Hej!

Har ni fått era diagnoser som barn eller först som vuxna? Vilket har varit bäst, tycker ni? Hur har ni klarat skola och jobb?

Här är min historia:

1980 (då var jag sex år) konstaterade läkarna att jag hade MBD. Vilket jag inte själv fick veta. Jag fick epilepsi i samma veva. Mina föräldrar talade om att jag hade en CP-skada, epilepsi och en liten hjärnskada. CP-skadan märks inte, epilepsin var så kallad barnepilepsi som växte bort och hjärnskada har jag defintivit inte.

Hade kontakt med Habiliteringen under hela min uppväxt. Habiliteringen bestämde att jag skulle läsa tvåårig social linje på gymnasiet och att jag inte klarade av att läsa på högskolan. Tappade studiemotivationen.

Tvingades gå på AMI i Motala när jag slutat gymnasiet, för det ansågs inte bra för mig att vara arbetslös. Var på AMI i sju månade för att rotera på deras olika avdelningar och testa vad jag klarade av, men då de insåg att de inte kunde skaffa ett jobb till mig tvingades söka till en folkhögskola (vilken som helst, bara vi blir av med dig, sa de). Så efter att ha praktiserat hela våren och sommaren började jag på en folkhögskola, jag läste data i två år och multimedia ett år.

När jag gått klart folkhögskolan blev jag arbetslös i alla fall. Klassades snabbt som arbetshandikappad av Arbetsförmedlingen vilket gjorde det svårare för mig att få jobb. Läste Platsjournalen, lade upp en profil på Arbetsförmedlingens hemsida och sånt där. Fick aldrig någon söka jobb-kurs. Fick däremot några praktikplatser som förlängde A-kassan.

Till sist fick jag 5 månaders praktik på en mack. Mackägaren valde att anställa mig under 6 månader med lönebidrag. Men då jag inte klarade stressen (fick jobba helt själv en dag i veckan t.ex.) fick jag sparken. I samma veva diskuterade Habiliteringen om jag hade AS. På våren 2000 blev diagnosen klar och jag fick börja på Samhall.

Träffade min man samma vår. Upptäckte att jag inte klarade av att jobba tvåskift på Samhall. Jobbet var rätt kul men stressigt. Flyttade ihop med maken på hösten. Blev mer och mer trött, orkade till sist ingenting. Städade knappt, disken växte. Pratade med Habiliteringen om en eventuell ADHD-diagnos. Habiliteringen svarade att jag hade AS, och att jag har rätt till hjälp via LSS. En ADHD-diagnos ger mig inte rätt till hjälp via LSS, därför var AS-diagnosen bra. Försökte ta upp frågan om medicin, ingen lyssnade.

Maken tvingade mig att söka till öppenpsyk. Där fick jag först halvtids sjukskrivning, sedan hel. Men bättre på att städa blev jag inte.

Vi flyttade till Ludvika i augusti 2003. Städningen fungerade inte nu heller. Och vi har haft personal rännande här i olika omgångar, fast vi innerst inne inte har velat det. Jag har försökt få Habiliteringen att utreda mig för ADHD, men eftersom jag har AS har de inte sett det som relevant. Medicinering kunde bara komma ifråga om jag hade ADHD, vilket de inte ville utreda om jag hade. Jag tog reda på olika program som t.ex. ReMemo som tränar det jag har svårt för. Fick inget gehör.

Maken slog näven i bordet och hotade med skilsmässa om Habiliteringen inte gjorde en ADHD-utredning. Hotet om skilsmässa tog Habiliteringen som allvarligt, och utredningen påbörjades under hösten. Och den 28 mars i år ställdes diagnosen ADHD av en läkare.

Sedan den 11 april har jag ätit Concerta och jag är som en ny människa! Jag tänker bättre, har lättare för att komma igång med saker och slutföra dem. Städning är inte längre något oöverstigligt. Hade jag fått ADHD-diagnos och medicin redan för 8 år sedan, så hade jag sluppit mycket lidande och blivit mer harmonisk. Förhållandet mellan min man och mig hade också varit mycket bättre.

Så, har ni blivit hjälpta eller stjälpta av era diagnoser?

Hälsningar

Lilla Gumman

Fick diagnosen vid 24 års ålder, efter att ha varit sjukskriven i närmare tre år. I år firar jag tioårsjubileum som sjukskriven.

Delvis hjälpde diagnosen mig - det blev lättare att få sjukpension och de slutade jaga mig angående sysselsättning då min arbetsförmåga utretts och satts till 0%.

Delvis stjälpte den mig då mina egentliga problem viftades bort med "Du har ju Aspergers". Jag har hela tiden haft svåra ångest och sömnproblem. Det var dessa jag sökte hjälp för 1998.

Först nu i år har jag fått riktig hjälp för dessa problem, och medicinerar sedan någon vecka med Iktorivil på dagtid, som hjälper bra mot ångest. Nattetid har jag den stigmatiserade och hårt narkotikaklassade Flunitrazepam, substansen som är mest känd under namnet Rohypnol, som av Roche avregistrerades för Svenska marknaden pga svartmålning i media som gjorde att inga läkare vågade skriva ut den - den sålde för dåligt.

Jag hann bli halvt galen, troligtvis gränspsykotisk, väldigt paranoid, mycket aggressiv och inlagd på psykklinik innan jag fick hjälp. 10-15 år av total sömnlöshet hade jag genomlidit och min hjärna sade ifrån.

Nu sover jag på nätterna tack vare 2 mg Flunitrazepam. Hoppas att det håller i sig.

Skola och jobb kan beskrivas som ett helvete och totalt misslyckande rätt igenom.

Menar du att du inte sov alls på 10-15 år??

Fick mina diagnoser som 23-åring. Tycker det var skitbra, det var en bekräftelse på att jag hade rätt i att jag är i grunden annorlunda än snittet, något folk sagt att jag "inbillat mig" och att jag bara måste "skärpa mig" och liknande samt beskyllningar om "slarv" och sånt när jag klarade de svåra uppgifterna men inte de lättare av samma typ...

KrigarSjäl skrev:Menar du att du inte sov alls på 10-15 år??

* OT *

En som inte sovit på 30 år:

Ngoc: three decades without sleep
Sixty-four-year-old Thai Ngoc, known as Hai Ngoc, said he could not sleep at night after getting a fever in 1973, and has counted infinite numbers of sheep during more than 11,700 consecutive sleepless nights. "I don't know whether the insomnia has impacted my health or not. But I'm still healthy and can farm normally like others," Ngoc said. Proving his health, the elderly resident of Que Trung commune, Que Son district said he can carry two 50kg bags of fertilizer down 4km of road to return home every day. His wife said,

"My husband used to sleep well, but these days, even liquor cannot put him down." She said when Ngoc went to Da Nang for a medical examination, doctors gave him a clean bill of health, except a minor decline in liver function. Ngoc currently lives on his 5ha farm at the foot of a mountain busy with farming and taking care of pigs and chickens all day. His six children live at their house in Que Trung. Ngoc often does extra farm work or guards his farm at night to prevent theft, saying he used three months of sleepless nights to dig two large ponds to raise fish.

http://www.oddee.com/item_65612.aspx

/Barracuber

KrigarSjäl skrev:Menar du att du inte sov alls på 10-15 år??

I princip, aldrig någon hel natt. Ingen djupsömn. Ofta vaken 24-48 timmar i sträck innan jag dåsade till av ren utmattning. Jag kunde till synes sova, men svarade alltid på tilltal och vaknade vid minsta ljud, som tex om en katt tassade över golvet. Dåsandet kunde vara 1 timme åt gången, ibland mer. Aldrig mer än 3-4 timmar och då med sömnmedicinen Stilnoct. Även med den var jag hela tiden kontaktbar och kunde föra konversationer fast det såg ut som jag sov.
Mestadels har jag under dessa år legat och stirrat i taket och inte sovit.

Det är väl bra att man får sin diagnos, eller?

Lilla Gumman, Sugis, flera hela tiden i andra trådar här, visar att det är Sverige som borde ställas under internationellt förmyndarskap. Eller skulle böra, om det funnes någon internationell anständighet i "sociala" frågor.
(Kanske orkar skriva något om mig själv senare. Nu blir jag bara så vanmäktigt förbannad. (Hur gör man sådant produktivt?...))

Jag blir så upprörd när jag läser lilla gummans berättelse,där ser man hur dålig kunsdkap i samhället kan göra att någon behöver lida i onödan.
Jag har läst många berättelser här som gör att man ser hur viktigt det är att gå ut och berätta om asperger i samhället.

Jag vet inte.

Det är en dubbel känsla, framförallt upplever jag en brist på en effektiv "vårdperson" som ser helheten vilket gör det hela meningslöst.

Jag har även nerprioriterats av psyk och vårdcentral.

Förra sommare sa en läkare till mig att det inte fanns ngn medcin, eller bot ÖHT, mot asperger. När jag invände mot detta och menade att aspergare kan behöva alla möjliga mediciner, från sömnemedel stämningsstabiliserande, antidepressiva, lugnande och antipsykotika så undveks svar.

Jag tyckte inte det var värt att ens ta upp den sociala biten då, den har ju en "generell" väg där man ser saker ur en rätt fyrkantig "normativ" aspergertanke ofta med ett "samhällsdeltagande" som är så NT-normativt det bara går att få den AS drabbade som målsättning.

Hej!

Gränsen mellan olika typer av NPF är ju rätt flytande. Man kan ha fler än en diagnos. Jag tycker att man ska ställa diagnosen tidigt. I mitt fall fanns det ingen kunskap om AS, utan jag fick MBD (föregågaren till ADHD). Genom min MBD-diagnos fick jag redan i skolåldern höra vad jag var bra på och vad jag inte skulle kunna klara av. Dock fick jag inget riktigt namn på det. Min mamma satt en gång och pratade på ett möte (då var jag nästan 18 fyllda) om att jag befann mig i "gränslandet".

Jag tror att man själv måste stå på sig och begära utredning. Själv visste jag inget om AS förrän en kurator började nämna det, då läste jag genast alla böcker på biblioteket som handlade om AS och tyckte att det kanske kunde stämma.

En diagnos ger ju en större förståelse för svårigheterna. Men i mitt fall fick jag kämpa i ungefär 7 år innan jag fick ADHD-diagnosen och Concerta. Det verkar som om det är svårt att få två diagnoser. Fast min man fick AS med inslag av DAMP, på en gång. Så det kanske varierar beroende på vem som utreder.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag tror inte jag skulle velat ha en barndomsdiagnos eftersom jag tror det hade begränsat mitt eget tänkande kring vilken problematik jag faktiskt har, och hade lett till att andra i för hög grad bestämt vad jag varit bra på och vad jag inte varit bra på. Dock skulle jag ha velat fått diagnos åtminstone när jag själv för första gången sökte hjälp för de problem jag hade med mina högskolestudier. Det var redan 1998, så det hade antagligen åtminstone öppnat upp vissa dörrar jag inte vetat funnits de senaste 10 åren. Sen att problemen funnits där mycket längre än så hjälper inte. Om det inte finns faktisk hjälp att få (vilket är tveksamt angående många Aspergerrelaterade problem) är det nog bättre att vänta.

Säger ungeför dito till det Peter skriver här ovan.

Fick efter mycket strul och plåga till sist en diagnos vid 35 års ålder och fick faktiskt hjälp då också. På vilket sätt har jag ingen lust att gå in på närmare men jag kan säga att utan den hjälpen hade jag knappast varit i livet idag. Tror risken är stor att jag hade blivit hämmad om jag fått diagnosen som barn eller tonåring och hade kanske inte fått eller vågat prova hälften av det jag faktiskt gjort, men kan samtidigt önska att jag hade förstått mig själv bättre lite tidigare. Skola, gymnasium och yrkesarbete gick bra fram tills jag blev för överkänslig, allergisk och ickeverbal.

Lilla Gumman skrev:Hade kontakt med Habiliteringen under hela min uppväxt. Habiliteringen bestämde att jag skulle läsa tvåårig social linje på gymnasiet och att jag inte klarade av att läsa på högskolan. Tappade studiemotivationen.

Tvingades gå på AMI i Motala när jag slutat gymnasiet, för det ansågs inte bra för mig att vara arbetslös. Var på AMI i sju månade för att rotera på deras olika avdelningar och testa vad jag klarade av, men då de insåg att de inte kunde skaffa ett jobb till mig tvingades söka till en folkhögskola (vilken som helst, bara vi blir av med dig, sa de). Så efter att ha praktiserat hela våren och sommaren började jag på en folkhögskola, jag läste data i två år och multimedia ett år.

anställa mig under 6 månader med lönebidrag. Men då jag inte klarade stressen (fick jobba helt själv en dag i veckan t.ex.) fick jag sparken. I samma veva diskuterade Habiliteringen om jag hade AS. På våren 2000 blev diagnosen klar och jag fick börja på Samhall.

Pratade med Habiliteringen om en eventuell ADHD-diagnos. Habiliteringen svarade att jag hade AS, och att jag har rätt till hjälp via LSS. En ADHD-diagnos ger mig inte rätt till hjälp via LSS, därför var AS-diagnosen bra. Försökte ta upp frågan om medicin, ingen lyssnade.

Jag har försökt få Habiliteringen att utreda mig för ADHD, men eftersom jag har AS har de inte sett det som relevant. Medicinering kunde bara komma ifråga om jag hade ADHD, vilket de inte ville utreda om jag hade. Jag tog reda på olika program som t.ex. ReMemo som tränar det jag har svårt för. Fick inget gehör.

Maken slog näven i bordet och hotade med skilsmässa om Habiliteringen inte gjorde en ADHD-utredning. Hotet om skilsmässa tog Habiliteringen som allvarligt, och utredningen påbörjades under hösten. Och den 28 mars i år ställdes diagnosen ADHD av en läkare.

Sedan den 11 april har jag ätit Concerta och jag är som en ny människa!

Det verkar som myndigheterna styrt och ställt över ditt huvud hela livet.

Fattar inte vad Habiliteringen tänkte på. Visste de inte att man kan ha både AS och ADHD? Ska man behöva en make som hotar med skilsmässa innan man får diagnos?

Och varför går arbetsgivare med på att anställa med lönebidrag, om de ändå kräver att personen ska fungera fullt ut som en vanlig anställd?

Lilla Gumman skrev:Hej!

Har ni fått era diagnoser som barn eller först som vuxna? Vilket har varit bäst, tycker ni? Hur har ni klarat skola och jobb?

Det verkar inte vara enbart positivt att få diagnosen tidigt. Dels begränsas man både av andra och sig själv. Dels verkar sjukvården inte fatta att man kan ha fler sjukdomar utöver AS. Flera verkar haft det utomordentligt kämpigt.

När jag var barn fanns inte AS. Skulle det ha varit bättre om jag haft diagnosen? Tveksamt. Inte tror jag mobbningen skulle ha upphört men de kunde ha utökat den med att kalla mig As. Skulle jag trivts bättre i Aspergerklass? Det beror på. Hade jag varit enda tjejen tillsammans med en massa nördiga aspergerkillar (som inte var nördiga på mitt sätt), hade jag känt mig lika utanför där.

Nu kämpade jag på, jobbade i många år och kan se dem som "de lyckliga åren" (utom de sista jobbiga utbränningsåren).

Jag fick också en dotter och eftersom jag inte hade nån diagnos kunde ingen ifrågasätta mitt föräldraskap.

Det där tror jag beror mycket på tidpunkt och omgivning (t.ex föräldrar, skola, kompisar).
Hade jag fått diagnosen vid, säg, 10 års ålder (1986) så hade det varit så nytt att det hade satt rejäla käppar i hjulet för mig.
Min dotter som fick diagnosen nu vid 10 års ålder har däremot kunnat dra fördel av att få den, genom större förståelse på skola och BUP.

Nu hjälpte ju min diagnos att identifiera min dotters problematik. Om båda mina döttrar varit skonade från AS hade jag inte sett någon större poäng med att få min diagnos.

Jag behöver den inte egentligen. Den underlättar inte ett dugg när det gäller att få sjukersättning, jag har inget behov av någon hjälp på något sätt, varken från Psyk eller LSS eller Habiliteringen. Inte heller har den hjälpt mig att på något sätt känna samhörighet med andra människor, oavsett om de har AS eller inte.

Efter att ha gått igenom den berg och dal-bana som diagnosen utlöste, så har jag landat och insett att det var totalt meningslöst att sätta den på mig. Om det inte varit för att dottern fick sin utredning med en gång tack vare den.

Hej!

Ja, man kan undra varför jag var anställd på macken med lönebidrag vilket innebar minimilön.

Måndagar var den enda dagen då jag var helt själv hela dagen. Jag förväntades stå bakom disken och hålla koll så ingen tankade och smet. De kunder som kom in skulle jag hålla koll på så de inte stal något. Jag var tillsagd att jag inte fick gå ut på lagret och hämta något, om det hade tagit slut på hyllan. Klockan nio kom mjölken som var tvungen att plockas ut. Under de kanske fem minuter som jag var i mjölkkylen hade jag ingen koll på butiken och pumparna, tur att ingen stal något.

Hade jag tur, kunde föreståndaren vara i butiken medan jag hade en halvtimmes lunch. Annars fick jag springa ut till butiken så fort det kom en kund. Om chefen mekade med sin tävlingsbil (han körde STCC eller vad det heter när man kör på landsväg med kartläsare bredvid som läser noterna) eller var på kontoret kunde jag säga till om jag behövde gå på toan. Men jag lärde mig snabbt att få bensinmacksblåsa, d.v.s. att hålla mig från det jag började till dess jag slutade.

Det hände också torsdag - fredag, att den andra tjejen plus chefen åkte iväg och lämnade ett telefonnummer så att jag kunde ringa om något hände.

När jag slutligen kom in på Samhall fick jag jobba tvåskift. Ena veckan från 6.00 till 13.48 måndag-fredag, andra veckan 13.48 till 23.30 måndag-torsdag. Vi hade 12 minuters fikarast och 18 minuters lunch. Vi monterade mobiltelefonbatterier till Ericsson och jobbade på olika linor. Vi fick ta rast på olika tider och låta maskinerna gå hela tiden. Ibland kunde jag äta med de andra. Ibland blev jag den som hade rast sist, och fick sitta ensam i lunchrummet vilket jag hatade.

Det var svårt för mig att varva ner och komma i säng. Jag visste att jag behövde mellan sju och åtta timmars sömn för att orka med att jobba. Jag behövde gå upp halv fem för att hinna duscha, klä mig och äta frukost i lugn och ro innan jag cyklade till Samhall och tog på mig skyddsrocken. Alltså var tvungen att lägga mig åtta, eller senast nio, om jag skulle orka upp halv fem. Klockan åtta var jag jättepigg. Klockan nio hade jag ångest över att jag inte somnat ännu. Ibland satt jag och skakade och grät i sängen. Efter någon månad frågade chefen varför jag var så trött. Jag sa att jag inte vant mig vid skiftet ännu men han sa att det kunde inte vara det efter flera månader och frågade ut mig om jag åt medicin och jag sa nej.

Efter ett halvår ungefär sa det PANG i höger axel. Det var en kväll då jag låg i sängen. Jag hörde hur det smällde till. Sedan fick jag jätteont i axeln. Jag bldev rädd först, men min man sa att det var en inflammation och lugnade mig. Jag fick inflammationshämmande tabletter, värktabletter och sjukskrivning och blev av med inflammationen. Men efter det får jag lätt ont i axlarna, vilket jag inte fått förut.

Den 6 juni 2002 blir jag sjukskriven på heltid för AS och stress. Utan rehabilitering. Läkaren sa att om jag inte blir bättre till i augusti skulle han föreslå heltids förtidspension. Jag var vidbränd, på väg att gå in i väggen rejält. Och så ska jag bli helt normal på ungefär två månader, utan stress-rehabilitering alls. För jag har ju AS och då kunde man inte göra något åt stressen, ansåg läkaren.

Vad beträffar Habiliteringen så var jag där redan som liten på grund av min CP-skada, som inte märks knappt alls i dag. Några tycker att jag går konstigt med ett ben ibland när jag är trött, det är det enda. Kan springa och röra mig som vilken annan människa som helst.

Träffade olika sjukgymnaster som skulle träna mig och bestämma huruvida det var lämpligt för mig att gå med träskor, kuratorer som satt där och sa vad jag klarade och inte. Jag ville bli författare men de sa att jag fick skriva på min fritid. Och skådespelare kunde jag inte heller bli. Och några andra drömyrken hade jag inte, förutom kontorist. Och det kunde jag inte bli heller.

Jag fick höra att jag på grund av att jag hade epilepsi aldrig skulle kunna dricka alkohol. När epilepsin växte bort, sa mina föräldrar att jag skulle få epilepsin tillbaka om jag drack alkohol. Det har visat sig att det inte är sant, jag kan dricka alkohol när det bjuds utan att känna av någonting alls (jo, jag kan få huvudvärk dagen efter, den klassiska baksmällan).

Så tja, styrd har jag alltid blivit. Av föräldrar som trott sig veta mitt eget bästa. Men överbeskyddad har jag blivit, helt klart.

Hälsningar

Lilla Gumman

Ja, att bli överbeskyddad är förstås en risk när man har diagnos oavsett vilken diagnos man har.

Undanskuffad är en annan risk. När jag "gick in i väggen" så var det många andra sekreterare som gjorde det också. S k effektiviseringar och tidspress kombinerat med att man inte hade något inflytande över sitt arbete gjorde att många slet ut sig. På Previa anordnade de en slags "antistressgrupp". Men jag fick inte vara med! Det var som att jag inte var utbränd "på riktigt"; jag hade ju AS så det var mitt eget fel att jag var stressad.

Jag upplevde att andra bestämde över mitt liv, jag hade inget att säga till om. "Du får inte vara med och leka med oss, du är en sämre sort".

Hej

Det där var himla korkat! Att du inte skulle få vara med i antistressgruppen, bara för att du har AS. Grrr ... vad arg jag blir!!

Hälsningar

Lilla Gumman

Fick min diagnos för sex månader sen. Jag är nu 26 år.
Skolan var i stort sett en pina.
Har av och till haft svår ångest och sömnsvårigheter.
Tiden med Arbetsförmedlingen kan väl bäst beskrivas som ett rent helvete. Massvis med meningslös, förnedrande praktik där man blev hånad och närapå mobbad. När man förklarat för de inkompetenta handläggarna på AF att man mått extremt dåligt på grund av detta har man bara mötts med hånflin och tomma, stirrande blickar.
Ett år med fyra oika praktikplatser, den ena värre än den andra, slutade med att jag försökte ta livet av mig, då jag kände att jag inte orkade något mer.
2006 fick jag en handläggare som med näbbar och klor försökte få in mig på Samhall. Då jag känner att jag inte kan jobba med den sortens människor som finns där, plus att jag hört historier om hur folk blivit behandlade på det stället, nekade jag.

De satte då igång en utredning för att försöka stämpla mig med ett funktionshinder eller något handikapp. Och i december förra året fick jag diagnosen Aspergers Syndrom.
Jag blev då avstängd från AF ganska omgående, och min socialsekreterare hjälpte mig att söka aktivitetsersättning. Och nu väntar jag på besked från Försäkringskassan.

Känner så här i efterhand att jag helst skulle fått diagnosen mycket tidigare. Främst på grund av att jag då skulle ha sluppit den närmast omänskliga behandlingen från AF, och all den där prakitken.

Låter jobbigt, Apophis. Hoppas du blir bättre behandlad nu.

Innan jag fick diagnos blev jag inte heller förstådd utan ofta betraktad som nåt sorts ufo av AF, läkare etc. (Det blir jag iofs fortfarande, men nu har jag i alla fall en diagnos som ger dem en tillfredsställande förklaring på märkligheterna.)

Lilla Gumman, det där med Samhall låter ju helt sjukt! Menar du att man utnyttjar handikappade på detta vis i Sverige?? 12 minuters fikarast och 18 minuters lunch, är det ens lagligt? Vad säger facket om det?

Och att tvinga upp folk i ottan för att montera batterier, varför ska det vara nödvändigt? Kan man väl göra lika bra senare på dagen? Min syrra jobbade också på Samhall och hon hade stora svårigheter att just komma upp på morgonen och är beroende av att vara utvilad för att kunna hålla humöret under kontroll. Sådant borde man ta hänsyn till, tycker jag.

Ännu ett ärende för OA, kanske? Eller för Uppdrag Granskning?

Inger skrev:18 minuters lunch

Ringde häromdagen till en fransman: "Nä han har gått på lunch, ring igen om en och en halv timme".

Man blir inte glad av att läsa sånt här (gäller inte bara lunchtiden)

Inger skrev:Ännu ett ärende för OA, kanske? Eller för Uppdrag Granskning?

Om jag hade journalistisk kompetens hade jag börjat gräva direkt. Det låter helt sjukt, att ett sk anpassat arbete ska ställa sådana krav som aldrig skulle ställas i ett vanligt arbete. Häng ut de ansvariga!!

KrigarSjäl skrev:Om jag hade journalistisk kompetens hade jag börjat gräva direkt. Det låter helt sjukt, att ett sk anpassat arbete ska ställa sådana krav som aldrig skulle ställas i ett vanligt arbete. Häng ut de ansvariga!!

Detta kanske kan hjälpa dig att gräva Uppdrag Granskning: Många av våra bästa reportage kommer efter tips från er tittare. Nu vill vi ha era filmer och bilder också. Vi vill ha din hjälp att avslöja. KS du har väl gott om tid för detta i sommar, det vore ju jättebra att få till.