juni skrev:Varför undrar du det?

Jag undrar för att försöka förstå hur du lever nu - om du och barnet levde själva tidigare så kanske steget är mindre till att leva ensam med det eller så har ni redan provat och bestämt att det inte är ett alternativ. Eller så har du större barn som kanske kan vara dig till hjälp och ge dig möjlighet att kunna göra lite saker på egen hand om nu inte din sambo ger dig det och du ändå vill stanna kvar tillsammans med honom. Eller så vill du göra saker tillsammans med både stora och små barn - har man flera barn så påverkar det livet annorlunda än om man bara har ett och det dessutom är ganska litet. Jag ville egentligen mest veta lite mer för att kunna ge ett mer genomtänkt svar på det du skriver.

Sagt utifrån min egen erfarenhet som ensamstående fembarnsmamma - två större och tre mindre barn.

Titti.
Förlåt om jag lät otrevlig.
Jag har en vuxen dotter som jag levde ensam med när hon växte upp.
Hon bor inte i här närheten.

juni skrev:ford.
"Träffar han polare 2-3 kvällar per vecka, och kanske 2-3 helgdagar per månad och ägnar övrig tid åt dig så är det faktiskt du som är självisk och kontrollerande"...
Om jag gjorde likadant, så skulle det nästan inte bli någon tid över för gemensamma nöjen.
Han ägnar förresten mer tid än så till egna intressen och "polare"
Förstår inte hur du tänker.

Måste hålla med Ford här. Att man har ett förhållande och bor ihop innebär ju inte att man ska behöva överge egna intressen och kompisar, tvärtom så upplevs det som kvävande när partnern börjar kräva att man alltid ska vara hemma och ihop.Det värsta är nog när tjejen tar till "gråt-vapnet" för att hindra killen att umgås med kompisar.

Hur menar du att han skulle göra då? Vore det rätt av honom att överge sina kompisar och svika dom?

Kan inte du hänga med honom när han umgås med kompisarna istället för att sitta hemma?

juni skrev:ford.
Du ska veta att det är min sambo som är fruktansvärt självisk, inte jag.

Är han självisk för att han vill ha tid för sig själv och isna kompisar?

Är det inte du som är mer självisk om du vill förneka honom det nöjet?

Om man aldrig gör nåt för sig själv eller träffar andra ser jag det som att man inte får nån utifrånkommande näring till sig själv eller förhållandet heller.

Det går inte att leva för och genom varandra, det är bara när man är bebis som sån symbios är bra, som jag ser det.

Däremot är det ju inte mkt mening med att leva ihop om man ALDRIG vill göra nåt tillsammans eller vara på samma ställe men pyssla med sitt.

Som två tågspår som går bredvid varann och korsar varann ibland, det ser jag som det ultimata.

Och vad skulle det vara för människa som överger sina intressen eller sina vänner för att han skaffar sig flickvän eller fru? En sån krake skulle jag inte vilja vara tillsammans med. Och tror man att vännerna väntar på att han ska bli singel igen för att umgås då? Knappast...

Så länge jag inte känner mig bortprioriterad, så att HANS intressen och val oftast är viktigare än det vi har tillsammans så är jag jättenöjd med att leva med nån som har ett eget liv som inte har med mig att göra.

Då får jag också utrymme till det för egen del. Skulle dö om jag förväntades vara siamesisk tvilling med nån, tvi.

Jag trodde att jag skulle få stöd här, trodde detta var ett vanligt problem bland aspergare.

Moggy.
Det verkar som du inte har läst tidigare inlägg.
Han har skaffat nya nöjen och kompisar efter att vi träffades.
Som jag tidigare skrivit kräver jag inget, känner mig bara ensam och ledsen.
Jag kan inte vara med eftersom vi har barn för det första, och för det andra har jag varken möjlighet eller lust att delta i hans intressen.
Det är själviskt att bara tänka på sig själv som han gör.

alfapetsmamma.
Jag känner mig portprioriterad, det var just därför jag skrev detta.

juni skrev:Jag trodde att jag skulle få stöd här, trodde detta var ett vanligt problem bland aspergare.

Moggy.
Det verkar som du inte har läst tidigare inlägg.
Han har skaffat nya nöjen och kompisar efter att vi träffades.
Som jag tidigare skrivit kräver jag inget, känner mig bara ensam och ledsen.
Jag kan inte vara med eftersom vi har barn för det första, och för det andra har jag varken möjlighet eller lust att delta i hans intressen.
Det är själviskt att bara tänka på sig själv som han gör.

Alla med As har ju inte samma erfarenheter eller inställning till livet, det skilljer sig rätt mycket åt. Sen är inte det här forumet ett "Men åhhh, det tycker jag med"-forum utan här får man vara bertedd på mothugg.

Men jag ser inget som helst fel i att han skaffat sig nya kompisar och intressen. När man går in i ett förhållande så innebär ju inte det att man upphör att vara en egen individ och att man alltid vill umgås med den man är ihop med. Ska jag se till mig själv så skulle inte jag stå ur en sekund med en tjej om inte har nån förståelse för att man vill ha ett eget liv även fast man är ihop och ha möjlighet att umgås med kompisar och så.

Du säger att du inte har lust att vara med på det han är intresserad av och att du blir ledsen för att han ändå vill göra dessa saker. Kan inte du skaffa några egna intressen då, kanske gå nån kurs på komvux eller nåt?

Nu vet vi ju inga detaljer om hur ofta och mycket han är med sina kompisar och håller på med sina intressen, och givetvis är det fel om det är väldigt ofta och att han lämnar dig och hemmet i sticket helt och hållet.

Men det intryck jag får är nåt som inte är så jätteovanligt, nämligen att en kvinna försöker äga killen och förneka honom något privatliv. Ett vanligt tecken på det är att kvinnan använder gråt och grin som ett vapen i den diskussionen.

juni skrev:
alfapetsmamma.
Jag känner mig portprioriterad, det var just därför jag skrev detta.

Antar att du skriv fel, men som nätverkstekniker tycker jag ändå att det där var rätt fyndigt i sammanhanget!

Om det inte var en felskrivning så har du min respekt!

[korsade Moggy x 2 ovan]

För att nu säga något enkelt rätt in i något som jag vet brukar vara komplicerat - så har jag svårt att förstå att du inte verkar inställd på att lämna honom - barn eller ej.
Han låter som en egoistisk skitstövel på din beskrivning. Du verkar så uppgiven inför det. (Kanske han också bara är uppgiven - "egentligen" - en uppgivenhet på två - som ni på något sätt "stödjer" varandra i??) Och barnen låter det som att det ändå är mest du som tar hand om.
Kanske det är något i de krokarna som flera här har svårt att få ihop?

Och kanske jag är helt ute och cyklar. Inte illa ment. Försöker bara förstå och se om jag ser någon öppning.

Jag vill verkligen försöka se hur ni andra tänker att hon ska känna sig när ni svarar "juni" i sin känsla av ensamhet och undrar hur ni inte kan se att hon möjligen behöver stöd i att ta sin egna plats även om ni möjligen har rätt i sak.

Som jag tänker har ifrågasättande med stark ton i och att hon inte kan förvänta sig att hennes man bör förändra sig, som lätt kan kännas som påhopp, inga möjligheter att stötta till insikter och bättre självkänsla.

Möjligheten som jag har uppfattat "juni" i hennes inlägg tar mannen all plats och går när det passar honom för att göra vad han vill och dom är tillsammans bara när han vill, inte när man gemensamt kommer fram till att det är lämpligt för alla parterl. Jag ser ingenstans att "juni" vill beröva sin sambo sina egna kontakter utan har en mer balanserad tillvaro.

Jag tror på att göra saker själv också för att tanka in på kontot men det kan vara ett stort steg om man har en känsla av att man måste finnas till hands "OM" det blir av en händelse gemensam tid.

Som jag förstod så är ju en fråga du har om vi andra upplevt samma sak?

Aspkvinna skrev:Jag vill verkligen försöka se hur ni andra tänker att hon ska känna sig när ni svarar "juni" i sin känsla av ensamhet och undrar hur ni

Som jag tänker har ifrågasättande med stark ton i och att hon inte kan förvänta sig att hennes man bör förändra sig, som lätt kan kännas som påhopp, inga möjligheter att stötta till insikter och bättre självkänsla.

Möjligheten som jag har uppfattat "juni" i hennes inlägg tar mannen all plats och går när det passar honom för att göra vad han vill och dom är tillsammans bara när han vill, inte när man gemensamt kommer fram till att det är lämpligt för alla parterl. Jag ser ingenstans att "juni" vill beröva sin sambo sina egna kontakter utan har en mer balanserad tillvaro.

Ska man svara som man tycker eller ska man vinkla sina svar för att inte den man skriver till ska ta illa upp? Själv föredrar jag ärlighet framför gulligullande.

Det här är kanske en fråga där män och kvinnor ofta har olika synsätt, men för mig låter det som ett typsikt fall av en kvinna som vill ha kontroll över sin kille och blir ledsen när han har ett liv vid sidan om henne. Är ju inte alltför ovanligt att man har killkompisar som beklagar sig över att tjejen bli sur och ledsen när han vill göra nåt med sina kompisar utan henne.

juni skrev:Jag trodde att jag skulle få stöd här, trodde detta var ett vanligt problem bland aspergare.

Jag vet inte om det är speciellt vanligt just bland oss här, många här lever ensamma men längtar efter gemenskap medan andra lever ensamma och trivs ypperligt med det.

Min reflektion som mamma själv är att det räcker med att ta hand om barnen, barn skall och kan man fostra, men en vuxen man skall vara färdigfostrad och vara på ett ungefär som man vill ha honom annars har man valt fel man att leva med och då är frågan (från min horisont) varför man lever tillsammans med honom?

Jag har försökt förändra män jag har levt ihop med. Jag har försökt göra dem till det jag har velat ha istället för att söka efter någon som jag vill ha sådan han är. Det är en avgrundsdjup skillnad!

Min tanke är alltså att vill han inte prioritera dig och barnet ni har tillsammans och har han inte mer omsorg om hur du mår och vad som är bra för dig - och du inte är nöjd med hur du har det - så lämna honom. För din egen skull. Eller gilla läget. Du lär inte kunna förändra honom, det kan han bara göra själv om han vill. Till en viss gräns.

Frågan är vad du vinner på att stanna och vara missnöjd? Det är synd om ditt äldre barn inte kan stötta dig i detta men det kanske finns någon annan om det skulle göra det lättare för dig?

Och visst - vi är inte alltid på stryka medhårshumör här, men vi är oftast krasst uppriktiga i det vi skriver. Utan omsvep säger vi oftast exakt vad vi tycker. Det kan förefalla burdust men är i min värld en styrka och ett enklare sätt att leva. Läs gärna min underliner med - det är kontentan av vad jag har lärt mig av relationer med andra. Jag är inte alltid som bäst på att leva efter det men jag påminner mig dagligen om att det är vad som gäller. Åt båda hållen.

[korsade Titti ovan]

Dra inte in "män" i det här Moggy!
Jag är också man. Jag vet precis vad du talar om. Och jag håller med Aspkvinna.
Du förväxlar ditt eget avreaktionsbehov med "rakhet" och struntar i normal hänsyn och first things first - t.o.m. när det gäller en person som uttryckligen mår dåligt och tar ansvar för sig själv genom att be om hjälp...

Moggy skrev:

Aspkvinna skrev:Jag vill verkligen försöka se hur ni andra tänker att hon ska känna sig när ni svarar "juni" i sin känsla av ensamhet och undrar hur ni

Som jag tänker har ifrågasättande med stark ton i och att hon inte kan förvänta sig att hennes man bör förändra sig, som lätt kan kännas som påhopp, inga möjligheter att stötta till insikter och bättre självkänsla.

Möjligheten som jag har uppfattat "juni" i hennes inlägg tar mannen all plats och går när det passar honom för att göra vad han vill och dom är tillsammans bara när han vill, inte när man gemensamt kommer fram till att det är lämpligt för alla parterl. Jag ser ingenstans att "juni" vill beröva sin sambo sina egna kontakter utan har en mer balanserad tillvaro.

Ska man svara som man tycker eller ska man vinkla sina svar för att inte den man skriver till ska ta illa upp? Själv föredrar jag ärlighet framför gulligullande.

Det här är kanske en fråga är män och kvinnor ofta har olika synsätt, men för mig låter det som ett typsikt fall av en kvinna som vill ha kontroll över sin kille och blir ledsen när han har ett liv vid sidan om henne. Är ju inte alltför ovanligt att man har killkompisar som beklagar sig över att tjejen bli sur och ledsen när han vill göra nåt med sina kompisar utan henne.

Ja, vi läser tydligen in helt olika saker för jag har inte läst att hon vill att han ska sluta umgås och du har helt rätt i ditt påstående om att en del personer vill kontrollera, även män, men kan du se att det är en viss skillnad i prioriteringar med att ha barn och inte?

Ärlighet, ja men såra och trycka till på någon som redan känner sig liggande på marken vilket hela hennes rubrik visar, ensamhet

Zombie skrev:Dra inte in "män" i det här Moggy!
Jag är också man. Jag vet precis vad du talar om. Och jag håller med Aspkvinna.
Du förväxlar ditt eget avreaktionsbehov med "rakhet" och struntar i normal hänsyn och first things first - t.o.m. när det gäller en person som uttryckligen mår dåligt och tar ansvar för sig själv genom att be om hjälp...

Oki, Juni mår uppenbart dåligt av den här situationen med hennes kille.

Men det innebär ju inte att alla automatiskt ska tycka synd om henne och tycka illa om hennes kräk till kille. I historier som den här så är omöjligt att ha en uppfattning om hur det vekrligen förhåller sig utan att ha hört båda sidor eftersom Juni med största säkerhet lägger fram en känslomässigt vinklad version av det hela.

Aspkvinna skrev: men kan du se att det är en viss skillnad i prioriteringar med att ha barn och inte?

Ärlighet, ja men såra och trycka till på någon som redan känner sig liggande på marken vilket hela hennes rubrik visar, ensamhet

Jo, visst. Där har du rätt, barn förändrar ju situationen och borde alltid komma i första hand.


Men ändå, det går inte att döma i såna här fall utan att ha hört killens version med...

Moggy skrev:

Zombie skrev:Dra inte in "män" i det här Moggy!
Jag är också man. Jag vet precis vad du talar om. Och jag håller med Aspkvinna.
Du förväxlar ditt eget avreaktionsbehov med "rakhet" och struntar i normal hänsyn och first things first - t.o.m. när det gäller en person som uttryckligen mår dåligt och tar ansvar för sig själv genom att be om hjälp...

Oki, Juni mår uppenbart dåligt av den här situationen med hennes kille.

Men det innebär ju inte att alla automatiskt ska tycka synd om henne och tycka illa om hennes kräk till kille. I historier som den här så är omöjligt att ha en uppfattning om hur det vekrligen förhåller sig utan att ha hört båda sidor eftersom Juni med största säkerhet lägger fram en känslomässigt vinklad version av det hela.

Jajamensan! Det är hennes version men fortfarande har du ett val i ditt ordval och hon har inte begärt att du ska tycka synd om henne utan har bett om hjälp i en svår stund! Du läser in sånt som inte är skrivet när du tror att hon vill ha medhåll om att hennes kille är ett kräk fast hon skriver att hon vill att båda ska få det bra. Och hur vet du att hon inte är mästare på att ge en objektiv bild?

[korsade Aspkvinna ovan]

Moggy
Inte tycka synd om, inte ta sakupplysningar efter ytvärde - nej, visst. Men försöka hjälpa någon (en annan gång någon annan; rätt vad det är sitter man där själv förtvivlad och behöver hjälp (och kanske är så lagom objektiv - mår för dåligt, nämligen)). Hjälpa kan man ändå, och någons upplevelser av personer och relationer man har problem med är också viktiga och går att förstå och göra mycket utifrån.

Aspkvinna skrev: Och hur vet du att hon inte är mästare på att ge en objektiv bild?

Det kanske hon är, vad vet jag.

Men statistiskt sett, men hänsyn taget till hur människor brukar vara så gissar jag att hon är som människor är mest, nämligen vinklade när det kommer till saker som problem i ett förhållande.

Moggy skrev:

Zombie skrev:Dra inte in "män" i det här Moggy!
Jag är också man. Jag vet precis vad du talar om. Och jag håller med Aspkvinna.
Du förväxlar ditt eget avreaktionsbehov med "rakhet" och struntar i normal hänsyn och first things first - t.o.m. när det gäller en person som uttryckligen mår dåligt och tar ansvar för sig själv genom att be om hjälp...

Oki, Juni mår uppenbart dåligt av den här situationen med hennes kille.

Men det innebär ju inte att alla automatiskt ska tycka synd om henne och tycka illa om hennes kräk till kille. I historier som den här så är omöjligt att ha en uppfattning om hur det vekrligen förhåller sig utan att ha hört båda sidor eftersom Juni med största säkerhet lägger fram en känslomässigt vinklad version av det hela.

Jag tycker inte det egentligen finns skäl alls att diskutera hur han faktiskt gör eller inte, vi varken kan eller skall döma i en relation där vi inte vet. Vem vet förutom de själva?

Det enda vi kan göra är att lyssna på hur juni beskriver sitt liv och reflektera utifrån det. Hon finns här och henne kan vi tala med. Han finns inte här och honom når vi inte. Vad vet vi om hur han uppfattar situationen och på vilka grunder? Ingenting.

Om juni beskriver sitt liv som ensamt och som att hon är besviken och känner sig övergiven och bortprioriterad så är det så det är för henne. Oavsett hur det är för honom. Då är frågan vad hon kan göra för att förändra sitt liv? Inte vad han skall göra för det rår varken hon eller vi över. Ska hennes liv förändras måste hon göra det själv. Hon kan ta konflikten med honom - för det finns en inneboende konflikt - på det sätt hon finner bäst men om det är så här han vill leva så kommer han att göra det och då är frågan om hon kan acceptera det? Om så är så måste hon verkligen göra det fullt ut för det är så det kommer att se ut. Om hon fortsätter trots att hon inte vill acceptera det kommer hon att förvandlas till en martyr.

Om hon inte vill ha det så och kan hitta ett liv som passar henne inom de ramar de har i sitt samliv så återstår bara för henne att bryta upp. Det låter enkelt men det är det inte, men likväl är det det enda som återstår. Om inte annat så för barnets skull - hur man lever tillsammans som vuxna är det mönster man ger sina barn med sig ut i livet. De lär sig av hur vi vuxna gör. Vill hon visa sitt barn att det går att stå ut mot alla odds, att det går att bryta upp och förändra sitt liv, att det är såhär vuxna människor lever ihop - eller vad vill hon ge sitt barn för modell med sig ut i livet? Vi är viktigare än vi tror.

Det låter enkelt och det är det också - men svårt och jobbigt att genomföra. Oavsett vilket man väljer. Inget är fel så länge man har gjort ett medvetet val och är beredd att stå för det och ta konsekvenserna av det. Jag låter kanske krass men tänk då på att jag fyller 46 år i morgon och har fem barn så någon erfarenhet vore det väl skam om jag inte skulle ha samlat på mig...

juni skrev:ford.
Du ska veta att det är min sambo som är fruktansvärt självisk, inte jag.

Om det är som du säger, att han ägnar så gott som all tid åt andra människor än dig, samtidigt som du önskar att han bara umgicks med dig, och sade upp övriga sociala kontakter, så låter de för mig som om ni var precis lika själviska båda två, om jag skall vara ärlig.

Gör slut, eller lär er stå ut med varandra, jag vägrar ta ställning, gällande ett förhållande där den ene struntar i sin partner, medan den andra vill kontrollera och "äga" sin partner.

Jag orkar inte svara på allt ni skriver. Några av er verkar förstå min situation, andra inte.
Jag vinklar inget, är alltid rak och ärlig.
När vi flyttade ihop planerade vi saker, bland annat så skulle vi måla tavlor. nu gör han hellre saker med andra.
Jag undrar om ni skulle tycka att jag var självisk om jag var blind eller rörelsehindrad, och sambon struntade i det?
Tycker ni verkligen att närstående inte ska ta någon hänsyn till att man har AS?
Vi träffar folk, tex hans släktingar, jag har offrat mig massor för hans skull, gör det hela tiden. Är det så konstigt om han gjorde samma sak för mig?
Sen låter det konstigt när ni kallar honom kille, det låter som om han vore 30.

Det handlar inte om ifall du är självisk eller inte, det handlar inte om att han inte gör vad du uppfattar att ni kommit överens om (hur han uppfattar det vet jag inget om, därav mitt ordval) eller om huruvida det vore annorlunda om du satt i rullstol, var blind eller har AS. Det handlar heller inte om vad som är rimligt att kräva eller om vad du har gjort för honom.

Vi kan var och en tycka precis vad vi vill - en kan hålla med den ene, en med den andre. Det är inte vår sak att döma. Vad det handlar om är att det är så här det är och frågan är om du vill och kan leva med det utan att bli bitter och anklaga honom för att ha förstört ditt liv? Och därigenom förstöra ditt eget.

Honom kan du inget göra åt, han är den han är och gör som han vill alldeles oavsett vad du tycker om det och hur du ser på det. Om du tycker det är orätt så delar han säkerligen inte den uppfattningen eftersom han gör som han gör (vad det nu är spelar ingen roll).

Det som spelar roll för dig och ditt liv - och barnets - är hur du agerar utifrån hur verkligheten ser ut. Acceptera situationen och gilla läget - eller gå.

Helt klart vore det bättre om jag levde med en man som kände som jag.
En som ville leva familjeliv, ha gemensamma nöjen osv.
Det var så min sambo var när vi träffades.
Att börja söka efter en ny partner känns jobbigt, likaså att bo i en lägenhet.
Det var en psykolog på TV för något år sen som pratade om just detta.
Hon ansåg att det var viktigt att bryta med kompisar om partnern mådde dåligt av det, om man var rädd om förhållandet.
Jag tycker det är viktigt att familjen är viktigast.
En lustig sak var att min sambo träffade en person igår som berättade att han fått barn, och inte längre åkte Vätternrundan bland annat.
Jag sa: Så han blev familjefar..
Dottern sa: Och familjekär..
Naturligtvis måste han inte bryta alla kontakter för att jag tycker att det är jobbigt.
Han (vi) träffar ju grannar, släktingar, förskoleföräldrar tex.
Det handlar ju inte om att han ska isolera sig, som vissa här tycks tro!
Och det skulle kännas bättre om jag kunde ha lika stor möjlighet att ägna mig åt det jag gillar. Och att han förstod det.