Det brukar ju talas om detta.. men jag har aldrig riktigt förstått vad för saker de blir missförstådda om.. Någon som skulle kunna ge lite exempel?

Att gå rakt på sak missförstås. Ses oftast som ohyfsat.

Att inte vara social missförstås. Ses som "torrboll".

Svårighet att läsa mellan raderna missförstås. Ses som "mindre vetande", alternativt "dum i huvudet".

Sitta tyst i sällskap missförstås. Ses som "udda beteende".

Svårt med skolarbete/jobb missförstås. Ses som "lathet/tröghet".

Jag skulle framför allt säga att ojämn begåvningsprofil missförstås, eller inte förstås alls. Folk fattar inte hur man kan vara så bra på somligt och suga så fullständigt på annat, det måste ju bara bero på nonchalans, lättja, dryghet eller att man är dum i huvet och bara låtsas vara smart ibland.

Har läst att det i många situationer är enklare att vara svagbegåvad än att ha AS, så obegriplig ter man sig.

Det finns ju en föreställning om att man antingen är duglig och kompetent och inte behöver hjälp (mer än att bli körd nånstans av busschaufförn, få köpa maten i affärn och sånt), ELLER att man är handikappad och därmed helt oförmögen att ta hand om sig själv eller vara andra till nytta och glädje.

Att man skulle kunna vara ytterst kapabel samtidigt som funktionshindrad i somligt (eller annorlunda eller långsam) är tydligen för svårt att ta in...

Det missförstånd som aspergare blir utsatta för i ett samhälle där idioti dominerar, där man med lätthet kan utnyttja idiotiska lagar och regler för egen vinnings skull, där ärlighet och hederlighet föraktas, där ironi och cynism hyllas, kan man inte kalla för annat är avsiktligt missförstånd (läs intentional misunderstanding), dvs rena dårskapen.

Visst blir jag missförstådd.

Eftersom jag har AS saknar jag de övre frekvenserna gällande socialt samspel. Jag måste hela tiden tänka på hur jag ser ut när jag säger ngt, vilket kroppsspråk jag använder. Det sociala spelet innebär en massa spelregler, vissa enkla, elementära, andra ytterst subtila. Man har det inte i ryggmärgen helt enkelt, och det finns inga kurser, inga knep och inga Törnblommare i världen som kan ändra på det. Det enda jag kan göra är att försöka medvetandegöra spelet, känna igen spelreglerna och agera utifrån dem. Jag måste ligga steget före, vara uppmärksam, förutse människors beteende. Jag vet att det får konsekvenser när jag inte iakttar interaktionen medvetet. Naturligtvis innebär detta extra tankearbete, vilket jag blir trött av.

Jag är helt enkelt inte människan som finner sig själv i sällskap med andra, utan med mig själv, för mig själv.

Spontant så har jag blivit anklagad för att vara blyg, i skolan, men det var jag inte, jag var i min egen värld och förstod inte omvärlden och hade ingenting att säga.

Lat - Oföretagsam. Men det var jag inte, jag visste inte vad som förväntades av mig och förstod inte att jag skulle fråga och i så fall vad jag skulle fråga (skola, praktik, arbete etc).

Dum i huvudet - Men det var jag inte, jag hade inte fått instruktioner. Jag kan inte räkna ut själv vad och när jag ska göra någonting, tex en arbetsuppgift om ingen säger någonting.

Oartig och sur - Tycker en del av grannarna har jag fått höra. De som känner mig och har pratat med mig tycker dock att jag är trevlig. Men jag känner inte igen ansikten och ser människor som en del av naturens rekvisita, jag orkar inte hålla reda på vilka jag eventuellt skall säga hej till. De får säga hej först, så jag vet, eftersom de allihopa ser likadana ut.

Finns säkert grannar som tror att jag är blyg också .

sugrövmanövern skrev:Spontant så har jag blivit anklagad för att vara blyg, i skolan, men det var jag inte, jag var i min egen värld och förstod inte omvärlden och hade ingenting att säga.

Det där med blyghet känner jag igen. Kände mig rätt kränkt när s k vänner och kompisar kallade mig för blyg. Tillståndet hade absolut ingenting med blyghet att göra, snarare oförstånd och avsaknad av sinnesnärvaro. Kände mig klart mobbad, av alla dessutom, inga undantag.

KrigarSjäl skrev: inga knep och inga Törnblommare i världen som kan ändra på det.

Kvällens garv! (och ändå är jag rätt sur för jag har träffat en "tant" idag)

Lärarna i skolan kallade mig "lugn som en filbunke", "blyg", "pratade för lite", "drömmer för mycket".

Det gick perioder där jag antligen var mobbad eller osynlig. Att vara osynlig var bäst, det var de jag strävade efter. Även om det oftas kändes lika illa som att bli kallad en massa saker. En gång under en osynlighets period i sjunde klass räknade jag dagarna när det var "tyst" alltså utan att någon sa ens hej till mig, inte ens lärarna. Det gick nästan fyra veckor sedan bestämde jag mig att det var alldeles för sorgligt och slutade räkna.

Jag kan ibland undra varför ingen vuxen gjorde något, för jag vet att de såg, de har sagt det till mig. Men endå visste ingen vad de skulle göra...

Missy skrev:Lärarna i skolan kallade mig "lugn som en filbunke", "blyg", "pratade för lite", "drömmer för mycket".

Det gick perioder där jag antligen var mobbad eller osynlig. Att vara osynlig var bäst, det var de jag strävade efter. Även om det oftas kändes lika illa som att bli kallad en massa saker. En gång under en osynlighets period i sjunde klass räknade jag dagarna när det var "tyst" alltså utan att någon sa ens hej till mig, inte ens lärarna. Det gick nästan fyra veckor sedan bestämde jag mig att det var alldeles för sorgligt och slutade räkna.

Jag kan ibland undra varför ingen vuxen gjorde något, för jag vet att de såg, de har sagt det till mig. Men endå visste ingen vad de skulle göra...

Nä, de hade ju fullt upp med sin empatiförmåga....

weasley skrev:

Missy skrev:Lärarna i skolan kallade mig "lugn som en filbunke", "blyg", "pratade för lite", "drömmer för mycket".

Det gick perioder där jag antligen var mobbad eller osynlig. Att vara osynlig var bäst, det var de jag strävade efter. Även om det oftas kändes lika illa som att bli kallad en massa saker. En gång under en osynlighets period i sjunde klass räknade jag dagarna när det var "tyst" alltså utan att någon sa ens hej till mig, inte ens lärarna. Det gick nästan fyra veckor sedan bestämde jag mig att det var alldeles för sorgligt och slutade räkna.

Jag kan ibland undra varför ingen vuxen gjorde något, för jag vet att de såg, de har sagt det till mig. Men endå visste ingen vad de skulle göra...

Nä, de hade ju fullt upp med sin empatiförmåga....

Ja, just det. Det var ju det de vuxna runt mig hade också.
*spricker*

(Att jag överlevde kan nästan få mig att tro på det farliga tugget att "man aldrig får det svårare än man klarar". Fattar inte hur. Ser inte hur jag skulle ha orkat det nu. Bland fullt med hyggliga och tankevana vuxna omkring...)

Zombie skrev:

weasley skrev:

Missy skrev:Lärarna i skolan kallade mig "lugn som en filbunke", "blyg", "pratade för lite", "drömmer för mycket".

Det gick perioder där jag antligen var mobbad eller osynlig. Att vara osynlig var bäst, det var de jag strävade efter. Även om det oftas kändes lika illa som att bli kallad en massa saker. En gång under en osynlighets period i sjunde klass räknade jag dagarna när det var "tyst" alltså utan att någon sa ens hej till mig, inte ens lärarna. Det gick nästan fyra veckor sedan bestämde jag mig att det var alldeles för sorgligt och slutade räkna.

Jag kan ibland undra varför ingen vuxen gjorde något, för jag vet att de såg, de har sagt det till mig. Men endå visste ingen vad de skulle göra...

Nä, de hade ju fullt upp med sin empatiförmåga....

Ja, just det. Det var ju det de vuxna runt mig hade också.
*spricker*

(Att jag överlevde kan nästan få mig att tro på det farliga tugget att "man aldrig får det svårare än man klarar". Fattar inte hur. Ser inte hur jag skulle ha orkat det nu. Bland fullt med hyggliga och tankevana vuxna omkring...)

Samma med mina lärare och klasskamrater då... *nicka sorgset* Vet inte om det eller mobbing/trackasserierna var värst...

MsTibbs skrev:

Zombie skrev:

weasley skrev:
Nä, de hade ju fullt upp med sin empatiförmåga....

Ja, just det. Det var ju det de vuxna runt mig hade också.
*spricker*

(Att jag överlevde kan nästan få mig att tro på det farliga tugget att "man aldrig får det svårare än man klarar". Fattar inte hur. Ser inte hur jag skulle ha orkat det nu. Bland fullt med hyggliga och tankevana vuxna omkring...)

Samma med mina lärare och klasskamrater då... *nicka sorgset* Vet inte om det eller mobbing/trackasserierna var värst...

Åååå blir alldeles tårögd här Mest kanske för att jag tänker tillbaka på grundskoleåren. Har aldrig pratat med andra som har blivit mobbade. Jag gick i samma klass under hela grundskolan, hade perioder som jag hade "kompisar" fast de satt tysta och tittade bort de gånger jag blev hånad och slagen av andra elever. Det är lite lustigt, min bästa kompis och jag gick i samma klass sedan ettan. Hon påstår sig inte komma håg, men det tror jag hon gör. Eller så kanske hon har förträngt. Det är ju inget precis något man vill komma ihåg...

Missy skrev:Åååå blir alldeles tårögd här Mest kanske för att jag tänker tillbaka på grundskoleåren. Har aldrig pratat med andra som har blivit mobbade. Jag gick i samma klass under hela grundskolan, hade perioder som jag hade "kompisar" fast de satt tysta och tittade bort de gånger jag blev hånad och slagen av andra elever. Det är lite lustigt, min bästa kompis och jag gick i samma klass sedan ettan. Hon påstår sig inte komma håg, men det tror jag hon gör. Eller så kanske hon har förträngt. Det är ju inget precis något man vill komma ihåg...

...eller så har dom aldrig fattat ens. Det har jag en känsla av ibland, folk som varit groteskt elaka (även elever i skolan jag lärarvikat på) säger att de "skämtar ju bara" och i vissa fall verkar de seriöst inte begripa att de gör folk illa, även efter hundrafemtioelfte tillsägelsen. Då blir det knepigt, dte är lättare att säga åt dem, som är medvetet elaka, där är ju skuldfrågan så mycket enklare... =/

MsTibbs skrev:...eller så har dom aldrig fattat ens. Det har jag en känsla av ibland, folk som varit grotskt elaka (även elever i skolan jag lärarvikat på) säger att de "skämtar ju bara" och i vissa fall verkar de seriöst inte begripa att de gör folk illa, även efter hundrafemtioelfte tillsägelsen. Då blir det knepigt, dte är lättare att säga åt dem, som är medvetet elaka, där är ju skuldfrågan så mycket enklare... =/

..hmm som när de säger att "pojkar är pojkar" Att det är axepterat att pojkar ska vara lite våldsamma och elaka, sedan spelar de ingen roll villka de skadar i processen. Eftersom de hör till "utvecklingen"....