Orkar inte med ensamheten
27 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Orkar inte med ensamheten
jag har asperger och är en 22 år gammal kille. som rubriken lyder så orkar jag verkligen inte med ensamheten.
under mina tonår har jag haft ett ganska stort nätverk av vänner men för några år sedan förlorade jag precis alla vänner.
då det verkar vara tabu att gå ensam på olika event (t.ex. bio, ingen går ju själv och gör man det så vet alla i salen att man inte har någon att gå med, och därav tro att det är något fel med mig)
mina problem är då att hitta ett passande ställe där man kan gå till ensam och träffa folk utan att verka ensam samt att hur jag ska ta kontakt med nån och öppna ett samtal.
jag kan förövrigt verka ganska social av mig. tillräckligt för att inte verka för konstig iallafall. mitt utseende är det inget fel på heller. ser också väldigt normal/typisk och bra ut skulle jag vilja påstå om det nu spelar någon roll.
snälla hjälp, det känns som att den tiden som ska vara den bästa och mest aktiva tiden i livet sipprar igenom mina fingrar... jag har även börjat gå upp i vikt pga. brist på sysselsättning...
under mina tonår har jag haft ett ganska stort nätverk av vänner men för några år sedan förlorade jag precis alla vänner.
då det verkar vara tabu att gå ensam på olika event (t.ex. bio, ingen går ju själv och gör man det så vet alla i salen att man inte har någon att gå med, och därav tro att det är något fel med mig)
mina problem är då att hitta ett passande ställe där man kan gå till ensam och träffa folk utan att verka ensam samt att hur jag ska ta kontakt med nån och öppna ett samtal.
jag kan förövrigt verka ganska social av mig. tillräckligt för att inte verka för konstig iallafall. mitt utseende är det inget fel på heller. ser också väldigt normal/typisk och bra ut skulle jag vilja påstå om det nu spelar någon roll.
snälla hjälp, det känns som att den tiden som ska vara den bästa och mest aktiva tiden i livet sipprar igenom mina fingrar... jag har även börjat gå upp i vikt pga. brist på sysselsättning...
Orkar inte med ensamheten
visst rent logiskt ja. men jag lovar dig att folk som ser dig undrar varför du går ensam. och deras slutsatser är nog inte så trevliga.
Orkar inte med ensamheten
Vet hur det är, mina vänner lämna mig och det var bara några
få man hade kontakt med, har insett vilka dåliga människor
det finns idag, jag är glad internet finns, annars hade man
varit mer klistrad vid tvn och filmerna.
Jag har mina vänner via datorn men kämpar för att hitta
tillbaka till mig själv, hoppas du hittar tillbaka också.
Har inte kommunen några mötesplatser?
Jag var med från en redan från början,
tror jag var med i 7 års tid eller
nått sånt om inte ännu längre.
Ang outlines kommentar, folk dömer en på förhand,
t.o.m. på min nya ort har handläggarna på kommun
dömt mig både en och 2 gånger.
få man hade kontakt med, har insett vilka dåliga människor
det finns idag, jag är glad internet finns, annars hade man
varit mer klistrad vid tvn och filmerna.
Jag har mina vänner via datorn men kämpar för att hitta
tillbaka till mig själv, hoppas du hittar tillbaka också.
Har inte kommunen några mötesplatser?
Jag var med från en redan från början,
tror jag var med i 7 års tid eller
nått sånt om inte ännu längre.
Ang outlines kommentar, folk dömer en på förhand,
t.o.m. på min nya ort har handläggarna på kommun
dömt mig både en och 2 gånger.
Orkar inte med ensamheten
Jag brukar föredra att gå på bio ensam - då kan jag fokusera på filmen utan att bli störd av någon som kanske pratar under en viktig scen eller något. Så nej, klart det inte är något fel med att gå på bio själv.
Fast för mig är det tvärtom, jag har själv stött bort nästan alla mina vänner då jag inte är intresserad av att umgås med folk som är väldigt olik mig. Jag uppskattar min ensamtid väldigt mycket eftersom det är då jag kan fokusera på mina egna särintressen.
Trivs du ihop med "vanliga" människor? Själv står jag knappt ut, varken med kallprat eller att behöva prata om något som inte intresserar mig.
Fast för mig är det tvärtom, jag har själv stött bort nästan alla mina vänner då jag inte är intresserad av att umgås med folk som är väldigt olik mig. Jag uppskattar min ensamtid väldigt mycket eftersom det är då jag kan fokusera på mina egna särintressen.
Trivs du ihop med "vanliga" människor? Själv står jag knappt ut, varken med kallprat eller att behöva prata om något som inte intresserar mig.
Orkar inte med ensamheten
jag vill ej vända mig mot mötesplatser för socialt ofungerande som söker kontakter. även om detta kan verka vara en dubbelmoral då jag själv har sociala problem så vill jag träffa folk den "normala" mängden folk.
Orkar inte med ensamheten
outlines skrev:visst rent logiskt ja. men jag lovar dig att folk som ser dig undrar varför du går ensam. och deras slutsatser är nog inte så trevliga.
Jag går oftast själv och har alltid gjort och jag har faktiskt aldrig ägnat en tanke åt att någon skulle bry sig om det. Jag tror att de andra där är mest intresserade av sig själva och varandra - vem du går dit med eller inte lägger de knappast märke till.
Orkar inte med ensamheten
visst ja det finns anledningar att gå på bio själv. men jag tog det bara som ett exempel för att visa hur folk tänker. dom dömmer en som ensamvarg eller värre när man ser någon ensam på ett ställe där man vanligtvis går med sällskap.
"vanliga människor" brukar oftare ha samma intressen som jag. och jag står ut med kallpratet. men ofta kanske dom har nån släng av diagnoser som gör dom lite lika mig.
"vanliga människor" brukar oftare ha samma intressen som jag. och jag står ut med kallpratet. men ofta kanske dom har nån släng av diagnoser som gör dom lite lika mig.
Orkar inte med ensamheten
Vet precis hur du känner outlines. Är i en liknande situation. Det bara blev så och inget som är självvalt. Jag har börjat ta tag i detta och går mer och mer ut ensam på aktiviteter. Vet inte hur du känner men våga prata med främmande människor är mitt tips. Tyvärr uppskattar inte alla det men du märker snabbt om personen vill prata med dig eller inte. Det är jättesvårt att få nya vänner som man kan lita på när man inte umgås med dem dagligen som i skolan eller på jobbet. Det är en process men har man inte försökt så kommer man ingenstans. Med ett stort självförtroende kommer man långt. Intala dig själv att du är en jäkla bra vän och försök övertyga den du träffar om det. Fungerar för mig.
Orkar inte med ensamheten
Ensamhet är tyvärr något som många med aspergers syndrom lider av. De vänner man fick i skolan försvinner, man tappar kontakten. Jag hade en bästa kompis från förskolan till jag var 26-27, då tappade vi kontakten och träffas aldrig längre. Samtidigt är det otroligt svårt att hitta nya vänner när man är vuxen. Jag känner själv att jag måste umgås mycket och länge med en person för att kunna närma mig det stadiet, och den enda chansen att göra det nu är på jobbet. Har man inget jobb så fungerar det säkert likadant med klasskamrater på en utbildning. Går man ingen sådan heller blir det svårt, men kanske kan man lära känna folk över internet och så småningom umgås även IRL. Har man något intresse kan man leta upp något diskussionsforum om det och försöka ta sig in i gemenskapen där.
Orkar inte med ensamheten
Jag gjorde en analys över det hela då mitt liv kändes på det där sättet och jag undrade då vad jag gjort tidigare i mitt liv för få de vänner jag haft. Svaret var faktiskt: Inget. Allt jag gjort var att exponera mig i en miljö med mycket människor så valde de att bli vän med mig och med den teorin testade jag det och de funkade skitbra.
Tricket kan ofta vara så enkelt att du som sagt vistas i en miljö där det är förväntat att folk bekantar sig med andra och sen lita på andras socialisering istället för din egen : ) Typ kurser, föreningar och liknande.
Tricket kan ofta vara så enkelt att du som sagt vistas i en miljö där det är förväntat att folk bekantar sig med andra och sen lita på andras socialisering istället för din egen : ) Typ kurser, föreningar och liknande.
Orkar inte med ensamheten
Blue86 skrev:Jag gjorde en analys över det hela då mitt liv kändes på det där sättet och jag undrade då vad jag gjort tidigare i mitt liv för få de vänner jag haft. Svaret var faktiskt: Inget. Allt jag gjort var att exponera mig i en miljö med mycket människor så valde de att bli vän med mig och med den teorin testade jag det och de funkade skitbra.
Tricket kan ofta vara så enkelt att du som sagt vistas i en miljö där det är förväntat att folk bekantar sig med andra och sen lita på andras socialisering istället för din egen : ) Typ kurser, föreningar och liknande.
Jag har provat, och det är en intressant sak att studera. Det första som händer är att alla de sociala lär känna varandra, det går blixtsnabbt. Sedan är det några stycken mindre sociala som mest är tysta och bara hänger med, och dessa kommer så småningom att börja öppna upp sig för dig. Är man riktigt djärv så kan man själv försöka lite försiktigt, men det är lika bra att vänta till man vet vem det är idé att försöka med.
Orkar inte med ensamheten
Batman skrev:Var bor du förresten?
stockholm
Blue86 skrev:Jag gjorde en analys över det hela då mitt liv kändes på det där sättet och jag undrade då vad jag gjort tidigare i mitt liv för få de vänner jag haft. Svaret var faktiskt: Inget. Allt jag gjort var att exponera mig i en miljö med mycket människor så valde de att bli vän med mig och med den teorin testade jag det och de funkade skitbra.
Tricket kan ofta vara så enkelt att du som sagt vistas i en miljö där det är förväntat att folk bekantar sig med andra och sen lita på andras socialisering istället för din egen : ) Typ kurser, föreningar och liknande.
jo visst det är typ det jag kommit fram till men jag behöver förslag till var man kan gå till där man inte förväntas komma dit med sällskap
skola/kurser är ju som huggorm beskrev inte det bästa alternativet
Orkar inte med ensamheten
AEriksson skrev:Vet precis hur du känner outlines. Är i en liknande situation. Det bara blev så och inget som är självvalt. Jag har börjat ta tag i detta och går mer och mer ut ensam på aktiviteter. Vet inte hur du känner men våga prata med främmande människor är mitt tips. Tyvärr uppskattar inte alla det men du märker snabbt om personen vill prata med dig eller inte. Det är jättesvårt att få nya vänner som man kan lita på när man inte umgås med dem dagligen som i skolan eller på jobbet. Det är en process men har man inte försökt så kommer man ingenstans. Med ett stort självförtroende kommer man långt. Intala dig själv att du är en jäkla bra vän och försök övertyga den du träffar om det. Fungerar för mig.
när du säger främmande personer. menar du folk på gatan. har funderat på det men folk är ju alltid påväg nånstans. hur/var vet man när man kan ta i kontakt med nån på ett smidigt sätt utan att det blir konstigt?
Orkar inte med ensamheten
Nej men testa kanske kurser och föreningar inom något du tycker verkar kul, typ en glasblåsare kurs, slöjdkurs, cykel förening etc. Det är ju mycket mindre åtagande en liksom en riktig utbildning. Själv gick jag med i en rollspels förening och en jag lärde känna rekommenderade mig en skitbra rollspels grupp är toppen.
Och börja prata med någon mitt på gatan kan ju bli och kännas rätt så fel men i en kurs så är det förväntat, om du liksom inte gör det så närmar sig oftast någon annan. Rollspel är ju extra bra för då "tvingas" man kommunicera med folk så jag rekommenderar något som gör att du automatiskt kommer interagera med andra.
Och börja prata med någon mitt på gatan kan ju bli och kännas rätt så fel men i en kurs så är det förväntat, om du liksom inte gör det så närmar sig oftast någon annan. Rollspel är ju extra bra för då "tvingas" man kommunicera med folk så jag rekommenderar något som gör att du automatiskt kommer interagera med andra.
Orkar inte med ensamheten
outlines skrev:visst rent logiskt ja. men jag lovar dig att folk som ser dig undrar varför du går ensam. och deras slutsatser är nog inte så trevliga.
Ingen bryr sig. Det där ligger bara i din skalle.
Personligen tyckte jag att pubar gav mig mycket när jag var yngre. Vanliga kvarterspubar alltså, där folk mest bara sitter och umgås utan någon hög musik i bakgrunden... Folk är så mycket mindre hotfulla när de börjar bli dragna, därmed lättare att närma sig. Jag föreslår att du drar på dig skorna och kilar ner till din lokala pub, nu direkt. Sedan är det bara att identifiera något fyllo som utgör en överstiglig tröskel och arbeta sig uppåt därifrån. Om några veckor kanske du redan är bekväm nog att börja limma på främlingar i din lokala ICA-butik!
Orkar inte med ensamheten
outlines, vad gillar du att göra, prata om, saknar idet sociala?
- AspirantAsper
- Ny medlem
- Inlägg: 10
- Anslöt: 2013-08-03
Orkar inte med ensamheten
outlines skrev:AEriksson skrev:Vet precis hur du känner outlines. Är i en liknande situation. Det bara blev så och inget som är självvalt. Jag har börjat ta tag i detta och går mer och mer ut ensam på aktiviteter. Vet inte hur du känner men våga prata med främmande människor är mitt tips. Tyvärr uppskattar inte alla det men du märker snabbt om personen vill prata med dig eller inte. Det är jättesvårt att få nya vänner som man kan lita på när man inte umgås med dem dagligen som i skolan eller på jobbet. Det är en process men har man inte försökt så kommer man ingenstans. Med ett stort självförtroende kommer man långt. Intala dig själv att du är en jäkla bra vän och försök övertyga den du träffar om det. Fungerar för mig.
när du säger främmande personer. menar du folk på gatan. har funderat på det men folk är ju alltid påväg nånstans. hur/var vet man när man kan ta i kontakt med nån på ett smidigt sätt utan att det blir konstigt?
Tänkte mer på exempelvis en resa med tåg. Ibland får man sitta bredvid en person som kan verka intressant. Sådana personer kan man relativt enkelt få kontakt med om de nu inte lyssnar på musik i hörlurar.
En enkel fråga som att vart är du på väg och vad ska du göra där kan man börja med. Nästan alla gillar att prata om sig själv så det är bara att verka nyfiken.
Massvis med tips på hur du själv blir intressant att prata och umgås med. Tar inte många sekunder innan en dialog kan vara igång. http://www.maxe.nu/personkemi-%E2%80%93 ... -sekunder/
Orkar inte med ensamheten
Bio är helt okej att gå på själv. Folk brukar inte tycka det är särskilt konstigt faktiskt. Däremot antas det förstås att man inte alltid är själv när man går på bio.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Orkar inte med ensamheten
Och i storstäder så får folk svårt att hålla reda på vilka som kommer ensamma ..
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Orkar inte med ensamheten
Jag har tappat kontakten med nästan alla vänner för att de irriterar mig. Jag orkar inte med dem. Jag vill vara ifred. Vissa har jag fortfarande väldigt sällan kontakt med. Samma gäller min släkt, mina syskon säger att det är som att jag inte är deras bror längre. Samma sak gäller mina intressen och arbete och allt annat allt blir tråkigare och tråkigare och känns mindre och mindre viktigt. Jag upplever det som att det ökar med åren. Jag är 43år nu.
Orkar inte med ensamheten
rewqqwer skrev:Jag har tappat kontakten med nästan alla vänner för att de irriterar mig. Jag orkar inte med dem. Jag vill vara ifred. Vissa har jag fortfarande väldigt sällan kontakt med. Samma gäller min släkt, mina syskon säger att det är som att jag inte är deras bror längre. Samma sak gäller mina intressen och arbete och allt annat allt blir tråkigare och tråkigare och känns mindre och mindre viktigt. Jag upplever det som att det ökar med åren. Jag är 43år nu.
Jag känner igen det, jag är nog på väg åt samma håll fast jag är tio år efter dig. Jag har inte bestämt än om man skall försöka ändra förloppet eller bara acceptera det. Det känns som att man liksom glider allt närmare den man egentligen är, efter att ha formats till en vanlig människa under uppväxten.
Orkar inte med ensamheten
När jag var under 30 ungefär skulle jag tycka att det var kul att gå på bio. Själv eller inte spelar ingen roll. Jag hade gått för filmens skull sett fram emot att se den, tyckt att det är spännande. Nuförtiden kollar jag nästan bara på dokumentärer och nyheter nån film blir det ibland men jag stänger oftast av mitt i därför att det är kasst.
Återgå till Att leva som Aspergare