Jag vet inte hur kön till npf-utredningar ser ut där du bor, det skiljer sig säkert åt mellan olika landsting, jag började utredas ganska fort efter att jag fick min första tid hos psyk.

Jag tror inte vårdgaranti gäller i alla landsting, i mitt landsting gäller vårdgarantin för npf-utredningar, du bör kunna hitta information om detta på landstingets hemsida. Du bör även kunna hitta info gällande egenremisser på ditt landstings hemsida.

Jag tror hjälpen du får beror på besvären du upplever, när jag skulle utredas fick jag träffa en psykolog som frågade div frågor, sedan fattades beslut i ett utredningsteam om fortsatt utredning som min psykolog höll i, när utredningen gjorts togs de sammanställda resultaten av utredningen upp i utredningsteamet igen.

Jag vet inte om man kan dra några generella slutsatser om hurvida studenthälsa skulle vara att föredra framför t.ex vårdcentral.

Puh, nu har jag skickat iväg ett mejl till företagshälsovården. Känner att jag inte vet alls hur man "gör" det här, men skrev någonting om att jag ville få en tid hos psykolog och att det var jobbrelaterat. Tycker man kan få till det att bli det, eftersom det är tufft att orka göra sitt jobb. Verkar tydligen som om man kan gå några gånger innan man behöver prata med någon chef.

Nervöst. Hoppas jag får en tid snabbt. Och att det leder till någonting bra.
Att jag blir lyssnad på och lyckas göra mig förstådd.

Ugglan skrev:

Meliza skrev: Jag har träffat två psykologer varav den ena gick jag i terapi i 1,5 år- hon borde ha märkt?

Nej det behöver inte märkas.
Jag har också gått i terapi i två omgångar (inte för att jag var deprimerad utan för att reda ut saker och ting), och ingen av de två psykologerna fick någon aspergermisstanke. Bara för att man är psykolog behöver man inte kunna nåt om AS.

+1
För min terapeut tog det fyra år innan han började fundera på om jag kanske kunde hade Aspergers.

kapuni skrev:För min terapeut tog det fyra år innan han började fundera på om jag kanske kunde hade Aspergers

Aspergers är värt att vänta på.

kapuni skrev:

Ugglan skrev:

Meliza skrev: Jag har träffat två psykologer varav den ena gick jag i terapi i 1,5 år- hon borde ha märkt?

Nej det behöver inte märkas.
Jag har också gått i terapi i två omgångar (inte för att jag var deprimerad utan för att reda ut saker och ting), och ingen av de två psykologerna fick någon aspergermisstanke. Bara för att man är psykolog behöver man inte kunna nåt om AS.

+1
För min terapeut tog det fyra år innan han började fundera på om jag kanske kunde hade Aspergers.

Men det är väll inte terapeutens uppgift att ställa diagnos. Dom är ju inte direkt utbildade i klinisk psykologi.

slackern skrev:

kapuni skrev:

Ugglan skrev:
Nej det behöver inte märkas.
Jag har också gått i terapi i två omgångar (inte för att jag var deprimerad utan för att reda ut saker och ting), och ingen av de två psykologerna fick någon aspergermisstanke. Bara för att man är psykolog behöver man inte kunna nåt om AS.

+1
För min terapeut tog det fyra år innan han började fundera på om jag kanske kunde hade Aspergers.

Men det är väll inte terapeutens uppgift att ställa diagnos. Dom är ju inte direkt utbildade i klinisk psykologi.

Nej jag ville bara visa på att det inte "måste" märkas, som trådskaparen undrade. Men någon fundering kan man ju tycka att ens samtalsterapeut ska ha fått om en, efter fyra års terapi som har handlat om den mentala hälsan.

Meliza, allt du har skrivit i den här tråden kunde ha handlat om mig. Jag har bra detaljminne och inga barn, men i övrigt är det en träffsäker beskrivning av mina upplevelser. Och jag har både AS-diagnos och AD(H)D-diagnos.

Jag instämmer naturligtvis i det andra har skrivit här: Se till att få en utredning, och ge dig inte förrän du blir tagen på allvar - för du kommer säkert stöta på ett eller annat rötägg. Såvitt jag vet så är det fritt fram att remittera sig själv vart som helst (det är bara ett brev, inget magiskt) men mottagaren kan svara nej. Jag hade kontakt med öppenpsyk och fick remiss därifrån för utredning, men att börja med företagshälsovården kan säkert gå lika bra. Om man bor i Stockholms län så gäller vårdgarantin, dvs man ska (i teorin) få en tid för utredning inom 3 månader från utredningsremiss. Jag fick komma till en privat utredningsenhet och de var både vänliga och noggranna.

Du undrade om dina problem räknas. Jag har ingen som helst formell kompetens, men JA, de räknas. Det som du kompenserar för så att ingen märker nåt, det som närstående kompenserar för, utmattningen som kommer av att alltid vara på gränsen till att inte klara vardagen, allt det räknas. En utredare måste pussla ihop en bild av många ledtrådar, och även saker som inte känns uppenbart relevanta kan vara det. Så skriv ner funderingar, som annorlunda föreslog, och ta med även till utredningen när du kommer så långt.

Jag blev förvånad när jag fick min diagnos. Jag tvivlade också på att mina krångligheter skulle räknas. Och jag tycker fortfarande inte att de officiella kriterierna stämmer så värst bra på mig, men jag har upptäckt (och upptäcker fortfarande) att jag har många andra saker gemensamt med andra aspisar. Saker som jag verkligen har bekymmer med, men som jag tidigare knappt ens har formulerat för mig själv, för de har alltid funnits där, och jag har alltid kämpat med dem, och förebrått mig själv för dem, och det har bara varit så.

Tack spejaren för dina ord!

Du skriver att du inte tycker kriterierna stämmer så värst bra på dig, så känner jag med. Men jag känner igen mig så mycket på det här forumet till exempel, jag känner igen mig i så mycket som människor med aspergers beskriver. Jag känner precis det du skriver i dina sista meningar, att jag börjar se saker som jag knappt ens formulerat som jag har problem med, som jag mest varit arg på mig själv för.

Men det betyder väl ändå att de sätter diagnosen efter fler faktorer än bara diagnoskriterierna?

kapuni skrev:Nej jag ville bara visa på att det inte "måste" märkas, som trådskaparen undrade. Men någon fundering kan man ju tycka att ens samtalsterapeut ska ha fått om en, efter fyra års terapi som har handlat om den mentala hälsan.

Ja, det var ju precis det jag undrade.

Jag har fått många av mina fördomar om människor med aspergers krossade. Jag hade min bild av hur en "sådan" är (vilket jag nog ska låta bli att skriva ned, för det kanske förolämpar någon), men inser nu att det finns stor variation och att många har en god förmåga att kompensera för sina brister men på bekostnad av att det tar energi. Och att många tycks uppleva världen rätt likt hur jag gör det...

Jag är förvånad att upptäcka att människor med npf-problematik mycket väl kan framstå som normala, vanliga människor. Äsch, jag vill nog få fram att jag trodde att NPF-diagnoser syns och märks. Men det behöver de inte göra. Inser jag nu.

Jag tycker att det är jättesvårt att värdera mig själv, alltså värdera huruvida jag har problem med någonting eller inte för jag har ju ingen aning om hur det är för alla andra. Hur ska jag veta om jag har svårigheter med en viss sak, för jag vet inte hur det "ska" vara.

Som att ja, jag tycker att det är jättesvårt att tolka människor jag inte känner väl, vad de egentligen menar med det de säger och hur jag ska bemöta dem. Men hur ska jag veta om det är svårare för mig än för andra? Alla andra kanske också tycker att det är svårt men är bättre på att dölja det? Eller bättre på att inte grubbla över det?

Och så vidare. Det trasslar jag in mig i.

Det är som om jag har satsat så mycket på att bevisa att jag visst klarar saker, att jag minsann inte alls har svårigheter, att det är svårt att veta vad jag egentligen klarar, vad jag egentligen har för svårigheter. För jag har så mycket jobbat på att ignorerat det som känns svårt, pressat mig hårdare bara.

Jag känner mig så förvirrad, har en massa motstridiga tankar och känslor och upplevelser av verkligheten. Å ena sidan så less på att kämpa så förtvivlat hela tiden, å andra sidan kvar i den kompetenta människa jag vill vara och visa mig som. Vet inte hur jag ska kunna få ur mig det på ett vettigt sätt på fredag så att jag blir förstådd och inte avvisad med för enkla lösningar och förklaringar.

Jag har fått en tid redan på fredag. Så det gick snabbt. Men hos en beteendevetare, inte psykolog.

Och som en uppföljning tror jag att jag lyckats formulera problemet till att jag har tagit mig till en livssituation som är bortom min förmåga. Jag har nog levt efter att man klarar det man behöver och vill bara man anstränger sig tillräckligt hårt. Och det har stämt någorlunda. Grejen är att jag inte orkar längre.

Jag anstränger mig till bristningsgränsen och jag vill inte brista. Jag behöver förändra mitt liv på något sätt innan jag kraschar helt. Och det behöver jag hjälp med.

Det behöver ju inte betyda att jag har aspergers men samtidigt skulle det kunna förklara varför jag inte klarar "ett helt vanligt liv" utan att bli utmattad.

Vad menas egentligen med "att vara aspig" och "att vara NT"?

Eller jag vet vad det betyder, jag menar mer hur man sätter det i relation till diagnoskriterierna. Aspighet verkar vara så mycket mer än bara diagnoskriterierna och till vilken grad tas det hänsyn till under utredningen?

Jag uppfyller inte diagnoskriterierna, inte den här (se nedan), betyder det att jag lika gärna ska sluta grubbla på det här eller ska man inte ta dem så bokstavligt? Men samtidigt det är väl det man ska, annas vore det inte ett diagnoskriterie? Det står ju uttryckligen att man SKA ha minst ett av följande uttryck. Däremot känner jag igen mig i så mycket annat! Borde inte det betyda något?

B. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter vilket tar sig minst ett av följande uttryck:

omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering
oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer
stereotypa och upprepade motoriska manér (t ex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen)
enträgen fascination inför delar av saker

På mig märks det inte alls utåt typ, om man inte umgås väldigt intensivt med mig kanske, men det är ganska ovanligt att det går att göra det.

Jag blev ganska förnärmad när min läkare tyckte att det behövdes göras en utredning till när jag redan hade gjort en neuropsykiatrisk sådan och kommit därifrån med ADD.

Men nu fattar jag att det var mkt bra.

Jag får ofta kommentaren att jag inte alls verkar ha asperger när vänner och andra har fått reda på det.

Men jag har jobbat på rätt bra för att inte sticka ut för mkt.
I skolan så fick jag väl en del kommentarer om att jag var rätt udda och så.

Fast jag upptäcker nu när jag själv har blivit självutnämnd expert på att identifiera diagnoser, drag utav asperger dagligen hos individer.

Men skapar dessa drag problem för en i vardagen så är det ju ett problem och rör det just aspergerkriterierna så är det värt att ta reda på om det är det, det tog ett tag innan alla bitarna föll på plats för mig när det kom till dessa saker,
men det hjälper mig att fungera bättre enligt samhällets normer.

Såg tråden först nu. Känner igen mig i din beskrivning. Och mkt. riktigt så nekades jag först utredning, för att jag inte "verkade" så Aspie. Sen efter några år så vart jag lovad utredning "efter semestern" I september fick man brev som sa att dom inte såg något skäl till utredning. Men efter 1,5 år KBT och en remiss ifrån terapeuten, fick jag äntligen diagnos för ca: 6 veckor sedan. Så ge inte upp.

Jag är så glad för att ni svarar mig och delar med er! Tack!

Vad skulle hända om man gjorde en utredning och det visade sig att man var helt normal?
Skulle vara väldigt pinsamt... ta upp deras tid med mina inbillade problem typ.

Jag gjorde aspie-quiz för några veckor sedan och fick att jag hade både NT och aspie-drag

Första gången jag tog det fick jag inte ens ett resultat, utan enligt kontrollfrågorna så hade jag svarat för inkonsekvent. Men jag avskyr egentligen sådana formulär. Tycker att de är så svåra att fylla i, svåra att veta vad man ska svara för det beror ju på! Gick några gånger i någon slags avslappnings-terapi men vi ägnade större delen av tiden att diskutera hur jag skulle fylla i självskattnings-formulären för jag förstod inte. Kände ju efter ett tag att hon tyckte att jag var knäpp. Men jag hade så svårt att relatera de olika siffrorna. Hur ska jag veta om min stress är 10 eller 40 eller 60? Förstod knappt själv vad jag hade så problem med. Det verkar vara ett aspigt drag dock, har jag förstått efter att läst lite här...?

Meliza skrev:Vad skulle hända om man gjorde en utredning och det visade sig att man var helt normal?
Skulle vara väldigt pinsamt... ta upp deras tid med mina inbillade problem typ.

De gör först en "förundersökning" för att se om man är i behov av en utredning. Om de tycker man borde genomgå en utredning men att det sedan visar sig att man inte har Asperger så får man ändå reda på sina svagheter och styrkor samt vad man kan tänkas behöva hjälpa med. Bara för att man inte får diagnos behöver inte betyda att man inte har problem.

Uppdatering.

Jag hade en läkartid igår, på studenthälsan (fantastiskt mycket bättre än husläkare, och jag fick gott om tid med!). Jag hade egentligen tänkt att inte ta upp mina asperger-funderingar utan mer fokusera på det andra i att jag inte mår bra, eftersom jag inte orkade med något lilla gumman varför inbillar du dig det och jag kände mig inte tillräckligt stark ännu i det för att stå på mig.

Men vi kom in på det ändå! Läkaren ställde frågor som jag förstod vad det handlade om och sade att jag funderat på det också. Hon pratade om att det kunde ta sig till många olika uttryck och verkade finna det hela mycket sannolikt jag är så förvånad!

Hon pratade om att det är lång kö till utredning, men att psykiatrin kan göra mindre utredningar. Och jag fick en remiss skickad dit.

Nu till min fråga: vet någon någonting om vad det var hon pratade om? Vad har jag att vänta mig?

Har varit till psykologen två gånger hittills och gör någon slags kartläggning av mig. Senast gjorde han någon styrd intervju (SCID-nåt tror jag den hette). De preliminära diagnoserna han gav mig var social fobi och generaliserad ångest. Att jag kunde ha något npf avfärdade han med att man lätt kunde uppleva liknande svårigheter när man hade dessa ångesttillstånd typ.

Jag vet inte. Jag upplever det mer som att problemet är att olika saker, sociala och andra är svåra- och därför får jag ångest. Inte att problemet är att jag har ångest och därför blir saker svåra. Det känns inte som om det förklarar allt heller, som om det finns en massa mer diffusa svårigheter jag har svårt att formulera. Om fokus och driv och komma sig för och sådant.

Vet inte vad jag ska tro faktiskt. Får väl vänta och se...

Om någon nu läser det här får ni jättegärna komma med reflektioner! Gärna om skillnader mellan social fobi och lindrig aspergers!

Kompetensen hos de som utreder är inte alltid adekvat, något att tänka på

Om du upplever det som mycket jobbigare än andra med t.ex sociala kontakter så är det väl ett problem. I synnerhet om marginalen för att brista är liten.

Jag har (bl. a) båda dina diagnoser du fick + Aspergers syndrom så det verkar konstigt att det skulle bero på det som din psykolog säger eftersom man kan ha allt det där...Det är ju till och med mycket vanligt när man har Aspergers syndrom att man även har social fobi och ångest, din psykolog verkar tänka tvärtom på något sätt.

Jag tycker du borde ta upp det vid nästa samtal att det snarare är mycket vanligt med komorbiditet som social fobi och GAD (plus flera andra psykiatriska störningar).

Är din psykolog specialiserad inom neuropsykiatri?

Här diskuteras AS och social fobi: as-och-social-fobi-t4000.html

Nej, min psykolog är inte specialiserad. Han blev färdig i somras och gör nu sin PTP så han har väl någon handledning. Jag tror att hans uppgift är att reda ut vad jag har för problem och vilken hjälp jag behöver.

Alien: tack för trådtips! Har läst tråden nu, intressant! Många av mina funderingar fanns med där!

Jag läste någonstans att någon beskrev social fobi som "rädd utan orsak" för människor och sociala situationer. Och det känner jag inte igen mig i. Jag tycker att jag är rädd av en anledning. Jag har inget problem med att åka buss eller folksamlingar eller att göra enklare ärenden hos människor som jobbar med service och som beter sig på ett förväntat sätt t ex personal i kassan i en affär eller att beställa mat.

Jag är rädd i sociala situationer där jag inte vet hur jag ska bete mig, där jag inte vet vad som väntar mig. Nu till exempel när mitt barn börjar bli lite större och få vänner så behöver jag interagera med deras föräldrar och ja, jag är väl rädd för att göra fel men jag tycker att jag har en anledning att vara rädd för att göra fel eftersom jag inte är särskilt social kompetent.

Det kanske är det som social fobi innebär, men jag har svårt att se hur jag kan botas från det- jag menar jag har svårt att se att jag kommer kunna sluta tycka att sådana situationer är svåra...

Sedan skrevs det en del om att socialfobiker VILL vara sociala men vågar inte men inte aspergare, men det låter ju som en stor förenkling? Jag har träffat en vuxen med aspergers och två barn med autism irl, och alla de tre är väldigt sociala med stort socialt behov!

Jag har definitivt ett socialt behov, jag behöver ha sociala relationer för att må bra men det tar samtidigt mycket energi och jag får inte återhämtning tillsammans med andra människor och jag har ett stort behov av att vara ensam regelbundet också.

Problemet är väl att vara uppmärksam på sociala ledtrådar (kroppsspråk) och förstå hur man skall besvara dessa.