Pax!
Hur mycket låter du din ASC/ASD vara en del av din identitet?

Själv går (eller vad det nu heter) på daglig verksamhet och är dessutom intresserad av psykologi sådet blir ju mycket diagnos-tänkande för mig!



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Jag försöker bejaka aspigheten samtidigt som jag tvärvägrar all omsorgsjargong och offermentalitet.

Alltså; jag är aspergare och det går inte att förneka. Men det betyder inte att jag är sämre än andra och liksom alla andra medborgare har jag frihet att leva mitt liv efter eget huvud.

Vård- och omsorgsmatriserna - där man blir till ett vårdobjekt och där självständighet och egen vilja blir till ett problem - skiter jag fullkomligt i.

Låt inte tanternax diktera villkoren för ditt identitetsbygge.
Låt ingen annan tala om för dig vem du är - oavsett auktoritet.

x = vård- och omsorgspersonal el. socionomer, tjänstemän, psykologer

Alla de stora särdrag som jag trodde formade min personlighet visade sig vara symptom på Asperger. Kvar finns knappt något alls av det som jag trodde var "jag"

AS är ju inbakat i mig själv så det är oundvikligen en del av min identitet. Visst döljer jag den då och då när man behöver mingla eller liknande men oftast anammar jag de drag jag har som enligt nuvarande neuropsykiatriska förklaringsmodeller sorteras in under diagnosen AS precis som jag anammar mina andra drag. Mina egna funderingar och min egen forskning inom området är under uppbyggnad men jag har en känsla av att det kan komma att bli ett av mina främsta intressen.

Huggorm skrev:Alla de stora särdrag som jag trodde formade min personlighet visade sig vara symptom på Asperger. Kvar finns knappt något alls av det som jag trodde var "jag"

Nja, Asperger kallas ju även personlighetsvariant.

KrigarSjäl skrev:

Huggorm skrev:Alla de stora särdrag som jag trodde formade min personlighet visade sig vara symptom på Asperger. Kvar finns knappt något alls av det som jag trodde var "jag"

Nja, Asperger kallas ju även personlighetsvariant.

Inte alls
Asperger är mitt handikapp - inte min personlighet.
Personlighetsmässigt är jag en typisk ISTJ (http://www.personalitypage.com/ISTJ.html)
Är dock bra mycket rebellisk, kritisk och rent utav anarkistisk - jämfört med den vanliga mallen av en ISTJ.

Aspergers syndrom är för mig så pass illa som schizofreni så jag känner att det är en sjukdom jag har. Autismen står i skuggan.

Huggorm skrev:Alla de stora särdrag som jag trodde formade min personlighet visade sig vara symptom på Asperger. Kvar finns knappt något alls av det som jag trodde var "jag"

Oavsert om de särdragen enligt dig bara är symptom på asperger så är det fortfarande de som gör att du är just du och ingen annan.

KrigarSjäl skrev:Jag försöker bejaka aspigheten samtidigt som jag tvärvägrar all omsorgsjargong och offermentalitet.

Alltså; jag är aspergare och det går inte att förneka. Men det betyder inte att jag är sämre än andra och liksom alla andra medborgare har jag frihet att leva mitt liv efter eget huvud.

Vård- och omsorgsmatriserna - där man blir till ett vårdobjekt och där självständighet och egen vilja blir till ett problem - skiter jag fullkomligt i.

Låt inte tanternax diktera villkoren för ditt identitetsbygge.
Låt ingen annan tala om för dig vem du är - oavsett auktoritet.

x = vård- och omsorgspersonal el. socionomer, tjänstemän, psykologer

Jag ska ta till mig din uppmaning och råd.
För jag fick min diagnos nu i juni och lär väl hamna i omsorgskarusellen.
Jag får ha dig som förebild!

Det är en jävligt bra fråga, jag vet faktiskt inte. Har haft diagnos i några månader bara så det är fortfarande en hel del man har o lära sig men min sociala fobi jag haft större delen av livet måste vara på grund av AS. Det har ju varit ett jävla handikapp till och från

Sen mina problem i skolan har ju varit koncentration och ansvar för läxor och annat skolrelaterat men det kanske har med min ADD att göra som dem också säger att jag har.


Men jag vägrar att tro att min identitet ska definieras av nån diagnos, jag är vem jag är men AS påverkar en del av min personlighet for better or worse

Nej. Asperger/ adhd som jag tilldelats, eller som det så fint diagnostiserats med. Upptar inte längre någon större tid av mina tankar.
Tiden efter diagnostiseringen kände jag mig totalt efterbliven. Och självförtroendet var i botten.
Jag läste varenda stavelse som fanns att läsa, och gick med i vart enda forum som fanns att tillgå.
Nu skiter jag faktiskt i det. Jag är som jag är, och finner ofta NT:s som definitivt mycket konstigare och efterblivna en vad jag är.
Jag vägrar att falla i armarna på någon! Det här är mitt liv. Jag har mina stora intressen med djur och dom skänker mig allt det jag behöver i form av kärlek och gemenskap. Med djuren finner jag också väldigt mycket människor som delar mitt intresse.
Jag tycker det är skönt med personer som föreläser och kämpar för våra rättigheter.
Men det ligger definitivt inte för mig. Jag är en innesluten person som trivs utmärkt i skuggdalen,
med mina hästar.

Identifiera mig med någon diagnos, not.

Eftersom både tex Albert Einstein och Bill Gates sägs vara As, vete det fasen, är kanske för knäpp, kan jag verkligen räkna mig som As, kan ju knappt stava, är nog bara en vanlig ömklig idiot-identitet

Inte speciellt mycket. Det är inget jag är stolt för och inget jag skulle göra en grej av att stå för i nåt sällskap.

Fick jag välja så skulle jag inte vilja framstå som aspig då jag ärligt talat ser många sidor som negativa. Jag har förståelse för att folk med as kan upplevas som svåra och krångliga och jag ser inte att det är fel på omvärlden när det blir konflikter.

Jag upplever det osm en brist att ha As.

På Mediagruppen kommer jag inte på att jag har AS, men påminns när jag kommer hem, särskilt när jag är deprimerad; saker är i ordning och mysigt, men detaljer, att jag inte lägger in tvättade kläder, borde vattna blommorna oftare, dammråttor... har boendestödjare två gånger i veckan. Önskar jag slapp, men då skulle allt gro igen och jag skulle bli ännu mer apatisk...

Kattmamma skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag försöker bejaka aspigheten samtidigt som jag tvärvägrar all omsorgsjargong och offermentalitet.

Alltså; jag är aspergare och det går inte att förneka. Men det betyder inte att jag är sämre än andra och liksom alla andra medborgare har jag frihet att leva mitt liv efter eget huvud.

Vård- och omsorgsmatriserna - där man blir till ett vårdobjekt och där självständighet och egen vilja blir till ett problem - skiter jag fullkomligt i.

Låt inte tanternax diktera villkoren för ditt identitetsbygge.
Låt ingen annan tala om för dig vem du är - oavsett auktoritet.

x = vård- och omsorgspersonal el. socionomer, tjänstemän, psykologer

Jag ska ta till mig din uppmaning och råd.
För jag fick min diagnos nu i juni och lär väl hamna i omsorgskarusellen.
Jag får ha dig som förebild!

Att ha mig som förebild är inget jag skulle rekommendera, men stå på dig om du blir dåligt bemött.

För Mig är AS en gåva, visserligen har jag ADD också.

Jag ser världen på ett annorlunda sett enligt mig.

Jag är inte (En) i fårskocken som bara följer. Jag ifrågasätter, Tänker mer djupare. Har ett grymt öga för detaljer. Är Väldigt Lojal.

Behövs någonting väldigt viktigt att göras, så lägger jag ner 110% att få det ordentligt.

Men det har sina nackdelar.

Sömnproblem. ineffektiv på jobb. Saker som att vara social och klara av allt som förväntas inte vara nåra problem, tar mycket energi. så jag har inte mycket energi till mig själv. Och blir lite av en ensam varg.

Men jag är glad att jag inte är den som bara "Följer" alla normer och Jantelagen.
Pengar och Status..

Det finns såklart stunder när det är tufft, att jag var mer så kallad "normal". Om det nu existerar någon som är "Normal".

Jag tycker att vara annorlunda är en större del än aspergers. Visst, jag kan identifiera mycket av mig med aspergers men bara när det är jag versus aspergers. Ställer jag mig själv mot en annan aspergare ser jag bara olikheter.

har ingen aning om hur mycket min as är av min identitet och jag bryr mig inte häller.
jag är lite annorlunda och så är det bara.

Asperger påverkar ens personlighet och ens liv. Gör det inte det kan det inte kallas för "funktionshinder". Men att göra det till en identitet...?
Jag anser att man är en person, MED ett funktionshinder. Om det så innebär att man i andras ögon uppfattas på ett visst sätt, mot vad man skulle gjort utan AS? Det är högst troligt.

Usch vad svårt.
Aspergern gör att folk ser mej som...

och...

...insåg jag till slut.
Jag ser mej som människa, och vet inte riktigt vad jag ska identifiera mej med, egentligen.

Allt och inget!

Identiteten hade jag redan före jag fick diagnosen och jag har inte förändrats nånting sedan jag fick den.

Åh.. vilken svår fråga.
Jag har väl egentligen inte välkomnat diagnosen, så försöker med alla medel att "omprogrammera" mig själv så att den inte märks..

Jag har alltid varit mig själv så för mig är den jag är det normala, och som en förlängning så är AS normalt för mig. Sen är jag "högfungerande" eller vad man kallar det,dvs jag kan kompensera och maskera det mesta utåt sett. Utöver det så är jag (och jag tror de allra flesta) Betydligt mer än de symptom och kriterier som utgör beskrivningen utav Aspergers syndrom. Självklart känner jag igen mig i diagnosen men om jag skulle försöka beskriva allt jag är så täcker diagnosen bara cirka en tredjedel utav den bit utav mig som är annorlunda/avvikande,och den delen i sig utgör knappt ens hälften utav vem jag är. Detta är självklart bara en känsla jag har och inga exakta mått.