Jag är konkret, saklig och rätt fram, då blir det besvärligheter. Jag är en person som inte kan ljuga inte heller vita lögner, jag får för dåligt samvete och mår dåligt av det

Bjäbbmonstret skrev:Jag har ju inte asperger men har ändå väldigt svårt att ljuga och ibland har jag också svårt att hålla tyst om saker.

Jag vet inte vart det där ärlighetsbehovet kommer ifrån.

Jag tror att ärlighetsbehov är det mest naturliga (inte bara för aspies), det är ju så bekvämt att inte behöva kröka på sig och fundera hela tiden. Däremot så kan det kräva mer energi av en aspergare att ljuga.
Och sedan det sociala spelet. Det är inte direkt att ljuga, för alla vet ju vad som gäller. Det är snarare så att vi aspergare får lära oss att ljuga för att hänga med i spelet. Eller?...

Jag hatar att ljuga egentligen, men ibland (kanske till och med relativt ofta) gör jag det som försvar, när jag känner mig trängd i ett hörn. Så jag hittar på historier för att förklara stora tidsförluster, ogjorda arbeten, uteblivna möten etc, sådant som "normalt" folk inte kan förstå och har lätt att döma. Det är snarare att skydda områden som jag vill att omgivningen ska ge fan i, men det inte alltid är så lätt. Jag blir av med fler och fler hemligheter genom åren, men det är inte alltid så lätt att tala om t.ex att jag inte klarade av att lämna badrummet i några timmar på grund av tvångssyndromet... Och finns det någon som verkligen vill höra sanningen i sådana fall?...

Jag är en mästare på att ljuga och manipulera, men det tär väldigt hårt på mig.
Har kunnat snacka mig ur det mesta och styra det till min egna vinning.
Nu kör jag för det mesta raka rör, utom när det kommer till kvinnor. De skrämmer mig för att våga säga vad jag tycker och vill.

Jag ljuger sällan för jag vet att det blir så krångligt sen när man ska ta hänsyn till den gamla lögnen och lägga in det på något omöjligt sätt i vad man då kommer tycka stämmer. Sen kan man göra det ännu värre genom att ha flera lögner och då går det åt en massa energi bara för att hålla dem isär.

Rätt intressant sida.

Asperger Syndrome in the Criminal Justice System skrev:AS offenders often appear “normal” and be more able academically and vocationally and more independent than people with classical or low-functioning autism. Yet, these strengths can mask social and communication deficits that go unseen or are misunderstood by those with whom they have contact. Their communication difficulties include hardships in making sense of the verbal and body language of others. Their difficulty in maintaining eye contact or insistence on changing the subject of conversation to a topic of their choice—all typical diagnostic behaviors of a person with AS—can mislead an investigator, attorney, or judge. Criminal justice professionals may see someone who seems to lack respect and observe a “rude,” “fidgety” and “belligerent” person who, by nature of his or her lack of eye contact and evasive conversational style, appears to have something to hide. Standard interrogation techniques that utilize trickery and deceit can confuse the concrete-thinking person with AS into producing a misleading statement or false confession. He/she can be overly influenced by the “friendly” interrogator. Isolated and in a never-ending search for friends, the person with AS can easily be led into saying whatever his/her “new friend” wants to hear.

http://www.aane.org/asperger_resources/ ... ystem.html

Senast jag ljög var till en sån telefonförsäljare. Han frågade om jag hade Telenor och jag svarade (självklart, kanske) ja! Då kontrade han med att han hade en present eller vad iaf något som lät gratis men jag hade redan gått förbi honom och förstod att det var en fint.

Ibland så händer det att det som kallas lögn bara är en tolkning av det jag sagt eller gjort. En tolkning som verkar utgå ifrån att jag mest hela tiden försöker manipulera min omgivning. Ibland kallas det inte lögner utan något annat, men när jag hör eller läser vad många lägger in i begreppen så är det svårt för mig att skilja dem från lögn eller att ljuga. Då pratar jag alltså om tolkningen som andra människor gör.

Sjukdomsvinst är ett sådant ord. Från början ett ord för att förklara att den som är sjuk kan tjäna något på det genom att lättare få sina behov tillgodosedda om de verkligen visar "rätt" symptom och besvär för sin sjukdom. Det kan innebära att man då får den hjälp och vård man behöver, men kan också innebära att man "fastnar" i att vara sjuk, eftersom det ger fördelar i form av t ex omsorg och acceptans av att man inte klarar allt. Detta verkar många tolka som att det 1. är medvetet 2. är genomtänkt manipulativt, vilket ger 3. man är nog egentligen inte sjuk utan ljuger. Ifrågasättandet måste få finnas, men hur ifrågasätter man så att de verkligt känsliga inte blir superstressade och sprängfyllda av ångest? De mest förhärdade lögnarna är nog inte så lättstressade.

Kan jag ljuga? Ja. Särskilt "duktig" har jag varit på att ljuga för mig själv. Fast det rör sig om "lögner" som är svåra att tackla. Som t ex en inre övertygelse om att jag inte förtjänat bättre, eftersom jag uppfattat mig själv som en dålig människa. Man kan inte skälla en människa med den typen av övertygelse tillrätta. Det är en typ av livslögn som kanske inte är så himla bekväm att leva med, men den är bekant och förändring skrämmer.

Lögn och sanning är inte absolut. Om en färgblind säger att ett rött äpple är gråbrunt, ljuger den då?

Mycket klokt skrivet, Wuwei.
Det här att ljuga för mig själv känner jag visst igen. När jag känner mig tvungen att ljuga för andra, är min (omedveten) strategi att visualisera lögnen så att jag nästan börjar tro på den själv. Annars skulle det inte lyckas.

Att tänja på sanningen eller dra vita lögner är inte så farligt tycker jag, men att ljuga tycker jag inte om och försöker undvika så mycket som möjligt. Jag tycker inte heller om när jag hör andra personer i min närhet som ljuger.

Det går alltid att undvika lögner om det behövs. Man får göra som politiker och inte besvara obekväma frågor rakt ut utan prata runt dem. Den metoden brukar jag själv använda. Måste jag någon gång ljuga får jag mycket dåligt samvete över det.

Vad är ni för folk egentligen?! Att ljuga är det värsta man kan göra, det är bara till för normalt folk och normalt folk är förkastliga.

Det finns inget som heter "vita lögner", det är bara något folk hittat på för att känna sig bättre till mods. Frågar folk om något är snyggt så ska de få ett rakt svar, nej det ser förjävligt ut. Om man inte vill höra svaret skall man inte heller fråga.
Däremot behöver man ju inte gå runt och kommentera folk hela tiden, bara om de frågar eller om det är början till diskussion.

Vad är det jag hör om att manipulera folk också?! Vad är det för egocentriskt uppförande, det är på grund av sådant folk som gör denna värld till ett rent ut sagt helvete.
Inte blir den bättre av att man gör som andra heller, nej man måste lägga ner foten och säga att detta är fel. Ju mer folk som inser detta ju snarare blir världen en bättre plats att leva på. Det kan tyckas som att vad gör en för skillnad i denna stora värld, men en är bättre än ingen och skulle alla tänka så så skulle det inte finnas idioti här i världen.

Jag ljuger aldrig och kommer aldrig göra det heller.
De som ljuger borde utrotas från denna planet och pinas för all evighet.

Jag är helt kass på o ljuga, enda tillfällena jag kan ljuga är om nån frågar typ om dens utseende och sanningen skulle kunna såra personen för jag HATAR att såra folk och blir så ångesfull att jag bara vill gömma mig under en sten eller banka huvet i väggen! Alla andra tillfällen så kan jag inte ljuga utan försöker prata bort det och leda in samtalet på nåt annat lite diskret. Ex. Någon köper en film till mig i julklapp och frågar några veckor efter om jag sätt filmen, jag mumlar och försöker snabbt leda in samtalet på någon annan film.

Arcas skrev:Jag ljuger aldrig och kommer aldrig göra det heller.
De som ljuger borde utrotas från denna planet och pinas för all evighet.

Precis min uppfattning också.

Bror Duktig skrev:Min senaste lögn var till Tele2: "Jag kommer att välja annan bredbandsleverantör, eftersom ni vägrar flytta 165 kr från XXXs telefonkort till mitt, när det blev fel p.g.a. tekniskt fel på er sida."

Tyvärr är Tele2 minst dåliga av de jag har att välja på, varför jag kommer att välja dem, men det talade jag inte om.

Skippa alla och lev utan istället...!

De förtjänar inte dina pengar om de beter sig sådär!

Jag kan inte ljuga för mig själv. Vet inte hur folk bär sig åt som kan det.

Däremot ljuger jag om det förenklar situationen. Vet jag att jag måste vara frånvarande från något och att min anledning kommer att ifrågasättas för att den andra personen inte kan sätta sig in i min situation är en lögn mycket enklare än att bli misstänkliggjord. Det är inga stora fördelar jag drar av lögner.

Har fortfarande svårt att fatta att andra ljuger så att folk har motiv att inte säga sanningen har inte riktigt gått upp för mig än. Varje gång jag fattat att någon inte berättat sanningen vare sig de har ljugit eller undanhållit något blir jag förvånad.

Jag har pratat om detta med andra personer

Det ryktas om att autister aldrig ljuger, men det tror jag inte på, de är precis som alla andra, att de faktiskt inte alltid håller vad va de lovar att de faktiskt ljuger, har faktiskt stött på autister som ljuger mycket,

Något som ni också vet något om

Jag ljuger inte.

Jag ljuger hela tiden. Allt ifrån vita lögner till annat som är till min fördel. Däremot är man ju ibland omedvetet för ärlig och delger för mycket information.

Varför skall man ljuga? Har inte förstått den biten.

Däremot kan jag hålla tyst, och har förstått den biten.

Jag har väldigt svårt att ljuga. Och jag håller inte med om att autister - när det gäller det här - är som alla andra. Det stämmer att autister har svårt att ljuga. Det är precis som att autister inte förstår ironi. Vi har svårare att förstå det, men det är inte omöjligt. Och det varierar lite, vissa har svårare för det än andra.

Jag har redan som barn haft situationer där jag kände att jag måste ljuga. Man lär sig om man måste. Men om jag inte är tvungen så ljuger jag inte. Jag har t.o.m. svårt i situationer där ingen bryr sig om det är helt korrekt och där det vore vettigare att ljuga lite.

Ja, det ljugs från de flesta håll. Det är väl mer så att vissa kan framstå ärliga på sättet de inte ljuger om frågor som tycks typiska. De sociala mönstrena är annorlunda helt enkelt.

Alla kan ljuga, sedan att vi autister kanske inte är så bra skådespelare kanske gör att det lyser igenom.

Sedan kan det ju vara så att man kom på efteråt att man kunde ljugit sig ur en situation, men just då glömde man bort att lögn var ett alternativ. Att ljuga är ju lite av en vanesak.

Jag har riktigt svårt för det, och har ingen "poker-face".

Men jag kan ljuga ibland. Det är något jag måste träna mer på, samt allt annat inom det sociala.

Jag är bra på att ljuga, men kanske för att jag är rätt kreativ med historier. Sedan vet jag vilken lögn som måste serveras till vem. Sådant är rätt lätt för mig. Dra i lite "heart strings" är extremt lätt. Däremot så är det inget jag uppmuntrar mig själv att göra. Tycker nästan det är läbbigt att folk går på så himla mycket. Och de som ljuger mest går också på mest. De som legat på gränsen till psykopati som jag känt har trott att de är de enda som ljuger och bluffar och har varit otroligt lättlurade. Man tycker ju de borde varit mer misstänksamma.

De lögner som är jobbigast att få mot sig är vita lögner. När man egentligen vet att någon är arg på en eller tyckte man var dum i huvet.

Men det är också sådana lögner jag själv ger till andra så det är ju kul att man är lika taskig.

Några skriver att ni är dåliga på att ljuga, men vad känner för det ni då?
Får ni ångest om ni ljuger. Blir ni arga på andra som ljuger. Känner ni hat mot lögnare. Tycker ni att lögnare är onda och borde elimineras?