kanske istället gjort saker jag tycker om och brinner för snarare än att plugga juridik (vilket är lika torrt som man tror) och att mingla bland akademiker.

Ja.

Tack för länken som sagt; jag ska kika lite närmare på det.

När börjar ni andra? Min utbildning börjar på torsdag, men det kan vara tidigarelagt eftersom vi skall börja med att besöka en mässa för varv och båtbyggeri som råkar vara just i slutet på den här veckan.

Gripandekylig skrev:Nja hur viktigt det är är ju individuellt och subjektivt beroende på hur varje individ värderar fördelarna med att ha ett stabilt kontaktnät till efter examen. Egentligen klarar man sig ju om man bara gör lite sommarpraktiker inom det område man studerar och i allmänhet håller kontakt med sina framtida arbetsgivare från det sista året av studier. Det kan dock kännas tryggt att veta att man har ingångar och referenser vitt utspridda över sin generation akademiker. Just på nationerna: där man möter människor från andra fakulteter och institutioner än sin egna får man de kontakter som i framtiden kan hjälpa en att finna en bra arkitekt, en tam revisor eller en bekant läkare.

Ok, det kan helt enkelt vara bra att tänka på i alla fall.

Huggorm skrev:När börjar ni andra? Min utbildning börjar på torsdag, men det kan vara tidigarelagt eftersom vi skall börja med att besöka en mässa för varv och båtbyggeri som råkar vara just i slutet på den här veckan.

Jag har upprop 28 augusti och kursstart 2 september.

Gripandekylig. Jag tycker det låter som du har överkrav på dig själv. Allt det där du anser att man ska är det få som klarar. Och om det nu är så att du tar en sabbatstermin eller ett sabbatsår för att bli bättre eller få en fungerande behandling så lär du ju träffa andra personer att ha kontakt med när du börjar igen. Ett annat alternativ är förstås att bredda din utbildning genom att varva med någon enklare kurs. Jag rekommenderar dock ingen att studera något de inte har motivation för. Men går du i väggen ordentligt så kan det rejält lång tid att reparera och det är förmodligen betydligt värre än att vara borta ett tag från studierna.

Bjäbbmonstret skrev:Men går du i väggen ordentligt så kan det rejält lång tid att reparera och det är förmodligen betydligt värre än att vara borta ett tag från studierna.

Ja du har kanske rätt. Tack för din synvinkel; jag ska fundera ytterligare lite på saken.