plåtmonster skrev:Det är skillnad på att skriva några inlägg och ha en partner som man delar säng med. Och att få kroppen att vara färdig med sömnen ett exakt klockslag. Hantera snabb igångsättning för morgonbestyr och resestress till jobbet. Krav på social interaktion samtidigt med prestation på det som faktiskt ska göras. Dubbelkommunikation från arbetsledning. Krav på att saker skall gå snabbt men negativ återkoppling om det blir fel vilket leder till konflikt och social interaktion igen. Ointresse för kafferaster vilket leder till negativ särbehandling. Därefter kanske svårt att avsluta uppgift och helt koppla bort det hela.

Hemma skall sedan mat, städning, partner, ev barn, räkningar, underhåll, skatteverk, banker, sociala förbindelser osv hanteras.
...

Ja fast om man klarar av att hantera allt detta utan att bli sjuk eller drabbas av utmattning, har man verkligen såpass svår problematik att det handlar om en funktionsnedsättning och att man är i behov av en diagnos? Många så kallade NT har nog också en hel del problem med att få allting att gå ihop, stress över olika saker och oro över diverse saker som har med livet att göra, förhållande, barn, arbete m.m, det som brukar kallas vardagspusslandet.

Wine skrev:

plåtmonster skrev:Det är skillnad på att skriva några inlägg och ha en partner som man delar säng med. Och att få kroppen att vara färdig med sömnen ett exakt klockslag. Hantera snabb igångsättning för morgonbestyr och resestress till jobbet. Krav på social interaktion samtidigt med prestation på det som faktiskt ska göras. Dubbelkommunikation från arbetsledning. Krav på att saker skall gå snabbt men negativ återkoppling om det blir fel vilket leder till konflikt och social interaktion igen. Ointresse för kafferaster vilket leder till negativ särbehandling. Därefter kanske svårt att avsluta uppgift och helt koppla bort det hela.

Hemma skall sedan mat, städning, partner, ev barn, räkningar, underhåll, skatteverk, banker, sociala förbindelser osv hanteras.
...

Ja fast om man klarar av att hantera allt detta utan att bli sjuk eller drabbas av utmattning, har man verkligen såpass svår problematik att det handlar om en funktionsnedsättning och att man är i behov av en diagnos? Många så kallade NT har nog också en hel del problem med att få allting att gå ihop, stress över olika saker och oro över diverse saker som har med livet att göra, förhållande, barn, arbete m.m, det som brukar kallas vardagspusslandet.

Jag klarade inte ut det, det slutade med utmattningsdepression och blir helt slut en hel dag efter att haft boendestöd i två timmar.Då är det bara att sova !

Kattmamma skrev:

nescio skrev:

Kattmamma skrev:Jag tycker du är en skön snubbe! Hoppas du kommer trivas mer och mer!

annorlunda skrev:Jag håller med Kattmamma. Hoppas att du ska trivas bättre framöver

Det här ser jag som typexempel på en social dialog som är typisk för vanliga (NT) människor.
Jag pratar eller skriver aldrig så.

Klart att du inte känner igen dig!
Kvinnor med Asperger har oftast större social kompetens , för vi är bättre på att kopiera nt.
Vi har ofta relationer , psykologi , tv och film som specialintresse.
Vi kan verka väldigt fungerande i första anblicken.
Men du skulle bara veta vad jag misstolkar människor i irl.
För jag förstår inte dolda budskap , när människors mimik inte stämmer överens med vad de säger.
Och att träffa människor irl utan Asperger gör mig helt socialt utmattad att jag behöver sova efteråt.

Jag har svårt att våga att gå och handla på stan och är rädd att ringa.
Att jobba bland massa nt och sitta med dem i lunchrummet är en riktig pers.
Så nog är jag handikappad men jag skriver bättre än vad jag pratar irl.
Då är jag ängslig och tyst om de är fler än tre personer.

Ja, det här känner jag igen mig i. Jag hade relationer som ett stort intresse när jag var yngre..Eller som ett sätt att överleva skulle jag nog snarare kalla det. Det var jobbigt att märka att man var så annorlunda så jag försökte lära mig..och brände med åren ut mig på köpet.

Idag klarar jag betydligt mindre men via datorn kan jag vara social, det är i princip det enda sociala liv jag har..

Kan väl också beskriva vad som pågår här runt mig just nu och hur det känns. Grannarna sitter och svamlar med varandra, tjattrar, skrattar och har roligt tillsammans. Jag känner att jag har gjort ett framsteg som nu kan hälsa på några få av dem..

Känner mig utanför och missförstådd just nu. Begriper inte vad de sysslar med och det stressar mig.

@annorlunda! Ja exakt jag har kämpat för att passa in , men hela tiden känt mig utanför och udda.
Man ser ut att passa in.
Jag har blivit mobbad på alla arbetsplatser , misslyckats med förhållanden och relationer.
Är sjukskriven för jag orkar inte passa in längre.
Jag har boendestöd två ggr i veckan , så jag inte blir alldeles ensam och rädd att träffa folk.
Det dröjer nog innan jag klarar ett riktigt jobb.
Så det blir nog daglig verksamhet till att börja med.
Så går det när man försöker för mycket att passa in.
Hade ingen aning om min Asperger för ett år sedan.
Bara adhd och då tror ju alla att bara man äter Conserta så fungerar man ju optimalt.
Inte riktigt!
Många med adhd klarar inte heller pressen.

annorlunda skrev:Kan väl också beskriva vad som pågår här runt mig just nu och hur det känns. Grannarna sitter och svamlar med varandra, tjattrar, skrattar och har roligt tillsammans. Jag känner att jag har gjort ett framsteg som nu kan hälsa på några få av dem..

Känner mig utanför och missförstådd just nu. Begriper inte vad de sysslar med och det stressar mig.

Att behöva gå på fotbollsträning med barnen.
Med alla nt runt omkring stressar mig kolossalt .
Även om någon av barnen har en kompis med sig hem är ett stress påslag.
Och att höra grannar som stimmar och pratar är jobbigt.
Jag förstår dig fullkomligt .

Kattmamma skrev:
Att behöva gå på fotbollsträning med barnen.
Med alla nt runt omkring stressar mig kolossalt .
Även om någon av barnen har en kompis med sig hem är ett stress påslag.
Och att höra grannar som stimmar och pratar är jobbigt.
Jag förstår dig fullkomligt .

Det kan jag förstå, det skulle jag aldrig klara av. Att ha barn är inte möjligt för mig, jag skulle aldrig orka ta hand om dem. Mina hundar är som mina barn istället, de kräver mycket de också men på ett helt annat sätt. De är betydligt lättare att läsa av och kräver inte så mycket social inblandning om man inte vill. Hade häst förut men det gick inte, jag klarade inte av att träffa andra människor i stallet till slut.

annorlunda skrev:

Kattmamma skrev:
Att behöva gå på fotbollsträning med barnen.
Med alla nt runt omkring stressar mig kolossalt .
Även om någon av barnen har en kompis med sig hem är ett stress påslag.
Och att höra grannar som stimmar och pratar är jobbigt.
Jag förstår dig fullkomligt .

Det kan jag förstå, det skulle jag aldrig klara av. Att ha barn är inte möjligt för mig, jag skulle aldrig orka ta hand om dem. Mina hundar är som mina barn istället, de kräver mycket de också men på ett helt annat sätt. De är betydligt lättare att läsa av och kräver inte så mycket social inblandning om man inte vill. Hade häst förut men det gick inte, jag klarade inte av att träffa andra människor i stallet till slut.

Jag rusade på i 190 pg av min adhd skaffade fem barn och några ex, bytte jobb och flytta runt.
Tillslut fick jag diagnos adhd 2009.
Började med Conserta och mina Aspie drag blev tydligare.
Sen blir man mer och mer slutkörd och då orkar man inte längre spela normal.
Jag har haft många djur i mitt liv , de har varit min tröst och sällskap.
Jag har förstått dem mer än människor faktiskt.
Sov gott annorlunda! kattmamma

kullan skrev:Jag gissar att de värsta grönsakerna inte söker sig hit. De kan kanske inte ens hantera en dator. Möjligen spela datorspel.

Med grönsak brukar man syfta på kollin, vårdpaket.

Aspergerforum är inte representativt för gruppen aspergare som helhet och det är inte heller heller någon målsättning. Aspergerforum är ett diskussionsforum dit vissa aspergare söker sig och dit även en del andra som är intresserade av aspergerrelaterade frågor söker sig. Ska man ha en plattform som är helt representativ för gruppen så måste deltagare väljas ut med vetenskaplig metod. Sådant är knappast önskvärt här, det skulle utesluta.

Därmed inte sagt att någon typ av personlighet/egenskaper per automatik skulle vara mer eller mindre välkommen än någon annan. Många medlemmar som t.ex. jag själv har varit medlemmar under lång tid. Därför har det förmodligen rent informellt uppstått ett viss sätt att diskutera på. Känn dig inte ovälkommen som ny! Medlemmarna är generellt sätt öppna och svarar gärna på frågor. De flesta svar är ärliga svar utan omskrivningar. Samtidigt är det många som säger sin åsikt oavsett medhåll eller mothugg. Tyvärr förväxlas sådant ofta med att det skulle vara en hård stämning. Det är skillnad på att ha en annan åsikt och att vara kall och hård.

@ kattmamma, idag är jag sååå nere. Saknar mitt "gamla" liv innan diagnos." Ignorance is à blizz." Har sååå svårt att ta mig ur depressionens klor. Ingen i min omgivning förstår diagnoserna eller "tror på" att jag har dem. Samtidigt förstår jag sorgen i mig bättre nu. Sorgen över att ständigt bli missförstådd. Jag är inte IQ befriad ändå "fattar" jag inte alltid... Som denna bild t ex. Jag tolkade den så här: Den äldre kvinnan har precis varit ute på fb & konstaterar bittert att bekanta flyttat till solkusten i Spanien på äldre dar. Ngt som hon själv alltid velat gjort. Maken som är nöjd m livet och sin utsikt försöker lätta upp stämningen genom att kittla henne lite...

Lever inget NT-liv även om jag har vänner, fast få bor här och ännu färre är i min ålder. Tydligen ska det även märkas tydligt irl att jag har AS/HFA med (om man nu kan något om det), även min ADHD ska märkas tydligt irl har jag fått höra. Och jag skulle med lätthet kunna hålla långa (muntliga och skriftliga) monologer om mina intressen, men gör det inte om inget får mig att relatera till det. Enligt autism-specifika test via psyk ska jag tydligen räknas som att ha rätt mycket autism, men min höga IQ ska tydligen hjälpa till att dölja mycket av det för andra, men inte allt som sagt.
Sen är vi ju alla olika personligheter och våra autismrelaterade problem visar sig på olika sätt, så en specifik autismpersonlighet går inte att ta fram.

Den där serierutan beskriver ingenting för mig...

annorlunda skrev:Det var jobbigt att märka att man var så annorlunda så jag försökte lära mig..och brände med åren ut mig på köpet.

Kattmamma skrev:Ja exakt jag har kämpat för att passa in , men hela tiden känt mig utanför och udda. Man ser ut att passa in. Jag har blivit mobbad på alla arbetsplatser , misslyckats med förhållanden och relationer. Är sjukskriven för jag orkar inte passa in längre.

Jag har aldrig tänkt att jag borde ändra mig. Jag tänker snarare att andra människor är konstiga och ologiska. De borde vara som mig i stället.

Kattmamma skrev:Att jobba bland massa nt och sitta med dem i lunchrummet är en riktig pärs. Då är jag ängslig och tyst om de är fler än tre personer.

Jag har inget problem med att sitta och äta/fika bland andra. Men jag är helt tyst och eventuellt lyssnar jag inte ens på vad de pratar om, utan sitter i egna tankar.

kiddie skrev:Den där serierutan beskriver ingenting för mig...

Hint: Hennes bröst sitter nere på magen.

snosan skrev:@ kattmamma, idag är jag sååå nere. Saknar mitt "gamla" liv innan diagnos." Ignorance is à blizz." Har sååå svårt att ta mig ur depressionens klor. Ingen i min omgivning förstår diagnoserna eller "tror på" att jag har dem. Samtidigt förstår jag sorgen i mig bättre nu. Sorgen över att ständigt bli missförstådd. Jag är inte IQ befriad ändå "fattar" jag inte alltid...

ImageUploadedByTapatalk1375519161.743596.jpg

Som denna bild t ex. Jag tolkade den så här: Den äldre kvinnan har precis varit ute på fb & konstaterar bittert att bekanta flyttat till solkusten i Spanien på äldre dar. Ngt som hon själv alltid velat gjort. Maken som är nöjd m livet och sin utsikt försöker lätta upp stämningen genom att kittla henne lite...

Ha ha tack för den roliga bilden och texten!
fniss jag har inte sådana bröst ännu

Jag har precis som Kattmamma kämpat för att passa in och gör det fortfarande. Vill helst vara som de flesta andra. Ser inte min annorlundahet som någon gåva som jag vet att en del kan göra.

nescio skrev:

annorlunda skrev:Det var jobbigt att märka att man var så annorlunda så jag försökte lära mig..och brände med åren ut mig på köpet.

Kattmamma skrev:Ja exakt jag har kämpat för att passa in , men hela tiden känt mig utanför och udda. Man ser ut att passa in. Jag har blivit mobbad på alla arbetsplatser , misslyckats med förhållanden och relationer. Är sjukskriven för jag orkar inte passa in längre.

Jag har aldrig tänkt att jag borde ändra mig. Jag tänker snarare att andra människor är konstiga och ologiska. De borde vara som mig i stället.

Kattmamma skrev:Att jobba bland massa nt och sitta med dem i lunchrummet är en riktig pärs. Då är jag ängslig och tyst om de är fler än tre personer.

Jag har inget problem med att sitta och äta/fika bland andra. Men jag är helt tyst och eventuellt lyssnar jag inte ens på vad de pratar om, utan sitter i egna tankar.

Att tänka att folk är konstiga och annorlunda , har jag med egentligen tyckt , men ändå helt galet försökt att passa in.
Ena stunden så har jag verkligen försökt efterlikna nt , och andra stunden, vad är det med människor , de är ju konstiga.
Det var en helt fantastisk upplevelse att träffa min kille förra året.
Han är admin på adhd forum och aspieforum.
Jag hade problem förra våren att jag blev trakasserad av en forummedlem på adhd forum.
Riktigt obehagligt! Så jag kontakta admin.
Sen blev det att vi skrev flitigt och hade mycket gemensamma intressen.
Efter några månader så kom vi på , vi bor ju i grann städerna.
Träffades på en fika .
Han har Asperger ( men jag tror en släng av ADD också).
Vi tog en promenad på 8 timmar första gången vi sågs.
Hela tiden hade vi intressanta samtals ämnen.
Då visste jag ej om min Asperger .
Men jag sa till honom och tänkte . Du kan ju inte ha Asperger du är ju den normalaste människa jag någonsin träffat.
Vi talade samma språk. Helt underbart!
Som att träffa en utomjording efter ett liv på fel planet.
Planeten NT.

KaosPrinsessa skrev:Jag har precis som Kattmamma kämpat för att passa in och gör det fortfarande. Vill helst vara som de flesta andra. Ser inte min annorlundahet som någon gåva som jag vet att en del kan göra.

När jag låg och skrev i min säng ( visst är det viktig info).fniss!
Så tänkte jag!
Varför försöka passa in.
Är det inte dax att börja älska sig själv och skita i att passa in.
Ja jag vet , det är lättare sagt än gjort.
När jag träffar mina barn får jag väl ta och skärpa till mig.
Men annars , så ska jag försöka att vara så mycket mig själv som det bara går.
Vet inte om jag kommer lyckas.

Jag har boendestöd nu, jag har ju gått in i väggen för att jag har kämpat så katastrofalt mycket att klara hem, förhållande , barn och hela skiten.
Jag vet inte om jag ska kämpa så jäkla hårt igen för att passa in för att klara ett riktigt jobb.
Vet inte om det är värt en ny sjukskrivning.
Kanske ska nöjja mig med att trivas på daglig verksamhet.
Om det visar sig att jag trivs.
Så jag orkar att vara en busig och glad kärleksfull mamma.
Nu tänkte jag högt!
Jag gillar dig Kaosprinsessa ! Du verkar vara en mysig tjej!

KaosPrinsessa skrev:Lever inget NT-liv även om jag har vänner, fast få bor här och ännu färre är i min ålder. Tydligen ska det även märkas tydligt irl att jag har AS/HFA med (om man nu kan något om det), även min ADHD ska märkas tydligt irl har jag fått höra. Och jag skulle med lätthet kunna hålla långa (muntliga och skriftliga) monologer om mina intressen, men gör det inte om inget får mig att relatera till det. Enligt autism-specifika test via psyk ska jag tydligen räknas som att ha rätt mycket autism, men min höga IQ ska tydligen hjälpa till att dölja mycket av det för andra, men inte allt som sagt.
Sen är vi ju alla olika personligheter och våra autismrelaterade problem visar sig på olika sätt, så en specifik autismpersonlighet går inte att ta fram.

Jag känner igen mycket av det du berättar .
Ibland är det en nackdel att ens höga IQ och att jag kan vara bra på att utrycka sig.
Och att man klär sig snyggt, schyst make upe.
Att man lärt sig att kopiera .
För i kontakt nu med soc ang boendestöd och kontaktpersson.
Så verkar inte soc förstå att jag har stora behov.
Då hade det varit bättre om jag varit muppig.

Enligt en forummedlem och vad jag läst så förstår de sällan men man får ta o överklaga så får man oftast rätt i förvaltningsrätten.
Vanligen får de tydligen backa på nästan varje punkt.
Tror det mer är ett besparingsförsök från kommunernas sida.

nano skrev:Enligt en forummedlem och vad jag läst så förstår de sällan men man får ta o överklaga så får man oftast rätt i förvaltningsrätten.
Vanligen får de tydligen backa på nästan varje punkt.
Tror det mer är ett besparingsförsök från kommunernas sida.

Det är skit trist i alla fall att behöva kämpa för sina rättigheter.
Sen vet man hur mycket kommunen lägger ner pengar på massa skit.

Använd IQ:n till att spela mupp lagom mycket. I övrigt så är det väl bäst att spela NT när det finns något för dig att vinna på det, inte annars. Då är det bara en kostnad.

Kattmamma skrev:När jag låg och skrev i min säng ( visst är det viktig info).fniss!
Så tänkte jag!
Varför försöka passa in.
Är det inte dax att börja älska sig själv och skita i att passa in.
Ja jag vet , det är lättare sagt än gjort.
När jag träffar mina barn får jag väl ta och skärpa till mig.
Men annars , så ska jag försöka att vara så mycket mig själv som det bara går.
Vet inte om jag kommer lyckas.

Jag har boendestöd nu, jag har ju gått in i väggen för att jag har kämpat så katastrofalt mycket att klara hem, förhållande , barn och hela skiten.
Jag vet inte om jag ska kämpa så jäkla hårt igen för att passa in för att klara ett riktigt jobb.
Vet inte om det är värt en ny sjukskrivning.
Kanske ska nöjja mig med att trivas på daglig verksamhet.
Om det visar sig att jag trivs.
Så jag orkar att vara en busig och glad kärleksfull mamma.
Nu tänkte jag högt!
Jag gillar dig Kaosprinsessa ! Du verkar vara en mysig tjej!

Jag ser inte nått direkt positivt med att inte passa in.
Själv har jag hittills inte klarat av vare sig studier eller jobb.
Har under mitt vuxna liv antingen haft socialbidrag eller aktivitetsersättning.
Så jag är från grunden "för störd" för att fixa det vanliga livet, tyvärr är det just det jag vill, ha ett "vanligt NT-liv". Har dessutom inga användbara förmågor att bygga upp en karriär kring som många aspisar/auties har, utan mina intressen är (sedd ur den vinkeln) rätt värdelösa.
Jag tänker iaf fortsätta att göra mitt bästa för att uppfattas som NT även om det slukar min energi.
Tack ^^ Du verkar trevlig du med.