Jag har troligen (enligt min psykolog) en lättare depression så det kan ju också va en anledning men jag är inte säker,iaf så här e de:

jag tycker det är väldigt jobbigt att träffa folk och då mest folk l min egen ålder. Tror alltid att nån ska säga nåt elakt om eller till mig och får ångest varje gång jag är ute och går och ser folk i min ålder, drf har jag hörlurar i och undviker att titta på folk, låtsas som jag inte ser dem. Blev inbjuden till en jag känners bröllop men har ångest och vill inte gå för jag känner ingen förutom typ henne. Känner mig tryggare om jag är ute och går med en kompis men blir fortfarande ångestfylld varje gång jag behöver träffa tonåringar. Dock inte i skolan då jag inte är rädd för de som går där men va lite rädd för att gå genom korridoren på högstadiet när jag gick där då det var en lång bänk längs hela korridoren. På gymnasiet är jag inte lika rädd men är fortfarande extremt noga med vad jag säger för att slippa skämmas osv. Tror ändå alltid att jag på något sätt gjort bort mig och att folk nu kmr tycka illa om mig. Jag hanterar inte kritik bra, varken negativ elr positiv.

Det har inte alltid varit så här och ja jag har dåligt självförtroende i typ allt och kass självkänsla men det känns ändå inte som det är de. Har börja fundera en del på om jag har social fobi nästan då jag tar varje möjlighet för att slippa träffa folk i onödan, tillomed min enda rutin har att göra med att slippa folk (att söndagar är vilodag och jag stannar hemma)

Det är viktigt att träffa folk för att skapa kontakter, skapa förtroende, Hålla uppe sin förmåga till att prata och umgås. Därför att då är det lättare att skaffa, behålla och byta jobb och lyssna och lära sig av dina egna och andra människors råd och misstag så man inte slösar bor livet för det är ganska kort.
Social fobi ger en falsk känsla av fara. Den falska känslan av fara måste arbetas bort för att den förstör livet på flera olika sätt.

AgCeCiL skrev:Jag har troligen (enligt min psykolog) en lättare depression så det kan ju också va en anledning men jag är inte säker,iaf så här e de:

jag tycker det är väldigt jobbigt att träffa folk och då mest folk l min egen ålder. Tror alltid att nån ska säga nåt elakt om eller till mig och får ångest varje gång jag är ute och går och ser folk i min ålder, drf har jag hörlurar i och undviker att titta på folk, låtsas som jag inte ser dem. Blev inbjuden till en jag känners bröllop men har ångest och vill inte gå för jag känner ingen förutom typ henne. Känner mig tryggare om jag är ute och går med en kompis men blir fortfarande ångestfylld varje gång jag behöver träffa tonåringar. Dock inte i skolan då jag inte är rädd för de som går där men va lite rädd för att gå genom korridoren på högstadiet när jag gick där då det var en lång bänk längs hela korridoren. På gymnasiet är jag inte lika rädd men är fortfarande extremt noga med vad jag säger för att slippa skämmas osv. Tror ändå alltid att jag på något sätt gjort bort mig och att folk nu kmr tycka illa om mig. Jag hanterar inte kritik bra, varken negativ elr positiv.

Det har inte alltid varit så här och ja jag har dåligt självförtroende i typ allt och kass självkänsla men det känns ändå inte som det är de. Har börja fundera en del på om jag har social fobi nästan då jag tar varje möjlighet för att slippa träffa folk i onödan, tillomed min enda rutin har att göra med att slippa folk (att söndagar är vilodag och jag stannar hemma)

Jag känner igen mig i det du beskriver, väldigt mycket. Jag tänkte direkt på social fobi när jag läste, jag har själv det enligt mina psykiater.

Det där låter som om du är lite deppig och har en släng av social fobi.
Mitt råd är att konsultera din psykolog för att få hjälp med att hantera detta.
Att känna det som att folk i ens egen ålder inte passar för en är däremot normalt vid AS, känner samma sak själv men har lärt mej att leva med det och när man kommer över 25 så blir det lättare.
Hoppas det går bra för dej.