Har läst att en del har problem med det känslosamma, t.ex. depressioner. Är det fler som är som mig dvs icke känslosam, prioriterar bort känslor, mår inte dåligt, känner mig aldrig nere mentalt utan agerar utifrån att evolutionen har skapt mig, alltså ska jag fungera.
Lever efter fakta istället för känslor, känner aldrig efter hur huvudet mår utan bara gör.

Någon som känner igen sig?
Vad baserar ni erat agerande på?

Jag blir deprimerad ofta. Jag går till en psykolog ofta. Jag äter tabletten för depressionen.

Jag är väldigt mycket känslomänniska. T o m att jag är känsloknarkare. Jag kan må OK men tycka att jag känner för lite just då. Jag är ständigt varse om mina känslor. Har haft depression och det var inte kul men upplevde mer att det var en sjukdom än handlade om känslor. Kan oxo oroa mig för dumma saker. Sedan så kan jag vara kolugn när andra oroar sig. Vara sansad när andra får känsloutbrott.

Jag tycker om att känna. Om det inte blir patologiskt som depression eller ångest.

Nja alltså visst känner jag, även om jag inte alltid vet vad jag känner, men mina beslut fattas på rationella grunder. Dock är jag utan tvivel deprimerad och upplever mycket ångest. Jag kan även i vissa sällsynta fall bli arg. När rationaliteten och emotionaliteten ställs på sin spets händer det dock att vissa känslor tillåts färga hur jag väljer att rättfärdiga vissa tankar och handlingar. Ett gott exempel på det är hur jag som huvudregel är emot dödsstraff, men kan tänka mig att selektera bort vissa kriminella - av "rent" ekonomiska skäl när det i själva verket troligare handlar om att jag då jag själv har blivit utsatt för brott sänker min empati gentemot gärningsmannen. Jag låter alltså känslan av hat, alternativt av likgiltighet inför en människas värde, inverka på mitt resonemang så att jag lurar mig själv till att rättfärdiga tanken genom den ekonomiska förklaringen att det blir billigare utan polisutredning, kriminalvård osv...

Men i huvudsak brukar jag hålla undan känslorna från mina beslut. Som tidigare nämnt har jag även problem med att förstå vad det är jag känner så den komponenten spelar säkerligen även en roll i mitt val att vara en sådan Robinson Kruse-människa. Det är dock ett ideal jag tror på. Visst finns det begränsningar: man bör ju inte begå de snedsteg som Nazisterna begick, utan man måste alltid ifrågasätta huruvida ens förklaring: ens rationalisering: ens rättfärdigande faktiskt är vetenskapligt grundat, eller ifall man låtit sig fördunklas av känslor på ens något plan. Känslorna infiltrerar lätt förståndet på ett obemärkt sätt så man får vara uppmärksam.

...det där ser ovanligt osammanhängande ut men kortfattat:
Nej jag är ingen känslomänniska men jag känner och i undantagsfall lurar känslorna min beslutsfattningsprocess genom att förkläda sig som rationellt underlag.

Nej, jag fungerar inte på det sättet, Batman, utan försöker numera istället anamma mina egna känslor och lyssna till vad de kan ha att säga mig.

När jag var yngre resonerade jag på ett sätt som liknar ditt, att känslor minsann inte var något man skulle fästa uppmärksamhet vid, utan att man bara skulle se till att ”fungera” som en annan robot, men tyvärr fick jag sedan betala ett högt pris i form av psykiskt illamående.

Vi är människor och därmed har vi också känslor och de finns ju dessutom där av en anledning – de är viktiga och nödvändiga för att vi ska kunna fungera på bästa sätt.
Jag får för mig att du är väldigt ung (?), så jag hoppas för din egen skull att du tar dig en ordentlig funderare på om det verkligen är på detta sätt du vill ha det – för att aldrig känna efter hur huvudet mår är ju något som i alla fall jag tycker låter allt annat än sunt.

Min psykolog satte en bok i händerna på mig för väldigt många år sedan, en som fick mig att inse att jag nog behövde tänka om och det är verkligen en bok jag rekommenderar – Descartes misstag av Antonio R Damasio.

Jag är känslor, något som möjligen gjort mig mer sårbar för nedstämdhet och depression men som jag ändå inte skulle vilja ändra på. Men på grund av, eller kanske tack vare, min autistiska del så kan jag vid behov stoppa undan dem - kliva utanför och titta in för att kunna fatta ett rationellt och objektivt beslut.
Det har skapat vissa problem för mig åsiktsmässigt. Inte sällan har jag två åsikter i samma fråga. Vilken jag sätter ord på beror på vilken man frågar efter - den känslomässiga eller den intellektuella.
Å andra sidan har det varit till hjälp när jag vill förstå människor. Som vanligt finns det både fördelar och nackdelar.

Ja, den där förmågan att "stänga av", att kunna kliva utanför mig själv känner jag igen tahlia och jag håller med om att det är en förmåga som kan vara bra att ha till hands, men även att den kan ha sina nackdelar.

Bali skrev:Nej, jag fungerar inte på det sättet, Batman, utan försöker numera istället anamma mina egna känslor och lyssna till vad de kan ha att säga mig.

När jag var yngre resonerade jag på ett sätt som liknar ditt, att känslor minsann inte var något man skulle fästa uppmärksamhet vid, utan att man bara skulle se till att ”fungera” som en annan robot, men tyvärr fick jag sedan betala ett högt pris i form av psykiskt illamående.

Vi är människor och därmed har vi också känslor och de finns ju dessutom där av en anledning – de är viktiga och nödvändiga för att vi ska kunna fungera på bästa sätt.
Jag får för mig att du är väldigt ung (?), så jag hoppas för din egen skull att du tar dig en ordentlig funderare på om det verkligen är på detta sätt du vill ha det – för att aldrig känna efter hur huvudet mår är ju något som i alla fall jag tycker låter allt annat än sunt.

Min psykolog satte en bok i händerna på mig för väldigt många år sedan, en som fick mig att inse att jag nog behövde tänka om och det är verkligen en bok jag rekommenderar – Descartes misstag av Antonio R Damasio.

Jag har haft perioder då jag haft mycket känslor ***Borttaget***, men är över och förbi allt det nu och trivs så mycket bättre "känslolös" än hur jag mådde tidigare. Du har rätt, jag är bara 19 år men varit med om väldigt mycket vilket har tagit mig till var jag är idag.
Vad som händer i framtiden kan jag inte svara på, men trivs med hur huvudet fungerar just nu. Har inte varit såhär tillfredställd och nöjd över livet som nu när inte känslorna går upp o ner längre.

Admin: tog bort en del av inlägget på inläggsförfattarens begäran

Jag styrs ganska mycket av mina känslor, men samtidigt saknar jag dem ibland. Har varit och är fortfarande deprimerad, men har medicin. Jag kan känna mig orolig ganska ofta, men när min farfar och kusin dog kändes det bara tomt. Kan inte förklara varför, och omgivningen kan kanske uppfattat mig som likgiltig.

Sedan min 40 - års kris så är jag hemskt känslosam. Och känslig. Men jag är hellre det än att jag inte har känslor öht.

Alla mina beslut fattas på känsomässig grund. Sedan så använder jag ju förståndet för att nå dit om det nu går och jag är smart och uthållig nog.

Säg att jag vill resa till Skottland. Då måste jag först ha en plan att spara pengar och jag tänker ut hur mycket jag måste spara osv. Sedan fixar jag ett pass. Kollar hur och var man fixar passet. Det är rationellt. Sedan kollar jag runt efter resesällskap och ser om ngn jag känner oxo vill åka till Skottland. Ingen vill. Då funderar jag på om jag ska resa själv eller inte.

Då måste jag använda både känslorna och det rationella. Rationellt, klarar jag att åka själv? Eller behöver jag någon för det rent konkreta eftersom jag kan vara lite vimsig vad gäller att byta flyg osv. Sedan måste jag fråga känslorna, vill jag åka själv, skulle det vara kul? Skulle det t o m kanske vara roligare på sätt och vis? Kanske stärkande?

Men det som driver är trots allt känslan. Att jag vill åka till Skottland. Den är inte rationell. Finns ingen rationell förklaring till varför jag vill semestra där. Det rationella är att det finns den natur jag söker och den historia jag gillar. Men att jag gillar just de sakerna är oxo känsla!

Tycker jag iaf!

Det finns saker andra handlar känslomässigt på som jag inte gör. Fast jag handlar som de. Då beror det på principer. T ex kanske jag stöder en insamling eller liknande. De gör de för att de känner i hjärtat för de stackars gråtande barnen yadda yadda. Klart att jag inte vill barn ska plågas men deras lidande rör mig inte känslomässigt. Och handlar helst Fairtrade om jag kan. Och sätter mig in i vart produkter kommer ifrån (fast fuskar pga att jag själv har rätt lite pengar...).

Det är bara det att jag tycker att världen ska vara beskaffad i möjligaste mån så att alla ska kunna leva ett bra liv. Livet har så många egna variationer t ex sjukdomar och skador så att det blir orättvist nog utan att vi människor medvetet snedfördelar resurser.

Det är ingen känsla bakom, det är bara att jag tycker att det ska vara rättvist. Jag ser inget självändamål med att vissa ska vara fattiga och andra rika. Det lilla jag ger tillbaka har jag redan stulit flera gånger om från dem vad gäller handel som gynnar de rika länderna och missgynnar de fattiga som måste sälja till underpris för att de är i underläge.

Här är kanske avsaknad av känsla en fördel. För människor vill tro att de är så himla goda och då tränger de bort att de medverkar till att bevara orättvisorna, antingen vill de inte höra om det eller oxo påstår de att de fattiga är fattiga pga lättja och okunskap.

Sedan så förstår jag att det är en slump att jag fötts i väst. Man väljer inte var man föds. Hade jag blivit född i ett fattigt land hade jag nog velat att det fanns utjämnande krafter, jag hade självklart oxo velat ha chansen till ett liv utan för mycket misär.

Kanske insamlingar inte är det bästa men jag hoppas iaf det hjälper litegrann och att många bäckar små. Vissa vill köpa sig fria från dåligt samvete att de har det bra, kanske finns det hos mig oxo och då är det faktiskt känsla. Men oxo att jag faktiskt tror att det hjälper litegranna. Allt för att iaf försöka plocka bort en miniminibit i vågskålen som tyngs ner av västvärlden.

Batman skrev:Har inte varit såhär tillfredställd och nöjd över livet som nu när inte känslorna går upp o ner längre.

Fast just att vara till freds är väl den bästa känslan i världen??

Kan det inte också ha med att göra om huruvida man förstår sina känslor,
kan tänka mig att det tar olika uttryck och vägar för olika individer.

Man kan kanske känna sig som någon som inte är känslosam bara för att man inte reagerar som man tror att man bör göra menar jag.

Jag har ett väldigt levande inre. Det har nog skapat mer än vad det har förstört.
Är i en ständig kamp med mig själv för att finna harmoni.
Jag har medicin mot humörsvängningar, men jag blir överväldigad av känslor iallafall.

Beslut fattar jag beroende på vad det har för syfte.

Batman skrev:Har läst att en del har problem med det känslosamma, t.ex. depressioner. Är det fler som är som mig dvs icke känslosam, prioriterar bort känslor, mår inte dåligt, känner mig aldrig nere mentalt utan agerar utifrån att evolutionen har skapt mig, alltså ska jag fungera.
Lever efter fakta istället för känslor, känner aldrig efter hur huvudet mår utan bara gör.

Någon som känner igen sig?
Vad baserar ni erat agerande på?

Låter som jag har mycket att lära av dig! Jag ska försöka tänka i dina banor. I verkligheten så går det upp och ned. Ibland är jag emotionell (vilket är en sida av mig jag inte alls gillar) och ibland är jag nästan raka motsatsen.

Batman skrev:Jag har haft perioder då jag haft mycket känslor ***Borttaget***, men är över och förbi allt det nu och trivs så mycket bättre "känslolös" än hur jag mådde tidigare. Du har rätt, jag är bara 19 år men varit med om väldigt mycket vilket har tagit mig till var jag är idag.
Vad som händer i framtiden kan jag inte svara på, men trivs med hur huvudet fungerar just nu. Har inte varit såhär tillfredställd och nöjd över livet som nu när inte känslorna går upp o ner längre.

Admin: tog bort en del av inlägget på inläggsförfattarens begäran

För det första har ju kiddie verkligen en poäng, så känslolös är du alltså inte och inte vill jag då vara den som förringar den sköna känslan av att vara till freds som du nu upplever.
Jag kan dock ändå inte låta bli att skriva att efter ditt nya inlägg känner jag än mer för att vilja skaka om dig lite – vänligt, men bestämt.

Jag har själv en massa trauman i bagaget och jag förstår dig verkligen när du beskriver hur skönt det är att liksom inte känna något alls, för jag fungerade på liknande sätt.
Inte tusan ville jag känna det minsta som kanske kunde väcka upp alla de där hemskheterna man gått igenom och egentligen ville jag inte känna något överhuvudtaget, eftersom de flesta känslorna kändes övermäktiga och hindrade mig från att fungera på det sätt som jag ville och ansåg mig vara tvungen att göra.

Visst kan man lägga locket på eller försöka springa ifrån sina känslor, men förr eller senare kommer de ändå i fatt en och man har ju dessutom samlat på sig nya under tidens gång trots att man tror sig ”inte känna alls” – en dag står man alltså där och är tvungen att försöka att ta itu med en sjuhelsikes massa känslor och dessutom i en salig blandning.

Jag borde ha skrivit ”fysiskt och psykiskt illamående” i mitt förra inlägg, för det är ju kroppen som oftast skriker först när man förnekar eller förtränger sina känslor. Jag mådde inte alls bra fysiskt när jag sökte hjälp och jag var dessutom så naiv att jag trodde att jag kunde få hjälp med att täppa till de där känslohålen som börjat läcka så smått – jag ville ju bara ha praktisk hjälp med att förstå och hantera omvärlden. Sedan hände det en jäkla massa på en gång och kroppen tog givetvis ännu mer stryk – har själv t.ex. 20 års matmissbruk – för det är allt annat än lätt att försöka hantera en briserande känslobomb när man inte har erfarenhet eller ens viljan att göra det.

Jag har fortfarande svårt med att hantera och förstå alla mina känslor, men nu känner jag ändå att jag är på rätt väg. Det har varit en jäkla kamp och är det tidvis fortfarande, men idag förstår jag ändå nödvändigheten med att försöka lyssna till och förstå mina känslor så det gör kampen mer meningsfull.

Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag förhoppningsvis inte hanterat mitt känsloliv så som jag gjorde, för att ta itu med känslor lite pö om pö är helt klart lättare än att hantera en briserande bomb kan jag säga och det är dessutom förbaskat jobbigt att försöka bygga upp något nytt bland rykande ruiner.

Jag har ju några år mer på nacken och det är också därför jag hoppas att jag på något sätt kan så ett, om än så litet, frö hos dig som kan leda till åtminstone eftertanke. Man blir liksom ledsen när man ser att unga tjejer och killar troligen gör samma misstag som man själv en gång gjorde och kanske därmed också kommer att få betala ett högt pris för det. Detta inlägg är alltså inte illa ment eller så, utan bara ett försök till omtanke från denna tants sida.

Vad jag också tänkte på angående det du skriver om känslor som går upp o ner – det är visserligen jäkligt jobbigt, men det hör också ihop med tonåren och de åren är snart ett minne blott även för din del.

Bali skrev:

Batman skrev:Jag har haft perioder då jag haft mycket känslor ***Borttaget***, men är över och förbi allt det nu och trivs så mycket bättre "känslolös" än hur jag mådde tidigare. Du har rätt, jag är bara 19 år men varit med om väldigt mycket vilket har tagit mig till var jag är idag.
Vad som händer i framtiden kan jag inte svara på, men trivs med hur huvudet fungerar just nu. Har inte varit såhär tillfredställd och nöjd över livet som nu när inte känslorna går upp o ner längre.

Admin: tog bort en del av inlägget på inläggsförfattarens begäran

För det första har ju kiddie verkligen en poäng, så känslolös är du alltså inte och inte vill jag då vara den som förringar den sköna känslan av att vara till freds som du nu upplever.
Jag kan dock ändå inte låta bli att skriva att efter ditt nya inlägg känner jag än mer för att vilja skaka om dig lite – vänligt, men bestämt.

Jag har själv en massa trauman i bagaget och jag förstår dig verkligen när du beskriver hur skönt det är att liksom inte känna något alls, för jag fungerade på liknande sätt.
Inte tusan ville jag känna det minsta som kanske kunde väcka upp alla de där hemskheterna man gått igenom och egentligen ville jag inte känna något överhuvudtaget, eftersom de flesta känslorna kändes övermäktiga och hindrade mig från att fungera på det sätt som jag ville och ansåg mig vara tvungen att göra.

Visst kan man lägga locket på eller försöka springa ifrån sina känslor, men förr eller senare kommer de ändå i fatt en och man har ju dessutom samlat på sig nya under tidens gång trots att man tror sig ”inte känna alls” – en dag står man alltså där och är tvungen att försöka att ta itu med en sjuhelsikes massa känslor och dessutom i en salig blandning.

Jag borde ha skrivit ”fysiskt och psykiskt illamående” i mitt förra inlägg, för det är ju kroppen som oftast skriker först när man förnekar eller förtränger sina känslor. Jag mådde inte alls bra fysiskt när jag sökte hjälp och jag var dessutom så naiv att jag trodde att jag kunde få hjälp med att täppa till de där känslohålen som börjat läcka så smått – jag ville ju bara ha praktisk hjälp med att förstå och hantera omvärlden. Sedan hände det en jäkla massa på en gång och kroppen tog givetvis ännu mer stryk – har själv t.ex. 20 års matmissbruk – för det är allt annat än lätt att försöka hantera en briserande känslobomb när man inte har erfarenhet eller ens viljan att göra det.

Jag har fortfarande svårt med att hantera och förstå alla mina känslor, men nu känner jag ändå att jag är på rätt väg. Det har varit en jäkla kamp och är det tidvis fortfarande, men idag förstår jag ändå nödvändigheten med att försöka lyssna till och förstå mina känslor så det gör kampen mer meningsfull.

Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag förhoppningsvis inte hanterat mitt känsloliv så som jag gjorde, för att ta itu med känslor lite pö om pö är helt klart lättare än att hantera en briserande bomb kan jag säga och det är dessutom förbaskat jobbigt att försöka bygga upp något nytt bland rykande ruiner.

Jag har ju några år mer på nacken och det är också därför jag hoppas att jag på något sätt kan så ett, om än så litet, frö hos dig som kan leda till åtminstone eftertanke. Man blir liksom ledsen när man ser att unga tjejer och killar troligen gör samma misstag som man själv en gång gjorde och kanske därmed också kommer att få betala ett högt pris för det. Detta inlägg är alltså inte illa ment eller så, utan bara ett försök till omtanke från denna tants sida.

Vad jag också tänkte på angående det du skriver om känslor som går upp o ner – det är visserligen jäkligt jobbigt, men det hör också ihop med tonåren och de åren är snart ett minne blott även för din del.

Kan för din omtanke (tror jag?), men dock har du nog fått det hela om bakfoten en aning. Jag har inte sprungit ifrån några känslor, utan levt ut allt och sedan, efter det, tagit mig vidare.

***Borttaget***

Såhär stabil som jag är nu rent mentalt har jag aldrig varit och det har hållit i sig nu och är väldigt optimistisk vad gäller framtiden.

Varför jag skrev "känslolös" var snarare att jag (nu när jag varken mår dåligt eller påverkas av mitt förflutna) mest agerar och leva mitt liv utifrån kunskap, vad jag kan, vad som verkar relevant, faktabaserat osv. Det är jag glad över, det är så jag vill fungera, det är då jag får saker gjorde i vardagen, det är då jag inte halkar efter i livet och det är då jag lär mig nya saker (ny kunskap).
Jag bara gör utan att känna efter något speciellt, för börjar man väl känna efter och tänka "hmm, hur mår jag idag, har jag ont, är jag ledsen osv" är det lätt hänt att man känner efter för mycket och då hittar man också något som är "fel" lättare.

Admin: tog bort en del av inlägget på inläggsförfattarens begäran

Tack för att du delade med dig, Batman och jag önskar dig verkligen lycka till framöver!