Hur är din självkänsla?
44 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Hur är din självkänsla?
Tänkte höra hur eran självkänsla är? Är ni nöjda med er själva eller känner ni att ni vill jobba med era "problem/svårigheter"?
Har ni lätt att ta emot tips och råd eller lever ni efter filosofin att ni vet bäst alltid i alla lägen?
Moderator atoms - förtydligade rubriken.
Har ni lätt att ta emot tips och råd eller lever ni efter filosofin att ni vet bäst alltid i alla lägen?
Moderator atoms - förtydligade rubriken.
Självkänsla
Jag har jätte dålig självkänsla och självförtroende och tror att alla andra vet saker bättre än mig.
Så jag följer gärna din tråd och ser vad de andra kan ge för tips!
Så jag följer gärna din tråd och ser vad de andra kan ge för tips!
Självkänsla
Tycker det kan vara spännande att se vad andra svarar och vilka tips som kan ges till varandra, men jag är själv tvärtom jämfört med dig. Hade behövt lite tips på hur man landar med fötterna på jorden då jag emellanåt inte orkar höra andras åsikter eftersom jag ändå alltid tycker mina är bättre. Märker jag sedan att någon med lägre intelligensnivå än mig försöker argumentera om något denne uppenbarligen inte har någon kunskap om utan baserar allt på "såhär tycker jag" är det lätt hänt att jag kan bli lite väl otrevlig...
Varför det kan fungerar för mig i diskussioner som den här är för att här finns inget rätt eller fel. Man kan inte mäta någon annans svar och här finns inget facit.
Så, tips tack!
Varför det kan fungerar för mig i diskussioner som den här är för att här finns inget rätt eller fel. Man kan inte mäta någon annans svar och här finns inget facit.
Så, tips tack!
Självkänsla
Min självkänsla har varit i botten hela livet
- Stolpskott
- Inlägg: 62
- Anslöt: 2013-04-29
- Ort: Örebro
Självkänsla
Okej, om jag skriver så här då;
Låt oss säga att ni har vissa begränsningar som t.ex sociala, att ni lever efter ett schema som gör att vardagen går runt, att era intressen tar upp så mycket tid att annat blir lidande, att ni har svårigheter med viss mat (även vad ni äter ur och med) osv, känner ni något behov av att försöka ändra på er eller känner ni er nöjda och fortsätter på samma spår?
Har ni av intresse att anpassa er efter andra eller föredrar ni hellre att andra anpassar sig efter er?
Låt oss säga att ni har vissa begränsningar som t.ex sociala, att ni lever efter ett schema som gör att vardagen går runt, att era intressen tar upp så mycket tid att annat blir lidande, att ni har svårigheter med viss mat (även vad ni äter ur och med) osv, känner ni något behov av att försöka ändra på er eller känner ni er nöjda och fortsätter på samma spår?
Har ni av intresse att anpassa er efter andra eller föredrar ni hellre att andra anpassar sig efter er?
Självkänsla
Jag har uselt självförtroende och självkänsla,
men jag är inte heller bra på att ta emot råd, ofta funkar inte folks råd även om jag testar.
Eller har testat tidigare och folk som ger råd vill sällan diskutera det fram och tillbaka för dom är kloka och deras råd fungerar och fungerar dom inte har du inte försökt och bla bla bla
men jag är inte heller bra på att ta emot råd, ofta funkar inte folks råd även om jag testar.
Eller har testat tidigare och folk som ger råd vill sällan diskutera det fram och tillbaka för dom är kloka och deras råd fungerar och fungerar dom inte har du inte försökt och bla bla bla
Självkänsla
Batman skrev:Okej, om jag skriver så här då;
Låt oss säga att ni har vissa begränsningar som t.ex sociala, att ni lever efter ett schema som gör att vardagen går runt, att era intressen tar upp så mycket tid att annat blir lidande, att ni har svårigheter med viss mat (även vad ni äter ur och med) osv, känner ni något behov av att försöka ändra på er eller känner ni er nöjda och fortsätter på samma spår?
Har ni av intresse att anpassa er efter andra eller föredrar ni hellre att andra anpassar sig efter er?
Jag är nog en sån som irl försöker anpassa ihjäl mig, förinta mig helt för andras skull, avskyr att vara ivägen.
Självkänsla
Jag har rätt bra självkänsla, är nog på gränsen till narcissist ibland och kan då bli väldigt förvånad när någon är bättre och smartare. Fast jag är väldigt medveten om att jag bara är bra på vissa saker, det som intresserar mig. Att jag suger på det andra gör mig inte så mycket om det inte är något jag skulle dra nytta av på andra sätt att klara av. Det jag inte tycker om med mig själv är sådant som jag inte rår på, ålder, vissa aspekter av utseende. Inte för att jag egentligen rår på det jag gillar med mig själv heller men jag vill ju tro att det är egen förtjänst.
Självförtroende vet jag inte riktigt vad det är. Jag vet vad jag klarar och inte klarar. Dåligt självförtroende är väl när man klarar något man tror man är dålig på? Som jag är inte bra på matte. Det är väl inte att ha dåligt självförtroende, det är bara ett konstaterande tycker jag. Och jag tycker inte att detta gör mig till en sämre människa. Jag vet vilka i kretsen som är bra på matte och behöver jag räkna ut något komplicerat så frågar jag och de hjälper gärna. Precis som jag gärna hjälper andra med det jag kan, om det är något bejsik på datorn eller så, eller skriva till en myndighet (kan formulera mig väldig bra om jag tänker efter). Att vara smart består väl i att dela specialkunskap med andra så alla inte behöver kunna allt? Även engelsk vokabulär kan jag hjälpa till med.
Jag är inte kritisk mot mig själv för att jag är dålig på att städa så att jag behöver BS för detta. Och jag är inte (längre) självkritisk när orken tar slut. Jag hatar inte mig när mina projekt inte blir gjorda. MEN jag blir arg för att det är som det är, och ibland blir jag ledsen när jag inte gjorde något jag verkligen ville göra men klarade inte av det (exekutiva funktioner).
Vissa typer av negativ kritik är jag nästintill immun mot. Men vissa saker som vare sig den andre eller jag trodde kan såra djupt. Det brukar vara saker som jag vet hur jag är med, men de påstår att jag är på ett annat sätt. Det som gör att det sårar är att jag innerst inne är ambivalent om vad jag tror om just detta. Att jag känslomässigt kanske inte helt tror på vad hjärnan säger åt mig är sant.
Självförtroende vet jag inte riktigt vad det är. Jag vet vad jag klarar och inte klarar. Dåligt självförtroende är väl när man klarar något man tror man är dålig på? Som jag är inte bra på matte. Det är väl inte att ha dåligt självförtroende, det är bara ett konstaterande tycker jag. Och jag tycker inte att detta gör mig till en sämre människa. Jag vet vilka i kretsen som är bra på matte och behöver jag räkna ut något komplicerat så frågar jag och de hjälper gärna. Precis som jag gärna hjälper andra med det jag kan, om det är något bejsik på datorn eller så, eller skriva till en myndighet (kan formulera mig väldig bra om jag tänker efter). Att vara smart består väl i att dela specialkunskap med andra så alla inte behöver kunna allt? Även engelsk vokabulär kan jag hjälpa till med.
Jag är inte kritisk mot mig själv för att jag är dålig på att städa så att jag behöver BS för detta. Och jag är inte (längre) självkritisk när orken tar slut. Jag hatar inte mig när mina projekt inte blir gjorda. MEN jag blir arg för att det är som det är, och ibland blir jag ledsen när jag inte gjorde något jag verkligen ville göra men klarade inte av det (exekutiva funktioner).
Vissa typer av negativ kritik är jag nästintill immun mot. Men vissa saker som vare sig den andre eller jag trodde kan såra djupt. Det brukar vara saker som jag vet hur jag är med, men de påstår att jag är på ett annat sätt. Det som gör att det sårar är att jag innerst inne är ambivalent om vad jag tror om just detta. Att jag känslomässigt kanske inte helt tror på vad hjärnan säger åt mig är sant.
Självkänsla
blyger skrev:Batman skrev:Okej, om jag skriver så här då;
Låt oss säga att ni har vissa begränsningar som t.ex sociala, att ni lever efter ett schema som gör att vardagen går runt, att era intressen tar upp så mycket tid att annat blir lidande, att ni har svårigheter med viss mat (även vad ni äter ur och med) osv, känner ni något behov av att försöka ändra på er eller känner ni er nöjda och fortsätter på samma spår?
Har ni av intresse att anpassa er efter andra eller föredrar ni hellre att andra anpassar sig efter er?
Jag är nog en sån som irl försöker anpassa ihjäl mig, förinta mig helt för andras skull, avskyr att vara ivägen.
Jag med ! Men jobbar på att ta mer plats ! För man går sönder när man ska göra alla tillags!
Självkänsla
Zirre skrev:Försök att ge dig själv beröm minst en gång om dan. Jag vet att det är svårt.
Ja ett jätte bra råd! Det är lätt att man pratar dåligt om sig själv istället!
Hur är din självkänsla?
Jag får väl instämma med blyger och Kattmamma, för min självkänsla är inte precis den bästa och jag är alldeles för snabb vad gäller att försöka vara andra till lags.
Jag kämpar dock ständigt med den biten och förhoppningsvis ska jag en dag klara av att kräva mer eget utrymme utan att skämmas så förbaskat mycket.
Jag kämpar dock ständigt med den biten och förhoppningsvis ska jag en dag klara av att kräva mer eget utrymme utan att skämmas så förbaskat mycket.
Hur är din självkänsla?
Konstigt att det inte startat en diskussion om vad självkänsla och självförtroende är.
Jag tycker jag har bra självkänsla men dåligt självförtroende inom det mesta.
Jag tycker jag har bra självkänsla men dåligt självförtroende inom det mesta.
Hur är din självkänsla?
Ptjao..... sjukligt förhöjd självkänsla i kombination med jagsvaghet är väl en lämplig beskrivning av mig. Förvirrad människa.
Det viktiga är att jag mår så bra det går. Om jag gör någonting mot mig själv som skapar dåligt mående vill jag så klart fixa en förändring.Batman skrev:Okej, om jag skriver så här då;
Låt oss säga att ni har vissa begränsningar som t.ex sociala, att ni lever efter ett schema som gör att vardagen går runt, att era intressen tar upp så mycket tid att annat blir lidande, att ni har svårigheter med viss mat (även vad ni äter ur och med) osv, känner ni något behov av att försöka ändra på er eller känner ni er nöjda och fortsätter på samma spår?
Nej fy fan. Men det händer att jag gör det för att jag inte orkar stå emot, tex efter lång tids kritiserande av mina vanor eller whatever. Det är lätt att bryta ner mig.Batman skrev:Har ni av intresse att anpassa er efter andra
Nej, sådant hatar jag, då känner jag mig till besvär. Jag hatar när folk kommer till mig och klagar i efterhand på hur jobbigt det var att anpassa sig efter mig och hur de led. Så jag vill att folk ger fan i att göra uppoffringar för mig iom man ofta får skit kastat på sig i efterhand.Batman skrev:eller föredrar ni hellre att andra anpassar sig efter er?
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Hur är din självkänsla?
Batman skrev:Låt oss säga att ni har vissa begränsningar som t.ex sociala, att ni lever efter ett schema som gör att vardagen går runt, att era intressen tar upp så mycket tid att annat blir lidande, att ni har svårigheter med viss mat (även vad ni äter ur och med) osv, känner ni något behov av att försöka ändra på er eller känner ni er nöjda och fortsätter på samma spår?
De svårigheter som stör mig ligger mer inom det sensoriska området. Oförmågan att filtrera ljud och intryck gör mig väldigt trött väldigt fort. Uppå det är jag stresskänslig i den benämningen att stress sänker mig och drar enorma mängder energi oerhört snabbt - det är som ett förbaskat gift. Skulle jag vilja ändra på det? Ja absolut. Tyvärr är det områden jag inte själv kan åtgärda. Områden som ingen kan åtgärda i dagens läge, möjligen hittar man de delar av hjärnan som strular en vacker dag samt ett sätt att gå in och ändra dem. Fram till dess får jag lära mig leva med det och att hantera det.
Batman skrev:Har ni av intresse att anpassa er efter andra eller föredrar ni hellre att andra anpassar sig efter er?
Nja, tror få människor har ett genuint intresse av att anpassa sig efter andra, det är snarare av ren nödvändighet folk anpassar sig. För att saker ska gå smidigare, konflikter ska minska och kontakter knytas (t.ex).
Däremot har jag till stor del anpassat mig efter andra, främst mina närmaste. Jag är inte den enda i min familj med Aspergers - jag är dock den som tycks ha drabbats minst inom de områden där mina släktingar har sina större problem, därför är det också jag som anpassat mig efter dem. I det läget tillämpar jag "den som lider minst av att anpassa sig är den som anpassar sig". Visst har jag fått släppa på saker som varit viktiga för mig men de var viktigare för någon annan och det har därför varit ok.
Sedan kan jag ärligt säga att jag ibland mår illa över allt anpassande, att jag (i mina mörkaste stunder) innerligt önskar att någon jäkel kunde offra sig lite för mig någon gång, att någon kunde sätta mig först, prioritera mig - bara en gång så jag får veta hur det känns, veta att jag betyder något.
Det är som sagt mina mörka stunder, alla kan vi få nog emellanåt.
Vad gäller självförtroende har jag en hel del av den kakan, i vissa frågor antagligen en aning för mycket. Min självkänsla är ett helt annat kapitel - jag finner inget värde i mig själv annat än genom vad jag kan göra för andra. Den dagen ingen behöver mig kan jag lika gärna lägga mig ned och dö.
Hur är din självkänsla?
Kattmamma skrev:Zirre skrev:Försök att ge dig själv beröm minst en gång om dan. Jag vet att det är svårt.
Ja ett jätte bra råd! Det är lätt att man pratar dåligt om sig själv istället!
En annan sak är att ge andra beröm. Vi är inte så bra på det i detta karga land har jag märkt. Det är snällt att försöka höja andra oxo bara genom en kort kommentar om ngt de gjorde bra som man normalt är tyst om. Dessutom kommer det tillbaka ibland när de omedvetet dras med och börjar berömma andra oxo!!
Hur är din självkänsla?
Ja... anpassning. I familjen får jag anpassa mig. De är så starka i sina vanor (ickediagnostiserade) att det helt enkelt inte GÅR att ha en egen agenda. När jag var yngre orkade jag käfta emot och göra som jag vill men jag orkar det inte längre. Men det gäller när vi besöker varandra och det är inte jätteofta.
Dvs deras regler gäller hemma hos sig, när de kommer hit gäller deras regler hos mig!!
När det gäller kompisar så vill jag helst ha konsensus. Att vi alla ska enas om t ex vad vi ska göra. De gångerna jag verkligen inte känner för en viss sak så säger jag blankt nej vilket de är vana vid, eller oxo blir det på ngt sätt som jag vill fast jag inte driver frågan, kanske mer manipulerar fram hur det blir. När det är mig egalt hur vi gör låter jag dem bestämma helt.
Men jag vägrar göra avkall på den person jag ÄR. Därför är jag väl lite udda på min DV och många vet inte vad de ska tycka om mig för jag kanske inte gillar något de gillar osv, ingenting gemensamt. Sedan är ju folk så försiktiga att ingen riktigt säger till om de tycker man är jobbig.
Dvs deras regler gäller hemma hos sig, när de kommer hit gäller deras regler hos mig!!
När det gäller kompisar så vill jag helst ha konsensus. Att vi alla ska enas om t ex vad vi ska göra. De gångerna jag verkligen inte känner för en viss sak så säger jag blankt nej vilket de är vana vid, eller oxo blir det på ngt sätt som jag vill fast jag inte driver frågan, kanske mer manipulerar fram hur det blir. När det är mig egalt hur vi gör låter jag dem bestämma helt.
Men jag vägrar göra avkall på den person jag ÄR. Därför är jag väl lite udda på min DV och många vet inte vad de ska tycka om mig för jag kanske inte gillar något de gillar osv, ingenting gemensamt. Sedan är ju folk så försiktiga att ingen riktigt säger till om de tycker man är jobbig.
Hur är din självkänsla?
kiddie skrev:Ja... anpassning. I familjen får jag anpassa mig. De är så starka i sina vanor (ickediagnostiserade) att det helt enkelt inte GÅR att ha en egen agenda. När jag var yngre orkade jag käfta emot och göra som jag vill men jag orkar det inte längre. Men det gäller när vi besöker varandra och det är inte jätteofta.
Tycker du att det har hjälpt dig att bli mer "anpassningsbar" senare i livet? Alltså när du blev mer eller mindre tvungen att anpassa dig?
Jag bor fortfarande hemma (är bara 19 år) men min familj har alltid anpassats efter mig. Visst har det uppstått lite tjafs osv, men enda sedan jag var väldigt liten har alla alltid fått vänta på mig, är alltid försenad, kan aldrig äta flexibelt/vilken mat som helst/från vilken tallrik som helst, aldrig brytt mig om att stressa m.m (den listan kan alltså göras väldigt lång) och detta har snarare stjälpt än hjälpt mig.
Nu är det värre än någonsin och är så fast vid hur jag vill ha det att jag är allt annat än flexibel.. Allt för att min vilja alltid gått igenom.
Så vad tror ni, är det bra med mothugg från närstående eller vad kan tänkas vara den bästa lösningen?
Hur är din självkänsla?
Har väl skrivit det förut, men jag har liksom ett ångestmonster i magen och om man matar det, med dåliga tankar så växer det och förpestar allt, och ger dålig självkänsla. Mata inte trollet!
Hur är din självkänsla?
antonius skrev:Har väl skrivit det förut, men jag har liksom ett ångestmonster i magen och om man matar det, med dåliga tankar så växer det och förpestar allt, och ger dålig självkänsla. Mata inte trollet!
Vad finns det du kan göra för att hålla trollet borta och försöka minska dess storlek? Vet du hur du själv fungerar så pass bra att du kan jobba problemlösande med dig själv?
Hur är din självkänsla?
Batman skrev:Vad finns det du kan göra för att hålla trollet borta och försöka minska dess storlek? Vet du hur du själv fungerar så pass bra att du kan jobba problemlösande med dig själv?
Ja, som jag skrev, det gäller inte ge det en chans att få energi, och tänka på bättre saker, eller åka och träna etc, då hålls det kort och somnar till
Hur är din självkänsla?
antonius skrev:Batman skrev:Vad finns det du kan göra för att hålla trollet borta och försöka minska dess storlek? Vet du hur du själv fungerar så pass bra att du kan jobba problemlösande med dig själv?
Ja, som jag skrev, det gäller inte ge det en chans att få energi, och tänka på bättre saker, eller åka och träna etc, då hålls det kort och somnar till
Jag menade något mer permanent, inte så att man måste sysselsätta sig/åka iväg bara för att ångesten kryper fram. Få bort den på riktigt, inte bara lära sig hantera den och hela tiden behöva vara på sin vakt.
Hur är din självkänsla?
Mitt självförtroende - som för länge sedan var obefintligt - tog ytterligare ett skutt framåt när ingen mindre än Fredrik Lindström i sitt program "Vad är en människa" tog upp en väldigt spridd självuppfattning:
Alla andra människor är på riktigt, gör saker på riktigt, ser saker på riktigt - men jag är egentligen bara en bluff.
Detta är alltså en normal föreställning bland NT-människor - och tydligen stämmer den inte!
Alla andra människor är på riktigt, gör saker på riktigt, ser saker på riktigt - men jag är egentligen bara en bluff.
Detta är alltså en normal föreställning bland NT-människor - och tydligen stämmer den inte!
Återgå till Att leva som Aspergare